Ironman Kalmar 2013, race report

Så då var det avklarat! Min första Ironman är över och jag gick i mål på en tid jag inte ens kunnat drömma om. Vad ska man säga? Det var nog en i stort perfekt dag för mig!

Väckning 04:00 och jag och Björn gav oss iväg på en liten promenad. Vi gick ned till bron man simmar under i slutet på simningen och stod i mörkret och tittade bort mot uppgången. Det kommer nog kännas skönt när man kommer bort dit tänkte vi. Väl tillbaka blev det en god frulle. Jag åt så mycket jag kunde och mådde nästan lite illa efter frukost. Att proppa i sig mat kl 04:30 hör inte till vanligheterna, längre. När man var ute i svängen för länge sen käkades det hamburgare kl 04:30, men då väntade taxi hem och sängen, inte en Ironman.

Allt flöt på bra fram till simstarten. Ned till växlingsområdet och gjorde cykeln i ordning med flaskor och pumpade däcken. En snabb kontroll av alla påsar och när vaselinet var färdig använt fick det åka ned i run påsen. Man vet ju inte i vilket skick rumpan är i efter 6h på cykeln. Värmde upp men lite löpning, ett par nervösbesök på toaletten, våtdräkt på, vit påse inlämnad och ut i vattnet. Väl där kom dagens enda besvikelse. När svenska nationalsången spelas och man är svensk, då sjunger man! Skärpning! Kanske var alla för fokuserade på starten att man glömde bort och speakern var väl inte så på om att det var dags för den men jag och Björn sjöng så mycket vi kunde. En härlig känsla!

Efter nationalsången kom dagens bästa beslut. Att ställa sig längst till höger i tvåtimmars gruppen. Det var proppfullt med folk i 1:15 och 1:30 grupperna, men där längst ut till höger var det tomt. Vi testar tänkte jag. Tog mig längst fram i ledet, vilket inte var så svårt, så när skottet gick fick jag direkt fritt vatten hela vägen ut till första boj. Jag förstod att jag valt rätt redan innan när jag såg Lantto systrarna vid samma ställe. Yes, med deras rutin måste detta vara rätt ställe och det var det mycket riktigt.

Vid första boj var det kaos, men det hade jag räknat med. Fick gå över till någon typ av halvt bröstsim för att ta mig runt, man vill inte sparka för mycket med risk att träffa någon så sakta men säkert tog jag mig till sist runt bojen. Efter svängen tog jag mig igen ut till höger en bit och återigen fick jag fritt vatten och kunde simma på igen till nästa boj. Detta blev nu min taktik. Hitta fritt vatten, in och kriga vi bojarna och hitta fritt vatten igen. Det flöt på bra, men det kändes ändå som att det inte gick så fort och jag fick känslan av att klockan skulle stå på ca 35 min efter första varvet. När jag sen kollade på klockan innan andra varvet stod det 29:30. Herregud, det har gått fort med min mått mätt och en härlig känsla infann sig. Jag visste att även om jag tar det lugnt och simmar långsammare andra varvet kommer jag ha en simtid långt bättre än jag hoppats på vilket gjorde att jag totalt slappnade av och bara simmade på utan att fundera speciellt mycket. En bra början. Jag hade varit nöjd med att varit upp på cykeln efter 1:30 men nu var jag iväg efter 1:24 efter att ha simmat på 1:17:20. Att börja dagen men en så positiv känsla som jag hade efter simningen gjorde nog hela min dag.

Mycket folk i T1 men jag visste att jag har simmat grymt bra, så jag tog det bara lugnt. Satte mig ned och tog av våtdräkten, cykelskor på, ett toabesök och sen iväg. Lugnt och fint, ingen stress.

Adreanlinstin efter simningen och mycket publik gjorde att jag drog på lite väl mycket i början och pulsen stack iväg. Väl uppe på Ölandsbron började titta på pulsen och planen var att ligga någonstans mellan 135-140 slag/min. Det var min snittpuls i Motala och då hade löpningen funkat riktigt bra så det fick bli måttstocken. Bron gick kanon, ned till första energidepån fin fint men sen kom motvinden. Gnuggade på men såg att snittiden blev långsammare och långsammare och till sist var jag en bit under 30 km/h och så trodde jag att det skulle bli svårt att nå målet på 6h cykling. Den känslan förändrades helt när vi kom över på östra sidan i medvinden och snitthastigheten ökade kraftigt. Över 30, över 30,5 över 31 och helt plötsligt kändes 6h som ett nåbart mål. Då helt plötsligt ska vi tillbaka till västra sidan och det blir uppför och någon konstig sidvind som jag inte kunde hantera. Det blev sanslöst tungt och igen kom tankarna att 30 km/h i snitt blir svårt. Men efter en kisspaus och ett litet snack med Björn som gått grymt i motvinden och var i kapp mig gick det helt plötsligt utför och sen ut mot bron blev det medvind och det kändes bra igen. Körde om Sofie Lantto och vi kom fram till att detta var helt ok och nu var faktiskt mer än halva cyklingen avklarad. In till Kalmar och superpepp från publiken, fantastiskt känsla och mindre än 6 mil kvar. Detta kommer bli bra, tänkte jag. Fin, fin vind utifrån Kalmar där vi mötte proffsen på väg tillbaka slitandes i motvinden. Det kommer bli tuffa sista mil var min tanke då, men utifrån Kalmar var det fina vindar och det gick fortfarande fort. Som bäst stod det 31,8 km/h på min klocka och då kände jag samma sak som på simningen. Även om jag tar det lugnt på cykeln sista biten kommer min cykeltid också vara bättre än jag hoppats på. Lugnt och fint, nu spar vi kraft till löpningen, det är ju trots allt ett Marathon kvar. 5:47:38 med en snittfart på 31,1 km/h är jag väldigt nöjd med! När man dessutom hör rutinerade järnmän prata om att cyklingen var tuff i år känns det bara ännu bättre.

Lugnt och fint i T2, löparskor på och keps. Hade inte bestämt mig om det skulle bli keps eller inte på löpningen men att köra med blev ett beslut även det. Ett snabbt toabesök och sen ut på maran. Såg min kusin och hans tjej precis i starten av löpningen, extra energi, nu kör vi!

Gick som vanligt ut lite för hårt. Tycker man är fartblind efter cykeln så även om man springer järnet känns det långsamt. Efter 2km var tanken att sub 4 på maran det fixar vi! Det dröjde inte allt för länge innan detta fick revideras. Kände väl redan efter 5-6km att nja det är nog inte värt att gå för en sub 4, bättre att ha krafter kvar i mål än att krypa in. Sänkte farten och försökte hitta någonstans runt 5:45 tempo. Med promenader i energidepåerna borde det ge ett snitt nånstans under 6 min/km vilket ändå resulterar i en bra mara tid. Löpningen rullade på. Sprang som vanligt och räknade ner och försökte hitta positiva tankar i allt som gick. Om 2km är det mindre än 30km var osv. Skönt var också att veta att man kunde räknar bort ca 6-7km som var den delen av löpningen som gick inne i Kalmar. Den biten räknas inte ens för med den publiken gick det i stort sett av sig själv. Vilken publik, vilket pepp! Känslan att springa inne i Kalmar går inte att beskriva. Makalöst!

Efter första varvet fick jag mitt första armband, yes! Dock ska man ha två innan man slipper svänga höger på målrakan ut på nästa varv utan kan springa in på det blåa upploppet. Under andra varvet gick det åt en del energi till att titta på dem som hade två armband och känna avundsjukan över att detta var deras sista varv. Fortsatte med min taktik att gå igenom energidepåerna och springa resten. Promenaderna blev längre och längre men jag försökte verkligen att alltid börja springa efter sista soptunnan. Det gick för det mesta, bara lite fusk. Började få kramp i magen så fort någonting med fast konsistens landade där så nu blev det uteslutande Coca-cola och gel. Petade i mig en gel var 20-30 minut och drack Coca-cola vid dem stationer där jag inte fick äta gel. Funkade kanon!

Armband nr 2 sattes på plats och strax efter det passerades 30km skylten. Av allt som gjorts denna dag återstod 12km löpning. Eller snarare mindre än 10km löpning. Sista 2km var ju inne i Kalmar och det kommer bara bli ren njutning.  Jag älskar känslan av att vara ned på ental, 9, 8, 7, 6 osv. Dem där kilometrarna av sista milen på en mara är alltid sköna, det är så lite kvar då! Sprang och tittade på klockan och kom fram till att med hyfsat tempo kan det blir sub 4:12 på maran dvs under 6 km/min tempo. Äh, strunta i det tänkte jag. Ingen idé att ta ut sig för det. I detta fall bestämde dock kroppen sig för att göra en sista kraftansträngning och helt plötsligt visade kilometertiderna under 5:30 min/km. 5km kvar, nu kör vi tänkte jag till sist och kroppen höll. Säkert mycket tack vare att jag var så nära målet. Sista 4km gick i 5:09 min/km tempo vilket i stort sett var mina snabbaste kilometerar av hela loppet och detta efter 3860m simning, 180,2km cykling och 38,2km löpning. Det är sjukt vad man kan göra om bara viljan finns där!

Kom in i Kalmar och tog av mig kepsen och drog igång publiken. Gensvaret fick mig nästan att börja gråta. En klump i halsen blev det men jag lyckades hålla tillbaka tårarna. Full fart framåt, ingen mer energi det behövs inte! Det är svårt att beskriva känslan av att svänga in på målrakan och se Finish längst ned. Det är en sån total känsla av lycka. Jag var så fokuserad på min målgång att jag missade att höra dem berömda orden: ”Kristoffer, you are an Ironman!”. Men det gjorde inget. Ser dock på mina finisherbilder att jag glömde att le. Va fan Kristoffer, efter 11,5h kämpande kunde du väl sett glad ut vi varje fall. Jag ser mest bara tom ut. Men det gör inget, för inombords var jag världens lyckligaste. Jag hade precis gått i mål i min första Ironman på tiden 11:23:34 och det efter ett Marathon på 4:07:18. En fullkomligt magisk känsla!

Efter målgång satte jag mig ned och bara tittade ett tag dem som gick i mål. Den ena gladare än den andre. Till sist brast det för mig och jag började böla. Jag grät ut lyckan av ett års förberedelse, det får man göra!

Jag skulle vilja krama om varenda en av alla volontärer som var på banan idag. Så jäkla positiva och peppande att hälften hade räckt. De spred verkligen en fantastiskt stämning längs banan som är ovärderlig. Tack! Och tack Kalmarpubliken. Ryktet sas att detta är en av världens bästa publiker och det är bara skriva under. Vilken känsla det var att tävla! Helt fantastisk publik och det gör att man vill återvända. Och tydligen blir det så då anmälan till nästa år redan är klar. Med tanke på hur allt flöt på detta år är jag inställd på ett helvete nästa år. Allting brukar jämna ut sig. Just nu spelar det mindre roll. Vad som än händer nästa år så är jag och förblir an Ironman!

1174947_511936908876043_1721882122_n

20130819-100938

1185672_10153110411630234_1277108580_n

Annonser