Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Voltaren och 2.200 cyklar

IMG_0939

Fredag en dag av väntande. Förmiddagen utan The Lantto sisters och Gurra som lekte på sitt hotell, tror de badade eller något. Skall tydligen simmas lite på söndag. Själv upp vid 06:30 efter 10 timmars sömn (har nog inte hänt sen jag gick på dagis) efter en riktigt lång resdag med totalt 3 timmars sömn. Gick inte att sova på planet, satt på en plats med permafrost. Tydligen har alla Airbus 340 problem med kylras på rad 35-38 så vad ni än gör, se till att ni inte hamnar på någon av dessa platser. Jacka och två filtar hjälpte inte. Och hur jag än tjatade så upplyste den tyskt korrekta flygvärdinnan på Lufthansa ”att jag under inga omständigheter kunde få flytta till Business Class för jag har ju inte betalt för den servicen”.

Lantto tvillingarna och livvakten hade i alla fall lyckats hitta en bra pastarestaurang i detta totala u-lands-lika restaurang ställe. Det är lågsäsong och nästan vinter så det är Ironman Pasta buffé eller pizza som gäller. Hur som helst har ju en av det sjukt digitala systrarna redan skrivit om det så jag behöver inte upprepa kvällen förutom att jag måste återge Lantto d.ä. gastronomiska utspel ”att äta är som att jobba, det måsta bara göras”. hmmm, ser verkligen fram emot kvällens kulinariska sensationer.

Ironman Brazil drivs på licens av ett bolag som heter Latino Sports, WTC har ingenting med själva arrangemanget att göra vilket gör att det är lite mer manana över hela tillställningen, inte riktigt som vid IM tävling i USA där det nästan känns som man skall åka i fängelse om man har glömt ett papper. Vid incheckningen igår var det ingen som frågade efter vare sig försäkring eller tävlingslicens. Det hela var över på 10 minuter, sen skulle man stå i kö för att få en T-shirt i ett material som Lantto d.y. klockrent beskrev ”som att ha farmors strumbyxor på sig -typ”.

Ok, nog om gårdagen. Vaknade som sagt i morse sjukt pigg och undrade vad skall man hitta på nu då? Just det, det var ju 11 jobb relaterade saker som alla var livsviktiga som skulle fixas, så det blev producerande efter en frukost (som kanske inte går till historien som världens bästa). Vid 11.00 kunde jag inte hålla mig längre utan det kliade så f-rbannat i cykelbenen så jag stack ut och skulle känna på cykeln som mekarna satt ihop åt mig dagen innan. Endurance Sports Travel som vi reser med har ju en armé av service folk som hjälper till, lyxigt och tryggt.

Jag bestämde mig för att ”ta det nu lugnt, cykla bara lite kort och lugnt för att känna att allt funkar..” Ja det höll i två kilometer, sen kom det några brasilianska gökar och cyklade om mig i hygglig fart och det är ju som att hälla bensin på en grill, det hettar till. Men nu vet jag att det går att cykla fort i Brasilien också. Och, ja, Brasilianarna fick smaka på lite Svenskt stål, eller kolfiber rättare sagt….

IMG_0936

Lunch på lokalt hak med Ironman special pasta buffé, men vi hoppade den och tryckte i oss en Risotto istället. Skönt avbräck på pasta orgien. Det är den traditionsenliga ”Carbo Dinner” i kväll vilket är lika med att 3.000 personer trängs i ett tält och slåss om att få pyttelite överkokt pasta med industriell tomatsås samtidigt som ett oändligt antal talare står och berättar om ”how great you are”, ”you have trained so hard , now it is your moment”, på portugisiska. Men vad f-n, det är väl bara ut och köra så det ryker. The Swedish Dream team kör en egen laddning på vårt buffé ställe, pasta buffé med lax och biff. Blir nog en tallrik havregrynsgröt innan sängen tror jag… äta är ju som bekant att arbeta.

På eftermiddagen tog jag en kort löprunda för att känna hur vaden mår. Förra helgens löpning slutade med ett pers och en liten muskelbristning i vaden dvs. både bra och dåligt 🙂 + :-(. Kändes bra i 2 km sen började det ömma så jag lunkade hem igen, känns lite oroväckande, men man kan ju alltid gå om den går sönder. Skadad kan jag ju vara efter loppet.

Jo, passade på att hoppa på ett erbjudande om ”Ironman massage” på hotellet, alltid skönt och mjuka upp kroppen efter en lång flygning. In kommer en bastant dam typ Östtysk kulstöterska och förklarar barskt att jag skall lägga mig ”där”. Ok, jag ber henne vara lite försiktig och inte använda armbågarna etc. I och med att jag inte pratar ett ord Portugisiska och hennes engelskakunskaper sträckte sig till ”yes” och ”no” var det bara att hålla tummarna. Började bra med lagom tryck i nacke och axlar. Vänta! känner igen den här lukten på massagekrämen. Tittar till vänster och ser till min förskräckelse att det står en tub Voltaren stor som en familjeflaska ketchup på bänken. Stop!!!!! Man får inte vistas i solen två veckor efter man har avslutat en voltaren behnadling så jag undrar lite hur hon tänkte, dessutom är det inte helt ok för hjärtat med för mycket diklofenak. Det enda hon hade för övrigt var en i princip tom flaska Nivea så resten av massage blev lite sträv, minst sagt.

I morgon är det bike check in. Jag har startnummer 2.200, dvs sista startnumret av alla (kul!) i och med att det är just 2.200 anmälda. Min plats är längst upp i hörnet vid baja majorna. Kan inte låta bli att reflektera över att det idag är helt tomt där det i morgon kommer att stå 2.200 cyklar som i snitt kostar säkert 30.000 kr.

IMG_0941 IMG_0942

Nu messade precis lokföraren Gustafsson och meddelande att det är dags att gå till jobbet igen – dvs. äta.

Race Report – Olle

Aloha!

Här kommer en sammanfattning av gårdagens tävling. Uppstigning vid 3.45 på morgonen, men ändå utsövda eftersom vi somnade vid 20-tiden kvällen innan. Eftersom det blir becksvart ute kl. 18.30 här så är det inte svårt att somna tidigt. Frukost i form av hirsgröt med banan och några riskakor med honung. Givetvis en kopp java till det för att kicka igång kroppen. Skönt att ha starten på promenadavstånd. Body-marking öppnade 04.45 och vi var där strax efter att de hade öppnat. Väldigt trevlig och effektiv service och det gick väldigt smidigt att lämna in special-needs bags för cykel och löpning. Incheckningen avslutades med invägning.

Sedan var det dags för en sista koll på cykeln, pumpa däcken, packa bars, gels och sportdryck. Väntan innan starten är det värsta på hela dagen; nervositeten, spänningen, vetskapen om att från det att starten går, till dess att jag går i mål så handlar det bara om en enda sak: att oavbrutet pressa koppen framåt, fortare hela tiden. En mental övning lika mycket som en fysisk.

Jag satte mig på en gräsmatta vid sidan om startområdet för att få lugn och ro. Såg Rasmus Henning göra några sista förberedelser, liksom den gamle franske mästerskapscyklisten Laurent Jalabert.

Klockan 06.30 startade proffsen (herrarna) och 5 minuter senare damerna. Jag var tidigt i vattnet för att simma in lite och positionera mig. När starten gick kl. 07.00 fick jag en bra start. Inget slagsmål alls de första 500 meterna vilket var jätteskönt. Simningen gick ok och jag kom runt på 1.07. Visst hade jag hoppats på en något snabbare tid, men det är en lång dag och några minuter mer eller mindre på simningen är inte avgörande för min del.

Kom iväg bra på cykeln och började cykla om folk redan på Kuakini. Det var medvind de första 4-5 milen till Waikoloa så jag tryckte på rätt bra för att dra nytta av den lätta cyklingen. Såg till att dricka mycket vatten och att få mig mina Enervit-bars och salttabletter. Kom lite kastvindar vid Hapuna Beach och kände mig i god form när jag kom till Kawaihae och stigningen upp mot Hawi. Stigningen är 18 miles (ca 29 km). Inte särskilt brant och bara 300 hm, men det jobbiga är vinden. Kraftig motvind hela vägen gör den ansträngande för de flesta. Tyckte jag såg Vanhoenacker och Jacobs leda cyklingen när jag mötte dem på vägen upp mot Hawi.

Blev omcyklad av Jalabert och det var rätt kul att se att han hade ett helt koppel som låg och draftade bakom honom. Eller kul och kul, kändes ju sådär med draftare. Hängde på dem sista vägen upp till Hawi där jag skulle få min special-needs bag (2 flaskor dryck och några gels). Tyvärr sjabblade funktionärerna till det och jag fick inte min påse utan fick vända tillbaka och vänta tills det att de hade hittat den. Tappade förstås Jalabert-klungan, men nåväl, det är bara att blicka framåt och tänka positivt.

Passerade Pär och Magnus på vägen ner. Magnus hade fått en penalty vilket han var missnöjd med. Jag hade ändå rätt bra med krafter kvar när jag kom ner till Kawaihae och hoppades på lite finfin tailwind på vägen hem. Men icke. Det var 6 ganska jobbiga mil hem. Hittade dock en bra grupp att köra med så det flöt på bra. Inne på Makala Blvd låg jag lite för nära killen framför och åkte förstås på en 4’ penalty. Lite lätt störande när man har kört 179 km, men den var korrekt dömd, så jag fick skylla mig själv. Träffade David i penalty-tältet och vi skämtade mest åt situationen. Så T2:an blev lite längre än tänkt. Cyklingen gick på ca 5.03 vilket var sämre än jag hade räknat med, men vinden gjorde den som sagt tuff.

Ut på löpningen och första känslan var ”detta kommer aldrig att gå, lika bra att lägga ner.” Men det brukar sällan vara det bästa framgångsreceptet. Bara att kriga på och komma in i rytmen. Efter ett toastopp vid vändningen i Keauhou Bay kändes det mycket bättre och jag hittade flytet i löpningen. Såg Jonas och Magnus före mig på löpningen och fick förnyad energi. Palani är en benknäckare men sedan är det ut på Queen K och kämpa. Som tur var doldes solen bakom molnen så det var inte alls så varmt som jag hade väntat mig. På vägen sprang jag om Jonas som uttryckte problem med värmen. Och på väg ner till Energy Lab sprang jag om Magnus och Peter. Fick min special-needs bag och en ClifShot Chocolate som jag hade drömt om hela vägen! Sedan är det som en glad funktionär ropade ”Final home-stretch”. Vägen hem handlade bara om pannben och backen upp mot Palani kändes som Abborrbacken. Men efter det är det bara 2K kvar, nedför hela vägen. Tid att njuta och höra publikens gratulationer längs med Ali’i Dr. Målgång och Mike ”The Voice of Ironman” Reilly’s klassiska ”You are an Ironman!”. Sluttid på cirka 9.49 vilket var helt ok. Kona tar tid att behärska och jag förbättrade mig med cirka 30 minuter jämfört med fjolårets race.

Slöt upp med Calle och Peter på Lava Java senare på kvällen. Hängde kring målet och såg de sista tävlande gå i mål strax före midnatt. Helt otrolig stämning och kul att se Pete Jacobs (segraren i herrklassen), Leanda Cave (segraren i damklassen), Andy Potts, Mirinda Carfrae med flera stå i målområdet och ta emot de sista hjältarna. Fantastiskt imponerande!

Idag blir det snorkling vid Kealakekua Bay, arrangerat av Endurance Sports Travel. Sedan ska jag ta några veckors vila från allt vad träning heter.

Stort tack till alla som har följt Fredrik, Pär och mig på vårt äventyr på Hawaii. Det har varit en fantastisk resa och jag vill tacka SPIF, alla sponsorer men i synnerhet Ted Ås och 2XU, Stefan Gander och Enervit, Glenn Thejl på Bikesports och Louis Garneau. Ser fram emot att få komma tillbaka till Big Island och utmana mig själv igen. Pressa kroppen lite mer. Bli snabbare, starkare, uthålligare. Men det blir en annan resa.

Mahalo,

Olle

Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle