Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Race Report Ironman New Zealand – Martin Belak

Ironman New Zealand är den första Ironmantvälingen som arrangerades utanför Hawaii. Tävlingen hölls första gången 1984 och fyller i år jämt 30 år. Jubileet firades bland annat genom att bjuda in gamla hall-of-fame-järnmän som profilerat sig under de tre decennierna. Däribland amerikanske inventarien i Ironmansammanhang: Ken Glah. Den  kalenderbitaren vet att Ken är mest känd som segrare på Nya Zealand såväl 1992 som 1993 – för mig stannar han dock i minnet mest för hans fluffigt amerikanska choclate-chip-banana-pancaces som han med stort engagemang gräddade åt oss  varje morgon innan racet.

Tunguträckningar och ögonrullningar

0649_03495De sista kvarvarande resterna av jetlagen gör att jag för en gångs skull inte har några problem med att pigg som en yrvaken kiwi hoppa upp ur sängen klockan fyra på tävlingsdagens morgon. Dramatiken är denna bistra morgon gigantisk, under natten har en mindre tyfon dragit in över Tauposjön. Obekräftade rykten gör gällande att vindbyarna toppade 13-14 sekundmeter. Skulle simningen bli inställd? Och hur många skulle klara cykla de 18 milen i styv kuling? Turligt nog lyckades den lokala Maoristammen skrämma iväg både onda andar och den styva kuling med sin Hakadans i den bistra gryningen. Stundtals komiskt fotstampande, tunguträckningar och ögonrullningar följde av 3,8 km simning. Rätt okomplicerat i Ironmansammanhang. 34 minuter rak simning till en vändpunkt, varifrån gynnsamma strömmar, ett par bra fötter och lite hemlängtan gjorde tillbakaresan fyra minuter snabbare. I växlingsområdet möts jag inte bara av ett enormt publiktryck utan också av den befriande synen av att cirka 90 procent av cyklarna fortfarande stod kvar. Sweet. Klockan visar  1.04 – på minuten enligt den i bakhuvudet löst definierade tävlingsplanen.

Kyligt välkomnande

Äntligen dags för favoritgrenen alla kategorier: cykel! Banan hade under veckan redan hunnits provtrampats. Testcyklingen föregicks olyckligt nog varken av Hakadans eller Maoriritualer, något som resulterade i fler nära döden upplevelser än någonsin förr. Trots spikrak landsväg, millång sikt och avsaknad av mötande fordon envisades timmerbilarna med att lämna tio centimetrars marginal – samtidigt som de bestämt signalerade med tutan som får ett tyskt flyglarm att vara en piss i Mississippi. Mindre farliga var de bilister som bromsade in, vevade ner rutan och vänligt bad oss dra åt helvete, samtidigt som de bestämt visade det internationella tecknet.

0649_10785

Under tävlingsdagen var vägarna lyckligtvis avstängda, eller typ avstängda. Banan sträcker sig 45 km rakt ut på landsbygden till byn Reporoa. Två vändor till den lilla landsortsbyn blir totalt 180 km. Publiken är obefintligt längs banan, förutom vid vändpunkterna där åskådartrycket är massivt. Banprofilen är snäll jämfört med exempelvis Nice, men bjuder på cirka en mil småseg klättring upp till växlingspunkten i Taupo. Det speciella med att cykla i Nya Zealand är inte bara att man cyklar på vänster sida, utan också att vägbeläggningen är extremt grov. Istället för asfalt har man här förkärlek för varje landsvägscyklists mardröm: oljegrus. Att cykla på oljegrus i 40 – 50 km framkallar vibrationer som kan jämföras med att borra med en slö slagborr i stenhård betong. Blicken är svår att fokusera och tröttheten kommer med exponentiellt långt tidigare än på svensk finasfalt. Har man en tung cykel kan man glädjas åt att den blir betydligt lättare när man når T2. Gaspatroner, reservslangar, flaskor, flaskhållare, styren och hjul vibrerar ett efter ett bort på vägen mot målet. För att minimera risken för punktering startar jag med ett lägre däcktryck än normalt. Trots fräscha ben bidrar vibrationer och lågt däcktryck till att jag inte lyckas nå personbästa på min cykeltid. 5.17 h, helt ok med tanke på förutsättningarna.

Curling och cykling

In från cyklingen tar en vänlig funktionär hand om min cykel, lyxigt! Spanar hastigt bort över växlingsområdet, inte många cyklar i ställen. Självförtroende får sig en välbehövlig kick. Tre sekunder efter att jag fråntagits min cykel trycker en andra funktionär oväntat min röda växlingpåse i näven på mig. Föredömligt! Väl i växlingstältet hjälper en tredje till med att knyta skorna. Blir curlad som aldrig förr och känner mig som barn på nytt. Tänkte en stund fråga om de kunde springa maran åt mig också. Smack, på med sunblock och ut på första 14 kilometersvarvet av tre. Jag ställer in min mentala farthållare på 5.30 – hastigheten jag tränat för och vet att jag klarar. Tar försiktigt rygg på en stadig Kiwi från den lokala triathlonklubben. Här ligger jag klistrad de två första varven. Trots gassande sol är värmen inte alls påtaglig. Varv efter varv blir glatt påhejad av familjen som dagen till ära flugit in till Taupo för att heja fram sin lovande triathlontalang. Mycket pekar på att de lever i den falska tron att den unga förmågan en dag kommer bli framgångsrik inom sporten.

0649_25254

Tredje varvet påbörjas kontrollerat. Ett begynnande skoskav sätter dock olyckligtvis stopp för några mätbara fartökningar. Frågar mig gång på gång varför det dagen till ära sitter ett par sprillans nya Asics Gel Kayano på fötterna. Jag har ju tusen gånger lovat mig själv att aldrig testa nytt under race. Med inställningen pain is temporary, fame is forever lyckas jag ändå mentalt övervinna de negativa krafterna. Innan jag sprintar genom målportalen passar jag på att high-fivea några lokala supporterkids. Klockan visar personbästa, 10.43.51 när jag med båda armarna i det blå för fjärde gången i mitt liv hör:

”You are an Ironman!”.

Efter målgång får jag min medalj och blir snabbt tvångsvägd. Vägningsinstrumentet visar minus två och en halv kilo, bra deffning på 10 timmar! Jag kompenserar maniskt den snabba bantningen med att frossa loss på pizzabuffen i athlets garden. Får snabbt också en välbehövlig massage. Delad glädje är dubbel glädje. Med förhoppningen att kunna trippla glädjen väntar jag på Anna och Rickard, två SPIFare som låg strax efter på löpningen. Varvar väntandet med att tröstäta ytterligare ett halvdussin pizzaslices. Väntar lite till, samtidigt som jag intalar mig att det är viktigt med återhämtning. För säkerhets skull kompletterar med lite mer kolhydrater. Mitt i återhämtningsprocessen visar det sig att min väntan är förgäves. Både Rickard och Anna har av olika anledningar tvingats uppsöka den kostnadsfria vårdinrättningen som erbjuds efter målgång. Det blir varken trippel eller dubbel glädje, jag avslutar dagen med enkelglädje när jag i min ensamhet linkar tillbaka till hotellet för att möta upp övriga deltagare i teamet.

0649_33267

Nya Zealand är det land som ligger längst bort ifrån Sverige. Vill man komma längre bort måste man lämna jordklotet. Under resan dit tillbringar man över ett dygn i luften. Man mellanlandar tre, fyra gånger på diverse spännande platser på jorden. Är det värt slitet att åka till andra sidan planeten för en triathlontävling? Utan tvekan! Det är andra gången jag kombinerar en Ironmantävling med en semesterresa i SPIF-galningars sällskap. Vi var nya bekantskaper för varandra när vi checkade in på Arlanda – idag är vi sammansvetsade efter att ha levt tätt ihop. Vi har retat oss på varandra och vi har skattat ihop. Tack Thomas, Andreas, Frida, Anna, Britta, Kingen, Sandra och Robban för dessa tre fantastiska veckor! Var åker vi nästa gång? Coast to coast någon?

Resultat
Simning: 1.04
Cykel: 5.17
Löpning: 4.11
Totalt: 10.43.51

bild (9)232 bild (9)2121 bild (9)22 unnamed bild (9)

Race Report Ironman Kalmar – Martin Belak

I år åkte jag till Kalmar med ett skönt lugn i kroppen. 400 mil på diverse cyklar var avverkade, massor av tid har spenderats i kalla sjöar, en tidigare krånglande fot har repat sig, prylarna är inkörda, litervis med handsprit har räddat mig från förkylningar sista veckan och jag hade redan persat på Ironman Nice tidigare under året. Kalmar i år skulle bara bli en soft resa mot den min tredje finisher-t-shirt. Ingen press. Inga måsten. Bara ren glädje, och smärta.

1150339_10151587751958869_748627951_n

Stunden innan en Ironmanstart är alltid magisk. Det går att ta på någon form av spänning, en typ av fokuserad laddning. Jag var ute i god tid, minglade med lite klubbkompisar. Diskuterar sista minuten-taktik med Tobbe. Tobbe är ingenjör. Han försöker 10 minuter innan start övertyga mig om sin finurliga specialtaktik, byggd på avancerade geometriska beräkningar. Förstår jag honom rätt går det ut på att placera sig strax bakom eliten, då kan man möta horden av age-group-simmare från sidan, helt enligt Pythagoras modell. Jag  fattar inte ekvationen och ställer mig i 1.05-fållan. Har aldrig simmat så snabbt, men va fan, någon gång måste vara den första.

-Ställ dig precis bakom eliten, så får du fri väg!

Solen går upp över bron en bit bort horisonten. Vattnet som håller svala 17-grader har under natten blivit mer livligt än befarat. Andakt, nationalsång, Kenta: “-Just idag är jag stark…”, PANG, där gick starten. 2000 galningar börjar veva, det ligger killar och tjejer både under och över mig. Vevar vidare, liknelsen med att ligga i tvättmaskin är slående. Som tur har jag ingen vattenfobi och är relativt van med situationen sedan tidigare. I kaoset oroar jag mig mest för att bli av med chip, klocka eller goggles. Försöker undvika de värsta bråkstakarna, samtidigt som jag får hårda slag över hela kroppen. Bestämmer mig tidigt för att inte bry mig, utan köra mitt eget race, surfa med i draget och försöka fokusera på det perfekta draget. Får givetvis några kallsupar för mycket, varpå delar av frukosten hamnar i Kalmarsund. Två varv går relativt fort, svänger därefter in till vänster i kanalen som leder till växlingsområdet. Det blir bäcksvart! Vem släckte lyset? Varför smakar vattnet bajs? Landstiger ur Smålands svar på Ganges efter 1.05-ish – helt enligt plan! Många cyklar kvar i växlingsområden tyder på att jag inte är sist upp ur vattnet. Skönt.

Med fräscha ben börjar jag trumma på mot Öland. Min race plan är att inte upprepa fjolårets misstag, där jag likt en turist på cykelsemester fegade mig runt. I var planen att maxa under kontrollerade former – 35 km/h i snitt skulle ge mig en tid strax över 5 timmar. Kommer ner till Färjestaden och möter vinden från helvettet. Kryper ihop till en mindre köttbulles storlek och tänker på vilken jävla fart jag kommer få efter vändningen i söder. Under resan söderut störs jag mer av MC-domaren som bestämt sig för att punktmarkera mig, än vinden. Enligt reglerna ska man falla tillbaka 10 meter senast 30 sekunder efter att man blir omkörd. Min MC-kompis började skrika, vissla och gorma så 0,5 sekunder efter att någon körde om mig. Vänder norrut, det blir knäpptyst och hastighetsmätaren visar plötsligt 50 km/h – ett välbefinnande sprider sig i kroppen, tills lillhitler på den orangea Triumphen börjar gorma om något igen. Jag ignorerar spektaklet.

546910_10151587777398869_1889972192_n

Lämnar 12 milslopen på Öland för en snabbvisit till vändpunkten i Kalmar – publiktrycket är massivt här, hör att många vänner och supportrar ropar mitt namn. Med en fantastisk känsla trummar jag vidare mot de avslutande 6 milen på fastlandssidan. Vid Lindsdal har jag återigen jetvindar i ryggen. Köttbullen pressar 50+ i tight tempoställning. Ser i ögonvrån den orangea faran köra om på vänstersidan, skönt inget gormande den här gången. I näst sekund ser jag MCn börja dra mot höger, mot vägkanten, mot min färdväg! Loppet passerar i revy, hela livet passerar i revy. Jag vrålar, publiken gestikulerar, hojen fortsätter preja mig. Med en centimeters marginal passerar jag mellan publik och en stillastående motorcykel i 45 km/h. På vänster ben känner jag hettan från glidarens ljuddämpare. Min Garmin registrerar ett rekord i maxpuls. Funderar ett tag på att stanna till och samla tankarna, med en centimeters marginal  hade detta blivit min sista Ironman. Fortsätter, och hör den orangea faran komma upp bredvid mig. Med ett övertydligt kroppspråk och diverse internationella tecken visualiserar jag mina tankar om deras körstil. Ser skräcken i deras ögon. De är skärrade och bad om syndaförlåtelse, innan de försvann som en avlöning i januari. Såg dem aldrig mer under tävlingen. Kliver av hojen på 5.07 – helt enligt race plan.

971811_10151587752233869_1157711978_nEfter en blixtnsnabb T2 börjar startnummer 565 göra Kalmars gator osäkra. Drömmen är en mara någonstans kring 4 timmar, men egentligen vet jag att jag slarvat för mycket med löpträningen för att nå det. Planen är att aldrig stanna och slaviskt låta pulsen ligga på 142,5 – misären får ta den tid det tar. Första två milen känns det som att det går i snigelfart, men från förra året vet jag att jag måste, måste, måste hålla jämn fart på maran. Ett snabbare snitt i början är definitivt likställt med långpromenad i mål. Med sina ovationer bär Kalmarpubliken mig fram över kullerstensgatorna.

Till skillnad från Nice, möts löparna i Kalmar bara sporadiskt under löpningen. Jag har därför en dålig känsla hur jag ligger till mot vännerna i klubben. Ironmanalex coachar intensivt från dikeskanten och förklarar att jag nog ligger ganska bra till:

-Det är din dag Belak!

Strax efter blir jag omsusad av raketen Erik och inom kort också av Rickard. Vägrar och orkar inte gå ifrån min race plan, max 142 i puls. Efter 42 kilometer high-fivear jag speakern innan jag passerar målportalen. Klockan visar något i stil med 10.45h! Får min medalj tredje IM-medalj med tillhörande kram från en av funktionärstjejerna. Fäller en tår. Jag konstaterar att jag slog min tid från förra året med 1h 42 minuter! Samtidigt börjar drömmen om sub 10 gro.

Sorry Kalmar – jag kommer vänstra lite med Ironman Nya Zealand innan vi ses nästa år igen.

Provsimning och registrering

Morgonen började med en bra frukost med massor av färsk frukt, för Anders som även skulle kunna kallas mr Papaya var lyckan gjord redan där. Efter frukost drog vi ner till starten där det idag skulle hållas en träningstävling. Det kändes faktiskt som en riktig start och hade fler deltagare och åskådare än en vanlig svensk tävling. Vi simmade första varvet av simsträckan som är på ca 2 km. Kändes som om det var strömmar längst med stranden som drog oss mot uppgången för simningen, hoppas dom fortsätter åt samma håll och inte vänder på tävlingsdagen. Nu får man faktiskt lite hjälp åt rätt håll.

Ironman Brazil Swim

På bilden är starten nere till höger, vi simmade ut och rundade 2 bojar och tillbaka. Jag fajtades med små maneter mest i mitt huvud, Anders trodde att det var luftbubblor och Sofie hade hört att det var alger vid vattenytan. Det visade sig vara små maneter som inte bränns men det kan kännas som om det är skräp i vattnet emellanåt. Det var 21 grader i det smaragdgröna vattnet. Gillar att dom styr upp event innan tävlingsdagen så att man får prova på delar av banan.

Simträning_IM_Brazil

Efter simningen så passade vi på att registrera oss, det flöt på relativt bra då det ännu inte var så mycket folk. Sen blev det god lunch. På många av restaurangerna serveras det rödbetor vilket passar utmärkt med tanke på den positiva effekt studier visat av just rödbetor på konditionsidrott.

Efter lunch dök Thomas upp, vi hängde lite på expoområdet där Sofie och Anders köpte varsin ny hjälm enligt devisen alltid något nytt på tävling. Sen var det dags för race brief, en genomgång av hur tävlingen är upplagd, när olika moment som incheckning av cyklar sker, vilka regler som gäller osv. Bland annat fick vi veta att de ändrat reglerna så att man bara får gå i mål med max 2 släktingar, många har med sig hela familjen till tävlingen. Förra året var det en tävlande som gick i mål med 18 släktingar. Vart är vår hejjarklack undrar vi. Genomgången hölls vid tre tillfällen, på engelska, spanska och portugisiska. Vi valde den på engelska och vi var väl totalt 30 personer i en sal som rymmer 1500 pers – förmodligen så var det fler när genomgången hölls på portugisiska.

Racebreif_IM_Brazil