Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle