Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle

$3 Hawaii-skjorta, Lloyd från Alaska och en moppepojke

Aloha!

Dagen började med simning. Det börjar bli fullt med folk på simbanan nu, vilket är en stor skillnad jämfört med när jag kom hit för snart en vecka sedan. Simmade hela banan och jag kan säga att den känns rätt lång. Det var rätt stora dyningar på vägen ut, tur att bojarna är stora för de försvinner lätt i vågorna. Macca hängde med Bart Aernouts på piren när jag kom upp.

Efter simningen tog jag ett lätt löppass längs Ali’i Dr bort till Magic Sands och tillbaka. Eller lätt och lätt, trots att klockan var 9 på morgonen ligger pulsen rätt högt i värmen. Försökte hålla igen och bara få in flytet och känslan i löpningen. Skönt att vara färdigtränad 9.30 på morgonen.

Har man ingen bil får man åka moppe! Sagt och gjort – ner till Scooter Brothers och plockade ut en vespa. Fick skriva på kontraktet på 10 olika ställen bara för att kunna hyra moppen, typiskt Amerika. Friskrivningar från allt.

På Hawaii är det olagligt att köra utan solglasögon, men hjälm behöver man inte ha. Sweet tänkte jag först! Sedan kom jag på att alla kör sin Toyota Tundra V8 pick-up truck som om det vore ett slagskepp. Jag bad om en hjälm och fick en Bell cykelhjälm. Varken snyggt eller säkert. What to do.

Det var otroligt skönt att få komma ut på vägarna och känna fartvinden utan att behöva kriga för den. Åkte söderut mot Captain Cook (lavafälten ser jag nog av från cykeln) och hittade 1) Hawaii-skjorta för $3 på Treasure Island 2) En lika god Acai Bowl som på Basik på Up-Country Bakery & Café 3) Painted Church. 1 och 2 var kanon. Painted Church överreklamerad.

Skönt att lämna Kona ett tag – det börjar bubbla av övertända triathleter så det räcker och blir över. Ser fram emot att välkomna Fredrik som anländer i morgon (lördag) och Pär som kommer på söndag. Snart är SPIF-teamet fulltaligt och vi flyttar in i EST:s condo.

Fick en Twitter-fråga: antalet träningstimmar fram till dags dato; för min del rör det sig om knappt 700 timmar sedan 31 oktober förra året. Antalet träningstimmar har dock mindre betydelse, jag tror att återhämtning och kvalitet är betydligt viktigare. Sedan är det alltid en utmaning att få till såväl kvantitet, kvalitet som återhämtning.

Dagens betraktelse: skulle slänga soporna i morse och frågade en kille om jag kan källsortera metall, plast, papper, glas och övrigt? Fick svaret: ”No, no, it’s ok! Just throw everything in the dumpster.” Kändes fruktansvärt. Jag kan inte begripa varför de inte källsorterar. En uppmaning till Obama eller Romney. Ta hand om ert avfall. Och gör hjälm obligatoriskt även på moppe.

Mahalo,

Olle

Queen K

Även om det är trevligt kan man ju inte bara sippa Kona kaffe och ligga på stranden. Lite träning blir det också. Idag cykel och löpning. Stack ut på ett 2h lättare cykelpass vid 8-tiden i morse. Bra att komma ut på Queen K vid samma tid som på tävlingsdagen. Queen K – liksom Ali’i Drive är för de flesta som pysslar med triathlon något av helig mark. Det är en ganska speciell känsla att cykla på Queen K. En motorväg dragen längs med kusten, genom de kolsvarta lavafälten. Böljande. Slakmotor och nedför om vartannat. Sol. Sol. Sol. Plötsligt från ingenstans – en osynlig smocka – kommer de beryktade ”crosswinds”. Kastvindarna från havet. Ner i bågen och håll trycket på pedalerna. Passerar Hawaiian Veterans Cemetary och fortsätter bort till avtagsvägen ner mot Waikoloa, vilket tog 1 timme. Vände och stack hem igen.

Queen K – revisited

Fick bli en resorb och lite vila innan det var dags för löppasset. Planen var 3×10’ @ IM-racepace. Efter 40’ på Queen K insåg jag mitt stora misstag. Hade inte tagit med mig mer än ynka 4 dl sportdryck och en gel. Jag svettades något kopiöst och vände tillbaka strax före vägen ner mot Energy Lab. En sista fartökning kvar, men då ser jag den. En hägring. Från ingenstans dyker en Subway restaurang upp mitt i lavaöknen. Smiter in och fyller på med iskallt vatten, vilket jag klarar mig hem på. Var ute cirka 1 timme och 20 min och fick sörpla resorb resten av dagen… Dagens påminnelse. Drick vatten för tusan – hela tiden. Ett löppass på Kona är inte riktigt detsamma som en tur i Hellas i septemberkylan…

Kommer tillbaka till Kona Inn och vill bara ha vatten. Märker då att jag har lyckats låsa mig ute. Får hjälp och kommer in. Duschar och ska gå ner på stan. Då har killen börjat måla golvet precis utanför min dörr, vilket jag förstås kliver rätt i. Nåja, till slut dags för dagens nyckelpass – återhämtning med en Banyan Bowl på Basik Acai. Väl värt dagens möda.

Mahalo.