Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Race Report Ironman Kalmar – Martin Belak

I år åkte jag till Kalmar med ett skönt lugn i kroppen. 400 mil på diverse cyklar var avverkade, massor av tid har spenderats i kalla sjöar, en tidigare krånglande fot har repat sig, prylarna är inkörda, litervis med handsprit har räddat mig från förkylningar sista veckan och jag hade redan persat på Ironman Nice tidigare under året. Kalmar i år skulle bara bli en soft resa mot den min tredje finisher-t-shirt. Ingen press. Inga måsten. Bara ren glädje, och smärta.

1150339_10151587751958869_748627951_n

Stunden innan en Ironmanstart är alltid magisk. Det går att ta på någon form av spänning, en typ av fokuserad laddning. Jag var ute i god tid, minglade med lite klubbkompisar. Diskuterar sista minuten-taktik med Tobbe. Tobbe är ingenjör. Han försöker 10 minuter innan start övertyga mig om sin finurliga specialtaktik, byggd på avancerade geometriska beräkningar. Förstår jag honom rätt går det ut på att placera sig strax bakom eliten, då kan man möta horden av age-group-simmare från sidan, helt enligt Pythagoras modell. Jag  fattar inte ekvationen och ställer mig i 1.05-fållan. Har aldrig simmat så snabbt, men va fan, någon gång måste vara den första.

-Ställ dig precis bakom eliten, så får du fri väg!

Solen går upp över bron en bit bort horisonten. Vattnet som håller svala 17-grader har under natten blivit mer livligt än befarat. Andakt, nationalsång, Kenta: “-Just idag är jag stark…”, PANG, där gick starten. 2000 galningar börjar veva, det ligger killar och tjejer både under och över mig. Vevar vidare, liknelsen med att ligga i tvättmaskin är slående. Som tur har jag ingen vattenfobi och är relativt van med situationen sedan tidigare. I kaoset oroar jag mig mest för att bli av med chip, klocka eller goggles. Försöker undvika de värsta bråkstakarna, samtidigt som jag får hårda slag över hela kroppen. Bestämmer mig tidigt för att inte bry mig, utan köra mitt eget race, surfa med i draget och försöka fokusera på det perfekta draget. Får givetvis några kallsupar för mycket, varpå delar av frukosten hamnar i Kalmarsund. Två varv går relativt fort, svänger därefter in till vänster i kanalen som leder till växlingsområdet. Det blir bäcksvart! Vem släckte lyset? Varför smakar vattnet bajs? Landstiger ur Smålands svar på Ganges efter 1.05-ish – helt enligt plan! Många cyklar kvar i växlingsområden tyder på att jag inte är sist upp ur vattnet. Skönt.

Med fräscha ben börjar jag trumma på mot Öland. Min race plan är att inte upprepa fjolårets misstag, där jag likt en turist på cykelsemester fegade mig runt. I var planen att maxa under kontrollerade former – 35 km/h i snitt skulle ge mig en tid strax över 5 timmar. Kommer ner till Färjestaden och möter vinden från helvettet. Kryper ihop till en mindre köttbulles storlek och tänker på vilken jävla fart jag kommer få efter vändningen i söder. Under resan söderut störs jag mer av MC-domaren som bestämt sig för att punktmarkera mig, än vinden. Enligt reglerna ska man falla tillbaka 10 meter senast 30 sekunder efter att man blir omkörd. Min MC-kompis började skrika, vissla och gorma så 0,5 sekunder efter att någon körde om mig. Vänder norrut, det blir knäpptyst och hastighetsmätaren visar plötsligt 50 km/h – ett välbefinnande sprider sig i kroppen, tills lillhitler på den orangea Triumphen börjar gorma om något igen. Jag ignorerar spektaklet.

546910_10151587777398869_1889972192_n

Lämnar 12 milslopen på Öland för en snabbvisit till vändpunkten i Kalmar – publiktrycket är massivt här, hör att många vänner och supportrar ropar mitt namn. Med en fantastisk känsla trummar jag vidare mot de avslutande 6 milen på fastlandssidan. Vid Lindsdal har jag återigen jetvindar i ryggen. Köttbullen pressar 50+ i tight tempoställning. Ser i ögonvrån den orangea faran köra om på vänstersidan, skönt inget gormande den här gången. I näst sekund ser jag MCn börja dra mot höger, mot vägkanten, mot min färdväg! Loppet passerar i revy, hela livet passerar i revy. Jag vrålar, publiken gestikulerar, hojen fortsätter preja mig. Med en centimeters marginal passerar jag mellan publik och en stillastående motorcykel i 45 km/h. På vänster ben känner jag hettan från glidarens ljuddämpare. Min Garmin registrerar ett rekord i maxpuls. Funderar ett tag på att stanna till och samla tankarna, med en centimeters marginal  hade detta blivit min sista Ironman. Fortsätter, och hör den orangea faran komma upp bredvid mig. Med ett övertydligt kroppspråk och diverse internationella tecken visualiserar jag mina tankar om deras körstil. Ser skräcken i deras ögon. De är skärrade och bad om syndaförlåtelse, innan de försvann som en avlöning i januari. Såg dem aldrig mer under tävlingen. Kliver av hojen på 5.07 – helt enligt race plan.

971811_10151587752233869_1157711978_nEfter en blixtnsnabb T2 börjar startnummer 565 göra Kalmars gator osäkra. Drömmen är en mara någonstans kring 4 timmar, men egentligen vet jag att jag slarvat för mycket med löpträningen för att nå det. Planen är att aldrig stanna och slaviskt låta pulsen ligga på 142,5 – misären får ta den tid det tar. Första två milen känns det som att det går i snigelfart, men från förra året vet jag att jag måste, måste, måste hålla jämn fart på maran. Ett snabbare snitt i början är definitivt likställt med långpromenad i mål. Med sina ovationer bär Kalmarpubliken mig fram över kullerstensgatorna.

Till skillnad från Nice, möts löparna i Kalmar bara sporadiskt under löpningen. Jag har därför en dålig känsla hur jag ligger till mot vännerna i klubben. Ironmanalex coachar intensivt från dikeskanten och förklarar att jag nog ligger ganska bra till:

-Det är din dag Belak!

Strax efter blir jag omsusad av raketen Erik och inom kort också av Rickard. Vägrar och orkar inte gå ifrån min race plan, max 142 i puls. Efter 42 kilometer high-fivear jag speakern innan jag passerar målportalen. Klockan visar något i stil med 10.45h! Får min medalj tredje IM-medalj med tillhörande kram från en av funktionärstjejerna. Fäller en tår. Jag konstaterar att jag slog min tid från förra året med 1h 42 minuter! Samtidigt börjar drömmen om sub 10 gro.

Sorry Kalmar – jag kommer vänstra lite med Ironman Nya Zealand innan vi ses nästa år igen.

Ironman Kalmar 2013, race report

Så då var det avklarat! Min första Ironman är över och jag gick i mål på en tid jag inte ens kunnat drömma om. Vad ska man säga? Det var nog en i stort perfekt dag för mig!

Väckning 04:00 och jag och Björn gav oss iväg på en liten promenad. Vi gick ned till bron man simmar under i slutet på simningen och stod i mörkret och tittade bort mot uppgången. Det kommer nog kännas skönt när man kommer bort dit tänkte vi. Väl tillbaka blev det en god frulle. Jag åt så mycket jag kunde och mådde nästan lite illa efter frukost. Att proppa i sig mat kl 04:30 hör inte till vanligheterna, längre. När man var ute i svängen för länge sen käkades det hamburgare kl 04:30, men då väntade taxi hem och sängen, inte en Ironman.

Allt flöt på bra fram till simstarten. Ned till växlingsområdet och gjorde cykeln i ordning med flaskor och pumpade däcken. En snabb kontroll av alla påsar och när vaselinet var färdig använt fick det åka ned i run påsen. Man vet ju inte i vilket skick rumpan är i efter 6h på cykeln. Värmde upp men lite löpning, ett par nervösbesök på toaletten, våtdräkt på, vit påse inlämnad och ut i vattnet. Väl där kom dagens enda besvikelse. När svenska nationalsången spelas och man är svensk, då sjunger man! Skärpning! Kanske var alla för fokuserade på starten att man glömde bort och speakern var väl inte så på om att det var dags för den men jag och Björn sjöng så mycket vi kunde. En härlig känsla!

Efter nationalsången kom dagens bästa beslut. Att ställa sig längst till höger i tvåtimmars gruppen. Det var proppfullt med folk i 1:15 och 1:30 grupperna, men där längst ut till höger var det tomt. Vi testar tänkte jag. Tog mig längst fram i ledet, vilket inte var så svårt, så när skottet gick fick jag direkt fritt vatten hela vägen ut till första boj. Jag förstod att jag valt rätt redan innan när jag såg Lantto systrarna vid samma ställe. Yes, med deras rutin måste detta vara rätt ställe och det var det mycket riktigt.

Vid första boj var det kaos, men det hade jag räknat med. Fick gå över till någon typ av halvt bröstsim för att ta mig runt, man vill inte sparka för mycket med risk att träffa någon så sakta men säkert tog jag mig till sist runt bojen. Efter svängen tog jag mig igen ut till höger en bit och återigen fick jag fritt vatten och kunde simma på igen till nästa boj. Detta blev nu min taktik. Hitta fritt vatten, in och kriga vi bojarna och hitta fritt vatten igen. Det flöt på bra, men det kändes ändå som att det inte gick så fort och jag fick känslan av att klockan skulle stå på ca 35 min efter första varvet. När jag sen kollade på klockan innan andra varvet stod det 29:30. Herregud, det har gått fort med min mått mätt och en härlig känsla infann sig. Jag visste att även om jag tar det lugnt och simmar långsammare andra varvet kommer jag ha en simtid långt bättre än jag hoppats på vilket gjorde att jag totalt slappnade av och bara simmade på utan att fundera speciellt mycket. En bra början. Jag hade varit nöjd med att varit upp på cykeln efter 1:30 men nu var jag iväg efter 1:24 efter att ha simmat på 1:17:20. Att börja dagen men en så positiv känsla som jag hade efter simningen gjorde nog hela min dag.

Mycket folk i T1 men jag visste att jag har simmat grymt bra, så jag tog det bara lugnt. Satte mig ned och tog av våtdräkten, cykelskor på, ett toabesök och sen iväg. Lugnt och fint, ingen stress.

Adreanlinstin efter simningen och mycket publik gjorde att jag drog på lite väl mycket i början och pulsen stack iväg. Väl uppe på Ölandsbron började titta på pulsen och planen var att ligga någonstans mellan 135-140 slag/min. Det var min snittpuls i Motala och då hade löpningen funkat riktigt bra så det fick bli måttstocken. Bron gick kanon, ned till första energidepån fin fint men sen kom motvinden. Gnuggade på men såg att snittiden blev långsammare och långsammare och till sist var jag en bit under 30 km/h och så trodde jag att det skulle bli svårt att nå målet på 6h cykling. Den känslan förändrades helt när vi kom över på östra sidan i medvinden och snitthastigheten ökade kraftigt. Över 30, över 30,5 över 31 och helt plötsligt kändes 6h som ett nåbart mål. Då helt plötsligt ska vi tillbaka till västra sidan och det blir uppför och någon konstig sidvind som jag inte kunde hantera. Det blev sanslöst tungt och igen kom tankarna att 30 km/h i snitt blir svårt. Men efter en kisspaus och ett litet snack med Björn som gått grymt i motvinden och var i kapp mig gick det helt plötsligt utför och sen ut mot bron blev det medvind och det kändes bra igen. Körde om Sofie Lantto och vi kom fram till att detta var helt ok och nu var faktiskt mer än halva cyklingen avklarad. In till Kalmar och superpepp från publiken, fantastiskt känsla och mindre än 6 mil kvar. Detta kommer bli bra, tänkte jag. Fin, fin vind utifrån Kalmar där vi mötte proffsen på väg tillbaka slitandes i motvinden. Det kommer bli tuffa sista mil var min tanke då, men utifrån Kalmar var det fina vindar och det gick fortfarande fort. Som bäst stod det 31,8 km/h på min klocka och då kände jag samma sak som på simningen. Även om jag tar det lugnt på cykeln sista biten kommer min cykeltid också vara bättre än jag hoppats på. Lugnt och fint, nu spar vi kraft till löpningen, det är ju trots allt ett Marathon kvar. 5:47:38 med en snittfart på 31,1 km/h är jag väldigt nöjd med! När man dessutom hör rutinerade järnmän prata om att cyklingen var tuff i år känns det bara ännu bättre.

Lugnt och fint i T2, löparskor på och keps. Hade inte bestämt mig om det skulle bli keps eller inte på löpningen men att köra med blev ett beslut även det. Ett snabbt toabesök och sen ut på maran. Såg min kusin och hans tjej precis i starten av löpningen, extra energi, nu kör vi!

Gick som vanligt ut lite för hårt. Tycker man är fartblind efter cykeln så även om man springer järnet känns det långsamt. Efter 2km var tanken att sub 4 på maran det fixar vi! Det dröjde inte allt för länge innan detta fick revideras. Kände väl redan efter 5-6km att nja det är nog inte värt att gå för en sub 4, bättre att ha krafter kvar i mål än att krypa in. Sänkte farten och försökte hitta någonstans runt 5:45 tempo. Med promenader i energidepåerna borde det ge ett snitt nånstans under 6 min/km vilket ändå resulterar i en bra mara tid. Löpningen rullade på. Sprang som vanligt och räknade ner och försökte hitta positiva tankar i allt som gick. Om 2km är det mindre än 30km var osv. Skönt var också att veta att man kunde räknar bort ca 6-7km som var den delen av löpningen som gick inne i Kalmar. Den biten räknas inte ens för med den publiken gick det i stort sett av sig själv. Vilken publik, vilket pepp! Känslan att springa inne i Kalmar går inte att beskriva. Makalöst!

Efter första varvet fick jag mitt första armband, yes! Dock ska man ha två innan man slipper svänga höger på målrakan ut på nästa varv utan kan springa in på det blåa upploppet. Under andra varvet gick det åt en del energi till att titta på dem som hade två armband och känna avundsjukan över att detta var deras sista varv. Fortsatte med min taktik att gå igenom energidepåerna och springa resten. Promenaderna blev längre och längre men jag försökte verkligen att alltid börja springa efter sista soptunnan. Det gick för det mesta, bara lite fusk. Började få kramp i magen så fort någonting med fast konsistens landade där så nu blev det uteslutande Coca-cola och gel. Petade i mig en gel var 20-30 minut och drack Coca-cola vid dem stationer där jag inte fick äta gel. Funkade kanon!

Armband nr 2 sattes på plats och strax efter det passerades 30km skylten. Av allt som gjorts denna dag återstod 12km löpning. Eller snarare mindre än 10km löpning. Sista 2km var ju inne i Kalmar och det kommer bara bli ren njutning.  Jag älskar känslan av att vara ned på ental, 9, 8, 7, 6 osv. Dem där kilometrarna av sista milen på en mara är alltid sköna, det är så lite kvar då! Sprang och tittade på klockan och kom fram till att med hyfsat tempo kan det blir sub 4:12 på maran dvs under 6 km/min tempo. Äh, strunta i det tänkte jag. Ingen idé att ta ut sig för det. I detta fall bestämde dock kroppen sig för att göra en sista kraftansträngning och helt plötsligt visade kilometertiderna under 5:30 min/km. 5km kvar, nu kör vi tänkte jag till sist och kroppen höll. Säkert mycket tack vare att jag var så nära målet. Sista 4km gick i 5:09 min/km tempo vilket i stort sett var mina snabbaste kilometerar av hela loppet och detta efter 3860m simning, 180,2km cykling och 38,2km löpning. Det är sjukt vad man kan göra om bara viljan finns där!

Kom in i Kalmar och tog av mig kepsen och drog igång publiken. Gensvaret fick mig nästan att börja gråta. En klump i halsen blev det men jag lyckades hålla tillbaka tårarna. Full fart framåt, ingen mer energi det behövs inte! Det är svårt att beskriva känslan av att svänga in på målrakan och se Finish längst ned. Det är en sån total känsla av lycka. Jag var så fokuserad på min målgång att jag missade att höra dem berömda orden: ”Kristoffer, you are an Ironman!”. Men det gjorde inget. Ser dock på mina finisherbilder att jag glömde att le. Va fan Kristoffer, efter 11,5h kämpande kunde du väl sett glad ut vi varje fall. Jag ser mest bara tom ut. Men det gör inget, för inombords var jag världens lyckligaste. Jag hade precis gått i mål i min första Ironman på tiden 11:23:34 och det efter ett Marathon på 4:07:18. En fullkomligt magisk känsla!

Efter målgång satte jag mig ned och bara tittade ett tag dem som gick i mål. Den ena gladare än den andre. Till sist brast det för mig och jag började böla. Jag grät ut lyckan av ett års förberedelse, det får man göra!

Jag skulle vilja krama om varenda en av alla volontärer som var på banan idag. Så jäkla positiva och peppande att hälften hade räckt. De spred verkligen en fantastiskt stämning längs banan som är ovärderlig. Tack! Och tack Kalmarpubliken. Ryktet sas att detta är en av världens bästa publiker och det är bara skriva under. Vilken känsla det var att tävla! Helt fantastisk publik och det gör att man vill återvända. Och tydligen blir det så då anmälan till nästa år redan är klar. Med tanke på hur allt flöt på detta år är jag inställd på ett helvete nästa år. Allting brukar jämna ut sig. Just nu spelar det mindre roll. Vad som än händer nästa år så är jag och förblir an Ironman!

1174947_511936908876043_1721882122_n

20130819-100938

1185672_10153110411630234_1277108580_n