Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Race Report Ironman New Zealand – Martin Belak

Ironman New Zealand är den första Ironmantvälingen som arrangerades utanför Hawaii. Tävlingen hölls första gången 1984 och fyller i år jämt 30 år. Jubileet firades bland annat genom att bjuda in gamla hall-of-fame-järnmän som profilerat sig under de tre decennierna. Däribland amerikanske inventarien i Ironmansammanhang: Ken Glah. Den  kalenderbitaren vet att Ken är mest känd som segrare på Nya Zealand såväl 1992 som 1993 – för mig stannar han dock i minnet mest för hans fluffigt amerikanska choclate-chip-banana-pancaces som han med stort engagemang gräddade åt oss  varje morgon innan racet.

Tunguträckningar och ögonrullningar

0649_03495De sista kvarvarande resterna av jetlagen gör att jag för en gångs skull inte har några problem med att pigg som en yrvaken kiwi hoppa upp ur sängen klockan fyra på tävlingsdagens morgon. Dramatiken är denna bistra morgon gigantisk, under natten har en mindre tyfon dragit in över Tauposjön. Obekräftade rykten gör gällande att vindbyarna toppade 13-14 sekundmeter. Skulle simningen bli inställd? Och hur många skulle klara cykla de 18 milen i styv kuling? Turligt nog lyckades den lokala Maoristammen skrämma iväg både onda andar och den styva kuling med sin Hakadans i den bistra gryningen. Stundtals komiskt fotstampande, tunguträckningar och ögonrullningar följde av 3,8 km simning. Rätt okomplicerat i Ironmansammanhang. 34 minuter rak simning till en vändpunkt, varifrån gynnsamma strömmar, ett par bra fötter och lite hemlängtan gjorde tillbakaresan fyra minuter snabbare. I växlingsområdet möts jag inte bara av ett enormt publiktryck utan också av den befriande synen av att cirka 90 procent av cyklarna fortfarande stod kvar. Sweet. Klockan visar  1.04 – på minuten enligt den i bakhuvudet löst definierade tävlingsplanen.

Kyligt välkomnande

Äntligen dags för favoritgrenen alla kategorier: cykel! Banan hade under veckan redan hunnits provtrampats. Testcyklingen föregicks olyckligt nog varken av Hakadans eller Maoriritualer, något som resulterade i fler nära döden upplevelser än någonsin förr. Trots spikrak landsväg, millång sikt och avsaknad av mötande fordon envisades timmerbilarna med att lämna tio centimetrars marginal – samtidigt som de bestämt signalerade med tutan som får ett tyskt flyglarm att vara en piss i Mississippi. Mindre farliga var de bilister som bromsade in, vevade ner rutan och vänligt bad oss dra åt helvete, samtidigt som de bestämt visade det internationella tecknet.

0649_10785

Under tävlingsdagen var vägarna lyckligtvis avstängda, eller typ avstängda. Banan sträcker sig 45 km rakt ut på landsbygden till byn Reporoa. Två vändor till den lilla landsortsbyn blir totalt 180 km. Publiken är obefintligt längs banan, förutom vid vändpunkterna där åskådartrycket är massivt. Banprofilen är snäll jämfört med exempelvis Nice, men bjuder på cirka en mil småseg klättring upp till växlingspunkten i Taupo. Det speciella med att cykla i Nya Zealand är inte bara att man cyklar på vänster sida, utan också att vägbeläggningen är extremt grov. Istället för asfalt har man här förkärlek för varje landsvägscyklists mardröm: oljegrus. Att cykla på oljegrus i 40 – 50 km framkallar vibrationer som kan jämföras med att borra med en slö slagborr i stenhård betong. Blicken är svår att fokusera och tröttheten kommer med exponentiellt långt tidigare än på svensk finasfalt. Har man en tung cykel kan man glädjas åt att den blir betydligt lättare när man når T2. Gaspatroner, reservslangar, flaskor, flaskhållare, styren och hjul vibrerar ett efter ett bort på vägen mot målet. För att minimera risken för punktering startar jag med ett lägre däcktryck än normalt. Trots fräscha ben bidrar vibrationer och lågt däcktryck till att jag inte lyckas nå personbästa på min cykeltid. 5.17 h, helt ok med tanke på förutsättningarna.

Curling och cykling

In från cyklingen tar en vänlig funktionär hand om min cykel, lyxigt! Spanar hastigt bort över växlingsområdet, inte många cyklar i ställen. Självförtroende får sig en välbehövlig kick. Tre sekunder efter att jag fråntagits min cykel trycker en andra funktionär oväntat min röda växlingpåse i näven på mig. Föredömligt! Väl i växlingstältet hjälper en tredje till med att knyta skorna. Blir curlad som aldrig förr och känner mig som barn på nytt. Tänkte en stund fråga om de kunde springa maran åt mig också. Smack, på med sunblock och ut på första 14 kilometersvarvet av tre. Jag ställer in min mentala farthållare på 5.30 – hastigheten jag tränat för och vet att jag klarar. Tar försiktigt rygg på en stadig Kiwi från den lokala triathlonklubben. Här ligger jag klistrad de två första varven. Trots gassande sol är värmen inte alls påtaglig. Varv efter varv blir glatt påhejad av familjen som dagen till ära flugit in till Taupo för att heja fram sin lovande triathlontalang. Mycket pekar på att de lever i den falska tron att den unga förmågan en dag kommer bli framgångsrik inom sporten.

0649_25254

Tredje varvet påbörjas kontrollerat. Ett begynnande skoskav sätter dock olyckligtvis stopp för några mätbara fartökningar. Frågar mig gång på gång varför det dagen till ära sitter ett par sprillans nya Asics Gel Kayano på fötterna. Jag har ju tusen gånger lovat mig själv att aldrig testa nytt under race. Med inställningen pain is temporary, fame is forever lyckas jag ändå mentalt övervinna de negativa krafterna. Innan jag sprintar genom målportalen passar jag på att high-fivea några lokala supporterkids. Klockan visar personbästa, 10.43.51 när jag med båda armarna i det blå för fjärde gången i mitt liv hör:

”You are an Ironman!”.

Efter målgång får jag min medalj och blir snabbt tvångsvägd. Vägningsinstrumentet visar minus två och en halv kilo, bra deffning på 10 timmar! Jag kompenserar maniskt den snabba bantningen med att frossa loss på pizzabuffen i athlets garden. Får snabbt också en välbehövlig massage. Delad glädje är dubbel glädje. Med förhoppningen att kunna trippla glädjen väntar jag på Anna och Rickard, två SPIFare som låg strax efter på löpningen. Varvar väntandet med att tröstäta ytterligare ett halvdussin pizzaslices. Väntar lite till, samtidigt som jag intalar mig att det är viktigt med återhämtning. För säkerhets skull kompletterar med lite mer kolhydrater. Mitt i återhämtningsprocessen visar det sig att min väntan är förgäves. Både Rickard och Anna har av olika anledningar tvingats uppsöka den kostnadsfria vårdinrättningen som erbjuds efter målgång. Det blir varken trippel eller dubbel glädje, jag avslutar dagen med enkelglädje när jag i min ensamhet linkar tillbaka till hotellet för att möta upp övriga deltagare i teamet.

0649_33267

Nya Zealand är det land som ligger längst bort ifrån Sverige. Vill man komma längre bort måste man lämna jordklotet. Under resan dit tillbringar man över ett dygn i luften. Man mellanlandar tre, fyra gånger på diverse spännande platser på jorden. Är det värt slitet att åka till andra sidan planeten för en triathlontävling? Utan tvekan! Det är andra gången jag kombinerar en Ironmantävling med en semesterresa i SPIF-galningars sällskap. Vi var nya bekantskaper för varandra när vi checkade in på Arlanda – idag är vi sammansvetsade efter att ha levt tätt ihop. Vi har retat oss på varandra och vi har skattat ihop. Tack Thomas, Andreas, Frida, Anna, Britta, Kingen, Sandra och Robban för dessa tre fantastiska veckor! Var åker vi nästa gång? Coast to coast någon?

Resultat
Simning: 1.04
Cykel: 5.17
Löpning: 4.11
Totalt: 10.43.51

bild (9)232 bild (9)2121 bild (9)22 unnamed bild (9)

Race Report Ironman Kalmar – Martin Belak

I år åkte jag till Kalmar med ett skönt lugn i kroppen. 400 mil på diverse cyklar var avverkade, massor av tid har spenderats i kalla sjöar, en tidigare krånglande fot har repat sig, prylarna är inkörda, litervis med handsprit har räddat mig från förkylningar sista veckan och jag hade redan persat på Ironman Nice tidigare under året. Kalmar i år skulle bara bli en soft resa mot den min tredje finisher-t-shirt. Ingen press. Inga måsten. Bara ren glädje, och smärta.

1150339_10151587751958869_748627951_n

Stunden innan en Ironmanstart är alltid magisk. Det går att ta på någon form av spänning, en typ av fokuserad laddning. Jag var ute i god tid, minglade med lite klubbkompisar. Diskuterar sista minuten-taktik med Tobbe. Tobbe är ingenjör. Han försöker 10 minuter innan start övertyga mig om sin finurliga specialtaktik, byggd på avancerade geometriska beräkningar. Förstår jag honom rätt går det ut på att placera sig strax bakom eliten, då kan man möta horden av age-group-simmare från sidan, helt enligt Pythagoras modell. Jag  fattar inte ekvationen och ställer mig i 1.05-fållan. Har aldrig simmat så snabbt, men va fan, någon gång måste vara den första.

-Ställ dig precis bakom eliten, så får du fri väg!

Solen går upp över bron en bit bort horisonten. Vattnet som håller svala 17-grader har under natten blivit mer livligt än befarat. Andakt, nationalsång, Kenta: “-Just idag är jag stark…”, PANG, där gick starten. 2000 galningar börjar veva, det ligger killar och tjejer både under och över mig. Vevar vidare, liknelsen med att ligga i tvättmaskin är slående. Som tur har jag ingen vattenfobi och är relativt van med situationen sedan tidigare. I kaoset oroar jag mig mest för att bli av med chip, klocka eller goggles. Försöker undvika de värsta bråkstakarna, samtidigt som jag får hårda slag över hela kroppen. Bestämmer mig tidigt för att inte bry mig, utan köra mitt eget race, surfa med i draget och försöka fokusera på det perfekta draget. Får givetvis några kallsupar för mycket, varpå delar av frukosten hamnar i Kalmarsund. Två varv går relativt fort, svänger därefter in till vänster i kanalen som leder till växlingsområdet. Det blir bäcksvart! Vem släckte lyset? Varför smakar vattnet bajs? Landstiger ur Smålands svar på Ganges efter 1.05-ish – helt enligt plan! Många cyklar kvar i växlingsområden tyder på att jag inte är sist upp ur vattnet. Skönt.

Med fräscha ben börjar jag trumma på mot Öland. Min race plan är att inte upprepa fjolårets misstag, där jag likt en turist på cykelsemester fegade mig runt. I var planen att maxa under kontrollerade former – 35 km/h i snitt skulle ge mig en tid strax över 5 timmar. Kommer ner till Färjestaden och möter vinden från helvettet. Kryper ihop till en mindre köttbulles storlek och tänker på vilken jävla fart jag kommer få efter vändningen i söder. Under resan söderut störs jag mer av MC-domaren som bestämt sig för att punktmarkera mig, än vinden. Enligt reglerna ska man falla tillbaka 10 meter senast 30 sekunder efter att man blir omkörd. Min MC-kompis började skrika, vissla och gorma så 0,5 sekunder efter att någon körde om mig. Vänder norrut, det blir knäpptyst och hastighetsmätaren visar plötsligt 50 km/h – ett välbefinnande sprider sig i kroppen, tills lillhitler på den orangea Triumphen börjar gorma om något igen. Jag ignorerar spektaklet.

546910_10151587777398869_1889972192_n

Lämnar 12 milslopen på Öland för en snabbvisit till vändpunkten i Kalmar – publiktrycket är massivt här, hör att många vänner och supportrar ropar mitt namn. Med en fantastisk känsla trummar jag vidare mot de avslutande 6 milen på fastlandssidan. Vid Lindsdal har jag återigen jetvindar i ryggen. Köttbullen pressar 50+ i tight tempoställning. Ser i ögonvrån den orangea faran köra om på vänstersidan, skönt inget gormande den här gången. I näst sekund ser jag MCn börja dra mot höger, mot vägkanten, mot min färdväg! Loppet passerar i revy, hela livet passerar i revy. Jag vrålar, publiken gestikulerar, hojen fortsätter preja mig. Med en centimeters marginal passerar jag mellan publik och en stillastående motorcykel i 45 km/h. På vänster ben känner jag hettan från glidarens ljuddämpare. Min Garmin registrerar ett rekord i maxpuls. Funderar ett tag på att stanna till och samla tankarna, med en centimeters marginal  hade detta blivit min sista Ironman. Fortsätter, och hör den orangea faran komma upp bredvid mig. Med ett övertydligt kroppspråk och diverse internationella tecken visualiserar jag mina tankar om deras körstil. Ser skräcken i deras ögon. De är skärrade och bad om syndaförlåtelse, innan de försvann som en avlöning i januari. Såg dem aldrig mer under tävlingen. Kliver av hojen på 5.07 – helt enligt race plan.

971811_10151587752233869_1157711978_nEfter en blixtnsnabb T2 börjar startnummer 565 göra Kalmars gator osäkra. Drömmen är en mara någonstans kring 4 timmar, men egentligen vet jag att jag slarvat för mycket med löpträningen för att nå det. Planen är att aldrig stanna och slaviskt låta pulsen ligga på 142,5 – misären får ta den tid det tar. Första två milen känns det som att det går i snigelfart, men från förra året vet jag att jag måste, måste, måste hålla jämn fart på maran. Ett snabbare snitt i början är definitivt likställt med långpromenad i mål. Med sina ovationer bär Kalmarpubliken mig fram över kullerstensgatorna.

Till skillnad från Nice, möts löparna i Kalmar bara sporadiskt under löpningen. Jag har därför en dålig känsla hur jag ligger till mot vännerna i klubben. Ironmanalex coachar intensivt från dikeskanten och förklarar att jag nog ligger ganska bra till:

-Det är din dag Belak!

Strax efter blir jag omsusad av raketen Erik och inom kort också av Rickard. Vägrar och orkar inte gå ifrån min race plan, max 142 i puls. Efter 42 kilometer high-fivear jag speakern innan jag passerar målportalen. Klockan visar något i stil med 10.45h! Får min medalj tredje IM-medalj med tillhörande kram från en av funktionärstjejerna. Fäller en tår. Jag konstaterar att jag slog min tid från förra året med 1h 42 minuter! Samtidigt börjar drömmen om sub 10 gro.

Sorry Kalmar – jag kommer vänstra lite med Ironman Nya Zealand innan vi ses nästa år igen.

Ironman Kalmar 2013, race report

Så då var det avklarat! Min första Ironman är över och jag gick i mål på en tid jag inte ens kunnat drömma om. Vad ska man säga? Det var nog en i stort perfekt dag för mig!

Väckning 04:00 och jag och Björn gav oss iväg på en liten promenad. Vi gick ned till bron man simmar under i slutet på simningen och stod i mörkret och tittade bort mot uppgången. Det kommer nog kännas skönt när man kommer bort dit tänkte vi. Väl tillbaka blev det en god frulle. Jag åt så mycket jag kunde och mådde nästan lite illa efter frukost. Att proppa i sig mat kl 04:30 hör inte till vanligheterna, längre. När man var ute i svängen för länge sen käkades det hamburgare kl 04:30, men då väntade taxi hem och sängen, inte en Ironman.

Allt flöt på bra fram till simstarten. Ned till växlingsområdet och gjorde cykeln i ordning med flaskor och pumpade däcken. En snabb kontroll av alla påsar och när vaselinet var färdig använt fick det åka ned i run påsen. Man vet ju inte i vilket skick rumpan är i efter 6h på cykeln. Värmde upp men lite löpning, ett par nervösbesök på toaletten, våtdräkt på, vit påse inlämnad och ut i vattnet. Väl där kom dagens enda besvikelse. När svenska nationalsången spelas och man är svensk, då sjunger man! Skärpning! Kanske var alla för fokuserade på starten att man glömde bort och speakern var väl inte så på om att det var dags för den men jag och Björn sjöng så mycket vi kunde. En härlig känsla!

Efter nationalsången kom dagens bästa beslut. Att ställa sig längst till höger i tvåtimmars gruppen. Det var proppfullt med folk i 1:15 och 1:30 grupperna, men där längst ut till höger var det tomt. Vi testar tänkte jag. Tog mig längst fram i ledet, vilket inte var så svårt, så när skottet gick fick jag direkt fritt vatten hela vägen ut till första boj. Jag förstod att jag valt rätt redan innan när jag såg Lantto systrarna vid samma ställe. Yes, med deras rutin måste detta vara rätt ställe och det var det mycket riktigt.

Vid första boj var det kaos, men det hade jag räknat med. Fick gå över till någon typ av halvt bröstsim för att ta mig runt, man vill inte sparka för mycket med risk att träffa någon så sakta men säkert tog jag mig till sist runt bojen. Efter svängen tog jag mig igen ut till höger en bit och återigen fick jag fritt vatten och kunde simma på igen till nästa boj. Detta blev nu min taktik. Hitta fritt vatten, in och kriga vi bojarna och hitta fritt vatten igen. Det flöt på bra, men det kändes ändå som att det inte gick så fort och jag fick känslan av att klockan skulle stå på ca 35 min efter första varvet. När jag sen kollade på klockan innan andra varvet stod det 29:30. Herregud, det har gått fort med min mått mätt och en härlig känsla infann sig. Jag visste att även om jag tar det lugnt och simmar långsammare andra varvet kommer jag ha en simtid långt bättre än jag hoppats på vilket gjorde att jag totalt slappnade av och bara simmade på utan att fundera speciellt mycket. En bra början. Jag hade varit nöjd med att varit upp på cykeln efter 1:30 men nu var jag iväg efter 1:24 efter att ha simmat på 1:17:20. Att börja dagen men en så positiv känsla som jag hade efter simningen gjorde nog hela min dag.

Mycket folk i T1 men jag visste att jag har simmat grymt bra, så jag tog det bara lugnt. Satte mig ned och tog av våtdräkten, cykelskor på, ett toabesök och sen iväg. Lugnt och fint, ingen stress.

Adreanlinstin efter simningen och mycket publik gjorde att jag drog på lite väl mycket i början och pulsen stack iväg. Väl uppe på Ölandsbron började titta på pulsen och planen var att ligga någonstans mellan 135-140 slag/min. Det var min snittpuls i Motala och då hade löpningen funkat riktigt bra så det fick bli måttstocken. Bron gick kanon, ned till första energidepån fin fint men sen kom motvinden. Gnuggade på men såg att snittiden blev långsammare och långsammare och till sist var jag en bit under 30 km/h och så trodde jag att det skulle bli svårt att nå målet på 6h cykling. Den känslan förändrades helt när vi kom över på östra sidan i medvinden och snitthastigheten ökade kraftigt. Över 30, över 30,5 över 31 och helt plötsligt kändes 6h som ett nåbart mål. Då helt plötsligt ska vi tillbaka till västra sidan och det blir uppför och någon konstig sidvind som jag inte kunde hantera. Det blev sanslöst tungt och igen kom tankarna att 30 km/h i snitt blir svårt. Men efter en kisspaus och ett litet snack med Björn som gått grymt i motvinden och var i kapp mig gick det helt plötsligt utför och sen ut mot bron blev det medvind och det kändes bra igen. Körde om Sofie Lantto och vi kom fram till att detta var helt ok och nu var faktiskt mer än halva cyklingen avklarad. In till Kalmar och superpepp från publiken, fantastiskt känsla och mindre än 6 mil kvar. Detta kommer bli bra, tänkte jag. Fin, fin vind utifrån Kalmar där vi mötte proffsen på väg tillbaka slitandes i motvinden. Det kommer bli tuffa sista mil var min tanke då, men utifrån Kalmar var det fina vindar och det gick fortfarande fort. Som bäst stod det 31,8 km/h på min klocka och då kände jag samma sak som på simningen. Även om jag tar det lugnt på cykeln sista biten kommer min cykeltid också vara bättre än jag hoppats på. Lugnt och fint, nu spar vi kraft till löpningen, det är ju trots allt ett Marathon kvar. 5:47:38 med en snittfart på 31,1 km/h är jag väldigt nöjd med! När man dessutom hör rutinerade järnmän prata om att cyklingen var tuff i år känns det bara ännu bättre.

Lugnt och fint i T2, löparskor på och keps. Hade inte bestämt mig om det skulle bli keps eller inte på löpningen men att köra med blev ett beslut även det. Ett snabbt toabesök och sen ut på maran. Såg min kusin och hans tjej precis i starten av löpningen, extra energi, nu kör vi!

Gick som vanligt ut lite för hårt. Tycker man är fartblind efter cykeln så även om man springer järnet känns det långsamt. Efter 2km var tanken att sub 4 på maran det fixar vi! Det dröjde inte allt för länge innan detta fick revideras. Kände väl redan efter 5-6km att nja det är nog inte värt att gå för en sub 4, bättre att ha krafter kvar i mål än att krypa in. Sänkte farten och försökte hitta någonstans runt 5:45 tempo. Med promenader i energidepåerna borde det ge ett snitt nånstans under 6 min/km vilket ändå resulterar i en bra mara tid. Löpningen rullade på. Sprang som vanligt och räknade ner och försökte hitta positiva tankar i allt som gick. Om 2km är det mindre än 30km var osv. Skönt var också att veta att man kunde räknar bort ca 6-7km som var den delen av löpningen som gick inne i Kalmar. Den biten räknas inte ens för med den publiken gick det i stort sett av sig själv. Vilken publik, vilket pepp! Känslan att springa inne i Kalmar går inte att beskriva. Makalöst!

Efter första varvet fick jag mitt första armband, yes! Dock ska man ha två innan man slipper svänga höger på målrakan ut på nästa varv utan kan springa in på det blåa upploppet. Under andra varvet gick det åt en del energi till att titta på dem som hade två armband och känna avundsjukan över att detta var deras sista varv. Fortsatte med min taktik att gå igenom energidepåerna och springa resten. Promenaderna blev längre och längre men jag försökte verkligen att alltid börja springa efter sista soptunnan. Det gick för det mesta, bara lite fusk. Började få kramp i magen så fort någonting med fast konsistens landade där så nu blev det uteslutande Coca-cola och gel. Petade i mig en gel var 20-30 minut och drack Coca-cola vid dem stationer där jag inte fick äta gel. Funkade kanon!

Armband nr 2 sattes på plats och strax efter det passerades 30km skylten. Av allt som gjorts denna dag återstod 12km löpning. Eller snarare mindre än 10km löpning. Sista 2km var ju inne i Kalmar och det kommer bara bli ren njutning.  Jag älskar känslan av att vara ned på ental, 9, 8, 7, 6 osv. Dem där kilometrarna av sista milen på en mara är alltid sköna, det är så lite kvar då! Sprang och tittade på klockan och kom fram till att med hyfsat tempo kan det blir sub 4:12 på maran dvs under 6 km/min tempo. Äh, strunta i det tänkte jag. Ingen idé att ta ut sig för det. I detta fall bestämde dock kroppen sig för att göra en sista kraftansträngning och helt plötsligt visade kilometertiderna under 5:30 min/km. 5km kvar, nu kör vi tänkte jag till sist och kroppen höll. Säkert mycket tack vare att jag var så nära målet. Sista 4km gick i 5:09 min/km tempo vilket i stort sett var mina snabbaste kilometerar av hela loppet och detta efter 3860m simning, 180,2km cykling och 38,2km löpning. Det är sjukt vad man kan göra om bara viljan finns där!

Kom in i Kalmar och tog av mig kepsen och drog igång publiken. Gensvaret fick mig nästan att börja gråta. En klump i halsen blev det men jag lyckades hålla tillbaka tårarna. Full fart framåt, ingen mer energi det behövs inte! Det är svårt att beskriva känslan av att svänga in på målrakan och se Finish längst ned. Det är en sån total känsla av lycka. Jag var så fokuserad på min målgång att jag missade att höra dem berömda orden: ”Kristoffer, you are an Ironman!”. Men det gjorde inget. Ser dock på mina finisherbilder att jag glömde att le. Va fan Kristoffer, efter 11,5h kämpande kunde du väl sett glad ut vi varje fall. Jag ser mest bara tom ut. Men det gör inget, för inombords var jag världens lyckligaste. Jag hade precis gått i mål i min första Ironman på tiden 11:23:34 och det efter ett Marathon på 4:07:18. En fullkomligt magisk känsla!

Efter målgång satte jag mig ned och bara tittade ett tag dem som gick i mål. Den ena gladare än den andre. Till sist brast det för mig och jag började böla. Jag grät ut lyckan av ett års förberedelse, det får man göra!

Jag skulle vilja krama om varenda en av alla volontärer som var på banan idag. Så jäkla positiva och peppande att hälften hade räckt. De spred verkligen en fantastiskt stämning längs banan som är ovärderlig. Tack! Och tack Kalmarpubliken. Ryktet sas att detta är en av världens bästa publiker och det är bara skriva under. Vilken känsla det var att tävla! Helt fantastisk publik och det gör att man vill återvända. Och tydligen blir det så då anmälan till nästa år redan är klar. Med tanke på hur allt flöt på detta år är jag inställd på ett helvete nästa år. Allting brukar jämna ut sig. Just nu spelar det mindre roll. Vad som än händer nästa år så är jag och förblir an Ironman!

1174947_511936908876043_1721882122_n

20130819-100938

1185672_10153110411630234_1277108580_n

Startskottet har gått för IM Nice 2013

Ironman Nice Swim Start

Nu simmar dom för fullt och det är en lång dag dom har framför sig. Det var 11 från SPIF som stod på startlinjen i morse kl 6.30.

Ni kan följa dom på ironmanlive.com, sök på startnummer eller efternamn.

SPIF

Rickard Arnerup (1008), Thomas Stade (925), Erik Petri (859), Beatrice Amundsson (84).

Martin Belak (570), Per Rönmark (891), Tobias Sjölund (918), Anders Westlund (974), Marcus Lindgren (1271), Andreas Grundsell (1694), Martin Sahlin (2398).

Här är alla 63 svenskar som tävlar i Nice idag:

# Förnamn Efternamn Klass Klubb
84 Beatrice Amundsson F30-34 SPIF Triathlon
67 Henny Holmlund F25-29 Stöcke TS Järnet
218 Charlotta Nilsson F45-49 Puppy Triathlete Society
219 Mollie Nohave F45-49 Karlskrona Simsällskap
186 Charlotta Nordbeck F40-44 Roden Tri Club
53 Bibben Nordblom F20-24 Puppy Triathlete Society
319 Carl-Emil Bengtsson M25-29 Småland Triathlon
329 Daniel Broden M25-29
370 Joel Evertsson M25-29
407 Fredrik Landemar M25-29
421 David Lindgren M25-29 Trollhättans SOK Triathlon
544 Marcus Andersson M30-34 Stockholm City Triathlon
570 Martin Belak M30-34 SPIF Triathlon
657 Andreas Fabricius M30-34 Team TBB
669 Tobias Finnsson M30-34 Luleteamraterna
846 Erik Olsson M30-34 Uddevalla CK Triathlon
859 Erik Petri M30-34 SPIF Triathlon
891 Per Rönmark M30-34 SPIF Triathlon
915 Christian Severinsson M30-34 Trollhättans SOK
918 Tobias Sjölund M30-34 SPIF Triathlon
925 Thomas Stade M30-34 SPIF Triathlon
974 Anders Westlund M30-34 SPIF Triathlon
1008 Rickard Arnerup M35-39 SPIF Triathlon
1145 Anders Edh M35-39
1244 Johan Korsvik M35-39 Stockholm City Triathlon
1270 Fredrik Liljeblad M35-39 Linköping Triathlon
1271 Marcus Lindgren M35-39 SPIF Triathlon
1358 Roger Petersson M35-39
1359 Robert Pettersson M35-39 Simklubben ran triathlon
1420 Pär Sikö M35-39 Team Create
1422 Johan Sjöström M35-39 Triathlon Väst
1519 Robert Bengtsson M40-44 wilke if
1542 Stefan Bolling M40-44 Vallentuna CK Triathlon
1633 Per Edlund M40-44 Stöcke TS Järnet
1638 Patrik Eriksson M40-44 Karlshamn Simklubb Triathlon
1694 Andreas Grundsell M40-44 SPIF Triathlon
1695 Sébastien Grzelewski M40-44 Stöcke TS Järnet
1701 Fredrik Hallstan M40-44 AXA Sportsclub
1702 Kristian Hallsten M40-44 Triathlon Syd
1715 Andreas Hilmersson M40-44 Trollhättans SOK Triathlon
1743 Fredrik Karlsson M40-44
1785 Niklas Lindell M40-44
1855 Magnus Neij M40-44 Kristianstad triathlon
1856 Carl Nordbeck M40-44 Roden tri club
1902 Martin Rask M40-44
1907 Ola Rembe M40-44 AXA Sports Club
1952 Kristian Savolainen M40-44 Trollhättans SOK Triathlon
1981 PER STÖÖP M40-44 Grisen
2135 Fredrik Dahl M45-49 Triathlon väst
2160 Ingemar Elefant M45-49 Trollhattans SOK
2162 Johan Eriksson M45-49 Karlshamns SK Triathlon
2179 Kenneth Forsberg M45-49 Kalmar RC
2243 Bobo Karlsson M45-49 Lidingö Triathlon
2287 Lars Manberger M45-49
2298 Lars Mattsson M45-49 Stöcke TS Järnet
2398 Martin Sahlin M45-49 SPIF Triathlon
2434 Anders Svensson M45-49 TSOK Tri
2441 Magnus Tillberg M45-49
2537 Charlie Edlund M50-54
2583 Ola Langvall M50-54 Småland triathlon and multisport club
2672 Ola Sundh M50-54 Formtopp IF
2674 Johan Svensson M50-54
2771 Lars Bonnedahl M60-64 Club des Sport Chamonix

Race Report – Olle

Aloha!

Här kommer en sammanfattning av gårdagens tävling. Uppstigning vid 3.45 på morgonen, men ändå utsövda eftersom vi somnade vid 20-tiden kvällen innan. Eftersom det blir becksvart ute kl. 18.30 här så är det inte svårt att somna tidigt. Frukost i form av hirsgröt med banan och några riskakor med honung. Givetvis en kopp java till det för att kicka igång kroppen. Skönt att ha starten på promenadavstånd. Body-marking öppnade 04.45 och vi var där strax efter att de hade öppnat. Väldigt trevlig och effektiv service och det gick väldigt smidigt att lämna in special-needs bags för cykel och löpning. Incheckningen avslutades med invägning.

Sedan var det dags för en sista koll på cykeln, pumpa däcken, packa bars, gels och sportdryck. Väntan innan starten är det värsta på hela dagen; nervositeten, spänningen, vetskapen om att från det att starten går, till dess att jag går i mål så handlar det bara om en enda sak: att oavbrutet pressa koppen framåt, fortare hela tiden. En mental övning lika mycket som en fysisk.

Jag satte mig på en gräsmatta vid sidan om startområdet för att få lugn och ro. Såg Rasmus Henning göra några sista förberedelser, liksom den gamle franske mästerskapscyklisten Laurent Jalabert.

Klockan 06.30 startade proffsen (herrarna) och 5 minuter senare damerna. Jag var tidigt i vattnet för att simma in lite och positionera mig. När starten gick kl. 07.00 fick jag en bra start. Inget slagsmål alls de första 500 meterna vilket var jätteskönt. Simningen gick ok och jag kom runt på 1.07. Visst hade jag hoppats på en något snabbare tid, men det är en lång dag och några minuter mer eller mindre på simningen är inte avgörande för min del.

Kom iväg bra på cykeln och började cykla om folk redan på Kuakini. Det var medvind de första 4-5 milen till Waikoloa så jag tryckte på rätt bra för att dra nytta av den lätta cyklingen. Såg till att dricka mycket vatten och att få mig mina Enervit-bars och salttabletter. Kom lite kastvindar vid Hapuna Beach och kände mig i god form när jag kom till Kawaihae och stigningen upp mot Hawi. Stigningen är 18 miles (ca 29 km). Inte särskilt brant och bara 300 hm, men det jobbiga är vinden. Kraftig motvind hela vägen gör den ansträngande för de flesta. Tyckte jag såg Vanhoenacker och Jacobs leda cyklingen när jag mötte dem på vägen upp mot Hawi.

Blev omcyklad av Jalabert och det var rätt kul att se att han hade ett helt koppel som låg och draftade bakom honom. Eller kul och kul, kändes ju sådär med draftare. Hängde på dem sista vägen upp till Hawi där jag skulle få min special-needs bag (2 flaskor dryck och några gels). Tyvärr sjabblade funktionärerna till det och jag fick inte min påse utan fick vända tillbaka och vänta tills det att de hade hittat den. Tappade förstås Jalabert-klungan, men nåväl, det är bara att blicka framåt och tänka positivt.

Passerade Pär och Magnus på vägen ner. Magnus hade fått en penalty vilket han var missnöjd med. Jag hade ändå rätt bra med krafter kvar när jag kom ner till Kawaihae och hoppades på lite finfin tailwind på vägen hem. Men icke. Det var 6 ganska jobbiga mil hem. Hittade dock en bra grupp att köra med så det flöt på bra. Inne på Makala Blvd låg jag lite för nära killen framför och åkte förstås på en 4’ penalty. Lite lätt störande när man har kört 179 km, men den var korrekt dömd, så jag fick skylla mig själv. Träffade David i penalty-tältet och vi skämtade mest åt situationen. Så T2:an blev lite längre än tänkt. Cyklingen gick på ca 5.03 vilket var sämre än jag hade räknat med, men vinden gjorde den som sagt tuff.

Ut på löpningen och första känslan var ”detta kommer aldrig att gå, lika bra att lägga ner.” Men det brukar sällan vara det bästa framgångsreceptet. Bara att kriga på och komma in i rytmen. Efter ett toastopp vid vändningen i Keauhou Bay kändes det mycket bättre och jag hittade flytet i löpningen. Såg Jonas och Magnus före mig på löpningen och fick förnyad energi. Palani är en benknäckare men sedan är det ut på Queen K och kämpa. Som tur var doldes solen bakom molnen så det var inte alls så varmt som jag hade väntat mig. På vägen sprang jag om Jonas som uttryckte problem med värmen. Och på väg ner till Energy Lab sprang jag om Magnus och Peter. Fick min special-needs bag och en ClifShot Chocolate som jag hade drömt om hela vägen! Sedan är det som en glad funktionär ropade ”Final home-stretch”. Vägen hem handlade bara om pannben och backen upp mot Palani kändes som Abborrbacken. Men efter det är det bara 2K kvar, nedför hela vägen. Tid att njuta och höra publikens gratulationer längs med Ali’i Dr. Målgång och Mike ”The Voice of Ironman” Reilly’s klassiska ”You are an Ironman!”. Sluttid på cirka 9.49 vilket var helt ok. Kona tar tid att behärska och jag förbättrade mig med cirka 30 minuter jämfört med fjolårets race.

Slöt upp med Calle och Peter på Lava Java senare på kvällen. Hängde kring målet och såg de sista tävlande gå i mål strax före midnatt. Helt otrolig stämning och kul att se Pete Jacobs (segraren i herrklassen), Leanda Cave (segraren i damklassen), Andy Potts, Mirinda Carfrae med flera stå i målområdet och ta emot de sista hjältarna. Fantastiskt imponerande!

Idag blir det snorkling vid Kealakekua Bay, arrangerat av Endurance Sports Travel. Sedan ska jag ta några veckors vila från allt vad träning heter.

Stort tack till alla som har följt Fredrik, Pär och mig på vårt äventyr på Hawaii. Det har varit en fantastisk resa och jag vill tacka SPIF, alla sponsorer men i synnerhet Ted Ås och 2XU, Stefan Gander och Enervit, Glenn Thejl på Bikesports och Louis Garneau. Ser fram emot att få komma tillbaka till Big Island och utmana mig själv igen. Pressa kroppen lite mer. Bli snabbare, starkare, uthålligare. Men det blir en annan resa.

Mahalo,

Olle