Race Report Ironman Kalmar – Martin Belak

I år åkte jag till Kalmar med ett skönt lugn i kroppen. 400 mil på diverse cyklar var avverkade, massor av tid har spenderats i kalla sjöar, en tidigare krånglande fot har repat sig, prylarna är inkörda, litervis med handsprit har räddat mig från förkylningar sista veckan och jag hade redan persat på Ironman Nice tidigare under året. Kalmar i år skulle bara bli en soft resa mot den min tredje finisher-t-shirt. Ingen press. Inga måsten. Bara ren glädje, och smärta.

1150339_10151587751958869_748627951_n

Stunden innan en Ironmanstart är alltid magisk. Det går att ta på någon form av spänning, en typ av fokuserad laddning. Jag var ute i god tid, minglade med lite klubbkompisar. Diskuterar sista minuten-taktik med Tobbe. Tobbe är ingenjör. Han försöker 10 minuter innan start övertyga mig om sin finurliga specialtaktik, byggd på avancerade geometriska beräkningar. Förstår jag honom rätt går det ut på att placera sig strax bakom eliten, då kan man möta horden av age-group-simmare från sidan, helt enligt Pythagoras modell. Jag  fattar inte ekvationen och ställer mig i 1.05-fållan. Har aldrig simmat så snabbt, men va fan, någon gång måste vara den första.

-Ställ dig precis bakom eliten, så får du fri väg!

Solen går upp över bron en bit bort horisonten. Vattnet som håller svala 17-grader har under natten blivit mer livligt än befarat. Andakt, nationalsång, Kenta: “-Just idag är jag stark…”, PANG, där gick starten. 2000 galningar börjar veva, det ligger killar och tjejer både under och över mig. Vevar vidare, liknelsen med att ligga i tvättmaskin är slående. Som tur har jag ingen vattenfobi och är relativt van med situationen sedan tidigare. I kaoset oroar jag mig mest för att bli av med chip, klocka eller goggles. Försöker undvika de värsta bråkstakarna, samtidigt som jag får hårda slag över hela kroppen. Bestämmer mig tidigt för att inte bry mig, utan köra mitt eget race, surfa med i draget och försöka fokusera på det perfekta draget. Får givetvis några kallsupar för mycket, varpå delar av frukosten hamnar i Kalmarsund. Två varv går relativt fort, svänger därefter in till vänster i kanalen som leder till växlingsområdet. Det blir bäcksvart! Vem släckte lyset? Varför smakar vattnet bajs? Landstiger ur Smålands svar på Ganges efter 1.05-ish – helt enligt plan! Många cyklar kvar i växlingsområden tyder på att jag inte är sist upp ur vattnet. Skönt.

Med fräscha ben börjar jag trumma på mot Öland. Min race plan är att inte upprepa fjolårets misstag, där jag likt en turist på cykelsemester fegade mig runt. I var planen att maxa under kontrollerade former – 35 km/h i snitt skulle ge mig en tid strax över 5 timmar. Kommer ner till Färjestaden och möter vinden från helvettet. Kryper ihop till en mindre köttbulles storlek och tänker på vilken jävla fart jag kommer få efter vändningen i söder. Under resan söderut störs jag mer av MC-domaren som bestämt sig för att punktmarkera mig, än vinden. Enligt reglerna ska man falla tillbaka 10 meter senast 30 sekunder efter att man blir omkörd. Min MC-kompis började skrika, vissla och gorma så 0,5 sekunder efter att någon körde om mig. Vänder norrut, det blir knäpptyst och hastighetsmätaren visar plötsligt 50 km/h – ett välbefinnande sprider sig i kroppen, tills lillhitler på den orangea Triumphen börjar gorma om något igen. Jag ignorerar spektaklet.

546910_10151587777398869_1889972192_n

Lämnar 12 milslopen på Öland för en snabbvisit till vändpunkten i Kalmar – publiktrycket är massivt här, hör att många vänner och supportrar ropar mitt namn. Med en fantastisk känsla trummar jag vidare mot de avslutande 6 milen på fastlandssidan. Vid Lindsdal har jag återigen jetvindar i ryggen. Köttbullen pressar 50+ i tight tempoställning. Ser i ögonvrån den orangea faran köra om på vänstersidan, skönt inget gormande den här gången. I näst sekund ser jag MCn börja dra mot höger, mot vägkanten, mot min färdväg! Loppet passerar i revy, hela livet passerar i revy. Jag vrålar, publiken gestikulerar, hojen fortsätter preja mig. Med en centimeters marginal passerar jag mellan publik och en stillastående motorcykel i 45 km/h. På vänster ben känner jag hettan från glidarens ljuddämpare. Min Garmin registrerar ett rekord i maxpuls. Funderar ett tag på att stanna till och samla tankarna, med en centimeters marginal  hade detta blivit min sista Ironman. Fortsätter, och hör den orangea faran komma upp bredvid mig. Med ett övertydligt kroppspråk och diverse internationella tecken visualiserar jag mina tankar om deras körstil. Ser skräcken i deras ögon. De är skärrade och bad om syndaförlåtelse, innan de försvann som en avlöning i januari. Såg dem aldrig mer under tävlingen. Kliver av hojen på 5.07 – helt enligt race plan.

971811_10151587752233869_1157711978_nEfter en blixtnsnabb T2 börjar startnummer 565 göra Kalmars gator osäkra. Drömmen är en mara någonstans kring 4 timmar, men egentligen vet jag att jag slarvat för mycket med löpträningen för att nå det. Planen är att aldrig stanna och slaviskt låta pulsen ligga på 142,5 – misären får ta den tid det tar. Första två milen känns det som att det går i snigelfart, men från förra året vet jag att jag måste, måste, måste hålla jämn fart på maran. Ett snabbare snitt i början är definitivt likställt med långpromenad i mål. Med sina ovationer bär Kalmarpubliken mig fram över kullerstensgatorna.

Till skillnad från Nice, möts löparna i Kalmar bara sporadiskt under löpningen. Jag har därför en dålig känsla hur jag ligger till mot vännerna i klubben. Ironmanalex coachar intensivt från dikeskanten och förklarar att jag nog ligger ganska bra till:

-Det är din dag Belak!

Strax efter blir jag omsusad av raketen Erik och inom kort också av Rickard. Vägrar och orkar inte gå ifrån min race plan, max 142 i puls. Efter 42 kilometer high-fivear jag speakern innan jag passerar målportalen. Klockan visar något i stil med 10.45h! Får min medalj tredje IM-medalj med tillhörande kram från en av funktionärstjejerna. Fäller en tår. Jag konstaterar att jag slog min tid från förra året med 1h 42 minuter! Samtidigt börjar drömmen om sub 10 gro.

Sorry Kalmar – jag kommer vänstra lite med Ironman Nya Zealand innan vi ses nästa år igen.

Annonser

Det är en förmån att få träna!

Det sa min tränare på bandygymnasiet i Ljusdal, Thomas Fors, när jag 16 år gammal satt en fredag morgon kl 07:45 och skulle ut på ett ispass i -20 grader. ”Thomas, måste vi träna idag, det är så kallt?” Två citat kunde sedan följa från vår fåordige tränare från Kalix. ”Det enda du måste är att dö”, eller som oftast: ”Kristoffer, det är en förmån att få träna”. Då brydde jag mig föga men idag förstår jag vad han menar. Det ÄR en förmån att få träna och det är en oerhörd förmån att få stå på startlinjen i en IronMan. Det är få förunnat att ha lyckats få till alla förutsättningar för att få står där redo att kasta sig ut i vattnet. Misstänker att det är svårt att känna sig lyckligt lottad med kramp i båda vaderna och en halvmara kvar, men jag ska verkligen försöka njuta och ha ett leende på läpparna. Lisa pratar om det här, att man har lagt så mycket tid och energi på att få komma till denna dagen att man måste njuta av den!
Kristoffer, det är en förmån att få köra en IronMan, du är lyckligt lottad!

Jag har varit lite orolig för vädret, att cykla i motvind tex är ju det absolut mest enerverande man kan göra. Ta i allt vad man har men ändå känns det som man står still. Så mina tankar har varit, bara det inte blåser osv. Men nu, ju närmre vi kommer så spelar det faktiskt ingen roll längre. Naturligtvis, gärna fina förhållande med lagom varmt och lagom vind men vädret ska inte få förstöra min dag. Aldrig!

Förresten, läs alla IronMan inspiratörers tips på lanttolife.se. Mycket nyttig läsning och en hel del bra tips! Anders pratar här om att minska osäkerheten genom att minimera antal val. Känns som ett väldigt bra tips! Det man inte ska göra då är som jag gjorde och börja googla cykelinställningar, hur ofta ska man byta slang och andra cykelgrejer 4 dagar innan loppet. Snarare är det min guide till hur du ska göra om du vill fundera på att allt är ok med din cykel. Stay away!

Man måste hitta sina egna små knep som får en att fortsätta, hitta något positivt i allt. Senast i Motala när jag passerade 5km skylten där det även stod 15km och 25km tänkte jag ”va skönt, nästa gång jag kommer hit så är jag halvvägs.” Jag hittade något positivt och för mig är det a och o. Jag brukar också tänka ”mindre än” tankar. Om man passerar 23km skylten i ett 30km lopp så är det inte 7km kvar, det är MINDRE ÄN 7km kvar, dvs kanske 6,98km kvar. Låter kanske larvigt men för mig är det stor skillnad på 7km och 6,98km. Hitta det som funkar för dig!

Det var länge sen jag hade en så tudelad känsla. Jag verkligen längtar till lördag, eller även till torsdag när jag och min granne Björn sätter oss i bilen för vårt hittills största idrottsäventyr. Det ska bli så kul att bara hänga i Kalmar tillsammans med andra tävlande och bara njuta, att hänga med SPIF:arna på SPIF Hotellet (tack Martin Belak för det!), njuta av att få känna mig som typ ett proffs i några dagar. Samtidigt vill jag inte att tomheten som brukar uppstå efter en tävling ska komma. I snart ett år har jag sett fram emot detta och på söndag är det förbi, så en del av mig vill liksom inte att det ska passera. Vad ska jag göra sen? Konstig känsla att vilja att tiden ska gå fort men långsamt!?

Björn, förresten, tack för att du är med på resan. Jag har haft grymt kul det senaste året!

Bilder på mina barn är det finaste som finns men de får ursäkta. Fram till söndag är detta den vackraste bild jag någonsin sätt!

IronMan_Finisher_2013

/Kristoffer

Min första IM tävling

Ok, så några mail senare har jag fått tillgång till SPIF:s blogg då jag sa att jag kan skriva lite inför och om IM i Kalmar. Undra om Lisa och gänget vet vem de släppt in på bloggen?

Kort bakgrund. Jag är en 36-årig egen företagare och gift tvåbarns pappa ifrån Spånga. Jag är en gammal bandymålvakt och fotbollsspelare som via att orken på att jaga bättre marathontider tog slut hamnade i triathlonträsket förra året. Det skedde genom en anmälan till Stockholm Triathlon när snön låg på marken i januari någon gång. En olympisk distans är väl lugnt?

Vid första simpasset trodde jag att jag skulle drunkna efter att ha crawlat 50m och efter den känslan blev satsningen i mitt huvud till bröstsim, 3-växlad Monark och lite löpning. Efter nästa simpass på 15  minuter i Kroatien under sommaren märkte jag att bröstsim ger nackspärr så nästa dag blev det ett nytt crawl försök. Saltvattnet gjorde sitt, fin flytkraft och det kändes ok. Satsningen löd nu crawl, 3-växlad Monark och löpning. Väl hemma lånades cykel men det slutade till sist med att jag köpte en egen beggad på Blocket två veckor innan loppet. Samma cykel som ska till Kalmar förresten. En Nishiki Competition, nu uppkittad med tempobåge. Så nu var satsningen helt plötsligt ett ”riktigt” triathlon. Crawl, racer och löpning!

Loppet blev en succé! 2:30:26 och det var ju så otroligt kul! Där och då bestämde jag mig. Jag ska köra en IronMan! Stegra upp genom att köra en halv IM 2013 och köra en hel 2014? Nej, det är inget att spara på, nu kör vi!

Ok, då behöver jag en klubb. Det är såklart roligare att ha folk att träna med och som man kan lära sig av. SCT eller SPIF var den stora frågan men till sist blev det SPIF, mest tror jag det föll på att SPIF är mindre och det gillar jag.

Så på den vägen är det. Vintern rullade förbi med spinning pass, simning och löpning. Stockholm Marathon avverkades på 3:52 och det efter att försökt hjälpa en kompis under 4h, men när han kroknade vid 37km så blev det full satsning sista 5km som avverkades på 23 minuter. En fantastisk mara! Kom in med krafter kvar, underbart!

Sen kom det stora testet. Vättern Triathlon, 4000m – 120km – 30km. Min andra triathlontävling och den första som är längre. Efter en långsam men kontrollerad simning och en plågsam cykling med ryggont, hagel och ”vem-vill-köpa-min-IM-Kalmar-plats” känsla så avslutade jag med en stark löpning. Sluttid 8:23 vilket jag är helt klart nöjd med! Framför allt tar jag med mig den otroligt sköna känslan vid löpningen och hoppas på att det känns i närheten av så bra när det gäller på lördag.

Finisher Vättern Triathlon 2013

Så här är vi nu. En vecka kvar och en sommar med lite för lite träning och för mycket gott-gott bakom sig. Det är som det är, inget att göra åt nu. Jag nappade på att skriva lite mest för att jag märker att man har mycket tankar i huvudet nu när det börjar närma sig och när PM:et för tävlande damp ned härom dagen blev det inte direkt mindre frågor, så det kan nog vara skönt att skriva av sig. En massa påsar som man inte kommer åt mm gör ju att paniken redan nu börjar sprida sig. Rätt sak i rätt påse! Tanken är att jag ska skriva lite här under veckan om känslan, funderingarna och annat som kommer dyka upp i huvudet. Vi får se vad det blir!

Vid mina sista tävlingar har jag när jag närmat mig mål och förstått att jag kommer klara det börjat nynna på en sång. Sista varvet på Hammarby Alpin Marathon (23 ggr upp för Hammarbybacken, måste testas!) och sista kilometrarna i Motala var det musiken från Rocky, ”Gonna Fly Now” som gällde. Hoppas jag får nynna på den igen nästa lördag. Kolla klippet så fattar ni varför det är just den som fastnat.

/Kristoffer