Race Report – Olle

Aloha!

Här kommer en sammanfattning av gårdagens tävling. Uppstigning vid 3.45 på morgonen, men ändå utsövda eftersom vi somnade vid 20-tiden kvällen innan. Eftersom det blir becksvart ute kl. 18.30 här så är det inte svårt att somna tidigt. Frukost i form av hirsgröt med banan och några riskakor med honung. Givetvis en kopp java till det för att kicka igång kroppen. Skönt att ha starten på promenadavstånd. Body-marking öppnade 04.45 och vi var där strax efter att de hade öppnat. Väldigt trevlig och effektiv service och det gick väldigt smidigt att lämna in special-needs bags för cykel och löpning. Incheckningen avslutades med invägning.

Sedan var det dags för en sista koll på cykeln, pumpa däcken, packa bars, gels och sportdryck. Väntan innan starten är det värsta på hela dagen; nervositeten, spänningen, vetskapen om att från det att starten går, till dess att jag går i mål så handlar det bara om en enda sak: att oavbrutet pressa koppen framåt, fortare hela tiden. En mental övning lika mycket som en fysisk.

Jag satte mig på en gräsmatta vid sidan om startområdet för att få lugn och ro. Såg Rasmus Henning göra några sista förberedelser, liksom den gamle franske mästerskapscyklisten Laurent Jalabert.

Klockan 06.30 startade proffsen (herrarna) och 5 minuter senare damerna. Jag var tidigt i vattnet för att simma in lite och positionera mig. När starten gick kl. 07.00 fick jag en bra start. Inget slagsmål alls de första 500 meterna vilket var jätteskönt. Simningen gick ok och jag kom runt på 1.07. Visst hade jag hoppats på en något snabbare tid, men det är en lång dag och några minuter mer eller mindre på simningen är inte avgörande för min del.

Kom iväg bra på cykeln och började cykla om folk redan på Kuakini. Det var medvind de första 4-5 milen till Waikoloa så jag tryckte på rätt bra för att dra nytta av den lätta cyklingen. Såg till att dricka mycket vatten och att få mig mina Enervit-bars och salttabletter. Kom lite kastvindar vid Hapuna Beach och kände mig i god form när jag kom till Kawaihae och stigningen upp mot Hawi. Stigningen är 18 miles (ca 29 km). Inte särskilt brant och bara 300 hm, men det jobbiga är vinden. Kraftig motvind hela vägen gör den ansträngande för de flesta. Tyckte jag såg Vanhoenacker och Jacobs leda cyklingen när jag mötte dem på vägen upp mot Hawi.

Blev omcyklad av Jalabert och det var rätt kul att se att han hade ett helt koppel som låg och draftade bakom honom. Eller kul och kul, kändes ju sådär med draftare. Hängde på dem sista vägen upp till Hawi där jag skulle få min special-needs bag (2 flaskor dryck och några gels). Tyvärr sjabblade funktionärerna till det och jag fick inte min påse utan fick vända tillbaka och vänta tills det att de hade hittat den. Tappade förstås Jalabert-klungan, men nåväl, det är bara att blicka framåt och tänka positivt.

Passerade Pär och Magnus på vägen ner. Magnus hade fått en penalty vilket han var missnöjd med. Jag hade ändå rätt bra med krafter kvar när jag kom ner till Kawaihae och hoppades på lite finfin tailwind på vägen hem. Men icke. Det var 6 ganska jobbiga mil hem. Hittade dock en bra grupp att köra med så det flöt på bra. Inne på Makala Blvd låg jag lite för nära killen framför och åkte förstås på en 4’ penalty. Lite lätt störande när man har kört 179 km, men den var korrekt dömd, så jag fick skylla mig själv. Träffade David i penalty-tältet och vi skämtade mest åt situationen. Så T2:an blev lite längre än tänkt. Cyklingen gick på ca 5.03 vilket var sämre än jag hade räknat med, men vinden gjorde den som sagt tuff.

Ut på löpningen och första känslan var ”detta kommer aldrig att gå, lika bra att lägga ner.” Men det brukar sällan vara det bästa framgångsreceptet. Bara att kriga på och komma in i rytmen. Efter ett toastopp vid vändningen i Keauhou Bay kändes det mycket bättre och jag hittade flytet i löpningen. Såg Jonas och Magnus före mig på löpningen och fick förnyad energi. Palani är en benknäckare men sedan är det ut på Queen K och kämpa. Som tur var doldes solen bakom molnen så det var inte alls så varmt som jag hade väntat mig. På vägen sprang jag om Jonas som uttryckte problem med värmen. Och på väg ner till Energy Lab sprang jag om Magnus och Peter. Fick min special-needs bag och en ClifShot Chocolate som jag hade drömt om hela vägen! Sedan är det som en glad funktionär ropade ”Final home-stretch”. Vägen hem handlade bara om pannben och backen upp mot Palani kändes som Abborrbacken. Men efter det är det bara 2K kvar, nedför hela vägen. Tid att njuta och höra publikens gratulationer längs med Ali’i Dr. Målgång och Mike ”The Voice of Ironman” Reilly’s klassiska ”You are an Ironman!”. Sluttid på cirka 9.49 vilket var helt ok. Kona tar tid att behärska och jag förbättrade mig med cirka 30 minuter jämfört med fjolårets race.

Slöt upp med Calle och Peter på Lava Java senare på kvällen. Hängde kring målet och såg de sista tävlande gå i mål strax före midnatt. Helt otrolig stämning och kul att se Pete Jacobs (segraren i herrklassen), Leanda Cave (segraren i damklassen), Andy Potts, Mirinda Carfrae med flera stå i målområdet och ta emot de sista hjältarna. Fantastiskt imponerande!

Idag blir det snorkling vid Kealakekua Bay, arrangerat av Endurance Sports Travel. Sedan ska jag ta några veckors vila från allt vad träning heter.

Stort tack till alla som har följt Fredrik, Pär och mig på vårt äventyr på Hawaii. Det har varit en fantastisk resa och jag vill tacka SPIF, alla sponsorer men i synnerhet Ted Ås och 2XU, Stefan Gander och Enervit, Glenn Thejl på Bikesports och Louis Garneau. Ser fram emot att få komma tillbaka till Big Island och utmana mig själv igen. Pressa kroppen lite mer. Bli snabbare, starkare, uthålligare. Men det blir en annan resa.

Mahalo,

Olle

Annonser

Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle