Race Report Ironman New Zealand – Martin Belak

Ironman New Zealand är den första Ironmantvälingen som arrangerades utanför Hawaii. Tävlingen hölls första gången 1984 och fyller i år jämt 30 år. Jubileet firades bland annat genom att bjuda in gamla hall-of-fame-järnmän som profilerat sig under de tre decennierna. Däribland amerikanske inventarien i Ironmansammanhang: Ken Glah. Den  kalenderbitaren vet att Ken är mest känd som segrare på Nya Zealand såväl 1992 som 1993 – för mig stannar han dock i minnet mest för hans fluffigt amerikanska choclate-chip-banana-pancaces som han med stort engagemang gräddade åt oss  varje morgon innan racet.

Tunguträckningar och ögonrullningar

0649_03495De sista kvarvarande resterna av jetlagen gör att jag för en gångs skull inte har några problem med att pigg som en yrvaken kiwi hoppa upp ur sängen klockan fyra på tävlingsdagens morgon. Dramatiken är denna bistra morgon gigantisk, under natten har en mindre tyfon dragit in över Tauposjön. Obekräftade rykten gör gällande att vindbyarna toppade 13-14 sekundmeter. Skulle simningen bli inställd? Och hur många skulle klara cykla de 18 milen i styv kuling? Turligt nog lyckades den lokala Maoristammen skrämma iväg både onda andar och den styva kuling med sin Hakadans i den bistra gryningen. Stundtals komiskt fotstampande, tunguträckningar och ögonrullningar följde av 3,8 km simning. Rätt okomplicerat i Ironmansammanhang. 34 minuter rak simning till en vändpunkt, varifrån gynnsamma strömmar, ett par bra fötter och lite hemlängtan gjorde tillbakaresan fyra minuter snabbare. I växlingsområdet möts jag inte bara av ett enormt publiktryck utan också av den befriande synen av att cirka 90 procent av cyklarna fortfarande stod kvar. Sweet. Klockan visar  1.04 – på minuten enligt den i bakhuvudet löst definierade tävlingsplanen.

Kyligt välkomnande

Äntligen dags för favoritgrenen alla kategorier: cykel! Banan hade under veckan redan hunnits provtrampats. Testcyklingen föregicks olyckligt nog varken av Hakadans eller Maoriritualer, något som resulterade i fler nära döden upplevelser än någonsin förr. Trots spikrak landsväg, millång sikt och avsaknad av mötande fordon envisades timmerbilarna med att lämna tio centimetrars marginal – samtidigt som de bestämt signalerade med tutan som får ett tyskt flyglarm att vara en piss i Mississippi. Mindre farliga var de bilister som bromsade in, vevade ner rutan och vänligt bad oss dra åt helvete, samtidigt som de bestämt visade det internationella tecknet.

0649_10785

Under tävlingsdagen var vägarna lyckligtvis avstängda, eller typ avstängda. Banan sträcker sig 45 km rakt ut på landsbygden till byn Reporoa. Två vändor till den lilla landsortsbyn blir totalt 180 km. Publiken är obefintligt längs banan, förutom vid vändpunkterna där åskådartrycket är massivt. Banprofilen är snäll jämfört med exempelvis Nice, men bjuder på cirka en mil småseg klättring upp till växlingspunkten i Taupo. Det speciella med att cykla i Nya Zealand är inte bara att man cyklar på vänster sida, utan också att vägbeläggningen är extremt grov. Istället för asfalt har man här förkärlek för varje landsvägscyklists mardröm: oljegrus. Att cykla på oljegrus i 40 – 50 km framkallar vibrationer som kan jämföras med att borra med en slö slagborr i stenhård betong. Blicken är svår att fokusera och tröttheten kommer med exponentiellt långt tidigare än på svensk finasfalt. Har man en tung cykel kan man glädjas åt att den blir betydligt lättare när man når T2. Gaspatroner, reservslangar, flaskor, flaskhållare, styren och hjul vibrerar ett efter ett bort på vägen mot målet. För att minimera risken för punktering startar jag med ett lägre däcktryck än normalt. Trots fräscha ben bidrar vibrationer och lågt däcktryck till att jag inte lyckas nå personbästa på min cykeltid. 5.17 h, helt ok med tanke på förutsättningarna.

Curling och cykling

In från cyklingen tar en vänlig funktionär hand om min cykel, lyxigt! Spanar hastigt bort över växlingsområdet, inte många cyklar i ställen. Självförtroende får sig en välbehövlig kick. Tre sekunder efter att jag fråntagits min cykel trycker en andra funktionär oväntat min röda växlingpåse i näven på mig. Föredömligt! Väl i växlingstältet hjälper en tredje till med att knyta skorna. Blir curlad som aldrig förr och känner mig som barn på nytt. Tänkte en stund fråga om de kunde springa maran åt mig också. Smack, på med sunblock och ut på första 14 kilometersvarvet av tre. Jag ställer in min mentala farthållare på 5.30 – hastigheten jag tränat för och vet att jag klarar. Tar försiktigt rygg på en stadig Kiwi från den lokala triathlonklubben. Här ligger jag klistrad de två första varven. Trots gassande sol är värmen inte alls påtaglig. Varv efter varv blir glatt påhejad av familjen som dagen till ära flugit in till Taupo för att heja fram sin lovande triathlontalang. Mycket pekar på att de lever i den falska tron att den unga förmågan en dag kommer bli framgångsrik inom sporten.

0649_25254

Tredje varvet påbörjas kontrollerat. Ett begynnande skoskav sätter dock olyckligtvis stopp för några mätbara fartökningar. Frågar mig gång på gång varför det dagen till ära sitter ett par sprillans nya Asics Gel Kayano på fötterna. Jag har ju tusen gånger lovat mig själv att aldrig testa nytt under race. Med inställningen pain is temporary, fame is forever lyckas jag ändå mentalt övervinna de negativa krafterna. Innan jag sprintar genom målportalen passar jag på att high-fivea några lokala supporterkids. Klockan visar personbästa, 10.43.51 när jag med båda armarna i det blå för fjärde gången i mitt liv hör:

”You are an Ironman!”.

Efter målgång får jag min medalj och blir snabbt tvångsvägd. Vägningsinstrumentet visar minus två och en halv kilo, bra deffning på 10 timmar! Jag kompenserar maniskt den snabba bantningen med att frossa loss på pizzabuffen i athlets garden. Får snabbt också en välbehövlig massage. Delad glädje är dubbel glädje. Med förhoppningen att kunna trippla glädjen väntar jag på Anna och Rickard, två SPIFare som låg strax efter på löpningen. Varvar väntandet med att tröstäta ytterligare ett halvdussin pizzaslices. Väntar lite till, samtidigt som jag intalar mig att det är viktigt med återhämtning. För säkerhets skull kompletterar med lite mer kolhydrater. Mitt i återhämtningsprocessen visar det sig att min väntan är förgäves. Både Rickard och Anna har av olika anledningar tvingats uppsöka den kostnadsfria vårdinrättningen som erbjuds efter målgång. Det blir varken trippel eller dubbel glädje, jag avslutar dagen med enkelglädje när jag i min ensamhet linkar tillbaka till hotellet för att möta upp övriga deltagare i teamet.

0649_33267

Nya Zealand är det land som ligger längst bort ifrån Sverige. Vill man komma längre bort måste man lämna jordklotet. Under resan dit tillbringar man över ett dygn i luften. Man mellanlandar tre, fyra gånger på diverse spännande platser på jorden. Är det värt slitet att åka till andra sidan planeten för en triathlontävling? Utan tvekan! Det är andra gången jag kombinerar en Ironmantävling med en semesterresa i SPIF-galningars sällskap. Vi var nya bekantskaper för varandra när vi checkade in på Arlanda – idag är vi sammansvetsade efter att ha levt tätt ihop. Vi har retat oss på varandra och vi har skattat ihop. Tack Thomas, Andreas, Frida, Anna, Britta, Kingen, Sandra och Robban för dessa tre fantastiska veckor! Var åker vi nästa gång? Coast to coast någon?

Resultat
Simning: 1.04
Cykel: 5.17
Löpning: 4.11
Totalt: 10.43.51

bild (9)232 bild (9)2121 bild (9)22 unnamed bild (9)
Annonser

Voltaren och 2.200 cyklar

IMG_0939

Fredag en dag av väntande. Förmiddagen utan The Lantto sisters och Gurra som lekte på sitt hotell, tror de badade eller något. Skall tydligen simmas lite på söndag. Själv upp vid 06:30 efter 10 timmars sömn (har nog inte hänt sen jag gick på dagis) efter en riktigt lång resdag med totalt 3 timmars sömn. Gick inte att sova på planet, satt på en plats med permafrost. Tydligen har alla Airbus 340 problem med kylras på rad 35-38 så vad ni än gör, se till att ni inte hamnar på någon av dessa platser. Jacka och två filtar hjälpte inte. Och hur jag än tjatade så upplyste den tyskt korrekta flygvärdinnan på Lufthansa ”att jag under inga omständigheter kunde få flytta till Business Class för jag har ju inte betalt för den servicen”.

Lantto tvillingarna och livvakten hade i alla fall lyckats hitta en bra pastarestaurang i detta totala u-lands-lika restaurang ställe. Det är lågsäsong och nästan vinter så det är Ironman Pasta buffé eller pizza som gäller. Hur som helst har ju en av det sjukt digitala systrarna redan skrivit om det så jag behöver inte upprepa kvällen förutom att jag måste återge Lantto d.ä. gastronomiska utspel ”att äta är som att jobba, det måsta bara göras”. hmmm, ser verkligen fram emot kvällens kulinariska sensationer.

Ironman Brazil drivs på licens av ett bolag som heter Latino Sports, WTC har ingenting med själva arrangemanget att göra vilket gör att det är lite mer manana över hela tillställningen, inte riktigt som vid IM tävling i USA där det nästan känns som man skall åka i fängelse om man har glömt ett papper. Vid incheckningen igår var det ingen som frågade efter vare sig försäkring eller tävlingslicens. Det hela var över på 10 minuter, sen skulle man stå i kö för att få en T-shirt i ett material som Lantto d.y. klockrent beskrev ”som att ha farmors strumbyxor på sig -typ”.

Ok, nog om gårdagen. Vaknade som sagt i morse sjukt pigg och undrade vad skall man hitta på nu då? Just det, det var ju 11 jobb relaterade saker som alla var livsviktiga som skulle fixas, så det blev producerande efter en frukost (som kanske inte går till historien som världens bästa). Vid 11.00 kunde jag inte hålla mig längre utan det kliade så f-rbannat i cykelbenen så jag stack ut och skulle känna på cykeln som mekarna satt ihop åt mig dagen innan. Endurance Sports Travel som vi reser med har ju en armé av service folk som hjälper till, lyxigt och tryggt.

Jag bestämde mig för att ”ta det nu lugnt, cykla bara lite kort och lugnt för att känna att allt funkar..” Ja det höll i två kilometer, sen kom det några brasilianska gökar och cyklade om mig i hygglig fart och det är ju som att hälla bensin på en grill, det hettar till. Men nu vet jag att det går att cykla fort i Brasilien också. Och, ja, Brasilianarna fick smaka på lite Svenskt stål, eller kolfiber rättare sagt….

IMG_0936

Lunch på lokalt hak med Ironman special pasta buffé, men vi hoppade den och tryckte i oss en Risotto istället. Skönt avbräck på pasta orgien. Det är den traditionsenliga ”Carbo Dinner” i kväll vilket är lika med att 3.000 personer trängs i ett tält och slåss om att få pyttelite överkokt pasta med industriell tomatsås samtidigt som ett oändligt antal talare står och berättar om ”how great you are”, ”you have trained so hard , now it is your moment”, på portugisiska. Men vad f-n, det är väl bara ut och köra så det ryker. The Swedish Dream team kör en egen laddning på vårt buffé ställe, pasta buffé med lax och biff. Blir nog en tallrik havregrynsgröt innan sängen tror jag… äta är ju som bekant att arbeta.

På eftermiddagen tog jag en kort löprunda för att känna hur vaden mår. Förra helgens löpning slutade med ett pers och en liten muskelbristning i vaden dvs. både bra och dåligt 🙂 + :-(. Kändes bra i 2 km sen började det ömma så jag lunkade hem igen, känns lite oroväckande, men man kan ju alltid gå om den går sönder. Skadad kan jag ju vara efter loppet.

Jo, passade på att hoppa på ett erbjudande om ”Ironman massage” på hotellet, alltid skönt och mjuka upp kroppen efter en lång flygning. In kommer en bastant dam typ Östtysk kulstöterska och förklarar barskt att jag skall lägga mig ”där”. Ok, jag ber henne vara lite försiktig och inte använda armbågarna etc. I och med att jag inte pratar ett ord Portugisiska och hennes engelskakunskaper sträckte sig till ”yes” och ”no” var det bara att hålla tummarna. Började bra med lagom tryck i nacke och axlar. Vänta! känner igen den här lukten på massagekrämen. Tittar till vänster och ser till min förskräckelse att det står en tub Voltaren stor som en familjeflaska ketchup på bänken. Stop!!!!! Man får inte vistas i solen två veckor efter man har avslutat en voltaren behnadling så jag undrar lite hur hon tänkte, dessutom är det inte helt ok för hjärtat med för mycket diklofenak. Det enda hon hade för övrigt var en i princip tom flaska Nivea så resten av massage blev lite sträv, minst sagt.

I morgon är det bike check in. Jag har startnummer 2.200, dvs sista startnumret av alla (kul!) i och med att det är just 2.200 anmälda. Min plats är längst upp i hörnet vid baja majorna. Kan inte låta bli att reflektera över att det idag är helt tomt där det i morgon kommer att stå 2.200 cyklar som i snitt kostar säkert 30.000 kr.

IMG_0941 IMG_0942

Nu messade precis lokföraren Gustafsson och meddelande att det är dags att gå till jobbet igen – dvs. äta.

Touch down Brazil

Äntligen på plats! Vi anmälde oss i oktober och sedan dess har vi räknat ner, dagarna försvann väldigt snabbt på slutet. Resan hit gick från Stockholm via Lissabon – San Paolo och sedan Florianopolis. Totalt ca 16 timmars flygtid plus lite byten och transfer. Tidsskillnaden är -5 timmar. När ni käkar lunch på söndag så går starten för oss.

I år är vi fyra svenskar (Lisa Lantto, Sofie Lantto, Anders Gustafsson och Thomas Ahlerup) som kör och det är 5 år sedan någon svensk körde här senast men ändå pratas det om tävlingen i Sverige så vi bestämde oss för att testköra och se om det är så bra som alla säger. Ironman Brazil är stort, väldigt stort – ca 2200 deltagare varav det flesta är sydamerikaner och det märks att tävlingen kommit till stan. I Brasilien stänger man av motorvägen när det är tävling, inget konstigt med det – undrar när vi får se det i Sverige…

Vi bor med Endurance Sports Travel (EST) som är lite som Ironman-charter. Man ordnar själv flyg men sedan tar de hand om resten vilket är väldigt bekvämt speciellt i ett land där i princip alla bara prata Portugisiska. Det finns en stor organisation på plats med massor av folk som hjälper till från EST. Man hämtas på flygplatsen och det finns bussar mellan hotellen och expoområdet eller om man så vill kör en till en restaurang om man vill äta. De har även mekaniker på plats som det bara är att lämna in cykeln till så justerar de växlar och ser till att cykeln är tipp-topp.

På bussen från flygplatsen hade vi sällskap av Pro-atleten Petr Vabrousek från Tjeckien som kört IM Brazil ett flertal gånger, en skön snubbe  som gav små tips om de delar av cykelbanan som vi körde för att komma till hotellet.

I dag har vi slappat och kollat in expoområdet, simstarten och omgivningarna runt hotellet. Det är lågsäsong och därför lite folk. Temperaturen är behaglig för tävling, mellan 15-20 grader.

I morgon kommer Thomas Ahlerup, då är alla representanter från Sverige på plats.

Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle