Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Mot Ironman New Zeeland svävandes över Australien

Jag vet inte hur länge sen det var vi lämnade Stockholm, men snöigt och slaskigt var det. Första delen på flygningen, ner till Dubai, gick smidigt. Det är sant som ryktet säger att Emirates har den bästa flygplansmaten. Perfekt uppladdning veckan innan tävling.

När vi landade i Dubai hade snön och slasket bytts mot 25 grader och fuktig luft, ni vet, sån där som bara finns utomlands. Under transit åkte vi in en sväng till city för natt-sight seeing. Riktigt mäktig alla höga upplysta byggnader!

Avfärden mot Auckland morgonen efter bjöd på överraskning. När vi väl sitter på planet får vi veta att morgonen dimma kommer försena oss. Tre timmar blev det till sist. Under tiden hann vi lapa lite sol i dörren och prata med kaptenen. Kärran är en Airbus A380, superjumbon. Man tror inte att den ska lyfta i starten men efter ett bra tag så är kolossen uppe i luften. Av flygtiden på 13:45 till andra mellanlandningen återstår nu lite över tre timmar. Sen är det bara en kort sista flygning på 4 h kvar och tre timmar biltransport.

På planet surras det om vad man har för kompressionskläder på sig och att det ska bli härligt att cykla ute igen. Ett härligt gäng full av förväntningar!

För egen del så är målet att ta sig i mål och samtidigt njuta så mycket som möjligt. Med ett sprucket bröstben för 7 veckor sedan har inte uppladdningen varit optimal. Men det gör absolut ingenting alls. Ser med spänning fram emot en dag simning i kristallklart vatten, cykling i ett underbart landskap och löpning längs strandkanten på lake Taupo.

Nu dags för frukost innan landning och det efterlängtade kaffet. Vi kommer blogga mer när vi väl kommer fram till hotellet så håll utkik!

Race report IM Copenhagen 2013

Anlände till Köpenhamn med tåget från Stockholm på fredag och hade bokat ett hotell nära centralen. Eftersom raceexpot och registreringen skedde på Rådhusplatsen var allt väldigt nära och när vi pratar Köpenhamn så pratar vi en stad som lätt sväljer de 2500 deltagare som ska köra en Ironman.  Av de 2500 var 400 utlänningar, vilket var nytt rekord. Inget problem med att skaffa boende alltså, däremot är det bra att vara ute i tid just för prisets skull.

IMG_0236

Checkade in och tog mig till rådhuset för race-genomgång. Väldigt stämningsfullt att ha mötet i en sådan antik lokal, kändes väldigt välkomnande. Efter det tog jag och registrerade mig och spanade runt på expot. Ett litet expo men de hade allt som man skulle kunna tänkas behöva köpa i sista sekunden, plus ett stort tält med Ironman merchandise. Eftersom jag hört historier om att dansk sten är vass som glas (speciellt när det regnat mycket och grus sköljt upp på vägbanan får folk punka till både höger och vänster) så införskaffade jag mig en tredje slang och pulade ner i sadelväskan.

IMG_0244

På kvällen väntade cykelmek på hotellet, middag och tidig sänggång. Lördagens stora happening var eftermiddagens bike check-in. Att 100 SPIF:are körde i Kalmar fick jag lov att koppla bort och inte bry mig om. Efter frukost kollade jag simtiderna och sen var det locket på. Mötte upp Jessica från klubben för att ta tunnelbanan ut till Amager strandpark, där T1 låg. Man får ta cykeln på tunnelbanan (smidigt!) men man måste komma ihåg att köpa extra biljett för cykeln. Annars är det inte långt att cykla ut, bara 5 km från Rådhusplatsen.

Före mig på incheckningen stod en dansk och pratade med en kontrollant. Jag koncentrerade mig inte på att försöka förstå vad de sa men det slutade med att det pekades på armbågs-padsen på danskens cykel och han fick vända. Shit tänkte jag, är de danska domarna så hårda? När jag kom fram hade jag knäppt hjälmen på huvudet och visade fram cykeln för att han skulle kolla bromsarna. Trodde jag. ”Ta av dig hjälmen!” sa han på danska. ”Vad är det som händer?” tänkte jag. Det visade sig att han inte alls ville kolla hur bra, och om, mina bromsar faktiskt fungerade eller hur väl hjälmen satt på huvudet. Han var ute efter CE-märkningen i hjälmens insida, en klisterlapp som jag av all träning lyckats svettat bort vilket inte egentligen var OK men det fick gå för den här gången då han kände igen hjälmens tillverkare. Puhh, äntligen inne och jag kunde göra iordning allt inför morgondagen. Växlingsområdet var rymligt och lätt att hitta runt i. Lämnade blåa och röda påsen och hängde upp cykeln. Man fick ingen påse för att täcka själva cykeln under natten pga risk för starka vindar i området. Som tur var skulle det inte regna.

IMG_0266

På racemorgonen tryckte jag i mig frukost på hotellet och tog tunnelbanan ut till stranden. Det var en sömnig men glad och förväntansfull stämning i växlingsområdet. Kl 7 första start, pro + danska kronprinsen (som för övrigt kom in på 10.40) startade först från stranden, fem minuter senare alla kvinnor och sedan alla männens åldersgrupper med 10 minuter mellan varje. ”Highway to hell” spelades när jag stod på stranden för att starta och jag undrade vad jag gett mig in på. Var detta ett tecken? Simbanan var lättnavigerad och inte så trång. Vattnet var salt och man såg botten hela tiden. Det var aningen strömt åt ena hållet men inget jag reflekterade över förrens det var några hundra meter kvar. Vattentemperaturen var behagliga 19,4 grader. Upp ur vattnet, leta upp sin blåa påse i farten och in i ombytestältet. Det var gott om plats vilket jag uppskattade. På med cykelutrustning och jogga bort till cykeln. Växlingsområdet var rätt stort men det var lätt att hitta sin cykel. Upp på cykeln och jonna in till stan och sedan ut ur stan för att köra två varv. Varvet började rakt norrut länge kusten. Det var platt och medvind och man kunde trycka på bra. Sedan  efter 3-4 mil in på landet vilket bjöd på åkerlandskap och småbyar. Ganska platt men en del svängar vilket sänkte snittfarten. Efter två varv och totalt ungefär 150 km var det dags att cykla in i stan igen för den avslutande löpningen. Cykelbanan var mycket fin och kändes inte alls tråkig.

IMCZ1189

Vid T2 tog funktionärerna min cykeln, jag hämtade den röda påsen och svidade om till löpskor. Ingen trängsel i tältet här heller. Ut till den kokande grytan, dvs Köpenhamns gator och fyra varv med skrikande publik. Förfriskningar varannan kilometer, mycket generöst. Det bjöds på sportdryck, vatten, cola, red bull, salta kex, äpplen, apelsiner, gel och sockerkaka. Svenska flaggan på SPIF-dräkten hjälpte enormt då många svenskar hejjade på ”Heja Sverige!”. Några hundra meter av varvet i stan bestod av kullersten, annars var det platt även här. Det beskrevs innan loppet att man skulle springa förbi staden sevärdheter, men jag såg knappt någon. Inte ens den lilla havsfrun där man hämtade sitt varvband. Efter fyra varvband var det dags att springa de sista 3 km in i mål. Målrakan var full med publik på läktare och man kunde bränna av en raket sista 100 m. Medaljen med havsfrun på och dess band, med samma färger som de varvband man samlat på sig, hängdes runt halsen och en skön känsla att vara i mål infann sig. Äventyret slutfört. Aningens frusen omsvirad med foliehandduken men nöjd och glad gick jag och hämtade ut min vita påse, finisher-tshirten och fick ut maten, en pölse med ketchup och en fralla, vad annars? Detta fullbordade mitt danska äventyr.

Överlag ger jag Iroman Copenhagen ett bra betyg.

Minus: tunt med SPIFare (kändes på löpningen), arrangemanget efter målgången hade kunnat vara bättre

Plus: Grymt fin bana, platt cykel och löp, bra med energistationer, många supportrar längs löpningen, vågstart på simningen (ett arv från Challenge-serien)

Nu till  2014 sålde loppet slut på 6 h. Ni som är anmälda kommer inte ånga er!

Race report IM Kalmar – Staffan Holmgren

Av Staffan Holmgren

Nu har det alltså gått en vecka sedan årets A-tävling och målet med det senaste halvårets träning; Kalmar Ironman 2013.

Tanken om ett Ironman föddes som för många andra ur ett antal genomförda klassikerlopp och en önskan om att ta nästa steg, utrustning, motivation och förutsättningar fanns trots allt på plats.

När min vän Kristian för några år sedan läste om Ironman i en ”100-saker att göra innan du dör-bok” så avfärdade jag det som idioti – inte för att jag trodde att det var omöjligt, mer för att jag inte såg mig själv lägga om livsstilen för att kunna passa in nödvändig träningsmängd, men som gammal simmare med god träningsvana så nöttes den tanken successivt ned mot vetskapen om att det trots allt borde vara möjligt.

Träningen under året har inte skiljt sig särskilt mycket från de vanliga rutinerna inför klassikergrenarna, det som sticker ut är väl snarare att tanken på distanserna hängt över en, ibland som motivation och ibland som en blöt kall filt. När jag ser tillbaka på mina träningsloggar så känner jag igen mig med undantag för att det har simmats mer än vanligt. Just här känner jag att det finns utrymmer för enorma förbättringar och därmed en hel del potential för kommande år (Jag är såklart anmäld till Kalmar 2014).

Inför loppet kände jag en stark övertygelse om att jag tränat på tok för lite, jag har samtidigt en ständig övertro på min egen förmåga så humöret pendlade mellan ”omöjligt” och ”nu kör vi”. Det som slutligen fick mig i balans var någon som sade ”man hade alltid kunnat träna mer, men nu är det som det är” – en perfekt fatalistiskt inställning som placerade ev. funderingar långt bak i huvudet.

Vi packade våra saker och lastade cyklarna på taket efter frukost på Torsdag-morgon. Min sambo hade varit sjuk i två dagar och jag hade bott i Kristians lägenhet för att göra allt som stod i min makt för att undvika förkylning dagarna innan loppet. Jag var självklart orolig över detta men kände inga direkta symptom så med tackräcken monterade och en mugg kaffe i näven så rullade vi mot Kalmar.

Efter en rejäl lunch i Norrköping som kanske tog mer tid än beräknat (Östgöta Kök levererade närproducerad och vällagad mat på en solig uteservering där vi stolt kunde blicka ut över våra cyklar) så anlände vi till Hotell Best Western i Kalmar. Hotellet var överfullt av triathleter med allsköns utrustning i varierande grad av montering. En snabb översyn av utrustningen och sedan språngmarch till registrering och mässa följde därefter. Organisationen var klanderfri och vi checkade ut startkit och en finfin Ironmanväska med separat fack för våtdräkten – en gratispryl från tävling som jag faktiskt kan se mig själv använda även i framtiden.

Efter registrering väntade pre-race meeting, en obligatorisk samling där samtliga tävlande fick information om banan, om väderförhållanden och om reglerna som gäller under ett Ironman. Efter genomgång av vilka vägar som gäller i Kalmarrondellen beroende på vilket cykelvarv man är på samt en lång genomgång av vilka kort och straff som domarna delar ut för olika förseelser så var huvudet fullt och siktet istället inställt på mat. Tursamt nog så bjöd arrangörerna på pastaparty i anslutning till mötet och ingen behövde gå från tennishallen hungrig. Maten (den vegetariska) var faktiskt omotiverat god – närproducerade grönsaker, vissa syrade, och pasta i kombination med alkoholfri öl. Fredrik som gått vilse i LCHF struntade i att äta då syrade grönsaker tydligen är rika på socker och då pasta tydligen är djävulen själv. Frid vare med det – mer åt mig.

Fredag morgon startade med tidig uppgång och promenad ned till simstarten innan frukost. Just simningen har trots min simmarbakgrund varit ett orosmoment då jag inte tycker om stressen och villervallan vid masstarter. Sickla Triathlon har varit lite av en mardröm med brunt vatten, imma på glasögonen och många jämnsnabba simmare på en liten bana. Fredagsmorgonen bjöd dock på en angenäm provsimning i Kalmarsundet. Vattnet var (relativt) klart, sikten god och banan relativt lättnavigerad. Jag simmade ett varv och lyckades stöta på Simon vid en av bojarna letandes efter bra riktmärken för morgondagen. Vi pratade lite om simbanan och simmade sedan färdigt. Väl ur vattnet så hade alla orosmoln om simningen blåst bort – vattnet var inbjudande och min nya våtdräkt (2XU V:3) satt som hand i handske och allt var som det skulle. Vi passade på att svänga förbi SPIFs tält och där hämtade jag upp ett cykelklistermärke med Svenska flaggan och mitt namn – Lisa Lantto hade beställt till alla som var anmälda till tävlingen som tävlande för just SPIF Triathlon, kul initiativ!

IMKalmarShivSticker

Hotellet bjöd på en rejäl frukost med bra alternativ för oss laktosintoleranta. När den väl var i magen så plockade vi fram cyklarna och rullade ut på en testrunda längs med banan på Kalmarsidan. Tävlingsledningen hade varit tydlig med att INGEN fick åka på Ölandsbron innan tävlingen och att det var förenat med diskvalifikation – vi rullade alltså moloket förbi avfarten och in i inlandet istället. Jag noterade att det blåste ordentligt men tänkte inte mycket mer på det – det fanns ju så många SPIFare att heja på och fina cyklar att snegla på. Efter att ha konstaterat att materialet höll ihop och att benen var sugna på mer så lämnade vi av cyklarna på hotellet och snörde istället på löparskorna. En kort runda runt i Kalmar och förbi slottet med fokus på löpsteg och att hålla tillbaka farten låg på schemat och allt kändes bra – oroade mig lite grand för att snabbsnörena på skorna satt för hårt men då jag inte tror på sista-minuten-ändringar så fick det vara.

Nu var alla träningsmässiga förberedelser gjorda, nu kvarstod bara ”gear fear” – har jag allt med mig och fungerar allt som det skall? Jag efterdrog skruvarna på cykeln, monterade min nya bento-box, tejpade fast en slang och en kolsyrepatron under sadeln och tejpade även fast några gels på styrstammen bakom den raketmonterade flaskan mellan tempopinnarna. Med den blå och den röda transition-påsen packade så var det bara att bege sig ned och checka in materialet. Allt flöt på smärtfritt och när cykeln var incheckad så fanns inte mycket mer att fundera på än mat och vila.

Jag beslutade dock att köpa en solskärm att springa i under maran, ett beslut som skulle visa sig vara bra på många vis – mer om det senare.

Vi avslutade kvällen på en grekisk restaurang där vi käkade lax och potatis, perfekt uppladdning för långlopp!

IMKalmarSund

När vi vaknade på tävlingsdagen så hade vi några tydliga hållpunkter – pumpa cyklar, äta frukost, gå till starten. Vi började med att ta oss till växlingsområdet för att pumpa upp däcken efter eventuella läckor under natten, jag körde i knappt 8bar i varje – något mer än vad jag brukar ha. Därefter gick jag snabbt till min röda löp-transition-väska och stoppade ned min nya fina solskärm. Under morgonen hade jag velat fram och tillbaka om huruvida det var vettigt att ta med ett multiverktyg på cykeln men inte kommit fram till något, jag hade ratat det kvällen innan men var osäker. När jag ändå var ute med solskärmen så stoppade jag ned verktyget och en extra gel i den blå cykel-transition väskan för att fundera vidare under simningen – inte helt optimalt planerat men så blev det.

Efter en rejäl frukost så begav vi oss mot simstarten. I myllret av människor hjälpte vi varandra med våtdräkter och gjorde några nervösa high-fives innan det att vi släppte av den vita ”street”-påsen med kläder som skulle vänta vid målgång. Därefter så gick vi i procession ned längs bryggan mot starten.

1308_IMKALMAR_tavling205

Jag kände ingen nervositet, ingen stress och bara ett omotiverat lugn. Jag brukar vara spänd inför tävling men denna gång var det ren Zen – jag kan inte förklara det men jag är glad för känslan. Fredrik och Kristian tog sig längre ned längst bryggan och jag tog några armtag ut och ställde mig i 1.05-gruppen. Men en osviklig förmåga att tränga mig så befann jag min snart i de främre leden i gruppen vilken även det skulle visa sig vara ett bra beslut.

Jag var inne i min egen bubbla och missade nationalsången och Kentas ”Just idag är jag stark” – plötsligt brann startskottet av! Den beryktade tvättmaskinen varvade upp och plötsligt befann jag mig i ett kaos av armar, ben och skummande vatten. Som tur är så är jag både vattenvan och trygg i mig själv så jag påbörjade ett stadigt tempo och försökte att hitta luckor. Stämningen i vattnet var ganska otrevlig, folk nöjde sig inte med att simma på och över varandra – flera valde även att ta ordentliga tag i neoprenet på våtdräkten och dra ned mig eller att grabba tag i mina anklar. Osportsligt och tråkigt, jag fick anstränga mig för att inte tappa humöret och svara med samma mynt. Förutom en rejäl spark över glasögonen som tvingade mig att stanna upp helt kort så gick det ändå bra fram till första bojen. Därefter skingrades klungan något och jag fick någorlunda fritt vatten och kunde falla in i en bra rytm. Bemödade mig inte med att ta någons fötter – det var för grötigt och jag hittade en bättre rytm själv.

Simningen därefter var ganska händelselös, jag fick en otroligt positiv känsla när jag passerade den stora Kalmar-skylten på andra varvet och såg solen gå upp över horisonten – den positiva känslan utbyttes i skepsis när jag traverserade in i kanalen mot första transition – vattnet var brunare än i Sicklasjön och smakade helt vedervärdigt, med målet i sikte så var det dock acceptabelt.

När rampen började närma sig så lade jag på en lite spurt med benen, jag har läst att man kan undvika yrsel i T1 genom att aktivera benen på slutet av simningen och det skadar ju inte att prova. Upp ur vattnet gick fort – över gatan och lokalisera den blå påsen gick även det finfint och med en acceptabel simtid på 1:05:11 så var ombytestältet inte fullt när jag satte mig ned och drog av våtdräkten. Jag kunde konstatera att just våtdräktsavtagandet var en av mina akilleshälar och benen krampade när jag försökte att trampa ur. Jag plockade på racebelt och nummerlapp, hjälm, glasögon och handskar. Beslutade även för att trycka in verktyget och den extra gelen i en minimal ficka på rumpan i triathlonshortsen. Jag bestämde mig även för att springa i cykelskorna till cykeln, inte snabbt men mindre krångel väl vid cykeln.

T1 gick på det hela taget fint, 04:36 innehåller en potentiell förbättring men det var inget att skämmas för iaf. Upp på cykeln vid mount-linjen och börja trampa. Jag har sett fram emot det här under fler månader och solen sken över publikhavet och jag trampade på ut ur rondellen upplyft av allt oväsen och alla glada ansikten. Som vanligt var halsen som sandpapper efter simningen och jag böjde mig för att dricka ur slangen på min Shiv – jag var dock tydligen fortfarande vimmelkantig från simningen och befann mig plötsligt i väggrenen cyklandes på grus och gräs – farten var dock fortfarande relativt låg så jag lyckades reda ut situationen och kom upp på asfalten igen utan att krascha. Borde kanske lärt mig av mina misstag då jag gjort en motsvarande fadäs på Sickla Triathlon några veckor tidigare men det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Ned i tempoposition och börja mata ut mot Öland. Bron hägrade och benen kändes starka. Över bron hade vi blivit varande för två saker, vinden och de skarvar som gör att bron kan krympa och svälla beroende på årstid utan risk för sprickbildning. Min vana trogen hade jag lyssnat med ett halvt öra och mitt på bron bränner jag över en skarv sittande tungt på sittbenen. Sadeln viker sig av stöten och pekar plötsligt uppåt istället för nedåt. Prostatan får sig en redig massage i upprätt sittställning och tempoposition är inte ens att tänka på. Jag blir såklart förbannad på mig själv och på sadeln men håller mig lugn och sansad. Färden nedför bron går långsamt och jag blir omkörd av många. Nå väl, jag simmar bättre än vad jag cyklar och jag kommer igen på löpningen.

Efter ett par kilometer på Öland så går det upp för mig att jag trots allt tagit med mig mitt multiverktyg! Prisa gud, ingen solskärm – inget verktyg, händelsekedjan är för bra för att vara sann. Jag stannar snabbt, tar fram verktyget, justerar sadeln och är uppe i tempobågen igen på under 2min. Jag drar åt sadeln ordentligt – åt helvete med rekommenderade vridmoment.

Nu kommer vinden. Med 194 glada centimetrar så agerar jag segel i den oresonliga motvinden och cykeln sniglar sig fram. Fler cyklister kör om och jag önskar att jag haft fler träningstimmar på Shiven. Sittpositionen är dock bra och jag har egentligen inget att klaga på. Jag kämpar mig igenom och dricker min sportdryck och ger mig tidigt på gelsen. Jag har bentolådan full med bars men då jag inte tycker om att äta fast föda när jag tränar så får jag bara i mig 3 st av totalt 5 under hela cyklingen. Tursamt nog så har jag köpt goda bars på Konsum (Naked fruit bars) – kanske inte optimala ur träningssynpunkt men iallafall goda! Efter några lyckade vätskelangningar, en påfyllning av Shiv:ens vattenbehållare (sprutade en flaska in påfyllningsluckan i ramen) och några nitiska domare som prickat cyklister runt omkring mig så når vi Degerhamn. Jag tyckte att domarna gjorde ett bra jobb och de som envisades med att drafta och slänga skräp blev prickade snabbt och effektivt.

I Degerhamn så vände vi och vinden hamnade istället i ryggen under några mil. Känslan när det blir helt tyst, solen skiner och benen trampar på utan ansträngning medan klockan visar 45 – 50km/h är helt obetalbar – all irritation och uppgivenhet från motvinden sköljs bort på några sekunder och nu är det ren njutning som gäller. Nu är det min tur att passera cyklister. Jag kör om cyklist efter cyklist och känner mig extra nöjd när jag passerar P5:or och struthjälmar. Lyckan håller i sig fram till Allvaret där vinden återigen hamnar i ansiktet och motivationen dyker. En glad humla flyger in i hjälmen och bränner mig i pannan innan jag lyckas pilla ut den, stressen över att det ev. är en geting och att huvudet skall svullna så att hjälmen trycker för hårt sitter i under några kilometer fram tills dess att jag lugnt kan konstatera att det svider men inte mer, inget att bry sig om.

Över bron och jag känner det som att vi redan är i mål trots att det är 6 mil på fastlandet kvar. Jag behöver verkligen gå på toaletten men beslutar mig för att det inte är värt att stanna och att T2 är i antågande. 6 mil på fastlandet var dock längre än vad jag trodde och banan var betydligt mer teknisk än på Öland – kilometrarna avverkas trots det en efter en och kroppen fylls på med energi någon stans runt var 30:e – 45:e minut. Tillbaka in mot Kalmar och den berömda rondellen, jag trodde att jag skulle vara less på att cykla vid det här laget men det är fortfarande kul – jag skulle dock ljuga om jag sade att jag inte såg fram emot att gå på toaletten. Efter 05:47:36 så fick det vara nog.

Hoppade av cykeln vid mount-linjen och joggade in till min plats – hängde av cykel, glasögon och hjälm innan jag hoppade in på en bajamaja. Tömde blåsan och gjorde en mental notering att köpa en Adamo eller Sitero-sadel till nästa år, det kändes som att pinka taggtråd. Därefter fångade jag upp den röda påsen, in i tältet – av med cykelskor och på med löparskor och min nya fina solskärm. Tog även en gel som jag tejpat på några salttabletter på utsidan och stoppade i fickan. T2 gick på 04:05 inklusive toabesöket och jag kände mig stark.

Påbörjade löpningen i någon form av eufori över att cykeln hållit ihop och att två av tre grenar var avverkade. Jag hade inga negativa tankar om att en mara är lång och benen kändes förbluffande starka. Fokuserade på bra hållning och fint löpsteg och lade mig runt 05:00-tempo. Ut i värmen genom Kalmar – lyft på publikens hejarop så tuggade jag på mot första vätskekontrollen – bestämde mig för att testa ett nytt koncept och gå några steg på varje kontroll för att se till att jag verkligen får i mig vätskan. Lade samtidigt upp en plan på att variera vatten-sportdryck-vatten på första kontrollen, vatten-gel.vatten på andra och vatten-cola-vatten på tredje med en och annan salttablett under vatten/cola stoppen. Rullade på så därefter och fick inga som helst problem med mage eller energidippar – allt flöt på som det skulle och kroppen kändes som en outtröttlig maskin! Jag delade upp loppet mentalt och funderade inte så mycket på avstånd utan såg till att ligga på ca 5:15 min /km hela tiden och såg fram emot att få gå några steg vid varje kontroll.

KalmarRun1

När jag passerade första gången genom Kalmar och sprang höger vid målgång så hade jag gott om energi och formligen vrålade med magstöd till läktarna; ”KOM IGEN NU DÅ KALMAR!” och gensvaret från publiken var otroligt. Varenda människa ställde sig upp och vrålade tillbaka, jag lyfte 2 cm från marken och flög fram på den blå mattan och speakern var med på noterna och ropade ut mitt namn och att stämningen i Kalmar inte gick att få någon annan stans. Vidare ut i staden och med ett snabbt öga på klockan konstaterar jag att jag håller 04:30-tempo. Dags att lugna ned sig och falla tillbaka i rytm.

Därefter gick loppet på utan några särskilda händelser. Sprang om några SPIF:are och hejade på dem, mötte Krille på ett av varven och kunde ropa lite pepp till honom, interagerade lite med publiken och formligen njöt av stämningen. Sista 6 km så hamnade jag bredvid en jämnstark löpare – vi plockade positioner i ett stadigt tempo men pratade inte med varandra – båda i sin egen bubbla. När vi passerat 40km-skylten så ökade vi tempot och sprang in mot Kalmar i 4:30 fart igen, kroppen höll och flåset höll – nu var det bara fråga om minuter. Vid det här laget hade det gått upp för mig att jag skulle gå in under 11 timmar och lyckan var total.

Sista biten in mot mållinjen, en sträcka som jag visualiserat så många gånger under loppet kom snabbt och var över på ett ögonblick. Jag var så fokuserad att jag inte ens hörde speakern ropa mitt namn och att jag äntligen var en Ironman – jag var plötsligt i mål och loppet var över! Jag stannade i målfållan några minuter och high-fiveade min okände löpkamrat och pratade lite kort om loppet. Vi var båda i förvånansvärt bra skick och jag kände mig utvald som fick vara i målområdet och inte utanför. Efter en mara på 03:35:53 och en totaltid på 10:37:19 så var jag i mål!

En funktionär kom sedan fram till mig och presenterade sig och konstaterade att hon nu skulle ”ta hand om mig” – jag förstod inte riktigt men följde snällt med och småpratade lite med henne. Hon ledde mig till mattältet, hämtade ut min påse med överdragskläder och draperade mig med en värmefilt. En mycket trevlig kvinna och ett strålande mottagande för en trött triathlet. När jag väl satt till bords med en skål buljong, några skivor vattenmelon och en alkoholfri öl så gick hon för att möta nästa person.

Jag passade på att småprata med min löparkompis och några andra som gått i mål medan jag satte i mig maten, backade med en pizza och en till öl och tillät mig själv att verkligen njuta av situationen – i mål efter månader av träning och ett stenhårt lopp, efter en dag av sol, njutning och utmattning.

Efter maten så ingick en 20min massage som gjorde underverk och därefter så gick jag tillbaka till hotellet för att smälta intrycken. En fantastisk dag med många förbättringspotentialer, ett fantastiskt arrangemang och framförallt en fantastiskt publik. Det här loppet kommer jag nog att minnas resten av livet och det har även väckt något inom mig – det är långdistans jag skall syssla med. Jag vill uppleva det här igen, känslan av att kroppen är en maskin som bara matas med energi – som ett ånglok som skottas fullt med kol – och sedan gör det den blir tillsagd att göra. Jag vill träffa alla glada triathleter och jag vill gå i mål bland jublande åskådare. Jag vill ha varenda känsla igen – men inte idag, nu är det vila som gäller.

Staffan Holmgren

Vad jag tänker när jag kör en Ironman i Kalmar – av Bernhard H

Av Bernhard Hirschauer

Prolog:

Någon gång kommer alla människor på att man har gjort något förut. Man kommer bara inte på när. Man ser en händelse precis som en upprepning framför sig, man vet nästan exakt vad som händer nästa sekund, men ändå är det en helt unik ny upplevelse i ens liv.

Klockan är 6:05, frukosten avklarad, tävlingsdräkten på, alla pryttlar som jag ska ha innan starten nerpackade i ryggsäcken, klart för avgång för 15 minuter sedan var tänkt. En liten detalj: jag sitter med bubblor i magen. Nej, det är inga tävlingsnerver, det är något med maten från igår. Inget riktig allvarligt men ändå tillräckligt för att göra minuter till evigheter och jag börjar svettas. Skulle jag komma för sent till växlingsområde för att förbereda cykeln och sen gå de 500m till simstarten för att komma i tid i vattnet.

Det ordnra sig. Det är bra att jag sedan några år började med att kapa ner på pryttlar före, under och efter tävling. Egentligen behöver man en tävlingsdräkt, badmössa, nummerlapp med band, cykel- och löparskor, en cykel, en hjälm. Riktig bra att ha vid en Ironman; våtdräkt, simglasögon och neoprenluva, vaseline, cykelflaskor, reservslang, pump, sockor, keps, solglasögon.
Jag lägger till pulsmätare med pulsband, cykeldator, armcoolers, stegsensor. Mer är det inte. Att sedan andra tycker det är för mycket, att det är onödigt med pulsklocka eller liknande spelar ingen roll för mig. Andra har alltid så mycket annat för sig.

Dock kvarstår en fråga: Varför känns det efter varje tävling som en mindre flytt när man ska hem?

Äntligen kommer jag ur rummet, en sista puss, bestämda steg genom stan. Jag kan kvarteren, det är inte mer än 5 min. Jag kunde springa. Men jag vill spara varenda kalori nu, helst skulle man åka taxi. När jag någon gång blir stor ska jag göra det. Jag ser en stor limousin väntandes framför hotellet med butler som kör mig till växlingsområde. Bilden är så grotesk att jag måste skratta inombords. Alla har sina knep för att bli av med tävlingsnerver. Jag är lugn, för lugn. Jag som kan hålla på i 30 min för att enbart pilla med cykeln är klar på nolltid. Atkinson får nog sina idéer genom att han enbart tittar på mig när jag förbereder mig i växlingsområdet.

1308_IMKALMAR_tavling008

Påsen hänger rätt. Alltid bra att kolla när man en gång vid en tävling efter 4 km simning fick en DNF pga en ”brytare” tog med alla mina växlingsgrejer inkl. hjälm och skor. Sista check hur man ska springa från vattnet, och hela vägen fram till cykel och sen omvänt … ut till löpningen. Jag ”tror” att jag kan det nu. Jag är inte ens sist att lämna växlingsområdet och våtdräkten är redan på halvvägs. Wow, det här blir kanon.

Kalmar Ironmans egen präst gillar jag starkt – han har precis den tonen jag gillar. Hitta rätt stämning utan att bli patetisk.  ”May the wind always be in your back, and may the FORCE be with you”. Man tackar, nu är det bara att köra. Jag fattar inte hur arrangörerna får till det varje år, även vid en rätt molnig himmel kommer solen fram nästan prick 7 lagom till starten.

Elitstarten berörde mig inte speciellt. Hade att göra med mina tankar, haha, nu är du här igen. Blir du aldrig klok. Nej, det blir jag inte, mes, du skulle ju helst velat ta en sovmorgon och sen överäta dig igen vid hotellfrukost. Tycker du det är ett bra alternativ till det här? – umpf.

Ojdå, strax är det dags. Varför tjafsar de alltid om att det inte finns någon plats. Minst 3 meter runtomkring mig är ju bara vatten. Check me out, det är rutin, boys! Och iväg. Navigering mot andra pelaren av bron.

Och det kommer inget stort Containerfartyg efter 200m simning som i förrgår, det är bara ett höghus, det simmar inte! Spark ett – man tackar, hoppsan, måste han simma över mig, så liten är jag inte. Bra att man klarar 5-taktsandning, ta det lugnt. Och efter 30 m är det lugnt. Kolugnt. Inga fötter, inga slag.

Det där med fötter är ändå överreklamerat för en så medioker simmare som jag. Hej, jag är ingen medioker simmare, jag tränar bara nästan ingenting på simning – är inte det samma sak? Men jag har ett personbästa på denna bana på … bla bla bla simma på nu då, annars kommer de att fiska upp dig.

Första bojen – avstånd grabbar, dagen är lång, – hej, bröstsim är för tjejsimgubbar! Ska han bli en ironman, bäst att akta sig annars får man en bredsida. Skyll dig själv, hade du tränat lite mera skulle du nu inte guppa runt här i gröten. – Men det är ju massor med vågor. Jepp, tänk vad Micke sa hur man simmar då och koncentrera dig äntligen, det här är en tävling! En Ironman! Är du på badsemester? Ok, då. Nu kör vi till de där silosarna, sen Kalmarskylten, sen till alla åskådare.

Det gick ju lätt som en plätt. 33 minuter och halvvägs, juhu. God morgon, mattesnille. 3860 minus ca 800 och resten delat med 2 … vad blir det? Ähhh, typ 1500. – Så du tycker det är någon höjdartid, du kan vara glad när du kommer hem kring 1:20. Men jag måste ju spara krafter, det känns lite smått ansträngt. Någon minut hit eller dit spelar väl ingen roll. Nej, faktiskt inte, men du tar ju inte ens i. Eller har du ens koncentrerat dig på tekniken i 5 minuter? OK, jag lovar. 100 armtag enligt Björn. Han kan simma.

1308_IMKALMAR_tavling103

Vad är det som händer. Viss kan man runda bojen lite på avstånd men typ 80 m är väl lite onödigt. Shit också, jag måste ha drivit iväg utan att jag märkte det. Det där med strömmar borde du ju veta vid detta lag. Vid 10-årsåldern drunknade du ju nästan vid något tillfälle. I know. Kan du nu äntligen simma på, tack!

Bron, hon borde se mig. Men va galet mycket folk det är. Hur orkar de att gå upp så tidigt och kolla på badare som mig. Nu är det strax klart. 1:22. Nå, vad var det jag sa, du sov ju hela simningen. Det är din sämsta simning på flera år. Den var vågig! Ta påsen, för helvete och spring. Men det är fullt här i tältet. Jag kan väl inte knuffa omkull folk. Det är kaos, 200 pers minst, i det lilla tältet. Hitta en plats, och byt om fort!

DSC_0607

Men nu ska det cyklas. Bra idé att ha Polar-minnes-sekunder medan jag tar på hjälmen. Wtf, jag sa ju du ska INTE fippla med solglasögonen, och nu detta. Du är så pinsam – om någon av dina adepter ser dig kissar de på sig av skratt. Ja, ja, mycket snack och liten verkstad, som vanligt.

Äntligen iväg. Wow, skit mycket folk. Helt otroligt. Men hallå, det blåser lite. Vad är detta. Jag har ju lovat att det ska vara lugnt idag. Skit också, det där framhjulet var nog inget bra beslut. Ja, ja Herr Besserschmitt, då ger du råd till andra och själv håller du på som en nybörjare. Men det går väl framåt, eller? Det är väl ett skapligt tempo, pulsen ok, effekt ok, vad har du att klaga på? Ok då, men gör inga dumheter som i fjol.

Hur var det nu då – 10m. Kanske han där kan behöva ett måttband i present. Äsch, bryyyyy dig inte. Tänk, hur mycket energi du slösade bort ifjol. Kör ditt race. Men, det är ändå…. Vad sa vi, – kör ditt race. Ok! Mörbylånga. ”Slow”. Äsch. Jag vet ju, först höger, sen lite neråt, sen vänster sen kommer ett farthinder. Där kan man trycka på. Kul med all folk, – kanske årets höjdpunkt i bygden.

Vatten – Sportdryck!! Det märks att de har tränat langning. Det fungerar ju perfekt. Ok, jag ska köra lite snällare förbi så att de inte får en smäll. Hmmm, lyckades inte riktigt. Kan ju inte tvärstanna, sorry! Ut igen.

Det här är konstigt, det är för många som kör förbi. Men jag håller rätt effekt. Men inte i 12:an-nivå va? Men nästan. Ju, men du bör köra i 12:an annars håller det inte. Dessutom, kolla din puls, too high. Men, de bara drar iväg. De kommer att spränga sig. Kör ditt race. Det är väldigt blåsigt. Ok, jag drar ner på tempot då. Men tiden då. Det blir inte ny Best-of-the-century,  du ser väl hur det blåser. Ok, vi kör lugnare. Smart.

Degerhamn. Nu blir det snart medvind. Men du är ju 10 min efter din plan redan här. Jag vet, har redan upptäckt det. No good, no good. Det här ser inte alls bra ut. Ju, inte så konstigt jag dubblerar ju min träningsdos idag för denna månad. Tyst med dig, det är för sent att resonera om sånt nu. Koncentrera dig och kör. Ju, och 130 km kvar, typ. Om det fortsätter så här så … då blir det helt enkelt en annan tid. Hejhej, lite kämpavilja om man få be.

Nu ska de få, ”I’m sailing, I’m sailing, home again, cross the sea”. Har du redan blivit galen? Sjunger här istället för att trycker lite mer i pedalerna, de hämtar dig snart. Men det känns bra. Kör på då istället. Tryck, tryck, men det går inte riktigt fort. Vad är det där. Vad tror du egentligen lilla hjärtat, tror du att vi benen kan konservera kraften från förra århundradet bara för du inbillar dig vi var starka då. Du smarta har ju tänkt att köra en maraton med oss senare också, så varsågod spräng oss nu så kanske du hamnar i alla fall på hjältelistan. Dina hybrisaktiga tidsfantasier är ändå körda. Fatta det äntligen. Hej, det är jag, hjärnan som bestämmer, vad är detta att två styltor kommer och tycker, det är inte någon demokrati.

Attans vilken motvind. Känns nästan att jag ligger snett. Tur att det inte kommer några bilar. Ajajaj, hon såg inte fin ut. Stackars. Hon kommer nog bryta tror jag. Koncentrera dig, annars ligger du också i diket. Konstigt, det är ingen segling i sidovind, ska det inte vara så med disc och trispoke? Vinden har nog vänt. Kolla. Orkar inte kolla. Måste dricka och äta. Annars håller inte det här.

En svag tröst med allt folk, men keep smiling, de är där ute för din skull. Du kan väl reagera lite. Tummen upp, le. Du kan väl köra Emma-like i en minut eller två. Hur orkar hon ett helt race? Så nu över bron och till varvningen. Wow, är det så många som känner igen mig. Konstigt. Ok, vi spexar lite, de ska också ha lite kul. Jag jagar ändå inte längre minuter. Ser inte Katarina. Ser hon mig? Hon måste vänta säkert 20 min extra än sagt. Hoppas hon inte blir allt för orolig.

120 km! Va? Vad håller de på med. Hittills var de exakt på typ 50 meter och nu helt plötsligt tar de 2 km extra. Ha, ha, du fick ju två extra i fjol. Menar du? Du menar de kom på sitt misstag från ifjol med för kort bana och nu behöver vi alla cykla 182 som kompensation. Hej, spelar det någon roll? I år gäller det att hålla det ihop inte att oja över missade tider och sånt.

Lite lustigt det här egentligen. Kan man köra på detta vis genom en Ironman. Har du ingen heder i kroppen. De två som cyklade förbi just är inte i min klass. Haha, de i din klass ligger alla framför, du är sist. Aldrig i livet, inte ens när jag cyklar enbent. Du har hybris, solsting och är väldigt jobbig nu. Vad tror du egentligen. Lulla runt här ute. Först kunde man hoppas att det stannar på 5:40 men som du håller på här blir det ju pinsamt. Skäms! Men det är rätt trevligt. Faktiskt. Som ett litet träningspass på Mallis eller så. Jag spar mig till maran. Du är inte klok. Du kan aldrig cykla ifatt det här som du sumpar bort med din gubbcykling.

Kolla. Det är ju bara 1 mil kvar. Bra va? Bra? Vet du att det kommer blir en tid som du i månader senare kommer blir arg över? Alla kommer att se det. Och, spelar det någon roll nu. Done is done. Jag ska nu i alla fall springa en fin marathon. Gör det då.

Tärä!!!! Här kommer dagens blåbär, och alla jublar? De måste också fått solsting. Nej, så är det. De är cirkus TriMaster med slomo-växling så att man kan kolla hur man inte gör. Hej, kompis, vakna. Du ska springa en maraton nu. Ja, ja, men man kan väl ta det lite lugnt, vad spelar någon minut extra hit eller dit för någon roll. Känns prima.

Nu kör vi. Nu smashar vi den där förargliga tiden från Stockholm. Äh, ursäkta? Du menar du ska springa nu snabbare än du gjorde i Juni i Stockholm. Morsning. De borde ringa någon sån där sjukvårdare och plocka in dig. Kolla, kolla, jag springer fint. Förvisso en kadens som bör vara högre, men kolla. Kolla tempo. Just det, tror du verkligen att du kan springa så i 42 km? Tror du det? Nej, men det är rätt roligt just nu, och jag har inte ont någonstans.

Snälla, kan du inte ta det lite lugnare, du ska ju köra tre varv inte bara ett. Kolla nu hur man gör: Vatten! Sportdryck! Cola! Vatten! Genom. Poff! Har du sett! Var det inte häftigt. Jag tog ju 3 stycken i ett svep. – Lugna ner dig kompis. Det där är Cola … inte vatten … blir inte så bra i håret. Dessutom om du dricker allt det här har du snart 2, 3 liter extra. Inte bra. Jag dricker ju inte allt. Bra då. Men sänk tempot. Det håller inte.

Men nu kommer stan. Jag måste spexa lite, det är ju så kul. Vilket tryck. Ha, de gillar min chaplin-löpning och MoFa-hjärta. Varför inte bjuda på det så länge jag orkar. Ja du. Vi få se. Jag är tveksam om det där är så smart. – Gud, va tråååååkig du är. Det här är en Ironman, det blir någon 11-lull tid, spelar det någon roll om jag har lite kul, Herr tidsfetischist. Ok, ok, jag vill bara att du hushåller lite med dina krafter.

Kalmar 2013 second loop

Här kommer Fredrik, konstigt, det är inte riktigt han, han var ju bara några 100 meter efter mig vid vändpunkten. Och kommer ifatt mig nu? Du ser hur bra jag är! Hålla undan för super-Hawaii-turbo-Fredrik så länge. Fredrik mår ju inte bra det ser du väl. Han går i vätskekontrollen, nu spyr han. Ser du hur han kämpar, han är ett helt varv före dig och du kör på comfort-mode. – Äh, du sa ju att jag ska sänka tempot. – ju, men inte så mycket. Och nu går du redan genom varje vätskekontroll. Det har vi inte sagt. – Helt ärligt, jag är lite trött. Rätt åt dig. Hybrisgubbe.

Men jag plockar ju folk hela tiden. Ju, det är sant man de skulle ju aldrig vara före dig under hela loppet. Det är ingen konst att cykla som en cykelkorgsgubbe och sen springa om några som går. Sluta nu med detta snack. Det är lite tröttsamt. Njut av stämningen lite. Kolla, här står hela familjen Lundgren, Hasse hade gärna kört, – pratar lite med dem.

Stage-dive i stan. Otroligt vad kul det är. Kan man inte lägga hela banan bara genom stan? Runt, runt typ med 7 km eller så. Efteråt kommer vi alla ut som Kalmarnarkomaner. Ju, men det är inte helt enkelt med alla kullerstenar.

Ojoj, det blir en långt sista varv. Hon behöver nog vänta ännu längre. Bättre att säga till direkt och ta lite marginal. Det blir nog målgång om 1:30. Sorry! Inte min dag idag. —- Nähä, verkligen inte. Du dumstrut kan ju inte ens räkna längre. Det är 12 km kvar och du säger 1:30? Då går du ju nästan. Hur dum kan man vara. Nu kommer du att missa henne i mål. Tänk ut något sen hur du hittar henne.

Vändpunkt. Nu blir det av. Hä? Tvivlade du på det någon gång? Nej, egentligen inte. Exakt. DNF is not for discussion. Icke förhandlingsbart så länge du har två ben och knäna böjer sig. Häng på henne där, hon har en fin fart. Upp med hakan. Ska du springa dina sista kilometer som en hösäck eller med en viss vördnad och respekt till de runt omkring. Jag kommer inte längre under 5:15-tempo. Spelar roll, kör fint nu. Så att det i alla fall ser bra ut. Öka kadensen så ser du snabbare ut. Bra ide.

Här kommer upploppet. Wow, det här är så häftigt. Vilken publik. Jag vill gå fram till mål då kan jag njuta längre. Då kanske du missar sub4. Ok då, jag springer lite fint, då. Va, är det så sent redan, spelar roll. Upp med armarna, vinka till publiken.

1308_IMKALMAR_tavling232

Mål. Du det där med armhävningar på mållinjen var ett konstigt påhitt. Gör det nu då så är du klar sen. … 18, 19, 20. Klart. Jag fixade det igen. I alla fall en sak kan jag bättre än Osain Bolt. Haha. Han klarade bara 10.

Epilog:

Rent tidsmässigt var årets Ironman Kalmar ett av mina sämre, i alla fall under 2000-talet men mentalt under vissa tider nog ett av mina roligaste. Jag tror att jag lärde mig en hel del saker som jag missade på mina 11 tidigare lopp. Om allt vill sig väl ses vi nästa år igen.

Epilog 2.0:

Läser man texten ovan kan man lätt få intrycket av att här talar en mycket självupptagen, snudd på egocentriskt och självgod person om sina olika patetiska misslyckanden. En sådan tävling och deltagande får dock sin verkliga dimension och enda innehåll av de medtävlande och publiken. Interaktion med dem är i alla fall för alla, utom dem i den absoluta toppen – kanske även för de, rentav nödvändig för att få en lyckad helhetsupplevelse. Jag kan konstatera att under Ironman Kalmar har jag pratat med så många människor som aldrig förr under en tävling.

Bl.a. fick jag möjlighet att prata med Fredrik, Janne, Björn, Thomas, Aron, Lisa, Calle Svensson, Karin, Ricardo och många fler som jag inte kommer ihåg namnet. En del kunde jag uppmuntra eller fick själv extra energi av, bara för att visa att jag se de, att jag känner för dem, att vi har samma mål.

Den starkaste upplevelsen hade jag dock med en funktionär på varv 3, en äldre dam som stod där ute vid km 33 och gav mig vatten. Jag blev så rörd att hon faktiskt hade stått där hela dagen och delade ut vatten till många hundra atleter som kom förbi. Jag tog muggen, tog hennes hand och tackade henne för hennes insats så mycket jag förmådde just då att uttrycka min tacksamhet. Det kändes magisk i detta ögonblick. Jag tror vi bägge grät en smula efteråt. Men det visade bara att vi tyckte att just sådana ögonblick gör Kalmar Ironman till något speciellt för oss.

Bernhard

In the mind of a long distance athlete

Här delger jag mina tankar under Ironman Sweden. Varning för mycket med svordomar och tekniska triathlon ord, då det är ett urval av mina tankar från tävlingsdagen.

Fokus, fokus, fokus. Vattnet är väldigt varmt, kommer behöva dricka mycket direkt på cykeln. Vart är smartast att placera sig? Bakom KJ? För snabb. Här blir bra. Längst fram till höger, idag är jag stark. Dumt att de tappade snöret, jaha där gick starten, bäst att hänga på. Fyrtakt, andas fyrtakt, luuuuuugn nu. Shit vilken bra start, har iofs missat snabbsimmarna men de framför är snabba nog för mig. Skönt att ha haft noll kroppskontakt under starten. Där är bojjen, trevligt att jag simmar rakt på den. Där är nästa och där är klungan, tio meter framför! Jaga! Ikapp, fokus nu inte tappa igen, jobbigt att jaga. Trevligt med vågor, jag är bra i vågor. Är visst lite strömt, jag är bra på det. Blää nu är klungan tio meter framför igen.. Jaga! Fem meter framför, JAGA! Vägra släppa David skärp dig nu, fyrtakta tills du är ikapp! Ikapp. Där är bron, ett varv kvar, skönt! Jaga, jaga, jaga, eller släppa klungan? Jaga! YES sista killen simmar fel, TA hans fötter nu och låt honom jaga ikapp åt dig. Tilbaka! Finglid, ta det lugnt nu. Here come’s the age-groupers. Scouta, scouta, scouta, blåa mössor, blåa mössor. VIT, VIT, VIT, VIT! Vart är min klunga. FAN. Ensam i ett hav av vita mössor. Ja ja vad är väl en bal på slottet, simma nu avslappnat så blir det en grym tid ändå. Finally fri sikt nu bara kanalen kvar. SUCKER! Hur dumt är det inte egentligen att ha världens färggladaste våtdräkt, där framme är ju David Plese, JAGA! Fan avståndet är för långt, simma nu jävligt ekonomiskt så kan du täppa avståndet på cykel.

Kul, nu blir det riktigt kul nu är det cykling, skönt att jag är bäst i världen på transition till cykel. Auto-pilot på, tack. Redan på cykeln! Fett nice att speakern nämnde Bastie, inte över tröskeln nu men ändå snabbaste möjligaste fart nu David, du skall ju ikapp en David, där framme är han, GO! GO! GO!

Coolt där stor brossan och Hector, tummen upp och gasa på nu över Ölandsbron.

Holy shit är inte det där Pontus? ”KOM IGEN NU PONTUS, KÖR!”. Hum undrar vad som var fel där, han har aldrig fighting face, varför fem km in på cyklingen redan. Fokus nu David, inte över tröskel, inte över tröskel, så låg effekt som möjligt men ändå ta in, ta in av ståndet nu. Över puckeln, nu nedför. Var visst lite sidvind, okej då jävligt mycket vind, så in i bängen med vind. Tur att jag är så ******* awesome att köra 80+km/h nedför i dessa förhållanden. Haha helt plötsligt kommer mina smått suicidial attempt att komma upp i 90km/h i vinden på Playitas till nytta! Gött! Gött jag kommer bara behöva rulla ikapp. IKAPP!

Okej David vad var det nu coach Björn sa…FAAAAN…15w för mycket… Spinn nu, ta det easy så du verkligen återhämtar dig från denna burst. Skönt pulsen sjunker som en sten. Fortsätt med detta. Hastigheten visar 40+, så easy nu David! Easy. Jahapp där vände vi in i motvinden. Fuck 36km/h, får man verkligen cykla så långsamt? ÖKA! Fast du David effektmätaren säger att du ligger rätt, ligg kvar. Meeeh 35! Mmm fast du just nu gör du 295w tycker inte det är högt nog? 33km/h detta funkar inte, nu sticker jag. Fast du vad sa nu Björn, du ligger ju rätt effektmässigt, hold your horses. Fuck that, nu kör jag! Skärp dig, ligg kvar! David, är du schizofren? VA FAN kom den där tredje snusförnuftiga rösten ifrån lägg dig inte i denna högst intellektuella debatt! Okej okej jag kör lugnt tills snitteffekt visar minus tio watt efter ursprungsplan då borde jag vara återhämtad.

Va fan ska Lelle cykla om mig å dra:”David jag är rökt kör nu! Jag tror på dig”. Jahapp där försvann Lelle, tråkigt som fan! Fokus nu David. Jasså där vinkar Plese fram mig, okej då effektmätaren visar minus 9, good enough fram med dig nu. SATAN vilken vind! Kul! Haha man får verkligen luta mot vinden. Kul! Skumt att Plese vinkar fram mig och sedan lägger sig 20m bakom, vad är iden med det?? Äh fokusera nu på att cykla enligt plan istället.

Here comes the bridge, ja det var lite blåsigt även åt detta håll. YEEEEEEEESSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS där framme är det ett gäng!!! Fan så in i helvete vad bra vi måste cykla! Nu när det går så bra kanske man skulle fega lite och inte ligga i tempoställning nedför bron, men vem kommer ihåg en fegis. Hoppas fotograferna har snabba slutartider för nu går det fort. Okej David skärp dig nu, du kommer cykla igenom jordens publikhav inne Kalmar och få ståpäls och därmed öka takten på tok för mycket, LUGNA DIG! Jaja du fick nästan godkänt, men shit vilken galen publik, kändes som om hälften visste vem jag var!

YES! Där är Djurback, skönt att ha mindre än två minuter på honom! KJ verkar ha gått loss, undrar hur mycket tid jag han har på mig.

Efter motvind kommer medvind, trevligt att ligga och fincykla i 50km/h, fin asfalt är det dessutom. Magen känns bra tror jag höjer geltempot från 30 till varje 25min, så jag har mer energi till löpningen. Trevligt att cykla på småvägar, väldigt bilfritt och fint, om det nu kommer en bil kommer det bli fett trångt.

Coolt där står Linda! Jävla värdelösa tempohjälmar med öronflärpar, hörde ju inte ett skit vad hon sa, men hon lät exalterad, det måste betyda att det går bra.

Nu blir det spännande, snart vändpunkt hur ligger jag till. OJ! My god vad KJ har cyklat, någon på släp hade han också. Finemang vi fortsätter att ta in på Djurback, å där kommer vändpunkten. Åh där är Pontus, verkar ha repat sig rejält ”KOM IGEN NU PONTUS!”, bra bra.

Nej nu har jag snittat senaste 15min på minus 40w, dags å schappa. Satan borde ha gjort det tidigare. Känns bättre nu, faan, faan, faan borde dragit tidigare. Trevligt att banan är förlång i år jämfört med ifjol. Skall inte jag vara i T2 snart? Smart av Thomas Viker att ha skylt där man skriver hur man ligger till, han verkar veta att man inte hör genom tempohjälp, bra att du tänkte på det istället för att kolla vad det stod på skylten. Förresten stod det inte att KJ hade 7:30 på mig, jo det gjorde det nog. Finally Ängdalsvägen, T2:an here I come. Autopilot på. Åh jag har längst skohorn av alla, skor på. FÖRBANNADE JÄVLA VÄTSKEBÄLTE, så där ja, då var det på. Där stack Plese, han verkade ha riktigt bråttom till nåt, undra vad.. Bastie verkar ju springa lite mer easy tar hans rygg. Jaha 3:45min/km det är knappast min plan. Äh säkert fel på GPS’en på klockan jag hänger kvar ett tag till. Nej det gör jag fasiken inte han får gå. Skumt där kom jag ikapp igen. Känns bra det här. Eller gör det verkligen det? HOLY SHIT äntligen vändpunkten där är redan KJ, ajdå han har ingen bra dag, å där är Jonas, SER BRA UT DET HÄR. Men du David, hur är det med de egna energidepåerna. Dags att börja hiva i sig lite mer gels va? ”Ser bra ut David, kör nu!”. Redan ikapp KJ, bra! ”Häng i nu KJ!”. Fasiken vad trött jag är, detta är inte alls bra. Kanske dags att öka kadensen på löpstegen och ser vad det ger. Det verkar ge kramp. Bläääää.

Oj B3IT, Jonas! Yes! ”Kom igen nu Jonas det är tungt för alla, jag är helt död”. ”Det är inte jag, men min vad är paj”. Träligt med skador, men det är väl en del av sporten att inte vara det. Fokus nu David. OJ! Vilken speedster, VA? Jonas? Jag tar rulle! Jävla filmmotorcykel som han kan drafta på i värsta motvinden.. Bra där att filmmotorcykeln gör så att jag inte ens kan springa om Jonas. Äntligen fattade idioten att han var i vägen… Nice ikapp Jonas igen, gör honom lite sällskap. ”Jag har bara kunnat springa 15km sedan Motala”. Jaha, varför startar du då i en Ironman, verkar korkat. ”Ändå kommer du säkerligen slå mig, faan Jonas”.

”David, ser skitbra ut, men Pontus är 7min bakon”. Ständigt denna Pontus kan jag aldrig få jogga igenom maran i Kalmar i godan ro. Visserligen jag är helt död, men Pontus har aldrig kommit ikapp mig tidigare, borde funka bra. Dessutom har jag inte lite krafter kvar att öka med? Jo nu jävlar skall Jonas få igen för att han hånade mig på Playitas för att det var så litet mellanrum mellan mig och Jonas Bergkvist, nu skall jag visa hur man kör när man inte haft maj/juni strukit pga bilkrasch! Japp han tappade, nu måste jag bara hålla ihop själv också!

IM_Kalmar_löpning_David

Men….kramp över allt. Nu är det bara en vild kamp att ta sig fram. VA? Vad var det Odd sa? Jag tar in på Bastie. Fasiken hade jag inte öppnat så hårt med honom så hade jag nog haft kraft kvar att springa om, nu förblir de där 15sekundrarna han har på mig lite för jobbiga att ta igen. Jaga! Nä du får nog vara nöjd med ifall du inte börjar gå, eller än värre faller ihop. Kom igen nu! Bara att stålsätta sig, tänk teknik, teknik och åter teknik. Puuuh, det här är det värsta med Ironman att sista biten på löpningen skall vara så grisig och bara handla om fighting spirit. Men va faan David om det vore lätt skulle väl alla göra det? Holy shit, plötsligt händer det, lite energi! Borde ha bombat gels tidigare, ****! Nu springer jag ju på riktigt hyggligt ju, all kramp finns ju fortfarande kvar, men 4:20min/km är ju inte pjåligt dessutom bara 4km kvar. FAAN. Det var 5km kvar. VARFÖR, varför räknar jag alltid fel på antalet kilometer kvar på en IM? Förmodligen för att jag är så optimistisk. Fokus nu. Helt underbart, delar av min galet hängivna crew står kvar på langningen fastän det är max en kilometer kvar, tror jag skippar det. Kanske inte skulle ha gjort det, attans att det totalkrampar över allt bara för den här lilla rampen upp på bron. SKÄRPNING, det är MAX 1km kvar. Men var det inte det nyss också? FOKUS! SÅ JÄVLA SKÖNT DÄR ÄR MÅLET. Tror jag skippar att kolla bakåt och ökar istället. Puh, där var man äntligen i mål!

 

Race Report Ironman Kalmar – Martin Belak

I år åkte jag till Kalmar med ett skönt lugn i kroppen. 400 mil på diverse cyklar var avverkade, massor av tid har spenderats i kalla sjöar, en tidigare krånglande fot har repat sig, prylarna är inkörda, litervis med handsprit har räddat mig från förkylningar sista veckan och jag hade redan persat på Ironman Nice tidigare under året. Kalmar i år skulle bara bli en soft resa mot den min tredje finisher-t-shirt. Ingen press. Inga måsten. Bara ren glädje, och smärta.

1150339_10151587751958869_748627951_n

Stunden innan en Ironmanstart är alltid magisk. Det går att ta på någon form av spänning, en typ av fokuserad laddning. Jag var ute i god tid, minglade med lite klubbkompisar. Diskuterar sista minuten-taktik med Tobbe. Tobbe är ingenjör. Han försöker 10 minuter innan start övertyga mig om sin finurliga specialtaktik, byggd på avancerade geometriska beräkningar. Förstår jag honom rätt går det ut på att placera sig strax bakom eliten, då kan man möta horden av age-group-simmare från sidan, helt enligt Pythagoras modell. Jag  fattar inte ekvationen och ställer mig i 1.05-fållan. Har aldrig simmat så snabbt, men va fan, någon gång måste vara den första.

-Ställ dig precis bakom eliten, så får du fri väg!

Solen går upp över bron en bit bort horisonten. Vattnet som håller svala 17-grader har under natten blivit mer livligt än befarat. Andakt, nationalsång, Kenta: “-Just idag är jag stark…”, PANG, där gick starten. 2000 galningar börjar veva, det ligger killar och tjejer både under och över mig. Vevar vidare, liknelsen med att ligga i tvättmaskin är slående. Som tur har jag ingen vattenfobi och är relativt van med situationen sedan tidigare. I kaoset oroar jag mig mest för att bli av med chip, klocka eller goggles. Försöker undvika de värsta bråkstakarna, samtidigt som jag får hårda slag över hela kroppen. Bestämmer mig tidigt för att inte bry mig, utan köra mitt eget race, surfa med i draget och försöka fokusera på det perfekta draget. Får givetvis några kallsupar för mycket, varpå delar av frukosten hamnar i Kalmarsund. Två varv går relativt fort, svänger därefter in till vänster i kanalen som leder till växlingsområdet. Det blir bäcksvart! Vem släckte lyset? Varför smakar vattnet bajs? Landstiger ur Smålands svar på Ganges efter 1.05-ish – helt enligt plan! Många cyklar kvar i växlingsområden tyder på att jag inte är sist upp ur vattnet. Skönt.

Med fräscha ben börjar jag trumma på mot Öland. Min race plan är att inte upprepa fjolårets misstag, där jag likt en turist på cykelsemester fegade mig runt. I var planen att maxa under kontrollerade former – 35 km/h i snitt skulle ge mig en tid strax över 5 timmar. Kommer ner till Färjestaden och möter vinden från helvettet. Kryper ihop till en mindre köttbulles storlek och tänker på vilken jävla fart jag kommer få efter vändningen i söder. Under resan söderut störs jag mer av MC-domaren som bestämt sig för att punktmarkera mig, än vinden. Enligt reglerna ska man falla tillbaka 10 meter senast 30 sekunder efter att man blir omkörd. Min MC-kompis började skrika, vissla och gorma så 0,5 sekunder efter att någon körde om mig. Vänder norrut, det blir knäpptyst och hastighetsmätaren visar plötsligt 50 km/h – ett välbefinnande sprider sig i kroppen, tills lillhitler på den orangea Triumphen börjar gorma om något igen. Jag ignorerar spektaklet.

546910_10151587777398869_1889972192_n

Lämnar 12 milslopen på Öland för en snabbvisit till vändpunkten i Kalmar – publiktrycket är massivt här, hör att många vänner och supportrar ropar mitt namn. Med en fantastisk känsla trummar jag vidare mot de avslutande 6 milen på fastlandssidan. Vid Lindsdal har jag återigen jetvindar i ryggen. Köttbullen pressar 50+ i tight tempoställning. Ser i ögonvrån den orangea faran köra om på vänstersidan, skönt inget gormande den här gången. I näst sekund ser jag MCn börja dra mot höger, mot vägkanten, mot min färdväg! Loppet passerar i revy, hela livet passerar i revy. Jag vrålar, publiken gestikulerar, hojen fortsätter preja mig. Med en centimeters marginal passerar jag mellan publik och en stillastående motorcykel i 45 km/h. På vänster ben känner jag hettan från glidarens ljuddämpare. Min Garmin registrerar ett rekord i maxpuls. Funderar ett tag på att stanna till och samla tankarna, med en centimeters marginal  hade detta blivit min sista Ironman. Fortsätter, och hör den orangea faran komma upp bredvid mig. Med ett övertydligt kroppspråk och diverse internationella tecken visualiserar jag mina tankar om deras körstil. Ser skräcken i deras ögon. De är skärrade och bad om syndaförlåtelse, innan de försvann som en avlöning i januari. Såg dem aldrig mer under tävlingen. Kliver av hojen på 5.07 – helt enligt race plan.

971811_10151587752233869_1157711978_nEfter en blixtnsnabb T2 börjar startnummer 565 göra Kalmars gator osäkra. Drömmen är en mara någonstans kring 4 timmar, men egentligen vet jag att jag slarvat för mycket med löpträningen för att nå det. Planen är att aldrig stanna och slaviskt låta pulsen ligga på 142,5 – misären får ta den tid det tar. Första två milen känns det som att det går i snigelfart, men från förra året vet jag att jag måste, måste, måste hålla jämn fart på maran. Ett snabbare snitt i början är definitivt likställt med långpromenad i mål. Med sina ovationer bär Kalmarpubliken mig fram över kullerstensgatorna.

Till skillnad från Nice, möts löparna i Kalmar bara sporadiskt under löpningen. Jag har därför en dålig känsla hur jag ligger till mot vännerna i klubben. Ironmanalex coachar intensivt från dikeskanten och förklarar att jag nog ligger ganska bra till:

-Det är din dag Belak!

Strax efter blir jag omsusad av raketen Erik och inom kort också av Rickard. Vägrar och orkar inte gå ifrån min race plan, max 142 i puls. Efter 42 kilometer high-fivear jag speakern innan jag passerar målportalen. Klockan visar något i stil med 10.45h! Får min medalj tredje IM-medalj med tillhörande kram från en av funktionärstjejerna. Fäller en tår. Jag konstaterar att jag slog min tid från förra året med 1h 42 minuter! Samtidigt börjar drömmen om sub 10 gro.

Sorry Kalmar – jag kommer vänstra lite med Ironman Nya Zealand innan vi ses nästa år igen.