Paradiset för en triahlet!

Nu har vi varit här i två dagar och närmre himlen än så här kommer man nog inte som en triathlet som är sugen på träning och utveckling.

Onsdagen inleddes men en fantastisk morgonlöpning upp på ett litet berg i närheten. Att stå på ett berg kl 08:00 och sen solen komma upp över bergen är rätt oslagbart och att sen få följa upp det med gigantisk frukostbuffé är en väldigt bra start på dagen! När buffén lagt sig till rätt var det sen dags för lite OW simning. Våtdräkt på och ut i havet den 8:e januari! Bara det är värt kostnaden för att få vara här. Calle och Johan körde lite high tech superspecial vändningar man kan använda vid en boj och dessutom fick vi lära oss hur man snyggt rullar över en irriterande medtävlande. I vattnet har jag rätt mycket att tänka på och jag själv är nog min största motståndare så jag misstänker att jag sällan under tävling kommer behöva rulla över någon, men nu vet jag i varje fall hur jag snyggt parerar och kommer förbi en snedseglare. Ok, det såg inte lika snyggt ut när jag och Björn körde och höll på att dränka varann som när Johan och Calle körde men i teorin har vi full koll!

Baguettelunch med iste och det var dags för det första cykel passet. Jag var lite nervös då jag aldrig cyklat i klunga. Hur nära ska man ligga, alla tecken, när roterar man och hur funkar det mm. Frågorna var många men tack vara ett lugnt och fint tempo med rutinerade Ola och Torbjörn i gruppen gick det otroligt fint. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med cykling men på något sätt föll polletten ned i onsdags. Det är ju en sanslöst skön känsla att cykla i klunga. Du får upp ett fin fint tempo utan att egentligen behöva ta i och dessutom kan man ligga och snacka. Rotationen gör ju dessutom att du hela tiden får prata med nya människor vilket är grymt kul. Den första timmen bara flög förbi. Vi skulle upp för tre stigningar idag och då var det fri fart som gällde, dvs alla kör så fort man vill upp för berget och dem som är uppe först vänder ned och cyklar med dem längst ned upp. Återigen ett kanonsystem för att anpassa för alla. De som vill trycka på uppför får göra så och de som vill ta det lite lugnare gör det. Till sist är alla uppe och man rullar snyggt vidare, kanon! Själv kände jag att backträning på cykel var min grej! Bara du och berget, inget tänkande trampa på bara! I like! Om uppför var grejen så var nedför inte så mycket grejen. Det är inte helt behagligt att ligga i 50-60km/h när allt som skiljer dig och stupet åt är en vi sten på 50cm. Lugnt, fint och fokus får bli ledorden att ta med sig när det gäller utförskörning. Efter ca 55km var det dags att vända hem med den fina nyheten att det kommer blåsa rätt emot hela vägen hem. Grattis! Men, det var inga som helst problem. Klungan rullade på och det var egentligen bara längst fram som man verkligen behövde trycka på. I övrigt så gick det helt utan problem hem trots vinden. Linjecykling i klunga passar mig perfekt! Jag får prata, trycka på som mycket det går vissa delar och ligga där bak och sugas med andra delar. En ny värld har öppnats!

Idag var det simning 06:30 med teknikfokus följt av möjligheten till filmning och analys för den som ville. Den möjligheten tog vi såklart men det var ingen ljuv syn! Det var inte så som jag såg mig själv i vattnet. Känslan var att det var rätt rytmiskt och ok men videon visade en sprattelgubbe med huvet en meter ovan vattnet vid andning. Ruskigt nyttigt att tippa på sig själv på det viset. Jag lämnade analysen med tre tips: ned med huvet, håll ihop benen och högre armbåge. Precis lagom att fokusera på imorgon kl. 06:30 när det är dags för poolen igen!

Efter poolen imorgon kl. 09:00 drar vi till Corralejo för en långtur på 160km. Mera klungkörning, yes alltså!

Det går inte riktigt att beskriva hur bra det är att vara här. Du har hela tiden tränare och andra triathleter att fråga och du får så mycket tips och lärdomar att det räcker för det närmaste 6 månaderna. Och det fina är att det finns något för alla. Nivårerna är allt ifrån ”jag-har-aldrig-testat” till Ironman på 9:00. För den som är nyfiken på triathlon eller för den som vill utveckla sig är detta stället att vara! Sen att det är ca 20 grader i luften och rykten pratar om snö hemma gör inte direkt saken sämre!

Våtdräktskortet är på nästan alla SPIF:are som är här och som vanligt äger vi på alla plan!

/Kristoffer

IMG_1977

IMG_1987

IMG_1994

IMG_1995

IMG_1998

IMG_2005

IMG_2021

IMG_2009

Annonser

Simning och incheckning

Det regnar nästan aldrig i Nice, aldrig… Enda gången jag har varit med om regn var för 3 år sedan vid en träningsvecka i mitten på mars. Idag var andra gången. Med blixtrar och regn som otrevligt sällskap blev det en simning på ca: 800 meter idag, plus lite filmlek inne vid strandkanten.

Dagens största utmaning var att med ömma fötter ta sig ner för den höga stenkanten ner i de höga vågorna. För er som inte varit i Nice så är alltså stranden i Nice en stenstrand, som inte är allt för trevlig att gå på. I vanliga fall brukar man redan vid 07:00 tycka det är för varmt för att krångla på sig en våtdräkt, men efter dagens simning var det nästan så vi frös när man försökte få på sig torra kläder.

Efter lite simning och sedvanligt skitsnack blev det frukost på en trevlig resturang i väntan på att mässan skulle öppna. Lagom till öppning vände vädret och det värmen kom sakta smygande.

Snabbt incheckade och en väska senare blev det dags för veckans höjdpunkt där man får gå runt och dregla på allt för fina (läs dyra) saker. Det är vid dessa tillfällen man köper på sig något onödigt i tron om att den kommande tävlingen (som man alltid anser sig ha träna för lite inför) ska gå lite enklare… Oavsett om det är en ny hjälm, nya glasögon eller något nytt ”punkalagarkitt”.

Eftermiddagen spenderades i viloläge innan Petri och Stade testade cykelbenen i hopp om att inte hitta några brister på cyklarna. Kort löpning inklusive ett dopp i poolen medför att man nästan kan räkna eftermiddagens rörelse som ett minitriathlon.

I övrigt äter gott och mår ännu bättre. Avslappnande kortspel och trevliga konversationer medför att tävlingen känns riktigt avlägsen. Så avlägsen att några av oss går runt och slår sig för brösten med orden ”nääää nu jävlar måste jag tagga till…”.

Imorgon fredag har det utlovats sovmorgon med lite löpning i värmen bara för att kort känna på löpsteg och värme i kombination. Sedan blir det helt säkert även ett till besök på mässan för att som det fyllt på med ännu mer saker.

Över och ut tillvidare.

http://www.youtube.com/watch?v=TbjrwL_25KA

Ingen väg tillbaka – bara framåt som gäller

Nu är hojarna incheckade, alla prylar upphängda och startnummer prydligt tatuerat på armarna.. men vad! dom har ju skrivit mina siffror baklänges. Eller det blir ju så när man fotar i spegeln :-). 2220 tävlingens sista nummer men det betyder inte att jag tänker komma sist…

IMG_0972

Bra genomgång av personalen under incheckningen, genomgång av alla vägar in från simningen, ut med cykeln, in med cykeln, ut på löpning för att till sist, förhoppningsvis nöjd bränna in under portalerna som bekräftar ”you are an Ironman”.

IMG_0957 IMG_0958

Gäller bara att ta rätt väg inne i tältet, annars blir det liv i luckan 🙂

IMG_0969

Jaha, inte så mycket att blogga om nu, klockan är halv nio och nu återstår bara en dubbel portion havregrynsgröt sen bingen. Men jag kan inte låta bli, måste bara berätta om ett tält på området där man säljer kosttillskott, proteiner etc. Personal i montern består av två tjejer med vita läkarrockar och en tjej som har silikonilägg för att få en större rumpa. Undrar hur det lät på det planeringsmöte de hade innan tävlingen:

”om vi sätter på läkarrockar på två av tjejerna så kommer alla att tycka att våra produkter känns sjukt seriösa” och ”vi använder Silvia i ett par tajts med ilägg och pumps för att locka in kunderna i montern”

-Only in Brazil – Vilken vinnare!!

IMG_0960

Sov gott, vi hörs i morgon med en race report..

Tjing

Provsimning och registrering

Morgonen började med en bra frukost med massor av färsk frukt, för Anders som även skulle kunna kallas mr Papaya var lyckan gjord redan där. Efter frukost drog vi ner till starten där det idag skulle hållas en träningstävling. Det kändes faktiskt som en riktig start och hade fler deltagare och åskådare än en vanlig svensk tävling. Vi simmade första varvet av simsträckan som är på ca 2 km. Kändes som om det var strömmar längst med stranden som drog oss mot uppgången för simningen, hoppas dom fortsätter åt samma håll och inte vänder på tävlingsdagen. Nu får man faktiskt lite hjälp åt rätt håll.

Ironman Brazil Swim

På bilden är starten nere till höger, vi simmade ut och rundade 2 bojar och tillbaka. Jag fajtades med små maneter mest i mitt huvud, Anders trodde att det var luftbubblor och Sofie hade hört att det var alger vid vattenytan. Det visade sig vara små maneter som inte bränns men det kan kännas som om det är skräp i vattnet emellanåt. Det var 21 grader i det smaragdgröna vattnet. Gillar att dom styr upp event innan tävlingsdagen så att man får prova på delar av banan.

Simträning_IM_Brazil

Efter simningen så passade vi på att registrera oss, det flöt på relativt bra då det ännu inte var så mycket folk. Sen blev det god lunch. På många av restaurangerna serveras det rödbetor vilket passar utmärkt med tanke på den positiva effekt studier visat av just rödbetor på konditionsidrott.

Efter lunch dök Thomas upp, vi hängde lite på expoområdet där Sofie och Anders köpte varsin ny hjälm enligt devisen alltid något nytt på tävling. Sen var det dags för race brief, en genomgång av hur tävlingen är upplagd, när olika moment som incheckning av cyklar sker, vilka regler som gäller osv. Bland annat fick vi veta att de ändrat reglerna så att man bara får gå i mål med max 2 släktingar, många har med sig hela familjen till tävlingen. Förra året var det en tävlande som gick i mål med 18 släktingar. Vart är vår hejjarklack undrar vi. Genomgången hölls vid tre tillfällen, på engelska, spanska och portugisiska. Vi valde den på engelska och vi var väl totalt 30 personer i en sal som rymmer 1500 pers – förmodligen så var det fler när genomgången hölls på portugisiska.

Racebreif_IM_Brazil

Macca har skådats!

Aloha!

Fick en fråga på Twitter om hur vi toppar formen och hur vi tänker kring vätska och mat. Bra fråga och svaren är förstås lika många som antalet tävlande. Personligen menar jag att de sista två veckornas träning inför en IM inte kommer att förbättra min fitness. Risken är snarare större att jag tränar för mycket. Däremot är klimatet och tidsomställningen faktorer som kräver anpassning och tillvänjning. Av den anledningen valde jag att åka till Kona två veckor före tävlingen. Det är skönt att få köra några ordentliga sim, cykel och löppass och känna hur kroppen reagerar. Att få vara på Big Island är en ynnest och det är fantastiskt avkopplande och kul att också uppleva mycket av det som ön har att erbjuda; snorkling med fantastiska fiskar, kaffeplantager, vackra stränder, vattenfall, Mauna Kea, god mat osv. Därför blir det dagar utan träning, men med andra upplevelser.

Vad gäller mat och dryck på tävlingen är det ett kapitel i sig. Det finns de som kör 25 gels och en muffin (Andy Potts), en bar och gels (Chrissie Wellington),  måltidsersättning och gels (Macca). Vad som är rätt och vad som är fel är givetvis helt individuellt. Jag kommer att köra på Enervit bars och gels. Tränar på Ironman Perform eftersom det kommer att serveras på tävlingen. Vad som gör att Kona skiljer sig från t.ex. Kalmar är förstås värmen och fuktigheten. Redan efter ett 45 minuters löppass mitt på dagen här i Kona är jag helt urlakad på salter och vätska. Därför kommer en nyckel till ett bra race för min del att vara att få i mig rätt mängd vätska och salter (jag kör med Salt Sticks) – och i en takt som gör att kroppen kan ta upp det. Vätskebrist har större negativ inverkan på min prestation än energibrist. Det är en utmaning att balansera detta här på Hawaii.

Har ni fler funderingar och frågor, får ni gärna Twittra dem så ska vi försöka besvara dem. (#SPIFKona)

Dagens betraktelse: här i Kona använder man inte kratta eller borstar för att samla ihop löv och skräp på gatorna. I stället använder man en sån där Husqvarna-blås som blåser bort löven från gatan. Massor av killar går runt och blåser runt löv dagarna i ända. Det är väl som att sopa problemen under mattan. Nåja, de har ju i alla fall arbete.

Foton! Idag tog bl.a. Macca ett litet dopp vid Dig Me Beach.

Mahalo,

Olle

Touchdown Keahole Airport…

Efter en lång resa på nästan exakt 24h så landade jag igår, lördag kväll i Kailua-Kona, på Big Island. Flög BA via London och Los Angeles. Resan gick förvånansvärt bra; allt bagage kom fram och det var varken stressigt eller lång väntan i London eller LA. Något av det bästa var att det bara kostade 430 kr för cykelväskan – hela vägen. Det är billigare än en enkelresa med SAS till Mallorca…

Ska man till Kona så här års ser man förstås andra triathleter på planet, t.ex. Ronnie Schildknecht som bl.a. har vunnit IM Switzerland 6 gånger och varit 4:a på Kona som bäst. Givetvis hade vi identiska cykelväskor, men nej, jag försökte inte låtsas ta fel väska. Vem vill ha en BMC TM01 när man kan köra på världens snabbaste tempocykel: P3:an!

Blev hämtad av en skön lirare: Ken Glah som driver EnduranceSportsTravel. Han är flerfaldig IM-vinnare och har bl.a. placerat sig topp 10 i Kona 10 gånger, en tävling som han för övrigt har kört 28 gånger… Man kan säga att han vet det mesta som är värt att veta om Kona och Hawaii. Nästa vecka kommer Pär, Fredrik och jag att bo tillsammans i en condo som Ken har fixat. Han står även för mat, mekaniker, vätskelangning på träningspass, all transport m.m. Ja, ni förstår. Vi slipper tänka på det mesta utom att träna och tävla.

Checkade in på Kona Islander Inn där jag bor första veckan. Perfekt boende i bra läge på Kuakini Hwy. Cyklingen börjar på Kuakini, så när jag cyklar ut är jag direkt på tävlingsbanan. Smidigt. Har pool och bananträd alldeles utanför min lanai (altan). Dessutom är det 100 m till Lava Java, Huggos on the Beach och massa mysiga restauranger och caféer i denna sömniga och avslappnade stad.

OK – vad gör jag sen? Rätt gissat. Går till Sack N Save och storhandlar mat. Blev lite väl överväldigad av utbudet (USA…) och blev premium-medlem redan första dagen. På amerikanska malls har kassörskan en assistent som packar allt. Dock inte i stora rejäla matkassar som i Sverige. Nej, nej. I stället slutade det med 11 små plastpåsar. En ananas i en påse osv. Alla höll dock hela vägen hem, otroligt.

Vaknade 03.50 efter 4h sömn. Jet-lag… Morgonsimningen vid piren var en påminnelse om varför jag älskar Hawaii. 26 grader i det klarblå vattnet och fantastiska korallrev och fiskar. Missade delfinerna, men Ken (som jag träffade senare på dagen) hade simmat med dem i flera minuter på morgonen. Blev så till mig att jag simmade hela simbanan. Hela simbanan är utmärkt med bojar och ett flertal kanotister som både hejar och finns till hjälp. Dock vet jag inte om de skulle hjälpa särskilt mycket om det kommer hajar, de skulle väl paddla för allt vad tygen håller…

Hem till frukost och sedan mekade jag ihop cykeln. Stack ut på banan och körde lugnt 1,5h. Passade på att åka förbi Bike Works på vägen hem, vill ju gärna träna på Ironman Perform som kommer att serveras längs med banan. 30 min crosslöp på det kändes helt ok första dagen. Skönt att vara på plats. Nu handlar det bara om att komma in i rytmen. Formen är vad den är. Hur som helst: ironman är 78% fysik och 152% pannben.

Just det, glömde nästan bort det. Mitt ”kök” har ingen spis och jag älskar ägg. Hmm… det finns en mikro… jag är en händig kille…äh jag kör ägget 5 min på full effekt i en kopp med vatten. Kan säga att det går inte att koka ägg på det sättet. Däremot blir det finfin äggröra. Poff sa det. Proppen gick i hela condon. Mikron är numera förbrukad (säg inte det till Scott som jag hyr av…). I morgon får jag en ny.

Mahalo!