Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.

 

Annonser

Race Report – Ironman Florida 70.3

Ironman Florida 70.3

Efter dryga två kilometer in på löpning så kom krampen i baksidan av höger lår. Jag stannade och stretchade, startade, men krampen kom tillbaks och jag fick återigen stanna och stretcha, lite ordentligare denna gång. Watch out! hörde jag en kvinnoröst skrika, det var Lauren Goss som slutade som nummer tre i kvinnornas pro-klass och jag spärrade tydligen hennes väg. Hon hade bra fart och sprang om folk hela tiden, men jag är ju inte så dålig på att springa jag heller, så att efter att min baksida slutat krampa kunde jag ta igen hennes försprång och tog rygg på henne. Bra med lite farthållning, tänkte jag.

Löpbanan var ganska tung, ett par rejäla backar som tvingade upp pulsen ordentligt, men Lauren och jag kämpade oss med god fart upp genom fältet. Lauren fick hela tider fram till tvåan av hennes supportergäng. Själv spanade jag efter folk med nummer 45-49 skrivet på vaden. Alla deltagare hade märkts med sin ålder på vaden och armen före start. Jag låg 8 efter cyklingen och hade jag räknat rätt så var det efter knappt 14 km bara en 45-åring kvar framför mig, och där precis efter kurvan in mot växlingen tror jag att jag skymtade en löpare med 45 på vaden. Jodå det var rätt såg jag när jag kom närmare och jag passerade honom strax innan tredje och sista 7 km:s varvet. Nu var det kamp för segern.

Men dagen hade ju börjat mycket tidigare än så, mer precist 4.20 då alarmklockan ringde. Jag väckte familjen, satte på mig mitt pulsband, min tri suit och intog min delikata frukost som för dagen bestod av två bananer och en grekisk yoghurt med ”fruit on the bottom”. Kanske inte den optimala frukosten inför ett 4.30 långt kraftprov, men det bästa jag kunde komma över då jag vid halvtiotiden dagen innan kommit på att hotellets frukostmatsal kanske inte öppnar klockan fyra bara för min skull. (Man blir bortskämd på Best Western i Kalmar.) Mitt fokus de senaste dagarna hade varit mindre på triathlon och mer på berg och dalbanor. Nåja, dags att byta fokus. Ut i den mörka men ljumma Floridanatten för en halvtimmes biltransport från nöjesparkernas Orlando till Heines City som är platsen för Ironman Florida 70.3.

261

Uppladdning för Ironman Florida

Vattenflaskor på cykeln, gels i bakfickan, kletade fast en powerbar på ramen, löparskor med strumpor, cykelskor, hjälm. OK. Redo för simning. Temperaturen precis under gränsen för våtdräkt, bra för mig som är halvdan simmare. Fyra minuter innan simstarten fick man äntra vattnet. En kort två minuters uppvärmning och sedan försöka hitta en bra position i startfältet. Vågstart är otroligt skönt, inte tillnärmelsevis samma panikartade trängsel som vid en masstart, knappt 300 i startfältet varav mer än hälften inte vill bli översimmade och tar det lite lugnt i starten. Men om det inte var trångt i starten så blev det värre efter cirka en tredjedel av loppet då vi som simmade relativ snabbt började komma ikapp vågen framför oss med långsamma simmare. Plötsligt var det som att simma i en slalombana. Överallt låg det simmare som måste passeras på ena eller andra hållet. De fötter som jag bekvämt legat bakom första delen av simningen blev plötsligt väldigt svåra att följa eftersom ägaren ständigt tvingades väja höger eller vänster. Jag gick över till någon form av modifierad tvåtaktsandning där jag tittade framåt varannan gång. Banan var lagd i form av ett M vilket gjorde den lättnavigerad men samtidigt gjorde det omöjligt att hitta en sida som hade mindre folk att simma om. Positivt var i alla fall att mitt självförtroende fick sig en rejäl boost, aldrig förr har jag simmat om så många. Jag måste nog ändå vara en ganska stark simmare. Upp ur vattnet efter 32 minuter, inte min bästa simtid men av någon anledning var simtiderna generellt ganska långa på denna bana. Kanske slalomsimningen drar ner farten mer än man kan tro.

Växling till cykel. Härligt att få sitta på sin Cervelo i varmt väder, fin asfalt, svag vind och ett lätt kuperat landskap. Bara att trycka på. Första milen på 16.07, andra milen 15.30. Det här går fint, ännu ingen som kört om mig, men jag passerar desto fler. På mil nummer tre kommer en 48-åring om mig, hänger på 10 meter efter, och vi fortsätter passera folk. Mil nummer tre 14.58, bra fart. När det går lite uppför kör han lite långsammare och jag tar täten. Vi växeldrar och passerar folk hela tiden, efter någon mil till blir det lite tunnare med omkörningar, och min agegroup kompis verkar ha tappat intresset för att ligga föra mig. Jag känner mig fortfarande stark, borrar ner huvudet och kör på de sista milen intill växling. 2.23 på cyklingen, helt OK. Dags för löpning.

251

Och hur gick det då i slutstriden. Jo, jag blev trött. Tappade tempot och tre placeringar och slutade som fyra. Kanske var farthållningen de första två varven lite väl bra. Som helhet är jag ändå mycket nöjd. Lite mer löpträning och lite bättre frukost till nästa tävling så kommer jag vara med och fightas om segern ända in på upploppet.

/Fredrik

Race Report Ironman New Zealand – Martin Belak

Ironman New Zealand är den första Ironmantvälingen som arrangerades utanför Hawaii. Tävlingen hölls första gången 1984 och fyller i år jämt 30 år. Jubileet firades bland annat genom att bjuda in gamla hall-of-fame-järnmän som profilerat sig under de tre decennierna. Däribland amerikanske inventarien i Ironmansammanhang: Ken Glah. Den  kalenderbitaren vet att Ken är mest känd som segrare på Nya Zealand såväl 1992 som 1993 – för mig stannar han dock i minnet mest för hans fluffigt amerikanska choclate-chip-banana-pancaces som han med stort engagemang gräddade åt oss  varje morgon innan racet.

Tunguträckningar och ögonrullningar

0649_03495De sista kvarvarande resterna av jetlagen gör att jag för en gångs skull inte har några problem med att pigg som en yrvaken kiwi hoppa upp ur sängen klockan fyra på tävlingsdagens morgon. Dramatiken är denna bistra morgon gigantisk, under natten har en mindre tyfon dragit in över Tauposjön. Obekräftade rykten gör gällande att vindbyarna toppade 13-14 sekundmeter. Skulle simningen bli inställd? Och hur många skulle klara cykla de 18 milen i styv kuling? Turligt nog lyckades den lokala Maoristammen skrämma iväg både onda andar och den styva kuling med sin Hakadans i den bistra gryningen. Stundtals komiskt fotstampande, tunguträckningar och ögonrullningar följde av 3,8 km simning. Rätt okomplicerat i Ironmansammanhang. 34 minuter rak simning till en vändpunkt, varifrån gynnsamma strömmar, ett par bra fötter och lite hemlängtan gjorde tillbakaresan fyra minuter snabbare. I växlingsområdet möts jag inte bara av ett enormt publiktryck utan också av den befriande synen av att cirka 90 procent av cyklarna fortfarande stod kvar. Sweet. Klockan visar  1.04 – på minuten enligt den i bakhuvudet löst definierade tävlingsplanen.

Kyligt välkomnande

Äntligen dags för favoritgrenen alla kategorier: cykel! Banan hade under veckan redan hunnits provtrampats. Testcyklingen föregicks olyckligt nog varken av Hakadans eller Maoriritualer, något som resulterade i fler nära döden upplevelser än någonsin förr. Trots spikrak landsväg, millång sikt och avsaknad av mötande fordon envisades timmerbilarna med att lämna tio centimetrars marginal – samtidigt som de bestämt signalerade med tutan som får ett tyskt flyglarm att vara en piss i Mississippi. Mindre farliga var de bilister som bromsade in, vevade ner rutan och vänligt bad oss dra åt helvete, samtidigt som de bestämt visade det internationella tecknet.

0649_10785

Under tävlingsdagen var vägarna lyckligtvis avstängda, eller typ avstängda. Banan sträcker sig 45 km rakt ut på landsbygden till byn Reporoa. Två vändor till den lilla landsortsbyn blir totalt 180 km. Publiken är obefintligt längs banan, förutom vid vändpunkterna där åskådartrycket är massivt. Banprofilen är snäll jämfört med exempelvis Nice, men bjuder på cirka en mil småseg klättring upp till växlingspunkten i Taupo. Det speciella med att cykla i Nya Zealand är inte bara att man cyklar på vänster sida, utan också att vägbeläggningen är extremt grov. Istället för asfalt har man här förkärlek för varje landsvägscyklists mardröm: oljegrus. Att cykla på oljegrus i 40 – 50 km framkallar vibrationer som kan jämföras med att borra med en slö slagborr i stenhård betong. Blicken är svår att fokusera och tröttheten kommer med exponentiellt långt tidigare än på svensk finasfalt. Har man en tung cykel kan man glädjas åt att den blir betydligt lättare när man når T2. Gaspatroner, reservslangar, flaskor, flaskhållare, styren och hjul vibrerar ett efter ett bort på vägen mot målet. För att minimera risken för punktering startar jag med ett lägre däcktryck än normalt. Trots fräscha ben bidrar vibrationer och lågt däcktryck till att jag inte lyckas nå personbästa på min cykeltid. 5.17 h, helt ok med tanke på förutsättningarna.

Curling och cykling

In från cyklingen tar en vänlig funktionär hand om min cykel, lyxigt! Spanar hastigt bort över växlingsområdet, inte många cyklar i ställen. Självförtroende får sig en välbehövlig kick. Tre sekunder efter att jag fråntagits min cykel trycker en andra funktionär oväntat min röda växlingpåse i näven på mig. Föredömligt! Väl i växlingstältet hjälper en tredje till med att knyta skorna. Blir curlad som aldrig förr och känner mig som barn på nytt. Tänkte en stund fråga om de kunde springa maran åt mig också. Smack, på med sunblock och ut på första 14 kilometersvarvet av tre. Jag ställer in min mentala farthållare på 5.30 – hastigheten jag tränat för och vet att jag klarar. Tar försiktigt rygg på en stadig Kiwi från den lokala triathlonklubben. Här ligger jag klistrad de två första varven. Trots gassande sol är värmen inte alls påtaglig. Varv efter varv blir glatt påhejad av familjen som dagen till ära flugit in till Taupo för att heja fram sin lovande triathlontalang. Mycket pekar på att de lever i den falska tron att den unga förmågan en dag kommer bli framgångsrik inom sporten.

0649_25254

Tredje varvet påbörjas kontrollerat. Ett begynnande skoskav sätter dock olyckligtvis stopp för några mätbara fartökningar. Frågar mig gång på gång varför det dagen till ära sitter ett par sprillans nya Asics Gel Kayano på fötterna. Jag har ju tusen gånger lovat mig själv att aldrig testa nytt under race. Med inställningen pain is temporary, fame is forever lyckas jag ändå mentalt övervinna de negativa krafterna. Innan jag sprintar genom målportalen passar jag på att high-fivea några lokala supporterkids. Klockan visar personbästa, 10.43.51 när jag med båda armarna i det blå för fjärde gången i mitt liv hör:

”You are an Ironman!”.

Efter målgång får jag min medalj och blir snabbt tvångsvägd. Vägningsinstrumentet visar minus två och en halv kilo, bra deffning på 10 timmar! Jag kompenserar maniskt den snabba bantningen med att frossa loss på pizzabuffen i athlets garden. Får snabbt också en välbehövlig massage. Delad glädje är dubbel glädje. Med förhoppningen att kunna trippla glädjen väntar jag på Anna och Rickard, två SPIFare som låg strax efter på löpningen. Varvar väntandet med att tröstäta ytterligare ett halvdussin pizzaslices. Väntar lite till, samtidigt som jag intalar mig att det är viktigt med återhämtning. För säkerhets skull kompletterar med lite mer kolhydrater. Mitt i återhämtningsprocessen visar det sig att min väntan är förgäves. Både Rickard och Anna har av olika anledningar tvingats uppsöka den kostnadsfria vårdinrättningen som erbjuds efter målgång. Det blir varken trippel eller dubbel glädje, jag avslutar dagen med enkelglädje när jag i min ensamhet linkar tillbaka till hotellet för att möta upp övriga deltagare i teamet.

0649_33267

Nya Zealand är det land som ligger längst bort ifrån Sverige. Vill man komma längre bort måste man lämna jordklotet. Under resan dit tillbringar man över ett dygn i luften. Man mellanlandar tre, fyra gånger på diverse spännande platser på jorden. Är det värt slitet att åka till andra sidan planeten för en triathlontävling? Utan tvekan! Det är andra gången jag kombinerar en Ironmantävling med en semesterresa i SPIF-galningars sällskap. Vi var nya bekantskaper för varandra när vi checkade in på Arlanda – idag är vi sammansvetsade efter att ha levt tätt ihop. Vi har retat oss på varandra och vi har skattat ihop. Tack Thomas, Andreas, Frida, Anna, Britta, Kingen, Sandra och Robban för dessa tre fantastiska veckor! Var åker vi nästa gång? Coast to coast någon?

Resultat
Simning: 1.04
Cykel: 5.17
Löpning: 4.11
Totalt: 10.43.51

bild (9)232 bild (9)2121 bild (9)22 unnamed bild (9)

Race report IM Copenhagen 2013

Anlände till Köpenhamn med tåget från Stockholm på fredag och hade bokat ett hotell nära centralen. Eftersom raceexpot och registreringen skedde på Rådhusplatsen var allt väldigt nära och när vi pratar Köpenhamn så pratar vi en stad som lätt sväljer de 2500 deltagare som ska köra en Ironman.  Av de 2500 var 400 utlänningar, vilket var nytt rekord. Inget problem med att skaffa boende alltså, däremot är det bra att vara ute i tid just för prisets skull.

IMG_0236

Checkade in och tog mig till rådhuset för race-genomgång. Väldigt stämningsfullt att ha mötet i en sådan antik lokal, kändes väldigt välkomnande. Efter det tog jag och registrerade mig och spanade runt på expot. Ett litet expo men de hade allt som man skulle kunna tänkas behöva köpa i sista sekunden, plus ett stort tält med Ironman merchandise. Eftersom jag hört historier om att dansk sten är vass som glas (speciellt när det regnat mycket och grus sköljt upp på vägbanan får folk punka till både höger och vänster) så införskaffade jag mig en tredje slang och pulade ner i sadelväskan.

IMG_0244

På kvällen väntade cykelmek på hotellet, middag och tidig sänggång. Lördagens stora happening var eftermiddagens bike check-in. Att 100 SPIF:are körde i Kalmar fick jag lov att koppla bort och inte bry mig om. Efter frukost kollade jag simtiderna och sen var det locket på. Mötte upp Jessica från klubben för att ta tunnelbanan ut till Amager strandpark, där T1 låg. Man får ta cykeln på tunnelbanan (smidigt!) men man måste komma ihåg att köpa extra biljett för cykeln. Annars är det inte långt att cykla ut, bara 5 km från Rådhusplatsen.

Före mig på incheckningen stod en dansk och pratade med en kontrollant. Jag koncentrerade mig inte på att försöka förstå vad de sa men det slutade med att det pekades på armbågs-padsen på danskens cykel och han fick vända. Shit tänkte jag, är de danska domarna så hårda? När jag kom fram hade jag knäppt hjälmen på huvudet och visade fram cykeln för att han skulle kolla bromsarna. Trodde jag. ”Ta av dig hjälmen!” sa han på danska. ”Vad är det som händer?” tänkte jag. Det visade sig att han inte alls ville kolla hur bra, och om, mina bromsar faktiskt fungerade eller hur väl hjälmen satt på huvudet. Han var ute efter CE-märkningen i hjälmens insida, en klisterlapp som jag av all träning lyckats svettat bort vilket inte egentligen var OK men det fick gå för den här gången då han kände igen hjälmens tillverkare. Puhh, äntligen inne och jag kunde göra iordning allt inför morgondagen. Växlingsområdet var rymligt och lätt att hitta runt i. Lämnade blåa och röda påsen och hängde upp cykeln. Man fick ingen påse för att täcka själva cykeln under natten pga risk för starka vindar i området. Som tur var skulle det inte regna.

IMG_0266

På racemorgonen tryckte jag i mig frukost på hotellet och tog tunnelbanan ut till stranden. Det var en sömnig men glad och förväntansfull stämning i växlingsområdet. Kl 7 första start, pro + danska kronprinsen (som för övrigt kom in på 10.40) startade först från stranden, fem minuter senare alla kvinnor och sedan alla männens åldersgrupper med 10 minuter mellan varje. ”Highway to hell” spelades när jag stod på stranden för att starta och jag undrade vad jag gett mig in på. Var detta ett tecken? Simbanan var lättnavigerad och inte så trång. Vattnet var salt och man såg botten hela tiden. Det var aningen strömt åt ena hållet men inget jag reflekterade över förrens det var några hundra meter kvar. Vattentemperaturen var behagliga 19,4 grader. Upp ur vattnet, leta upp sin blåa påse i farten och in i ombytestältet. Det var gott om plats vilket jag uppskattade. På med cykelutrustning och jogga bort till cykeln. Växlingsområdet var rätt stort men det var lätt att hitta sin cykel. Upp på cykeln och jonna in till stan och sedan ut ur stan för att köra två varv. Varvet började rakt norrut länge kusten. Det var platt och medvind och man kunde trycka på bra. Sedan  efter 3-4 mil in på landet vilket bjöd på åkerlandskap och småbyar. Ganska platt men en del svängar vilket sänkte snittfarten. Efter två varv och totalt ungefär 150 km var det dags att cykla in i stan igen för den avslutande löpningen. Cykelbanan var mycket fin och kändes inte alls tråkig.

IMCZ1189

Vid T2 tog funktionärerna min cykeln, jag hämtade den röda påsen och svidade om till löpskor. Ingen trängsel i tältet här heller. Ut till den kokande grytan, dvs Köpenhamns gator och fyra varv med skrikande publik. Förfriskningar varannan kilometer, mycket generöst. Det bjöds på sportdryck, vatten, cola, red bull, salta kex, äpplen, apelsiner, gel och sockerkaka. Svenska flaggan på SPIF-dräkten hjälpte enormt då många svenskar hejjade på ”Heja Sverige!”. Några hundra meter av varvet i stan bestod av kullersten, annars var det platt även här. Det beskrevs innan loppet att man skulle springa förbi staden sevärdheter, men jag såg knappt någon. Inte ens den lilla havsfrun där man hämtade sitt varvband. Efter fyra varvband var det dags att springa de sista 3 km in i mål. Målrakan var full med publik på läktare och man kunde bränna av en raket sista 100 m. Medaljen med havsfrun på och dess band, med samma färger som de varvband man samlat på sig, hängdes runt halsen och en skön känsla att vara i mål infann sig. Äventyret slutfört. Aningens frusen omsvirad med foliehandduken men nöjd och glad gick jag och hämtade ut min vita påse, finisher-tshirten och fick ut maten, en pölse med ketchup och en fralla, vad annars? Detta fullbordade mitt danska äventyr.

Överlag ger jag Iroman Copenhagen ett bra betyg.

Minus: tunt med SPIFare (kändes på löpningen), arrangemanget efter målgången hade kunnat vara bättre

Plus: Grymt fin bana, platt cykel och löp, bra med energistationer, många supportrar längs löpningen, vågstart på simningen (ett arv från Challenge-serien)

Nu till  2014 sålde loppet slut på 6 h. Ni som är anmälda kommer inte ånga er!

Björn och Marikas dagsutflykt i skärgården

Springa och simma från Sandhamn till Utö. Totalt 7.5mil där man springer 6.5 mil på största delen obanad terräng och simmar 1 mil i vågigt kallt vatten. Det lät både rimligt och kul.
Jag tror det var vid den här tiden förra året som Marika kontaktade mig och frågade om jag ville köra ö till ö med henne. Jag sa utan tvekan ja! Vi pratade ganska tidigt om att målsättningen skulle vara att gå in för pallplats på tävlingen.  Man kunde anmäla sig till tävlingen på tre sätt. Kvala, meriter eller lotteri. Vi kände att vi nog kunde använda våra tidigare meriter för att kvala in så vi sökte på den vägen.  Spänningen var stor när vi var på mötet där lagen inför 2013 års upplaga av ö till ö skulle väljas. När vi sen såg våra namn på listan över lagen som valts ut så blev allt på riktigt. Herregud, vi ska verkligen köra ö till ö. Galet.
Ett steg i vår satsning infö ö till ö var att hitta en sponsor som kunde hjälpa oss med detta. Anmälningsavgiften ligger på 10000kr. Sen tillkommer våtdräkt, skor,vätskesystem m.m. Vi frågade runt lite och jag mailade bland annat en massa företag. Till slut så sammanförde vår simtränare Micke oss med Jimmy och David som har ett företag som heter Adeptic.  De erbjöd sig att sponsra oss mot att vi coachade dem till Amfibiemannen.  Sagt och gjort
Vintern och våren flöt förbi och jag ska försöka komma till racereporten om Ö till ö ganska så snart.
Marika och jag hade anmält oss till Amfibiemannen för att se lite var vår form låg. Detta var tänkt som ett testlopp inför Ö till ö och vi hade egentligen inte så jättehöga ambitioner då vi visste att det fanns många riktigt duktiga simmare med. Amfibiemannen är 5.4km simning och 20km löpning så det lönar sig att vara stark simmare där. Vi tog dock oss igenom riktigt bra där och hamnade på en tredjeplats i mix och tolfte plats totalt.  Läs race report här http://bjornrosenthal.blogspot.se/2013/07/tavlingsrapport-amfibiemannen-27-juli.html
Ö till ö då. Jo, Marika kom förbi mig en timme innan båten till Sandhamn skulle hämta upp oss. Jag hade läst i pm:et inför tävlingen att båten skulle gå från Nybroviken vid Strandvägen dvs 100m från där jag bor. När vi sen gick till båten så kollade jag senaste mailet från Ö till ö och ser att båten nu går från Grand hotell istället. Förvirringen var total och jag stressade upp mig lite eftersom vi nu fick lite bråttom. Vi gick med raska steg mot Grand och där låg mycket riktigt båten. Väl ombord på båten var det en massa bekanta ansikten. Riktigt kul. Efter 3 timmar på båten så anlände vi till Sandhamn. Där fick vi våra nummerlappsvästar, chip m.m. Efter en god gemensam middag med alla deltagare var det sedan dags att gå till rummet för att försöka sova. Det var inte helt lätt. Vi släckte klockan tio och både jag och Marika vände och vred oss mycket. Vi visste att vi hade en lång dag framför oss.
Klockan 04.00 ringde klockan och vi gick upp för att äta frukost. Jag kände mig hyfsat lugn. Det var skönt att veta att vi skulle inleda med en liten löpning innan vi skulle göra första simningen. Jag tycker alltid det är jobbigt när man som i triathlontävlingar ska inleda med att simma i kallt vatten. Nu hann jag åtminstone värma upp lite. Startskottet gick 05.55 och vi gav oss iväg i en ganska lugn fart. Efter någon kilometer var det dags för första simningen. 1600 m och det var i princip bara att sikta på den blinkade lampan längst borta. Simningen var lång men inte alls så kall som jag trodde. Vårt upplägg var att vi skulle ha en lina mellan oss hela racet. Vi är hyfsat jämnstarka på simningen men om jag låg först kunde Marika återhämta sig under simningen för att på sätt vara piggare på löpningarna där jag är starkare.
Upplägget funkade bra och det visade sig dessutom att på de kuperade partierna var Marika mycket kvickare och jag la mig då bakom henne. Jag trodde ett tag att Marika hade lite för hög fart faktiskt. Men det visade sig att hennes kvicka fart över klipporna gjorde att vi höll en god och förhållandevis hög fart. Folk ropade att vi låg nära täten och mycket riktigt så kom vi ikapp monstersimmarna Mats och Jeanette Rubertson. Vi låg nu på tredje plats och det dröjde inte länge förrän vi även kom ikapp förra årets vinnare i mix de grymma syskonen Annika och Fredrik Åström.Vi sprang ganska länge ihop med dem och konstaterade att farten var riktigt hög i år. Vi fick även reda på att laget som låg först var Fredrik Selmered och Annika Ericsson. Även de duktiga simmare men på pappret så är vi snäppet bättre löpare (tror jag). Vi skapade en lucka till Åströmarna och började jakten på ettorna. Vid ett parti där man sprang tillbaka och mötte andra lag igen så stötte vi på Annika och Fredrik Åström igen. Annika ropade att de var tvungna att bryta för att Fredrik kände sig sjuk. Även fast de var våra största konkurrenter idag så kände jag ingen som helst glädje över att de bröt. Att vinna över någon för att de bli sjuka och bryter är inte så kul och jag led verkligen med dem eftersom jag vet att precis som vi har de laddat och längtar efter denna dag så länge. Jakten fortsatte. Jakt och jakt förresten. Vi jobbade på i jämn fart, vi stannade i princip aldrig. Kan ju nämna att jag kissade två gånger medans jag sprang vilket faktiskt är något jag är lite stolt över.

Timmarna flöt på. Vi var duktiga på att inta energi och hade aldrig några riktiga svackor. Ibland skrattade vi, ibland var vi helt tysta, ibland konstaterade vi hur fantastiskt vackert allting var. Det är två partier jag speciellt minns. Dels den så kallade grissimningen. En lång simning där det var ganska höga vågor. Det största problemet med simningen var mest känslan av att vi inte kom någon vart och att vi blev rejält nedkylda efteråt. Det andra partiet var paradoxalt nog ett parti jag längtat efter, den långa löpningen på 17km på Ornö. Precis innan simningen till Ornö fanns det en vätskestation som bland annat hade kexchoklad. Jag tryckte snabbt i mig en kexchoklad och stoppade en annan innanför våtdräkten. Sen var det snabbt ner i vattnet. Det där med att simma med munnen full med kexchoklad är ingen bra idé. Det var några hundra meter där jag blåste ut kexchoklad under varje utandning. Uppe på land var det dags för långlöpningen. Vi drog ner våtdräkterna på överkroppen och började springa. När värmen tryckte på som mest så började det faktiskt regna vilket gjorde att vi blev något nedkylda och kunde hålla vår fart uppe. Kroppen började rent allmänt säga ifrån nu. Vi hade varit ute i 8-9 timmar och vi höll oss igång på geler och vatten. Våra fötter gjorde ont och det var mycket jobbigt mentalt. Till slut kom vi fram till skylten Final 15km. Då hade vi först 7km löpning framför oss och sen lite småöar fram tills sista 3 km på utö. Med vetskapen av att vi snart var framme kunde vi hålla modet uppe och mycket snart var vi framme vid sista simningen och på andra sidan väntade Utö. Folk jublade när vi kom upp och vi höll en för oss9668989874_5f52a9be1d_o god fart sista kilometerna. En kvinna cyklade förbi och ropade att vi låg tvåa. Jag vågade inte riktigt tro att vi skulle hålla andraplatsen och tittade gång på gång bakåt för att se om de kom något mixlag bakom. Jag minns att jag räknade varje hundra meter på klockan och bara önskade att se målet snart. Plötsligt ser vi målet högst uppe på en backe och med en sista kraftansträngning tar vi oss i mål. Vi kommer i mål och får en kram av Michael Lemmel som är anordnare av tävlingen.  Vi lägger oss ner och känslorna bara väller över oss.

Jag kramar om Marika och talar om för henne vilken otroligt stark person hon är och hon säger detsamma till mig. Vi blir intervjuade och jag minns inte alls vad jag säger förutom att jag svarar ja på frågan om vi kommer tillbaka. Annika Åström ser oss och kommer även hon fram och kramar om oss.  Detta är tveklös den bästa målgång jag någonsin gjort. Vi kom i mål på tiden 10.36.46 och hade med den tiden tillsammans med det vinnande laget som var tre minuter innan krossat det gamla banrekordet som var en bit över elva timmar. Vi är även nöjda över vår sextonde plats totalt av de dryga hundra lagen som tog sig i mål. Nu väntar några veckors helvila. Jag tänkte gå upp och något kilo och bara koppla bort alla träningsmåsten. Därefter börjar en försiktig uppladdning mot 2014, året då jag kommer satsa fullt på löpning och simning och då jag och Marika kommer jaga vinst i Amfibiemannen och Ö till Ö
 9668988636_0d3affc29a_o

Tack Jimmy och David på Adeptic för sponsring, stöttning och vänskap
Tack Human Ambition och Micke Rosén för bästa simcoacningen
Tack Jesper Andersson Mars för våra grymma Camaro våtdräkter
Tack Spif triathlon och 2xu
Tack Michael Lemmel och Mats Andersson för en grym tävling
Tack Nadja Odenhage för bilder
Tack vänner,bekanta,träningskamrater och våra närmaste för att ni stöttat och funnits där

(och Tack Marika för att du är så jäkla bra)

Ö till Ö, en andraplats – Lelle M

Av Lennart ”Lelle” Moberg

Foto: ÖtillÖ

Det är en fysiskt och framförallt psykiskt påfrestande tävling om man siktar på seger. Vi siktade på seger. Här kommer min berättelse om tiden innan, under och efter en av världens tuffaste endagslopp.

Efter segern 2012 bestämde jag mig för att satsa allt på triathlon och hoppades på att kunna genomföra ö-ö på ett bra sätt trots den uteblivna swimrunträningen och att IM Kalmar låg bara två veckor innan. Magnus blev sjuk och bröt Kalmar efter simningen och jag tvingades bryta halvägs in på cyklingen. Motivationen och förutsättningarna för ö-ö blev genast mycket mer intressanta. Tänkte att min form borde vara på topp då jag bröt så tidigt in i loppet och körde igång med träningen direkt. Jag försökte köra flera pass, ett av dem ute i skärgården med Magnus, men fick gräva djupt i källaren bara för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt på stigarna. Som vanligt blev det ett episkt pass då Magnus hade tänkt ut hur vi skulle köra. Vi har aldrig lyckats  följa den rutt vi gjort på kartan tidigare och inte heller denna gången. Blev ett bra specifikt  swimrunpass men körde vilse ganska tidigt (inte helt oväntat) Fastnade bakom stängsel på båtklubbar, klättrade runt stängsel, vassa grindar och käkade blåbär. Tror aldrig jag varit så glad som när vi äntligen hittade tillbaka till bilen. Försökte mig på ett pass till men kroppen var helt orkeslös och jag hade känslan av att vilja sova hela tiden.

Paddling i skärgården

Med bara en dryg vecka kvar till start tog jag beslutet att paddla ut i skärgården tillsammans med Carro och bara slappa på en ö, grilla, bada och sova. Efter paddling i månsken på spegelblankt hav, mycket god mat och sömn så kändes allt bättre. Coachen föreslog 3000m löpning i högre fart för att testa hur kroppen svarade. Jag hoppade i land på Husarö och testade benen. De fungerade fint!

Simningen fortsatte att kännas seg, men efter ett besök hos idrottsmassören Camilla Williams och en extra vilodag från simningen så började även armarna att samarbeta.

Jag och Magnus körde ett pass med full utrustning (våtdräkt 2XU V2, Skor Saucony type A5, paddlar Strokemaster röda, dolme Olander och elastisk seglarlina 4mm ) på Erika Rosenbaums swimrunbana i Hellas och utvärderade vad som fungerade bra och mindre bra. På fredagen hade vi en traditionsenlig pysselkväll där vi finslipade på utrustningen: Skrev sim och löpdistanserna på paddlarna, snörade skor med resårband, memorerade kartan samt åt massa god mat.

Tävlingsdagen

bild-10

Uppstigning 04.20 och dags för frukost. Gick nästan att ta på ångesten inne på Sandhamns seglarhotell. Åt frukost tillsammans med Norrmannen Tom Remman som egentligen skulle ha varit en tuff konkurrent på tävlingen, men som tyvärr tvingats operera hälsenan. Han var på plats ändå för att lära om loppet, dels inför sin egen satsning nästa år, men även för att få tips och idéer inför den norska swimruntävlingen, som han är med och startar upp. Intressant att lyssna på Tom och glömde bort att vara nervös. Nervositeten kom tillbaka på hotellrummet när vi spelade favoritlåten ”Burning heart” för att tagga till. Först på med en hel tub vaselin och sen våtdräkten. Dumpade väskan i båten och värmde upp med löpning bara för att få komma iväg och vara ensam i några minuter innan start.

bild-11

Helikoptern börjar surra ovanför oss och startskottet går av. Springer längst fram bakom fyrhjulingen och tempot känns löjligt långsamt och dumma som vi är undrar vi hur banrekordet ska kunna slås med den här farten… Jag och Magnus är först i vattnet och jobbar på bra, kommer upp ur vattnet som 5a med Paul och Björn i ryggen. Vi springer om Colting, Guns and dentist och ett annat lag ganska tidigt, sen kör vi tillsammans med Paul och Björn i jakten på ledarna Rasmus och Simon. Jag och Magnus får börja kriga ganska tidigt in i loppet och jag kommer bara ihåg några få saker fram till Ornö.

bild-12

På Ornö gjorde vi förmodligen vår största miss, vi tog av oss våtdräkterna. De tog tid både att ta av och framförallt att sätta på igen. Vi ökade avståndet till Rasmus och Simon, men tappade hela tiden till Paul och Björn. Den 19km långa löpningen var inget annat än pannbensträning. Magnus krampade men fortsatte ändå (sjukt starkt!!) mina händer svullnade upp?! Allmäntillståndet var inte på topp men vi tuggade hela tiden på utan att säga ett ord förutom vid energistationen efter 11km då de frågade hur det kändes och vi svarade såklart ”Det känns bra”.

bild-13

Efter ca 16km när allt kändes som värst dök två snygga tjejer upp från ingenstans som gav oss mellantider och pepp. Tack Carro och Kristin! Kändes som det tog evigheter att få på våtdräkterna när vi kom fram till simningen. När vi kom upp på andra sidan såg vi att Rasmus och Simon tagit in på oss och vi krigade på med allt som fanns kvar i tron om att de hela tiden låg strax bakom. De sista 3km på Utö gick i en ganska bra fart och vi sprang över mållinjen som 2a  på tiden 8h42min slagna med 7min av starka Paul och Björn. Kunde inte visa någon glädje då jag faktiskt var riktigt besviken. Vi gjorde vad vi kunde men det räckte inte. Det som kändes bra var att bli mottagen av Carro och av Magnus familj samt att äntligen få stanna, stå still, inte röra på sig och dricka kall cola.

bild-9

Jag tror att de snabba tiderna berodde på 3 olika faktorer:

1. Många har börjat träna mer specifikt för swimrun.

2. Det var svalare och därmed lättare att springa i våtdräkten.

3. Vi var tre lag som tidigt låg nära varandra och kämpade.

Gjorde förmodligen mina sämsta intervjuer före, under och efter loppet. Ber om ursäkt för det. Kan bara försvara mig med att det är grymt svårt att svara något bra samtidigt som man krälar upp ur vattnet på en halkig häll när kroppen skriker och ordförrådet på engelska tycks ha blivit kvar i någon våg.

Nästa år kommer ö-ö vara ett av mina stora mål, jag kommer vara väl förberedd. 7min är väldigt mycket tid men samtidigt ganska lite…. Är det möjligt att gå under 8h och 20min? Det tror jag!

Vill tacka Micke och Mats för en fantastisk tävling, tack till mina sponsorer, familj, vänner, Carro och framförallt tack till Magnus som ville köra det här tuffa loppet tillsammans med mig.

Team Freddan o Ankan vinner Ö till Ö 2013 (mixed) – av Fredrik S

Av Fredrik Selmered

Foto: ÖtillÖ / Nadja Odenhage och Jakob Edholm

Helikoptern hoovrade framför oss, och solen var på väg upp i horisonten, och de vackra klipporna och ljuset som blinkade i fjärran låg alldeles framför oss. Starten hade gått för en av de tuffaste endagars tävlingarna i världen.

Jag och Annika hade planerat och tänkt på det här loppet i nästan ett helt år, på hur vi skulle göra om en del saker som skulle förbättra våra 12h 13min och 4e platsen från förra året. Att nå prispallen och gå under 12 h ville vi gärna, men mycket mer än det trodde vi inte så mycket på. Förra året var ju Annikas första år och mitt andra år som ”swimrunnare” så i år var det lite finputsning av material och planering av loppet som gällde. Tyvärr hann vi inte träna så mycket i vår och sommar ihop men vi hann köra Utö swimrun i Maj. Sen att tävla mot så himla bra lag som till och med är sponsrade och vi som inte hade lyckats få ihop en enda sponsor.

Vi hämtades i båt som vanligt dagen innan och hann träffa och lära känna många fantastiskt trevliga svenska och utländska lag igen. Alla verkade så starka och välförberedda så man blev rätt nervös. Det är väl det som gör den här tävlingen så speciell att tävla i en unik miljö och hinna lära känna så många trevliga lag.

Natten innan loppet sov jag inte särskilt mycket. Den lilla stund jag sov så vaknade jag upp kallsvettig av en mardröm av att jag hade simmat till fel ö…

Starten gick mitt utanför Seglarhotellet (nya chefen på hotellet hade nog något med denna nya startplats och göra …) och vi och 113 andra lag joggade bort mot stranden. Solen lyste vackert i horisonten och en helikopter hoovrade ovanför oss. Vi simmade snabbt och kom upp bland de 10 första. På löpningen längs stranden var det som vanligt hemsk klipplöpning hela vägen, och flera herrlag passerade snabbt, men vi sprang på lugnt på de vassa klippblocken och hoppade snart i vattnet igen. På Runmarö kabbade vi ner dräkterna. När vi kom in till Red Bull vätskestationen kom de med videokamera och filmade tätt inpå oss, och först där förstår jag att vi leder mixklassen. En kille intervjuar mig om vad vårt mål är. Jag står mest och funderar hur mycket skit jag har i ansiktet när de filmar mig och svarar något jag nu glömt.

otillo2013 simning

Vi springer på och jag drar Annika i lina. Vi försökte utnyttja varandras styrkor hela loppet så jag drog Annika i lina på längre landsträckor och hon drog mig på längre simsträckor. På Risselö springer vi vilse för snitslarna är nedrivna och där vimsar vi omkring innan Michael Lemmel kommer ropande då han sätter upp nya snitslar. Fantastiskt att tävlingschefen själv kommer och sätter upp snitslar. På hur många tävlingar händer det?

otillo2013 lopning

När vi är på Nämdö stressar Bibben och Lotta (dotter och mor) om oss i energistationen. När vi springer om dem igen så har Bibben en korv i handen. Jag frågar lite glatt om hon inte glömde ketchupen och senapen eller kanske bostongurkan… Men hon hör inget då de båda springer och skriker till varandra då de tydligen hade öronpropparna kvar i öronen efter simningen.

Vi fortsätter några öar och kommer till Mörtö Gård och vätskestationen som drivs av den trevliga damen Silvia som alltid står med öppna armar och bjuder på kaffe och bullar. Vill du ha mjölk till kaffet ? Nej jag tackade nej till kaffet men tog en god bulle, lite saltlakrits och nötter.

otillo 2013 halaklippor

Snart är det grissimningen 1400m och vågorna är visserligen lite högre nu men inte särskilt jobbiga.

Vi tar oss över några öar till och joggar och simmar på till Getskär och tappar bort snitslarna igen, men hittar rätt och på vackra Kymmendö är det samma sak, så vi tar fram kartan och hittar rätt till snitslarna. Ornö når vi efter 7h 23min. Det är 12 km till vätskestationen och vi tar fram linan och jag drar Annika. Sen är det bara 8 km mer löpning till vattnet men nu börjar det bli lite segt i benen och varmt. Jag tror vi springer på rätt bra då vi gör sträckan på under 2h. Min hjärna går på högvarv för jag försöker beräkna sluttiden men jag får inte riktigt ihop att det lutar åt 10h 40. Säger inget åt Annika om det… Plötsligt så börjar det regna och vi får ny energi.

Fantastiska funktionärer hejar och peppar oss vid vätskestationerna.  Tack, tack ni är otroliga, speciellt när det är samma personer på flera ställen. Hur hinner ni mellan ställena eller är ni trillingar??? De säger att vi leder men ingen säger hur nära oss våra konkurrenter är.

Snart är vi på de sista små öarna.  Här strular jag med linan som åkt ner på knäna som jag hade lindat runt magen efter långlöpningen på Ornö så jag snubblar på klipporna och raspar upp händerna blodiga och bryter ena paddeln. Vi passerar ett lag med fenor (Jocke Axelsson och Fredrik) som verkar rätt trötta. Äntligen är vi på Utö och kroppen känns bra och det är fantastiskt när vi springer upp till målgång och kan lyfta armarna i skyn och passera mållinjen efter 10timmar och 33minuter.

Jag tror fortfarande inte att det är sant att jag och Annika vann mixedklassen. Det är helt otroligt att få vinna ett av de lopp jag älskat men även fruktat mest för några år sen. Det hade aldrig varit möjligt om vi inte utnyttjat våra styrkor som ett team. Annika var så stark och jag tror jag var rätt pigg denna dag också.

otillo2013 uppfranklippor

Tack alla som följde oss där hemma, på jobbet eller på mobilen eller datorn. Vi hade en fantastisk dag när nästan allt klaffade. Kul också att det var svårt och jobba för det var så spännande och följa live.

Tack framförallt till min fru som har peppat och stått ut med alla sjöluktande kläder i badrummet, och alla tidiga morgnar som hon fick ta hand om barnen då jag var ute och simmade och sprang.

Tack arrangörer och frivilliga som var överallt och hjälpte till innan, under och efter tävlingen. Tack Jesper Mars Andersson för att du tipsade om dräkterna och var och peppade oss överallt på banan.  Tack kära syster Ulrika för att du ryckte ut och gav mig massage och hjälpte till med barnen när jag var så himla förkyld innan loppet. Tack för alla fina bilder som togs av Nadja Odenhage och Jakob Edholm.

Tack Annika för att du var så fantastisk grym denna dag.

otillo pris 2013

Totalt blev vi 15e lag i mål bland 114 startande lag och vi vinner mixedklassen. Tid 10h33min. Det blev 37 minuter snabbare än tidigare rekordet i mixedklassen som hölls av Åsa Annerstedts och Joakim Axelsson.

Nu ska jag slappa och njuta av det här ett tag!

Fredrik