The SPIF Kona Boys out riding Queen K

Kolla in vår senaste video från Queen K!

http://youtu.be/7fU_YCx-oOc

Annonser

Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle

Macca har skådats!

Aloha!

Fick en fråga på Twitter om hur vi toppar formen och hur vi tänker kring vätska och mat. Bra fråga och svaren är förstås lika många som antalet tävlande. Personligen menar jag att de sista två veckornas träning inför en IM inte kommer att förbättra min fitness. Risken är snarare större att jag tränar för mycket. Däremot är klimatet och tidsomställningen faktorer som kräver anpassning och tillvänjning. Av den anledningen valde jag att åka till Kona två veckor före tävlingen. Det är skönt att få köra några ordentliga sim, cykel och löppass och känna hur kroppen reagerar. Att få vara på Big Island är en ynnest och det är fantastiskt avkopplande och kul att också uppleva mycket av det som ön har att erbjuda; snorkling med fantastiska fiskar, kaffeplantager, vackra stränder, vattenfall, Mauna Kea, god mat osv. Därför blir det dagar utan träning, men med andra upplevelser.

Vad gäller mat och dryck på tävlingen är det ett kapitel i sig. Det finns de som kör 25 gels och en muffin (Andy Potts), en bar och gels (Chrissie Wellington),  måltidsersättning och gels (Macca). Vad som är rätt och vad som är fel är givetvis helt individuellt. Jag kommer att köra på Enervit bars och gels. Tränar på Ironman Perform eftersom det kommer att serveras på tävlingen. Vad som gör att Kona skiljer sig från t.ex. Kalmar är förstås värmen och fuktigheten. Redan efter ett 45 minuters löppass mitt på dagen här i Kona är jag helt urlakad på salter och vätska. Därför kommer en nyckel till ett bra race för min del att vara att få i mig rätt mängd vätska och salter (jag kör med Salt Sticks) – och i en takt som gör att kroppen kan ta upp det. Vätskebrist har större negativ inverkan på min prestation än energibrist. Det är en utmaning att balansera detta här på Hawaii.

Har ni fler funderingar och frågor, får ni gärna Twittra dem så ska vi försöka besvara dem. (#SPIFKona)

Dagens betraktelse: här i Kona använder man inte kratta eller borstar för att samla ihop löv och skräp på gatorna. I stället använder man en sån där Husqvarna-blås som blåser bort löven från gatan. Massor av killar går runt och blåser runt löv dagarna i ända. Det är väl som att sopa problemen under mattan. Nåja, de har ju i alla fall arbete.

Foton! Idag tog bl.a. Macca ett litet dopp vid Dig Me Beach.

Mahalo,

Olle

Queen K

Även om det är trevligt kan man ju inte bara sippa Kona kaffe och ligga på stranden. Lite träning blir det också. Idag cykel och löpning. Stack ut på ett 2h lättare cykelpass vid 8-tiden i morse. Bra att komma ut på Queen K vid samma tid som på tävlingsdagen. Queen K – liksom Ali’i Drive är för de flesta som pysslar med triathlon något av helig mark. Det är en ganska speciell känsla att cykla på Queen K. En motorväg dragen längs med kusten, genom de kolsvarta lavafälten. Böljande. Slakmotor och nedför om vartannat. Sol. Sol. Sol. Plötsligt från ingenstans – en osynlig smocka – kommer de beryktade ”crosswinds”. Kastvindarna från havet. Ner i bågen och håll trycket på pedalerna. Passerar Hawaiian Veterans Cemetary och fortsätter bort till avtagsvägen ner mot Waikoloa, vilket tog 1 timme. Vände och stack hem igen.

Queen K – revisited

Fick bli en resorb och lite vila innan det var dags för löppasset. Planen var 3×10’ @ IM-racepace. Efter 40’ på Queen K insåg jag mitt stora misstag. Hade inte tagit med mig mer än ynka 4 dl sportdryck och en gel. Jag svettades något kopiöst och vände tillbaka strax före vägen ner mot Energy Lab. En sista fartökning kvar, men då ser jag den. En hägring. Från ingenstans dyker en Subway restaurang upp mitt i lavaöknen. Smiter in och fyller på med iskallt vatten, vilket jag klarar mig hem på. Var ute cirka 1 timme och 20 min och fick sörpla resorb resten av dagen… Dagens påminnelse. Drick vatten för tusan – hela tiden. Ett löppass på Kona är inte riktigt detsamma som en tur i Hellas i septemberkylan…

Kommer tillbaka till Kona Inn och vill bara ha vatten. Märker då att jag har lyckats låsa mig ute. Får hjälp och kommer in. Duschar och ska gå ner på stan. Då har killen börjat måla golvet precis utanför min dörr, vilket jag förstås kliver rätt i. Nåja, till slut dags för dagens nyckelpass – återhämtning med en Banyan Bowl på Basik Acai. Väl värt dagens möda.

Mahalo.