Race report Ironman Brazil

Klockan ringde 3.30. Drog på mig tävlingskläderna, käkade frukost och tog bussen ner till starten. Tittade igenom innehållet i växlingspåsarna mest för att lugna nerverna jag visste ju egentligen vad som fanns där i men man kan liksom inte titta nog många gånger. Fyllde vattenflaskorna med sportdryck och hängde på väskan med punkakittet bakom sadeln och snackbagen på ramen. Rekomendationen var att inte lämna något vid cykeln under natten så jag hade med mig alla småprylar till starten på morgonen.

På med solkräm, vaselin och våtdräkten. Det tog en stund att lyckas fråga vart jag skulle lämna street wear bag. Försökte med ”El blanco plastico bolso, en donde?” Till sist fattade dom att jag undrade vart jag skulle lämna den stora vita påsen som jag hade i handen. Borde inte den viftande påsen och de ryckande axlarna räcka?

Nu var det dags att försöka förstå vart simstarten var. Speakern pratade portugisiska så jag hade inte fattat något av vad som ropades ut så jag försökte fråga en av funktionärerna. Which way to the swim start? Funkade inte. Försökte med kroppsspråk eftersom att ordet simstart inte var något jag fick lära mig på spanskalektionerna och det hade nog inte funkat här ändå. Efter ett tag dök Ken Glah upp och pekade självsäkert mot ena hörnet av tältet. Han har gjort över 70 Ironman så det finns nog inte så mycket som stressar honom inför start längre.

imgm4208

Simstart

Simningen går i formen av ett M där man börjar från höger och springer 70 meter på stranden ungefär halvvägs.

Ironman Brazil Swim

På väg ut mot första bojen var det en del vågor och jag hade svårt att se bojarna när jag siktade. Vågorna kom nog mestadels från båtarna jag upplevde bara det en kort del av sträckan. Jag lyckades hitta en snubbe som verkade sikta ofta och simmade i min takt, slog följe med honom och la mig på hans vänstra sida och spanade efter honom och skippade att sikta i typ 10 minuter. Skönt att kunna fokusera på att bara simma en stund.

När vi närmade oss en av bojarna ute i havet då börjar folk helt plötsligt bete sig som om vi var nära mållinjen. Här var det slagsmål men jag krigade tillbaka. Det fanns 2 gigantiska bojar längst ut på de två vändorna ut i havet. Bojarna var 4 meter höga och i formen av en spelpjäs från Fia med knuff, de syntes väldigt bra. De som hade varit så små innan kändes helt plötsligt sjukt stora. Det var svårare att hinna något att sikta på när vi skulle simma in mot land, jag siktade på den delen av stranden där sanden syntes, dvs där det inte fanns något folkhav. Antog att det var mitten av den avspärrade delen av varvningen på land. Jag borde ha tittat ut något landmärke dagarna innan.

Halvvägs ut till bojarna var det väldigt mycket maneter, pyttesmå och genomskinliga men det kändes som om det var fullt av ris i havet. Ibland fastnade dom mellan fingrarna, jag övervägde att simma med knutna nävar men insåg att det nog var en av mina sämre idéer. Ibland burrade garminklockan till och jag hann tänka att den nog ser ut som ett blänke på ett fiskespö och funderade på när hajarna skulle dyka upp.

När jag närmade mig stranden så började folk simma om igen, än en gång som om vi var nära mållinjen. Jag tänkte för mig själv… Har du legat bakom mig i 1timme och 20 minuter så håller du inte länge till. Mycket riktigt, 20 sekunder senare och deras snabbaste 25a någonsin så lunkade jag förbi.

Uppe på stranden visar klockan 1.24 vilket är min snabbaste simning hittills. Kände mig inte trött överhuvudtaget, hade lätt kunnat ta ett varv till. Så har jag aldrig känt innan, jag har bara varit glad att det är över vid tidigare IM simningar. När vi kommit upp ur vattnet så  började folk att promenera, va?! Det är ju tävling kom igen nu. Så jag sprang.

När jag kom upp mot transition står ett gäng funktionärer på rad och hjälper till att få av våtdräkterna. Jag har aldrig tagit hjälp innan men jag testar väl tänker jag. Lanttoröven hinner knappt nudda marken så har två funktionärer tagit tag i dräkten och slitit av den. Två händer räcks fram för att hjälpa mig upp. Helt sjukt grymt!

Transition

Förundrad över att brallorna inte följde med springer jag vidare. Bredvid mig dyker nu en stor vältränad svart snubbe upp, vi sprang som ebony och ivory i soluppgången och småsnackade om simningen och garvade åt att tävlingen knappt börjat. 18 mil cykel och en mara på det. Ha en fin dag hann jag säga innan han försvann.

Inne i tältet så står funktionärerna och hejar som galningar längst hela ena långsidan inne i tältet. Gilla! Plockade min cykelpåse och sprang in mot tjejdelen av omklädningstältet.

Transition IM Brazil

Här möts jag av halvnakna tjejer som gör sig redo för en heldags cykeltur. Speciellt en minnesbild fastnade, en brasilianska står med tribyxorna vid knäna och hukar sig ner för att komma åt att smörja varenda välvaxat veck med vaselin. Woha den hamnar i minnesbanken över saker jag helst inte ville se men inte kan ta bort. Vassego nu är den även på er hornhinna. Jag simmade i cykelbyxor och sportbehå, jag drog på mig min torra cykeltröja som hade ryggfickorna fulla med gels och en vindjacka (Zürichs helvetesväder är fortfarande alldeles för färskt i minnet för att lämna jackan). På med tröjan, skorna, hjälm, glasögon, handskar och sedan iväg.

Joggar så graciöst man bara kan i cykelskor ut mot cykeln. Gjorde ett snabbt stopp på bajemajan, plockade cykeln och drog iväg ut på 18 mil.

2 dagar innan race fick vi veta att det inte kommer finnas några gels eller bars alls under tävlingen. Vi panikshoppade några nya gels och bars. Min plan var att vara självförsörjande på kalorier fram till sista delen på löpningen då allt är tillåtet för att få en att fortsätta.

I början på cyklingen var det helt tyst. Ingen säger nåt. Ingen. Jaja dom är väl trötta, jag är lite norrländsk en stund och går in i min bubbla och börjar plocka placeringar. De som nyss gjorde sin snabbaste 25:a sitter nu upp och äter…har dom missat att totaltiden räknas? Ganska snabbt kommer vi till en brant backe och jag sitter upp och passar på att käka lite. Blir omcyklad. Här drar Mary från Canada om mig, hon kör på kadens och maler på bra på låga växlar uppför. Såg henne några gånger till men sen hittade jag henne på löpningen igen. När det sen går utför njuter jag av att gravitationen helt plötsligt hjälper mig så jag bränner om många. Dom verkar inte ha något hyfs på väg utför, jag testar med ”on your left”, ”stay right”, deretcha, isquierda, en su isquierda. Inget funkar. Hatar att bromsa i nedförsbackar men efter ett tag börjar Renato, Alejandro, Coco och alla de andra som jag cyklar om i nedförsbackarna att hajja att det är så här det kommer att vara nu. Dom drar om uppför och jag nedför. Får några uppmuntrande ord ibland men de är mest tysta. Försökte prata med några i uppförsbackar och när vi passerade varandra i motvinden och det gick typ i 22 km/h för alla. Fick mest ursäkter om att deras engelska var dålig. HALLÅ prata med mig jag har varit tyst i 6 timmar snart!!! Jag är inte bra på att vara tyst under tävling då dör en bit av mig och jag börjar tänka på hur trött jag är och hur ont jag har.

Cyklingen

Efter 12 mil tar det säkert 10 minuter för mig att räkna ut min totala cykeltid om jag fortsätter i samma hastighet. 2/3 av cyklingen har tagit 4 timmar. Va fan blir det. Jag gångrar med två och kommer fram till att cyklingen kommer ta 8 timmar. Hur långsam är jag tänker jag, vad har jag pysslat med hela tiden?! Sen går det upp ett ljus och jag inser att jag ska dela cykeltiden med 2 för att få ut 1/3 del och lägga på den tiden på nuvande. 6 timmar är ju bra inser jag, det är ju 30 i snitt. Jag ser mig omkring. Nu ser folk svintrötta ut, jag är ju inte så där trött som dom ser ut. Möter Sofie precis nu och hon sitter upp. Och det är en stor klunga som jag möter. Vad håller jag på med? Kör nu, du är ju inte ens trött!!! Det är ju inte som om det är 20s hastighetsbegränsning här. Ok jag är trött men inte helt slut. Mina ben har mycket mer att ge och jag kan ligga i tempo vilket var ett av mina mål att kunna göra det hela vägen.

Ironman bike brazil

Cyklingen gick fram och tillbaka och jag fattade aldrig om de jag mötte var före eller efter mig. När de man möter har en motorcykel framför så är det ledaren så mycket kunde jag räkna ut. Det var ungefär det. Skit samma tänkte jag, det är samma 18 mil för alla oavsett om de är före eller efter, vad ska jag med den informationen till. På slutet var det rätt stark motvind. Samma sträcka som på förra varvet gått i 40 gick nu i 22. Sista kilometrarna tog evigheter. Började möta löpare längst sidan av vägen och önskade bara att få kliva av den förbannade cykeln som nu var nästan gratis om någon ville ha den.

Rullade in på transition. När jag hoppar av på det markerade sträcket har jag svårt att hålla balansen så en av funktionärerna håller i mig när jag graciöst slänger benet över cykeln och börjar jogga mot växlingsområdet. ”No no give me the bike” säger han och tar cykeln och jag får fortsätta rakt fram mot tälten. Yes, hoppas jag aldrig behöver se den igen!

T2

Drog av mig cykelbyxorna och på med tribyxorna som jag tänkt springa maran i. Av med cykeltröjan och på med sverigetröjan. Hoppades på att få hejarrop tack vare den trots att jag befann mig i det här icke engelsktaladelandet. Sweden borde de väl förstå, vi tar ju dom i fotboll…typ.

Sprang sida vid sida med en stor vältränad svart snubbe…igen. Hey its you. Lisa, I saw you on the bike. Än en gång springer Benettonreklamen genom transition tillsammans. Han sa att vi skulle springa hela maran tillsammans nu, han sträckte fram handen och hälsade. Innan jag hann tänka hade jag alltså tryckt min högra hand i någon annans förmodligen precis lika äckliga hand. Med det här i mitt huvud försvinner han iväg i solnedgången…hans plan var tydligen inte att hålla 7 tempo hela vägen. Hej då Ebony. När de första obligatoriska fruktansvärda 5 km är bakom mig så börjar det kännas bra. Tittar ner på klockan som visar 5.12 tempo. Oj jag kommer få en sub 4 IM mara. Hur kortsiktig och trög är man inte. Efter ytterligare några km så kommer jag till monsterbackarna och börjar gå. Möter Anders som säger att han haft en jobbig dag, kroppen är inte med honom. Trodde jag förstod hur han menade men det var nog värre än den vanliga Ironman striden med kroppen.

5 minuter senare möter jag Sofie, båda två mötte jag i monsterbackarna där vi bestämt oss för att promenera över så jag hade ingen aning om ifall de sprang annars. Snart kom även Mary och sprang om mig. Jag mötte Roger och  några andra som rest med Endurance sports travel. Roger såg så pigg ut och sprang så bra att jag längtar till att passera 70 år. Riktigt imponerande, jag kan bara önska att jag är lika snabb och uthållig då.

Ironman Brazil Run

Löpningen börjar med ett längre var på 21 km där ett parti är väldigt väldigt backigt. Andra halvmaran är 2 varv på 10 km, helt platt. Varven går längst samma sträcka delar av varven och man möter folk hela tiden. Äntligen fick jag prata lite. Tack vare Sverigetröjan får jag några extra hejarrop, några Forza Sueca, Forza! En del säger GO Switzerland. Några föräldrar säger till sina barn ”titta hon kommer hela vägen från Sverige” på spanska/portugisiska. Efter ungefär 13 km när jag passerat backarna andra och sista gången ser jag Mary lite längre fram. Jaaa äntligen någon trevlig att prata. Jobbar mig fram och känner mig som en stalker. Hey Mary, how are you? Vi har sprungit, cyklat och simmat väldigt lika hela vägen. Om hon inte bokstavligen säger åt mig att dra åt skogen så kommer jag hålla mig vid hennes sida tänker jag. Det är så himlarns trevligt med sällskap och jag tror jag presterar bättre när jag får tänka på annat än hur ont jag har och hur långt det är kvar. Vi lunkade på tillsammans resten av vägen. De gånger jag frågade hur långt vi ska springa innan vi får gå en stund så var hennes svar alltid 3 gånger längre än mitt mentala mål. Jag tänkte lyktstolpar, hon kvarter. Bra push! När vi närmar oss vårt andra armband vilket betyder att vi ska ut på sista varvet. Sista 10 km. De är mentalt jobbiga och roliga samtidigt. Sista varvet innebär att man aldrig behöver springa på samma plats någonsin igen. Underbar känsla. Kroppen vill vila men vill samtidigt in i mål så fort som möjligt. Nu säger Mary att hon tänkt försöka springa så mycket som möjligt av sitt sista varv. Nu kommer jag att förlora mitt sällskap jag kommer inte fixa det här tänker jag. Vill bara påminna om att jag tidigare trodde att jag skulle göra sub 4, hur störd är man inte. Vi går igenom aid stations och ”springer” så mycket vi kan utöver det.

Efter 4 km säger Mary ”Im not going to stop for anything to drink anymore”. Vi springer genom aid stations och funktionärerna skriker ”GO girls GO, GO Mary, GO Lisa”. Ju närmare mål vi kommer så inser jag att 13:30 kanske inte är omöjligt ändå. Nu stannar jag inte för något! Jag känner att Mary halkar efter lite när jag börjar sniffa efter mållinjen. Kom igen nu, lämna mig inte hinner jag precis säga och då dyker Roger upp. Han har sprungit för att möta oss. Efter att han sprungit i mål så har han alltså kommit tillbaka för att möta Mary. Jag vill också bli 70 år och vara så där grym!!! Jag har tidigare frågat Mary om hon vill ha ett eget målfoto, hon sa ja så nu bränner jag ut mitt sista krut och springer in före för att lämna mållinjen fri så att Mary och Roger får ett eget målfoto. 13:30:35 visar jätteklockan när jag springer in. En sån lång dag och 35 sekunder ifrån sub 13:30 som varit min potentiellt bästa tid sen förra året. Maran slutade på 5:09, jag hade hoppats på att få gå under sub 5. Jag hade haft det i mig men jag är dålig på att plåga mig själv för att få en bra tid. Nästa gång ska jag lyckas plåga mig!

målgång ironman brazil

Lisa och Mary Ironman Brasil 2013

Plus

  • Funktionärerna var bäst hela dagen. På löpningen skrek de ”vi ses snart igen, vi är här när ni kommer nästa gång” de var verkligen där och gjorde allt för oss.
  • Finisherhandduken. Gillar att bli påmind om tävlingen under träningspassen i vinter.
  • Funktionärerna, än en gång. Dom var verkligen så sjukt hjälpsamma och peppande hela dagen.
  • Transition funkade supersmidigt.

Minus

  • Vattnet var helt slut sista 4 milen på cyklingen. Allt vi fick var Gatorade. Jag hatar Gatorade!
  • Simstarten var långt från växlingsområdet. Borde haft ett par skräpflipp flipps att släng när jag kom ner till stranden.
  • Det var dåligt skyltat inne på området och speakern pratade bara portugisiska. Jag hade problem att ens hitta till simstarten från växlingsområdet och ingen fattade vad jag frågade efter. Skyltar med BIKE IN, BIKE OUT, SWIM hade varit ett plus.
  • Jag saknade Speakern från alla andra IM tävlingar. Den här killen fick inte igång publiken alls.
  • Under löpningen förstod jag aldrig vad som fanns vid varje station. Skyltar hade varit bra. Alla funktionärer skrek ut det som dom hade att bjuda på ”agua, gator, banana, pan” men man är rätt trögtänkt, att alla pratar portugisiska gör det inte lättare. Ett tag skrek jag ”soppa soppa” vid varje station men ingen hade soppa, alla sa bara ”nästa station”. Jag kände mig rätt efterbliven som inte fattade varför ingen bara inte kunde ge mig soppa det skulle ju finnas.
  • Tidtagningen visades aldrig på ironmanlive.com, jag som ropade Hej Mamma, hej pappa varje gång jag sprang över de pipande mattorna.

Om du har tänkt att köra IM Brasilien så hoppas jag att du fick lite hjälp på vägen och missa inte att anmälan öppnar imorgon och säljer slut på 30 minuter. Alla andra som kämpat er hela vägen ner hit, tack för att ni orkade läsa.

Annonser

DNF = shit!

Någon gång skall ju vara den första, jag har för första gången i mitt liv brutit en tävling oavsett vilken sport det handlat om. Jag är riktigt stolt över att ha en vilja som gör att jag kan ta mig igenom i princip vad som helst. Oavsett hur jobbigt eller bökigt det är så går jag i land med det jag förutsätter mig. Men när kroppen säger ”nu får det faktiskt vara nog, annars går jag sönder ordentligt”, ja då var det bara att bita i det j-vligt sura äpplet och kliva av.

Innan start kändes allt sjukt bra, med all mat vi har laddat så var depåerna fulla så kroppen stod och hoppade av alla energi. Magisk simstart i soluppgången, 20 grader i vattnet och latinamerikansk temperament till trots en otroligt lugn och bra start. Fick fritt vatten i princip direkt och kom in i en bra simlunk med bra fart. Kände mig väldigt positiv med tanke på att jag simmat totalt 4000 m sen operationen i vintras. Men efter ca 700 m börjar den opererade axeln krångla och ge sig till känna och axeln börjar göra ont, sänker farten och försöker att minska draget. Hjälper inte, men det går ju inte att ”kliva av” mitt ute på öppet vatten så det var bara bita ihop och simma klart. Efter 2000 m simning upp på stranden för en kort vändning med vattenkontroll. ”Äh, jag kör andra varvet också, det är ju inte så mycket kvar, sen är det ju cykling”. Tuggar på och inser att det kanske inte var mitt livs smartaste beslut men nu är det som det är och nu handlar det bara om att ta sig upp igen. Till slut efter RIKTIGT mycket slit och pannben kliver jag upp ur vattnet och ser att simtiden innebär att jag kan glömma att nå min målsättning om under 12 timmar om jag inte cyklar på 5.20 och springer marna på 4.15 och det kändes lite långt borta. Så mentalt ändra planen, ha kul och gör det bästa av situationen.

Genom transition, välordnat och lugnt, de flesta var ju redan iväg och cyklade :-), upp på cykeln och benen kändes riktigt pigga så med den relativt platta banan, ingen vind och revanschlust iväg med bra fart. Håller lätt 32 – 34 km/h första 3-4 mil, cyklar i kapp fler och fler och har vid 45 km’s vändningen säkert klämt 200 cyklister, känns bra.

Efter ytterligare en mil börjar min vadskada som jag gått och dragit med till och från i två år göra sig påmind. Den hälsade på under ett löppass för två veckor sedan varför jag har vilat sen dess. En kort sväng här nere i förrgår gav oroväckande signaler men jag tänkte att det säkert går ändå.

Men ju mer jag cyklar och håller trycket uppe ju mer ont får jag och att ha ont redan på cyklingen gör ju att löpningen känns rent ut sagt korkad. Så vi 90 km’s vändningen tar jag det episka beslutet att helt enkelt kliva av och tacka för mig.

Nu är det bara hem, gör om, göra rätt. Gå till doktorn och göra det kirurgiska ingreppet jag har låtit bli att göra”för vem har tid med 8 veckors vila när jag tränar för nästa tävling” . Sen får det ta hur lång tid som helst, men nu skall jag banne mig bli bra. Får köra ännu mer Bikram Yoga och försiktig simträning.

Och viktigast, inte anmäla mig till någon tävling förrän jag är helt frisk.

Så hur jäkla besviken och ledsen, förbannad och sur jag än är just nu, för jag HATAR att förlora, så känns beslutet att kliva av och undvika en mycket svårare skada som den största vinsten 🙂 jag kunde ta med mig hem.

Synd bara att behöva åka till Brasilien för att bli klok. Men ett bra beslut ångrar jag aldrig, oavsett vilken världsdel jag tar det i. Jag har ju fått se Florianoplis!

Nu får vi hoppas på att mina klubbkompisar Anders, Sofi och Lisa har haft en riktigt bra dag. Såg Anders komma ut på löpningen när jag linkade till hotellet, han såg stark ut, håller tummarna.

Flyger hem tidigt i morgon så resten av gänget lär återkomma med rapport från sina lopp och morgondagens eftersnack.

Tjing tjong

Thomas

Ingen väg tillbaka – bara framåt som gäller

Nu är hojarna incheckade, alla prylar upphängda och startnummer prydligt tatuerat på armarna.. men vad! dom har ju skrivit mina siffror baklänges. Eller det blir ju så när man fotar i spegeln :-). 2220 tävlingens sista nummer men det betyder inte att jag tänker komma sist…

IMG_0972

Bra genomgång av personalen under incheckningen, genomgång av alla vägar in från simningen, ut med cykeln, in med cykeln, ut på löpning för att till sist, förhoppningsvis nöjd bränna in under portalerna som bekräftar ”you are an Ironman”.

IMG_0957 IMG_0958

Gäller bara att ta rätt väg inne i tältet, annars blir det liv i luckan 🙂

IMG_0969

Jaha, inte så mycket att blogga om nu, klockan är halv nio och nu återstår bara en dubbel portion havregrynsgröt sen bingen. Men jag kan inte låta bli, måste bara berätta om ett tält på området där man säljer kosttillskott, proteiner etc. Personal i montern består av två tjejer med vita läkarrockar och en tjej som har silikonilägg för att få en större rumpa. Undrar hur det lät på det planeringsmöte de hade innan tävlingen:

”om vi sätter på läkarrockar på två av tjejerna så kommer alla att tycka att våra produkter känns sjukt seriösa” och ”vi använder Silvia i ett par tajts med ilägg och pumps för att locka in kunderna i montern”

-Only in Brazil – Vilken vinnare!!

IMG_0960

Sov gott, vi hörs i morgon med en race report..

Tjing

I morgon gäller det

Det ska enligt prognosen bli växlande molnigt och ca 20 grader varmt med lite vind – kan inte bli bättre.

Följ oss på http://www.ironman.com eller http://www.ironmanlive.com och sök på athlete. Vi startar kl 07:00 lokal tid vilket motsvarar kl 12:00 i Sverige.

Vi har startnummer:

2185 – Anders Gustafsson

2186 – Lisa Lantto

2187 – Sofie Lantto

2220 – Thomas Ahlerup

Banan då?

Simningen ser på pappret riktigt smart ut, det är en tvåvarvsbana men man simmar andra varvet förskjutet från det första. Målet är förskjutet från starten längs stranden, troligtvis för att vattnet är rätt strömt och vanligtvis i riktning från start mot mål. Vattnet är smaragdgrönt och håller behagliga 21 grader men helt utan sikt. Det finns bara 4 bojar på hela simningen och det sägs bero på den starka strömmen som gör det svårt att ha fler. Det ska bli ”intressant” att se hur trångt det blir med över 2000 sydamerikaner vid startlinjen – de är ju i och för sig kända för att ha ett lugnt temperament så ska nog gå bra. En bra sak är att första bojen ligger nästan 1 km ut så att fältet hinner spridas något före alla ska göra en 90-graderssväng.

Ironman Brazil Swim

Cyklingen är en tvåvarvsbana, förutom några enstaka partier med lutning ska banan vara platt. Cyklingen sker bitvis på motorväg som de stängt av delar av, man passerar även genom en tunnel 3 gånger. Under cyklingen ska det finnas hela 10 mekaniker utspridda längs banan vilket väcker frågan om det är en riktigt bra organiserad tävlingen eller bara väldigt vanligt med punkor – vi tror på det första… Thomas har inte haft en punkt på 3 år men kör säkert före osäkert och tar ändå med sig en extra tub.

Ironman Brazil Bike

Löpningen är en trevarvsbana, det första varvet är 21 km och sedan är det 2 varv på vardera 10,5 km. Det första varvet innehåller ett riktigt brant parti som man passerar på både in- och utväg. Alla vi hittills träffat som kört tävlingen tidigare rekommenderar att man ska gå där. I övrigt ska banan vara platt.

Ironman Brazil Run

Och så var det det där med alla grejer

På en Ironman är man tvungen att checka in cykeln dagen före tävlingen, likaså gäller för all utrustning du ska ha på cyklingen och löpningen. Dagen före tävling går minst sagt i magfjärilarnas tecken – har jag fått med allt som behövs? Man måste även motstå frestelsen att hänga på allt möjligt tingeltangel på cykeln som man i sista sekund tänker att det kan vara bra att ha.

Utrustningen läggs i uppmärkta påsar och lämnas in. Under tävlingen hänger de sedan i växlingsområdet på stora ställ som man hämtar sin påse vid i samband med växlingen.

 Cykling

Cykelskor, glasögon, hjälm, växlingshandduk (ej med på bilden), strumpor, handskar, nummerlappsbälte. Har man linser kan det vara bra med ett par extra då simningen kan vara lite stökig ibland.

Cykelpase_IM_Brazil

Löpning

Löpskor, keps, löpstrumpor (uppskattar att byta till torra strumpor), gels, T-shirt, lösa armar och en solkräm kan vara bra om man kommer in som en kräfta efter cyklingen.

Loppase_IM_Brazil

Oftast finns det även påsar för s.k. Special needs, saker som man inte vill släpa med sig men eventuellt kommer vilja ha tillgång till under loppet vid ett par platser, t.ex. knästöd, något supergodis, förstärkningsplagg etc. I Ironman Brazil finns både påse för cykling respektive löpning men det varierar från tävling till tävling. Likaså skiljer det sig om man har möjlighet att få tillbaka sina saker som inte använts efter tävlingen. Här kan man i alla fall hämta ut dessa dagen efter. Jag lägger ner en extra tub (utöver den jag har med mig på cykeln) om det ändå skulle vara så att punkorna haglar.

Det finns en vit påse för kläder man har på sig till tävlingen och kläder att ha efter som man lämnar in på morgonen strax före start. Det är skönt att ha en tröja och lite varmare byxor om man är ett gäng som inte går i mål samtidigt eller vill dröja sig kvar på området och mingla med andra triathleter eller varför inte heja in alla hjältar som går i mål under sista timmen, den s.k. Heros hour.

Generalbag_IM_Brazil

Tävlingskläder

Tvådelad dräkt med linne och byxor, calves, tidtagningschip, klocka, simmössa, simglasögon, antiskavgrejs och våtdräkt.

Tavlingsklader_IM_Brazil

På Ironman Brazil är tidsgränsen 17 h, det är en lång dags arbete! Det blir mörkt ögonblickligen och redan vid 17:30 så de som siktar på att gå i mål när det är ljust för att få en fin målgångsbild blir det till att simma som en fisk, tugga styrlinda på cyklingen och gräva djupt på löpningen för att ta sig in på under 10:30 h.

Nu drar vi och checkar in cyklar och prylar!

Goooood morning Brazil!

God morgon alla, vi har en inte så pjåkig morgon

bild-2

Längre ned efter stranden kan man faktiskt skymta den första bojen som ligger 900 meter rakt ut från stranden. Kvällen igår ägnades åt, inte helt oväntat, att äta men också att snacka simtaktik. Vattnet är som ni ser inte speciellt vågigt på morgonen men oväntat strömt längs med stranden. Hmmm, hur var den där formeln man lärde sig på fysiken med avdrift. 2 knop ström vinkelrätt mot banan om man simmar 1000 meter på 17 minuter hur  mycket hjälp får man om man hoppar i vattnet 150 meter från ideallinjen mot bojen?

Pythagoras sats, vikt och avdrift….. äh, vi kom aldrig fram till något bra och då har vi ju faktiskt en civilingenjör i laget. Vi bestämde dock att även om det blir längre att simma kommer det nog gå snabbare totalt sett då vi får hjälp av strömmen och det sannolikt är mindre folk. (tur att vi bara är 4 som kan läsa svenska när vi droppar så många tunga tips på bloggen).

bild

Innan frukost lite lätt plask å lek i vattnet. Simningen kommer att bli utmanande i och med att jag totalt simmat 2 gånger sedan jag opererade axeln i vintras. Kändes oväntat bra, rörligheten kanon så nu handlar det bara om att ta det lugnt och inte förivra sig och tro att simformen motsvarar 40 mil i bassängen innan. Jag kommer att vara sjukt nöjd om jag landar simningen utan att göra illa axeln. Och glöm aldrig öronproppar när ni simmar i öppet vatten när det är lite svalt vatten, det kyliga vattnet i örongången kyler balanssystemet så när du kommer upp ur vattnet går du som om du druckit en 75’a kosken…… (jag glömde propparna i morse).

Hotellet jag bor på, Jurere Beach, marknadsförs som ”Luxury Living on the beach”. Kan nog stämma – för 15 år sedan 🙂

Hotell

Sverige måste vara världens digitala mecka, vi tar den uppkopplade vardagen för givet och blir förbannande om det inte är 100mb/s på Stureplan. Lite skillnad i andra delar av världen. Vi har iof trådlöst bredband på hotellet men det är minst sagt svajigt. Tänkte skicka iväg en presentation på typ 20 mb till en kund och kände att jag behövde lite stabil uppkoppling så jag tänkte ”Business Center”, måste ju finnas på hotellet. Yes, det gjorde det så jag knallade dit glad i hågen för nu skulle det skickas. Men väl där kunde jag konstatera att vi nog också har olika definitioner på ”business”…

Business Center 1Business Center 2

Inte direkt högtryck på businessfronten.

Lanttosarna har ju lagt upp bilder och Gurra har snackat om hur mycket kalorier man kan ladda, göra av med och dragit det fullkomligt geniala slutsatsen att man måste få i sig mer än man gör av med, annars blir man trött :-). (retas lite med Anders).

Hur som helst tänkte dela med mig av min packning inför övningen i morgon. Jag kör på konceptet VLOEMYGF = ”very low on everything makes you go faster”

nutrition

Nu börjar tävlingsnerven göra sig påmind, så nu får jag nog gå och lägga mig på beachen och varva ned lite – andas! Men först skall alla prylar sorteras och packas. Bra tips är att göra en race day kom-ihåg lista på separata lappar som du fäster på respektive påse. För varje tävling du kör blir listan bättre (och kortare..)Mitt tips är att The Lantto Twins kommer att blogga i kväll efter vi har checkat in cyklar, så tills dess hasta la vista.

PS. om det är någon som funderar på att flytta till Brasilien men inte riktigt kommit på vad man skall försörja sig på är ett hett tips – Byggelement i Prefab :-). Här gjuter dom stommarna och bjälklag på ett sätt som skulle få varenda konstruktör med lite koll på hållfasthet att smälla av……

bygg

Ha en fantastisk lördag, det kommer vi att ha.

Tjipp

Att äta är ett jobb och vi gör det bra

Att få i sig tillräckligt med energi under en Ironman är en av de stora utmaningarna.  Det sägs att kroppen kan ta upp ca 300 kcal per timme och förbrukningen under tävlingen är högre än så vilket gör att man går back hela dagen, det gäller alltså att fylla på så att kroppen inte går helt tom. Pastaladdning  i all ära men viktigast är att ha helt fulla energidepåer vid start och sen börja äta så fort man kommit upp på cykeln.

Den där delen med att fylla energidepåerna inför en tävling, det är vi bra på!

Efter frukost idag körde vi en kort morgonsimning där fokus låg på plask, lek och fotografering. Sofie beordrade mycket stänk så det var bara att ösa på.

Plask_IM_Brazil

Delfindyk_IM_Brazil

Snabb växling på rummet och sen ut och testa att cyklarna fungerade efter mekanikerns omvårdnad, det gjorde de verkligen och jag konstaterade glatt att växlarna inte var så exakta sedan cykeln var ny!

Sverigetröjor_IM_Brazil

Dagen till ära hade vi på oss våra supersverigetröjor som Sofie ordnat.

Sverigetröjorparad

Nu till det här med att äta igen, en utmaning i Brasilien är att beställa när det enda gemensamma kommunikationen är vifta och peka och menyerna bara är på portugisiska (tur, hatar turistmenyer!). Extra roligt blir det att fråga om vad olika maträtter är för något, tror att vi till slut kom överens om att det var piroger med broccoli i som låg i glasmontern på fiket vi gjorde pitstop på under cyklingen för att stödäta.  Blev till slut toast, citronpaj, roliga läsker och och kaffe.

Cafe_IM_Brazil

Staden börjar verkligen vakna till liv med galet många triathleter som springer, cyklar, hänger, är nervösa, äter och köper prylar som de tror är nödvändiga för att klara tävlingen.

AG_TA_IM_Brazil

Mötte upp Thomas och efter lunch blev det en vända till till expoområdet där vi kollade in växlingsområdet. Thomas har fått sista startnumret i hela tävlingen – nummer 2220. Han kommer ha sin växlingsplats precis i hörnet vid omklädningstältet.

Transition_IM_Brazil

Maten under tävling då? Om det är något alla triathleter oroas över är det att magen ska rasa så att man blir stammis på tävlingens alla bajamajor – vilket tyvärr händer för många. Verkar inte finnas någon universallösning utan vad som funkar när det gäller kosten är helt individuellt. Själv äter jag i princip bara gel och dricker sportdryck under cyklingen och sedan slinker även något glas cola ner under löpningen (gillar att ha den att se fram emot) vilket fungerar bra för mig. I Zurich förra året lockades jag under löpningen av alla frukt de erbjöd, bananer, päron, äpplen, apelsin, dadlar – jag åt allt. Resultat blev magknip.

Gel_IM_Brazil

I morgon blir det incheckning av cyklar och utrustningspåsar – mer om det i morgon.

Voltaren och 2.200 cyklar

IMG_0939

Fredag en dag av väntande. Förmiddagen utan The Lantto sisters och Gurra som lekte på sitt hotell, tror de badade eller något. Skall tydligen simmas lite på söndag. Själv upp vid 06:30 efter 10 timmars sömn (har nog inte hänt sen jag gick på dagis) efter en riktigt lång resdag med totalt 3 timmars sömn. Gick inte att sova på planet, satt på en plats med permafrost. Tydligen har alla Airbus 340 problem med kylras på rad 35-38 så vad ni än gör, se till att ni inte hamnar på någon av dessa platser. Jacka och två filtar hjälpte inte. Och hur jag än tjatade så upplyste den tyskt korrekta flygvärdinnan på Lufthansa ”att jag under inga omständigheter kunde få flytta till Business Class för jag har ju inte betalt för den servicen”.

Lantto tvillingarna och livvakten hade i alla fall lyckats hitta en bra pastarestaurang i detta totala u-lands-lika restaurang ställe. Det är lågsäsong och nästan vinter så det är Ironman Pasta buffé eller pizza som gäller. Hur som helst har ju en av det sjukt digitala systrarna redan skrivit om det så jag behöver inte upprepa kvällen förutom att jag måste återge Lantto d.ä. gastronomiska utspel ”att äta är som att jobba, det måsta bara göras”. hmmm, ser verkligen fram emot kvällens kulinariska sensationer.

Ironman Brazil drivs på licens av ett bolag som heter Latino Sports, WTC har ingenting med själva arrangemanget att göra vilket gör att det är lite mer manana över hela tillställningen, inte riktigt som vid IM tävling i USA där det nästan känns som man skall åka i fängelse om man har glömt ett papper. Vid incheckningen igår var det ingen som frågade efter vare sig försäkring eller tävlingslicens. Det hela var över på 10 minuter, sen skulle man stå i kö för att få en T-shirt i ett material som Lantto d.y. klockrent beskrev ”som att ha farmors strumbyxor på sig -typ”.

Ok, nog om gårdagen. Vaknade som sagt i morse sjukt pigg och undrade vad skall man hitta på nu då? Just det, det var ju 11 jobb relaterade saker som alla var livsviktiga som skulle fixas, så det blev producerande efter en frukost (som kanske inte går till historien som världens bästa). Vid 11.00 kunde jag inte hålla mig längre utan det kliade så f-rbannat i cykelbenen så jag stack ut och skulle känna på cykeln som mekarna satt ihop åt mig dagen innan. Endurance Sports Travel som vi reser med har ju en armé av service folk som hjälper till, lyxigt och tryggt.

Jag bestämde mig för att ”ta det nu lugnt, cykla bara lite kort och lugnt för att känna att allt funkar..” Ja det höll i två kilometer, sen kom det några brasilianska gökar och cyklade om mig i hygglig fart och det är ju som att hälla bensin på en grill, det hettar till. Men nu vet jag att det går att cykla fort i Brasilien också. Och, ja, Brasilianarna fick smaka på lite Svenskt stål, eller kolfiber rättare sagt….

IMG_0936

Lunch på lokalt hak med Ironman special pasta buffé, men vi hoppade den och tryckte i oss en Risotto istället. Skönt avbräck på pasta orgien. Det är den traditionsenliga ”Carbo Dinner” i kväll vilket är lika med att 3.000 personer trängs i ett tält och slåss om att få pyttelite överkokt pasta med industriell tomatsås samtidigt som ett oändligt antal talare står och berättar om ”how great you are”, ”you have trained so hard , now it is your moment”, på portugisiska. Men vad f-n, det är väl bara ut och köra så det ryker. The Swedish Dream team kör en egen laddning på vårt buffé ställe, pasta buffé med lax och biff. Blir nog en tallrik havregrynsgröt innan sängen tror jag… äta är ju som bekant att arbeta.

På eftermiddagen tog jag en kort löprunda för att känna hur vaden mår. Förra helgens löpning slutade med ett pers och en liten muskelbristning i vaden dvs. både bra och dåligt 🙂 + :-(. Kändes bra i 2 km sen började det ömma så jag lunkade hem igen, känns lite oroväckande, men man kan ju alltid gå om den går sönder. Skadad kan jag ju vara efter loppet.

Jo, passade på att hoppa på ett erbjudande om ”Ironman massage” på hotellet, alltid skönt och mjuka upp kroppen efter en lång flygning. In kommer en bastant dam typ Östtysk kulstöterska och förklarar barskt att jag skall lägga mig ”där”. Ok, jag ber henne vara lite försiktig och inte använda armbågarna etc. I och med att jag inte pratar ett ord Portugisiska och hennes engelskakunskaper sträckte sig till ”yes” och ”no” var det bara att hålla tummarna. Började bra med lagom tryck i nacke och axlar. Vänta! känner igen den här lukten på massagekrämen. Tittar till vänster och ser till min förskräckelse att det står en tub Voltaren stor som en familjeflaska ketchup på bänken. Stop!!!!! Man får inte vistas i solen två veckor efter man har avslutat en voltaren behnadling så jag undrar lite hur hon tänkte, dessutom är det inte helt ok för hjärtat med för mycket diklofenak. Det enda hon hade för övrigt var en i princip tom flaska Nivea så resten av massage blev lite sträv, minst sagt.

I morgon är det bike check in. Jag har startnummer 2.200, dvs sista startnumret av alla (kul!) i och med att det är just 2.200 anmälda. Min plats är längst upp i hörnet vid baja majorna. Kan inte låta bli att reflektera över att det idag är helt tomt där det i morgon kommer att stå 2.200 cyklar som i snitt kostar säkert 30.000 kr.

IMG_0941 IMG_0942

Nu messade precis lokföraren Gustafsson och meddelande att det är dags att gå till jobbet igen – dvs. äta.