DNF = shit!

Någon gång skall ju vara den första, jag har för första gången i mitt liv brutit en tävling oavsett vilken sport det handlat om. Jag är riktigt stolt över att ha en vilja som gör att jag kan ta mig igenom i princip vad som helst. Oavsett hur jobbigt eller bökigt det är så går jag i land med det jag förutsätter mig. Men när kroppen säger ”nu får det faktiskt vara nog, annars går jag sönder ordentligt”, ja då var det bara att bita i det j-vligt sura äpplet och kliva av.

Innan start kändes allt sjukt bra, med all mat vi har laddat så var depåerna fulla så kroppen stod och hoppade av alla energi. Magisk simstart i soluppgången, 20 grader i vattnet och latinamerikansk temperament till trots en otroligt lugn och bra start. Fick fritt vatten i princip direkt och kom in i en bra simlunk med bra fart. Kände mig väldigt positiv med tanke på att jag simmat totalt 4000 m sen operationen i vintras. Men efter ca 700 m börjar den opererade axeln krångla och ge sig till känna och axeln börjar göra ont, sänker farten och försöker att minska draget. Hjälper inte, men det går ju inte att ”kliva av” mitt ute på öppet vatten så det var bara bita ihop och simma klart. Efter 2000 m simning upp på stranden för en kort vändning med vattenkontroll. ”Äh, jag kör andra varvet också, det är ju inte så mycket kvar, sen är det ju cykling”. Tuggar på och inser att det kanske inte var mitt livs smartaste beslut men nu är det som det är och nu handlar det bara om att ta sig upp igen. Till slut efter RIKTIGT mycket slit och pannben kliver jag upp ur vattnet och ser att simtiden innebär att jag kan glömma att nå min målsättning om under 12 timmar om jag inte cyklar på 5.20 och springer marna på 4.15 och det kändes lite långt borta. Så mentalt ändra planen, ha kul och gör det bästa av situationen.

Genom transition, välordnat och lugnt, de flesta var ju redan iväg och cyklade :-), upp på cykeln och benen kändes riktigt pigga så med den relativt platta banan, ingen vind och revanschlust iväg med bra fart. Håller lätt 32 – 34 km/h första 3-4 mil, cyklar i kapp fler och fler och har vid 45 km’s vändningen säkert klämt 200 cyklister, känns bra.

Efter ytterligare en mil börjar min vadskada som jag gått och dragit med till och från i två år göra sig påmind. Den hälsade på under ett löppass för två veckor sedan varför jag har vilat sen dess. En kort sväng här nere i förrgår gav oroväckande signaler men jag tänkte att det säkert går ändå.

Men ju mer jag cyklar och håller trycket uppe ju mer ont får jag och att ha ont redan på cyklingen gör ju att löpningen känns rent ut sagt korkad. Så vi 90 km’s vändningen tar jag det episka beslutet att helt enkelt kliva av och tacka för mig.

Nu är det bara hem, gör om, göra rätt. Gå till doktorn och göra det kirurgiska ingreppet jag har låtit bli att göra”för vem har tid med 8 veckors vila när jag tränar för nästa tävling” . Sen får det ta hur lång tid som helst, men nu skall jag banne mig bli bra. Får köra ännu mer Bikram Yoga och försiktig simträning.

Och viktigast, inte anmäla mig till någon tävling förrän jag är helt frisk.

Så hur jäkla besviken och ledsen, förbannad och sur jag än är just nu, för jag HATAR att förlora, så känns beslutet att kliva av och undvika en mycket svårare skada som den största vinsten 🙂 jag kunde ta med mig hem.

Synd bara att behöva åka till Brasilien för att bli klok. Men ett bra beslut ångrar jag aldrig, oavsett vilken världsdel jag tar det i. Jag har ju fått se Florianoplis!

Nu får vi hoppas på att mina klubbkompisar Anders, Sofi och Lisa har haft en riktigt bra dag. Såg Anders komma ut på löpningen när jag linkade till hotellet, han såg stark ut, håller tummarna.

Flyger hem tidigt i morgon så resten av gänget lär återkomma med rapport från sina lopp och morgondagens eftersnack.

Tjing tjong

Thomas

Annonser