Racereport – Pär

För ovanlighetens skull fick jag en bra nattsömn. Inte alltid det händer inför ett tävlingslopp. Tror det beror på att vi har varit duktiga med att följa solens upp och nedgång. Tidig revälj för att hinna med att ta en simtur och Java på kaffebåten innan frukost samt läggdags efter solnedgång. En dygnsrytm som passar mig.

Åt en enkel frukost, fyllde flaskorna, smörjde in mig första gången med solkräm och vaseline, på med racedräkten. Några uppvärmningskläder behövs inte utan endast en t-shirt och sandaler. Vi gick småpratandes mot piren. Alla var vi något dämpade. Det var dags. Vi möttes av musik, strålkastare, funktionärer, tävlande, atmosfären var minst sagt laddad. Hittade min cykel (Dagen innan hade vi checkat in cyklarna, fått en personlig vägledning var vi skulle ställa cykeln, hänga våra påsar, hur vi skulle springa osv fantastisk service) Satte fast flaskorna, pumpade däcken. Tog en sista kontroll av cykeln och ett sista toabesök. Den kön kan bli hur lång som helst.

På med Zoot swimsuiten. Kände mig färdig för race och sökte upp Fredrik, hittade inte Olle. Satte oss ner för invänta soluppgången och starten. Gillar känslan inför tävling när allt är klart och det enda man kan göra är att vänta och njuta av att det äntligen är dags. Missade att se proffsens start 6.30/6.35 men hoppade i redan vid 6.40. Simmade in lite men ville främst hitta en bra position. La mig i mitten, andra raden längst fram. Såg att här fanns en del med ”swedish googles” vilket brukar vara ett tecken på starka simmare. Själv hade jag mina Blueseventy Open Water. Hade fått tipset av Ken Glah att inte trampa vatten utan istället ligga på mage och ta plats. Funkade bra, fick lite fritt vatten runt mig och några sura blickar. För första gången frös jag något, njut tänkte jag, det kommer att bli en varm dag.

Killarna på surfingbrädorna gjorde allt för att hålla startlinjen. Väntade på det traditionella kanonskottet, vilket inte kom, till min besvikelse utan endast ett ”Go” Sen brakade infernot loss. Jag måste säga att jag klarar trånga simningar väldigt bra efter år av bassängsimningar med för många på banan men detta är något helt annat. Taktiken var att gå ut ganska lugnt för att sedan jaga. Försökte hitta min egen pace. Slagsmålet brukar avta efter 800-1000 meter men inte här. Gruppen jag hamnade i var 2:a tätgruppen och vi höll en jämn fart. Slagsmålet fortsatte i 3,8 km. På grund av vågorna och bojarna så trycktes gruppen ihop och ibland var man över någon och ibland under någon. Jag var glad att jag hade mina större simglasögon annars hade jag fått ögonen intryckta. Stannade en gång för att tömma efter en smäll, blev överkörd direkt, fick simma om och slå mig fram. Simningen gick på 58.0, helt ok, var tydligen en ganska tuff simning.

Fick till en hyfsad T1, lång väg att springa, bad om solkräm, på med solglasögon, hjälm och ut på banan. Cyklingen börjar med en liten sväng upp på Palani road och Kuakini. Det kändes tungt, inte alls som jag hade hoppats, kollade flera gånger om jag inte hade punka. Cykeln sög sig fast i vägen… Ut på Queen K och lava fälten. Fick upp en rimlig fart i medvinden. Självklart började starka cyklister att trampa förbi men jag ville hålla min fart. Cyklade själv. Solen började steka, värmen kommer även nerifrån asfalten, fartvinden var varm.

Drack mängder med sportdryck och vatten. Fördelen med aerodrink vid styret är att det blir enkelt att dricka och man glömmer framförallt inte bort att dricka. En annan fördel med att ha en fast flaska är att fylla den med vatten. Vattenflaskorna vid aidstations är av tunnare plast och dimensioner och passar inte flaskhållaren. Cola- och sportdrycksflaskorna är något större. Efter Hapunabeach börjar sidovindarna att bli påtagliga och i backarna upp mot Hawi var det rak motvind. Efter vändningen vid Hawi cyklade Magnus Johansson förbi, kul tänkte jag, saknade sällskap och den ryggen ska jag ha. Cyklade om och blev inträngd när han med ett gäng drog förbi igen. Efter ett tag kom Olle upp och hejade. Han såg stark ut. Jag orkade inte följa hans gäng utan solocyklade vidare. Cyklade förbi en kille precis när han sköljde vatten över sig, trodde jag, tills jag upptäckte att bägge händerna var på styret… först blev jag förbannad men sen blev jag bara avundsjuk. Jag hade varit nödig ända sedan Kawaiihae och tänkte hålla mig till T2. Kan inte tömma mig cyklandes… När vi passerade flygplatsen på vägen hem kom en rak motvind, här blev det tungt och jag fick trycka på ordentligt. Märkte att jag hade en svans bakom mig. Var rejält trött när jag kom in mot Kailua och T2.

Något under cyklingen hade gått fel. Jag var helt färdig, riktigt trött och vimsig, troligtvis av solen. Helt plötsligt var det dags att stiga av, minns inte riktigt hur det gick till men av klev jag, glömde knäppa upp skorna, som en nybörjare fick jag springa med skorna, upptäckte att fötterna värkte något enormt och förstod att det kommer att bli jobbigt. Cyklingen gick på 5.21, knappt godkänt.

Jag har inte löptränat på 4 veckor förutom bassänglöp på grund av en trasig högerfot. Jag var beredd på att det skulle kännas. Men nu var det inte foten som bekymrade mig utan denna totala utmattning som jag kände. Redan. Hela kroppen var svag. Fick inte ordning på benen. En sån här trötthet brukar komma efter 30k på löpningen nu hade jag 42k kvar. Gick första 5k, inte kul, hörde en speaker säga: Are you going to walk already? You will have a long day! Inte så uppmuntrande precis. Joggade förbi Java Lava på Ali´i drive, där stod familjen och hejade, fantastiskt kul. Stannade och pussade barnen. En funktionär ville hindra mig och tittade strängt på mig medan en annan ur publiken skrek: That was worth 10 sekunds.. absolut! tänkte jag.

Bestämde mig för att göra en japanare: Satte mig hos en familj på deras fällstol och drack sportdryck.

Joggade vidare men hittade inte en bra pace. Pulsen var hög och huvudet vimsigt. Bestämde mig för att göra en japanare: Satte mig hos en familj på deras fällstol och drack sportdryck. Ursäktade mig för att jag svettade ner den, fick ett litet trevligt och förvirrat samtal under tiden som jag försökte återhämta mig. Insåg att det kommer att bli en lång dag. Vad gör jag nu? Jag orkade inte springa i en anständig fart. Joggade vidare utan att ha fokus på fart utan försökte njuta av att jag springer just maran på ett IM-VM. Jag har gått en IM mara tidigare. I Zurich förra året gick jag efter att ha ramlat på cykeln och hamnat på omplåstring. Då hade jag tappat för mycket tid och att nå en kvalplats var omöjligt. Denna gång var det bara utmattning.

Tog in atmosfären från publiken, skojade med funktionärerna, trängde bort trötthetstankarna och förberedde mig inför den långa löpningen längs Queens K. Varför lägger man en mara på en motorväg rakt ut på ett lavafält? Jag hade inte med mig pannbenet ut, utan än en gång försökte jag ta in atmosfären. Löpningen här var helt magiskt. Det var otroligt tyst. Folk sprang i koma och jag insåg värdet av att springa på en motorväg, man kunde blunda och springa! Hamnade efter ett tag tillsammans med två sköna portugiser som hade liknande inställning då det endast handlade om att nå finishline. Ingen stress utan vi småsnackade en del. Målet nu var att gå i mål innan solnedgång. När det var 5k kvar började jag dock öka lite och sista 3k sprang jag för första gången. Kändes fantastisk att få springa Ali´i dr som var fullt med hejande åskådare.

Gick i mål dock något piggare än när jag startade maran. Totaltid på 11.01. Glad över att överhuvudet tagit mig i mål. Stunden efter loppet är också speciell. Blir mottagen av två trevliga funktionärer som tar hand om mig, ger mig blomsterkrans, handduk, medalj och gratulationer. Leder mig bort till afterrace området. Orkar inte äta av det som erbjuds utan sätter mig på gräset med två stycken mjölkchokladflaskor. Sitter, tom i huvudet, trött i kroppen, men trots ett dåligt lopp, en känsla av lycka. Småpratar med nya och gamla vänner. Tittar på fler tävlande som tar sig i mål. Vissa mer slitna än andra. Tjejen bredvid mig kräks under tiden hon pratar. Alla är hjältar. Det är inte lätt att prestera i Kona. Värmen, vinden och solen var den största utmaningen, vilket jag visste men det måste upplevas för att kunna förstås. Jag klarade det sådär-bra eller tillräckligt bra, för att känna, det här kan jag göra bättre, en annan gång och då ska jag vara bättre förberedd!

Målet med Kona har varit att kvala och uppleva. Jag hade inte några funderingar om placering eller tider. 2 års fokuserad träning har nått sin ända och jag lyckades kvalificera mig. Att jag i år dessutom har genomfört 3 stycken IM inom 4 månader kanske inte är optimalt för att kunna prestera men det gick! Mahalo!

Nu väntar semester med familjen och rehabilitering av en svullen högerfot.
Aloha

Annonser

Kona nu och 1997

Vad är det för skillnad mellan att köra Hawaii nu och 1997?
Ja, solen är lika stark, värmen är densamma och lavafälten är lika svarta. Kona är fortfarande ”The race” som andra mäter sig emot. Men det finns saker som ändrats. Expoområdet är mycket mycket större nu. 1997 var min stålramade Cyclepro helt OK. Tempohjälmar var något som man bara sett på TV och kompressionskläder ett okänt begrepp.
Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Jag måste ner till expot och shoppa upp mig på en ny speedsuit och en capsulation tube till mina saltkapslar, och kanske ett nytt Zipp808 Firecrest hjul. Än finns det tid att köpa sig några sekunder. /Fredrik


Så här snygga hjälmar hade man inte 1997.

Parade of the nations

Märkligt. Hur tidigt vi än går upp för en liten förfrukost innan simningen och tittar ut så är det alltid någon som är ute och springer. Gammal som ung. Kanske är något stort på gång? Dagens hållpunkt idag var registrering och parade of nations. Wim Timmerman som självklar fanbärare.

Framme

Framme, äntligen. Teamet är samlat. Det tar lång tid att ta sig till Hawai´i. Det tar ännu längre när flygplanet man ska åka med går sönder. Får vara glad att det gick sönder när det står på marken. Det blev nytt plan och avfärden från LA blev drygt 6,5 timme försenat. Träffade David Svensson och hans bror på terminalen så jag fick sällskap i eländet. Konstigt det där med tid. På en flygplats kan man bara vänta ut 6 timmar. Fungerar lite som cykling i en IM, man kopplar bort tankarna helt enkelt. Landade sent, kolsvart ute, Nick från EST hämtade upp och skjutsade mig till condon. Det var inte alls Racket Club som jag hade förväntat mig, utan baksida på ett ganska trist hotell. Åkte upp, klev in, smög i säng och försökte somna. Lite besviken att det inte var det egna radhuset vi var lovade. Fick knappt 3 timmar sömn bredvid Olle, gick upp, och insåg var jag var. Utsikten från balkongen är fantastisk. Ligger dessutom precis ovan trendkaféet Lava Java. Olle bjöd på lite mörkrostad kona-kaffe och sen till piren för ett simpass. Mötte såklart både kända och okända. Olle har koll. Jag är en rookie. De andra har redan skrivit om morgonsimningar men det tål att skrivas om igen. Helt otrolig simning. Så långt ifrån bassängpass och källtorpsjöar man kan komma. Vattnet, fiskarna, sköldpaddorna… 2K simning med kaffestop hos Mark på kaffebåten.
Perfekt start på dagen.