Guld i mun

image

Andra morgonen med kanonväder och vi kan inget annat göra än att tacka och ta emot. Lite kyligt i luften innan solen hinner tina upp landskapet gör att marken känns kall om man går barfota, men det är ett behagligt problem får man säga.

image

Dagen i helhet har varit lugn med mycket umgänge och än så länge trivs vi bra i varandras sällskap, vi får se hur det blir med den saken när vi trycker in oss i två husbilar. Lunchen avnjöts med bra utsikt och maten har än så länge varit riktigt bra. Vi har tillgång till kök där vi bor men där kokas det bara ägg och förvaras rödbetsjuice till förbannelse.

image

Det fixas och trixas med cyklarna, det övas på punkteringar, det görs tidsberäkningar med en nogranhet ner på sekundnivå. Nedan ser vi hur Sandra visar hur enkelt det är att hålla ”focus” under övervakning av resten av gruppen. Vi har några utemöbler på en yta utanför våra rum som snabbt har blivit gruppens avkopplingsyta för div. diskussioner om både det ena och det andra. Det har klagats på att nivån ibland blir för låg, men oftast är det den som klagar som har den lägsta nivån själv (utan att hänga ut någon…). En sak är dock säker och det är att det skrattas högt och ofta i det här sällskapet, även om det kan uppstå viss irritation när man övar på punka under övervakning med åsikter från allt för många självutnämnda experter.

image

image

Viktigaste rapporten idag kom ifrån tävlingsledningen som lät meddela att ny asfalt höll på att läggas vid den kilometerlånga grussträcka vi upptäckte på gårdagens cykling. En skön rapport som lugnar många, för punkteringar, oroliga magar.

Avslutar med att säga att alla ser fram mot lördagens tävling och att vi har lovat varandra stort stöd ut med banan.

Annonser

Första morgonen

God morgon Sverige översätts enkelt till god kväll New Zeeland då det exakt skiljer 12 timmar mellan oss. Så när ni gick och lade er igår kväll vaknade vi upp till en fantastisk morgon med en sol som sken över en spegelblank sjö vid namn Taupo 50 meter från våra hotellrum. En stor kontrast mot de vindar och vågor vi såg kvällen innan. Vi har nästan lärt oss vänstertrafikens ädla konst, men ändå har vi svårt att titta rätt när vi korsar vägen. Vänster, vänster, lite till vänster, ingen bil, vi tar första steget, men av reflex får ändå någon för sig att kika höger och skriker samtidigt bil så alla fryser till.

image

Vattnet verkar i dagsläget bjuda på ca 19-20 grader, men det bästa är ändå det kristallklara man möts av när man på håll inser att det är otroligt klart och att man enligt Ken kan se golfbollarna från hole in one-tävlingen på botten utan problem.

image

Frukosten var idag extremt amerikansk där det i omgångar blev bättre och bätte. Det startade med vitt rostbröd, jordnötssmör, sylt och jos med mycket socker. Till slut kom det också ut både gröt och bananpannkakor och vi kunde sakta andas ut.

image

Innan lunch mekades det med cyklarna och efter lunch blev det äntligen premiär på två hjul. Den premiären sumeras enkelt ihop med att det är ett otroligt landskap, en del sega backar och en otrolig skakig asfalt. Men med ett kanonväder inklusive en sol som brände kunde man inget annat göra än att ta ansvar för gruppen och fixa en punkteting som kom efter 8 km. Alla slöt upp och höll sällskap, vilket uppskattas, speciellt när man en minut innan varit lite för stöddig.

image

Eftermiddagens projekt innehöll en process bestående av ”doppa våtdräkten i den gula soptunnan med kemikalier i”. Sagt och gjort var det bara att trycka i X2:an som numera luktar citron… istället för gummiångest. Allt detta för att inte riskera några svenska överraskningar för vattnet.

image

Middagen blev en picknick, inbjudna var samtliga boende med EST, maten införskaffades av respektive person och åts upp innan kvällens höjdpunkt, ett dopp i det varma vattnet vid vattendraget vi hade tagit oss till. Vi bedömde det till 40 grader och tyckte det var lite för varmt, för vi är svenskar och kan aldrig vara nöjda… Oavsett nöjda eller ej gällande vattnet var det en trevlig picknick och en trevlig badstund.

image

Nu är det kväll, samtliga sover och mina ögon är på sparläge för att klara sista biten. Så vi avrundar med att säga att dagen har varit ”smutt” men att vi nu lägger det bakom oss och blickar framåt.

Äntligen framme

Till slut hälsade vår representant från EST oss välkomna till Taupo. Mörkret medförde att vi tyärr inte har kunnat njuta något av det visuella än så länge, men vi har däremot hunnit med en middag på ett trevligt litet hak. Känslan är att det är ett fantastiskt trevligt folk här, det kan också vara den härliga dialekten som bidrar till den känslan. Anna hann under middagen med att förnärma Ken Glah (grundaren av EST) genom att säga att hon inte var född då Ken gjorde sin första tävling på Kona Hawaii, som tur är så förstår Ken att ingen av oss är särskilt skärpt när det gäller hjärnaktivitet i detta läge.

Sängläge och en känsla som är obeskrivlig i kroppen gör att det troligtvis blir svårt att komma till ro efter två dygns resande, men troligtvis somnar jag lika skönt som min sängkamrat redan gjort. Imorgon gör vi premiär i Lake Taupo och bygger cyklar.

image

image

image

Landat men ändå på väg

Resan på 3 timmar från Sydney till Auckland var en enkel match för rutinerade flygare som oss. Att det även gick smärtfritt genom tullen får vi se som en bonus. Just nu sitter vi sedan 90 minuter i bilen på väg mot Taupo och ber för våra liv medan vår Kiwi (aka rallykalle) rattar minibuss och släp i över 100 blås över de fantastiska landskapen. Vi har två timmar kvar, men är nu mitt i ett depåstopp…

image

2 dygn kvar

Triathlon växer tillsammans med den övriga konditionsidrotten i Sverige. Med vasalopp, lidingölopp, långlopp och övriga lopp som säljer slut som smör är det en fantastisk känsla att vara en del av denna karusell som Sverige åker på just nu. Likt ett barn sitter jag längst fram och känner vinden i håret och hoppas att åkturen aldrig ska ta slut.

På fredag startar en ny åktur  när vi är några som lyfter mot Nya Zeland och Lake Taupo. Som vanligt väntar jag in i det sista med att packa, och faktum är att jag hoppas hinna med 60 minuter på trainern under torsdagskvällen innan cykeln ska ner till molekylnivå.

Att jobba heltid, plus övertid, ha en familj med två barn, styra en triathlonförening, umgås med vänner och ta hand om världens bästa fru (ok, det är snarare hon som tar hand om mig) tar ganska mycket tid. Oftast är det då tyvärr träningen som blir lidande, även om jag i år faktiskt är rätt nöjd med den träning jag har fått. Jag kommer troligtvis inte att vinna tävlingen, inte ens kvala till Kona eller placera mig på den övre halvan. Det fina med detta och triathlon är att jag faktiskt får njuta 50% mer av banan än vinnaren av tävlingen och med tanke på vad anmälningsavgiften är så känns det helt rätt. Ungefär som att spela golf och slå så många slag som möjligt.

Bild

Att känna en trygghet inför en tävling gällande packning, resa etc. innebär inte att jag kommer stå på startlinjen och inte vara nervös. Det finns ingen mer laxerande effekt än att hämta ut en nummerlapp och veta att det snart är dags. Med 7 Ironman i ryggsäcken vet jag vad som krävs för att ta mig till mållinjen och få en medalj runt halsen och det är aldrig det som gör mig nervös. Det nervösa för mig ligger snarare i att det ska uppstå en situation som innebär att jag inte tar mig hela vägen till mållinjen och får njuta av det som kommer efteråt.

Bild

Vi har ältat det tidigare, men på fredag klockan 13:00 lyfter vi alltså. Mellanlandning i Dubai och efter 37 timmars flygande slår vi ner noshjulet i  asfalten. Vi har allting ordnat för oss, det enda vi behöver tänka på är att hämta ut rätt cykelväska ifrån specialbagaget och sedan hitta de bilar som ska ta oss ut på den 3 timmar långa bilturen ner mot Taupo.

Hotellet är klart, vi har frukost varje dag, visning av banan, utflykter, cykelmekaniker, middagar, fotografering under loppet osv. Det kostar lite mer än att boka allting själv, men totalsumman blir nog lägre än om vi skulle ha ordnat det själva.

Så nu inväntar vi (jag) torsdagskvällen med packningen, så utlovar vi nästa blogginlägg från Arlanda på fredag med mer fokus på bilder och presentation av oss som faktiskt åker.

T-40 dagar till IM New Zealand

Med 40 dagar till tävling början polletten sakta trilla ner att tävlingssäsongen i år faktiskt startar innan man har fått njuta av vasaloppsstarten framför TV:n med ett stort glas oboy.

Avresa fredagen 21 februari, ankomst söndagen 23 februari däribland en trevlig flygtur utan barn vilket jag personligen kommer att uppfatta som en ren njutning. Även om jag älskar mina barn över allt annat så gäller det att vara realistiskt när det gäller vissa saker…

Vi flyger med Emirates via Dubai till Aukland med ett tekniskt stopp i Sydney. När vi väl slår i marken i Aukland har vi tyvärr fortfarande en bra bit kvar i form av biltransport ner till Taupo på ca 3 timmar.

Bild

30 kg packning + 7 kg handbage är just nu det som diskuteras mest i gruppen. Vad väger din cykelväska, hur mycket väger cykeln, vad ska du ha med dig, finns det vitargo att köpa, samt påståenden som ”jag klär på mig alla mina kläder vid inchekningen och packar sedan ner dom i mitt för stora handbagage” så löser sig allt.

Personligen är jag inte alls nervös över ev. viktproblem. 7 resors erfarenhet med cykelväska och jag har trots överdriven packning aldrig fått väskan att väga mer än 30 kg. Att man sedan då kan fylla handbagaget med 7 kg godis gör att det kommer blir en fin semester där nere.

Bild

Rädslan just nu ligger annars i att dra på sig en förkylning. Med tanke på att det känns som att det ska komma en förkylning för alla i denna tidsperiod är det nästan så man vill hångla upp någon snorig person i Stockholms kollektivtrafik bara för att få det där jäkla visuset för att sedan hinna bli helt återställd innan det är dags.

Den andra rädslan som har kommit är det här med langningen på cykeln… Toaletternas virvlar snurrar åt fel håll, och pga. av det så måste även trafiken köra på fel sida om vägen. Det här medför alltså att jag måste lära mig plocka flaskor på cykeln med vänster hand istället för höger, samt fokusera på att hela tiden cykla på ”fel sida”.

Bild

I övrigt känns det bra.

Mycket att stå i för att hålla familjen glad, föreningen nöjd, mamma lycklig och chefen imponerad, och inte att förglömma träningsnivån som ska hållas högre än förra året.

Hur går det då? Jo, så här i mitt första inlägg vågar jag utlova personligt rekord med minst 45 minuter… Sen får ni själva räkna ut tiden.

/Stade

Nedräkning till Ironman Lake Taupo NZ 1/3 2014

Om sådär cirka 56 dagar är det snart dags för start. Min andra Ironman ska genomföras. Förhoppningsvis slipper jag oroa mig för sjögräs den här gången då vattnet i Lake Taupo förmodligen är lite härligare än i Kalmar.
Bild

Lokal tid är det bara några timmar kvar till start, nerverna är påtagliga och den där speciella Ironmanstämningen ligger i luften. Fantastiskt men asjobbigt på samma gång.
Tankarna flödar- ingen punka idag eller krasch på cykeln, eller panik i vattnet. När startskottet går brukar tankarna släppa rätt så snabbt (handlar ju mer om överlevnad än om tankeverksamhet just då).
Ingen idé att oroa sig, det hjälper mig inte mot målet ändå. Det är bara att njuta och köra på helt enkelt.

Ända sedan målgången i Kalmar 2013 så har jag sett fram emot nästa utmaning. Visst var det skönt med träningsfria veckor direkt efter Ironman debuten. Men samtidigt blev tomrummet så mycket mindre när man hade nästa utmaning inom en hyfsat snar framtid.

Eftersom Ironman i Nya Zealand går tidigt på säsongen så kommer det bli årspremiär för både utesimning och långpass på cykeln. Tretimmarspinningen på söndagarna med Spif är det närmsta jag kommit ett långpass under vintern- ett bra alternativ då jag inte lyckats hitta glädjen på trainern i mer än typ en timme. Ska bli spännande och se hur det går när man har ca halva cyklingen kvar och kroppen tycker att söndagsspinningen är avklarad, det kanske är då man får visa vad pannbenet går för! 🙂

Bild
Mycket planering har det varit men nu är det snart bara upp till själva genomförandet. ”Bara” att toppa formen så gott det går sen köra på. Men först är det en lång flygresa, några uppladdningsdagar i Taupo, få ihop cykeln och ladda lite till.

Håll utkik på bloggen, vi kommer lägga ut smått och gott innan tävlingen och kanske några racereports efter.

Gott nytt Triathlonår allihopa önskar Anna Hellström med resterande SPIF-deltagare på NZ!

Bild