Tom & his shoes + Race Day!

Kurhaus 1/2 m Bratwurst Tom Streetfood Den arga mannen Pär & Jasmina Pär vid swim exit

Guten Tag!

Tyvärr hann vi inte med att blogga igår så här kommer litet upplevelser från gårdagen och tävlingsdagen. Vi intog en stadig frukost på hotellet Luisenhof på Bahnhofstrasse 7. Bra läge för övrigt, bara en 10 minuters promenad till expot och målområdet. Väldigt nära till centrum och gamla stan. Prisvärt.

Pre-race mötet ägde rum i Kurhaus kl. 11.00. Tysk ordning och disciplin och därmed ett mycket bra och informativt pre-race möte, så en eloge till arrangörerna. Pär och jag kollade in T2 efteråt. Banan ser nämligen ut på följande sätt:

1. Simning: sker i en sjö ca 30-40 min med buss från Wiesbaden. Där ligger således också T1.

2. Cykling: startar förstås vid T1 och avslutas 90K och 1 500 hm senare i centrala Wiesbaden vid T2.

3. Löpning: sker på en 4 varvsbana i ett vackert parkområde i centrala Wiesbaden.

Banan är krävande och som det meddelades på pre-race mötet; ”fair”. Det finns få möjligheter till att dra nytta av drafting eftersom det är mycket backar. Lite krångligt att starta simningen en bit utanför stan, men med många bussar för transport gick detta smidigt. Löpningen var väldigt bra, mycket publik och bra inramning. Platt bana.

Efter pre-race mötet tog vi cykel och bike+run bag och åkte bussen till simstarten för att checka in cykel och påsarna. När vi skulle lämna in påsen för löpning mötte vi Tom. Tom är från USA, ca 58 år och har kört Wiesbaden förut. När han skulle lämna in påsen denna gång sade han kallt: ”And I don’t want you to mix up the stuff in my bag. Last time I had two right shoes in my bag and I had to run the half marathon barefoot. I DON’T want to do that again!”. Vi hoppas att Tom fick rätt par skor i påsen denna gång.

Vi bestämde oss för att simma lite i sjön innan vi tog bussen tillbaka till Wiesbaden. Inga problem, skönt och rätt varmt i vattnet (dock våtdräkt tillåten). När vi hade simmat klart kom en båt åkandes med man från tävlingsorganisationen. Han skrek högt på tyska till alla som var kvar och simmade i vattnet att de måste gå upp nu. ”Schwimmen ist verboten!” (eller nåt sånt). ALLA hörde förstås hans ilskna tyska stämma utom de stackars simmare som låg och plaskade. De fick det hett om öronen när han kom ifatt dem! Tydligen är simning i tyska sjöar förbjudet om det inte finns badvakter i vattnet. Kanske något att informera om på pre-race mötet nästa gång.

Race Day!

Tävlingen skedde i vågstarter vilket innebar att proffsen startade 7.30 resp. 7.32. Därefter AG i intervaller om 10 min. Jag startade 8.05 och Pär 8.35. Fördelen är förstås att fältet sprids ut jämnare utmed banan, men däremot vet man ju inte om man plockar eller tappar en placering när man passerar medtävlare.

För min del funkade allt bra. Jag har inte haft möjlighet att kunna träna så mycket som jag har velat under vår och sommar så utifrån förutsättningarna är jag nöjd. Simning på ca 28 min, cykling på 2.46 och löpning på ca 1.26. Krävande bana och väldigt starkt startfält. Segraren i damklassen Daniela Ryf vann t.ex. på 4.31. Herrklassen var mycket jämn och vanns av britten Richie Nicholls på 21.47, 2.23.07 och en avslutande halvmara på 1.08.53 (sic!).

Att det finns slots till såväl Kona som Las Vegas bidrar förstås till att göra tävlingen attraktiv. Den kallas EM i Ironman 70.3 och det märks att det är många duktiga triathleter med, såväl i proffsklasserna som i AG.

Vi är mycket nöjda med arrangemanget och tävlingen. Resultatet? Nja, det är ok efter omständigheterna. Men Wiesbaden är en mycket charmig och vacker tysk stad och att tävlingen sammanfaller med vinfestivalen tycker vi är mycket bra, åtminstone så här på kvällen efter tävlingen.

Auf wiedersehen

Olle

 

Annonser

I Elvis fotspår…

Touchdown Wiesbaden! Pär Kristoffersson och undertecknad har idag anlänt till Wiesbaden utanför Frankfurt för att köra tävlingen Ironman Wiesbaden 70.3 som går nu på söndag. Förutsättningarna är utmärkta: 26 grader i luften, mycket backar (Pär och jag gillar syran i benen när 1 510 hm ska avverkas på 90K), allt inramat av en genuin tysk charm i denna idylliska stad längs med floden Rhen.

Wiesbaden är huvudstad i delstaten Hessen och kan utöver detta även stoltsera med 280 000 glada invånare plus ca 10 000 amerikanska medborgare, varav de flesta tjänstgör i den amerikanska försvarsmakten. En av de mer kända amerikanerna är förstås Elvis som tjänstgjorde här mellan 1 oktober 1958 och 2 mars 1960. Det var även här han träffade sin blivande hustru Priscilla Beaulieu (sedemera Presley). Hon var då 14 år och han 24 år. Andra kända profiler som har levt i Wiesbaden är:

  • Richard Wagner
  • Max Reger
  • Reese Witherspoon
  • Carl Fabergé
  • Mickey Rourke
  • Debby Ryan

Vidare kan nämnas att en stor vinfestival inleds i Wiesbaden just idag. En fantastisk tillställning med massor av uteserveringar som serverar lokala viner för en billig penning. Pär och jag har avnjutit två glas Johannes Ohlig som produceras ca 15 km från Wiesbaden. Det lär nog bli mer av vinet framöver.

Vi har checkat in och kollat expot. Många kända profiler på startlinjen, däribland Faris al-Sultan, Yvonne van Vlerken, Jan Frodeno, Thomas Hellriegel, Daniel Unger, Anja Beranek, Daniela Ryf för att nämna några så Pär och jag får det garanterat svettigt på söndag.

Vi återkommer med fler updates framöver. Några foton bifogas.

Vinprovning Gökur Checking in... Vinfestival Rheingau Pär & Kyrkan

Race Report – Olle

Aloha!

Här kommer en sammanfattning av gårdagens tävling. Uppstigning vid 3.45 på morgonen, men ändå utsövda eftersom vi somnade vid 20-tiden kvällen innan. Eftersom det blir becksvart ute kl. 18.30 här så är det inte svårt att somna tidigt. Frukost i form av hirsgröt med banan och några riskakor med honung. Givetvis en kopp java till det för att kicka igång kroppen. Skönt att ha starten på promenadavstånd. Body-marking öppnade 04.45 och vi var där strax efter att de hade öppnat. Väldigt trevlig och effektiv service och det gick väldigt smidigt att lämna in special-needs bags för cykel och löpning. Incheckningen avslutades med invägning.

Sedan var det dags för en sista koll på cykeln, pumpa däcken, packa bars, gels och sportdryck. Väntan innan starten är det värsta på hela dagen; nervositeten, spänningen, vetskapen om att från det att starten går, till dess att jag går i mål så handlar det bara om en enda sak: att oavbrutet pressa koppen framåt, fortare hela tiden. En mental övning lika mycket som en fysisk.

Jag satte mig på en gräsmatta vid sidan om startområdet för att få lugn och ro. Såg Rasmus Henning göra några sista förberedelser, liksom den gamle franske mästerskapscyklisten Laurent Jalabert.

Klockan 06.30 startade proffsen (herrarna) och 5 minuter senare damerna. Jag var tidigt i vattnet för att simma in lite och positionera mig. När starten gick kl. 07.00 fick jag en bra start. Inget slagsmål alls de första 500 meterna vilket var jätteskönt. Simningen gick ok och jag kom runt på 1.07. Visst hade jag hoppats på en något snabbare tid, men det är en lång dag och några minuter mer eller mindre på simningen är inte avgörande för min del.

Kom iväg bra på cykeln och började cykla om folk redan på Kuakini. Det var medvind de första 4-5 milen till Waikoloa så jag tryckte på rätt bra för att dra nytta av den lätta cyklingen. Såg till att dricka mycket vatten och att få mig mina Enervit-bars och salttabletter. Kom lite kastvindar vid Hapuna Beach och kände mig i god form när jag kom till Kawaihae och stigningen upp mot Hawi. Stigningen är 18 miles (ca 29 km). Inte särskilt brant och bara 300 hm, men det jobbiga är vinden. Kraftig motvind hela vägen gör den ansträngande för de flesta. Tyckte jag såg Vanhoenacker och Jacobs leda cyklingen när jag mötte dem på vägen upp mot Hawi.

Blev omcyklad av Jalabert och det var rätt kul att se att han hade ett helt koppel som låg och draftade bakom honom. Eller kul och kul, kändes ju sådär med draftare. Hängde på dem sista vägen upp till Hawi där jag skulle få min special-needs bag (2 flaskor dryck och några gels). Tyvärr sjabblade funktionärerna till det och jag fick inte min påse utan fick vända tillbaka och vänta tills det att de hade hittat den. Tappade förstås Jalabert-klungan, men nåväl, det är bara att blicka framåt och tänka positivt.

Passerade Pär och Magnus på vägen ner. Magnus hade fått en penalty vilket han var missnöjd med. Jag hade ändå rätt bra med krafter kvar när jag kom ner till Kawaihae och hoppades på lite finfin tailwind på vägen hem. Men icke. Det var 6 ganska jobbiga mil hem. Hittade dock en bra grupp att köra med så det flöt på bra. Inne på Makala Blvd låg jag lite för nära killen framför och åkte förstås på en 4’ penalty. Lite lätt störande när man har kört 179 km, men den var korrekt dömd, så jag fick skylla mig själv. Träffade David i penalty-tältet och vi skämtade mest åt situationen. Så T2:an blev lite längre än tänkt. Cyklingen gick på ca 5.03 vilket var sämre än jag hade räknat med, men vinden gjorde den som sagt tuff.

Ut på löpningen och första känslan var ”detta kommer aldrig att gå, lika bra att lägga ner.” Men det brukar sällan vara det bästa framgångsreceptet. Bara att kriga på och komma in i rytmen. Efter ett toastopp vid vändningen i Keauhou Bay kändes det mycket bättre och jag hittade flytet i löpningen. Såg Jonas och Magnus före mig på löpningen och fick förnyad energi. Palani är en benknäckare men sedan är det ut på Queen K och kämpa. Som tur var doldes solen bakom molnen så det var inte alls så varmt som jag hade väntat mig. På vägen sprang jag om Jonas som uttryckte problem med värmen. Och på väg ner till Energy Lab sprang jag om Magnus och Peter. Fick min special-needs bag och en ClifShot Chocolate som jag hade drömt om hela vägen! Sedan är det som en glad funktionär ropade ”Final home-stretch”. Vägen hem handlade bara om pannben och backen upp mot Palani kändes som Abborrbacken. Men efter det är det bara 2K kvar, nedför hela vägen. Tid att njuta och höra publikens gratulationer längs med Ali’i Dr. Målgång och Mike ”The Voice of Ironman” Reilly’s klassiska ”You are an Ironman!”. Sluttid på cirka 9.49 vilket var helt ok. Kona tar tid att behärska och jag förbättrade mig med cirka 30 minuter jämfört med fjolårets race.

Slöt upp med Calle och Peter på Lava Java senare på kvällen. Hängde kring målet och såg de sista tävlande gå i mål strax före midnatt. Helt otrolig stämning och kul att se Pete Jacobs (segraren i herrklassen), Leanda Cave (segraren i damklassen), Andy Potts, Mirinda Carfrae med flera stå i målområdet och ta emot de sista hjältarna. Fantastiskt imponerande!

Idag blir det snorkling vid Kealakekua Bay, arrangerat av Endurance Sports Travel. Sedan ska jag ta några veckors vila från allt vad träning heter.

Stort tack till alla som har följt Fredrik, Pär och mig på vårt äventyr på Hawaii. Det har varit en fantastisk resa och jag vill tacka SPIF, alla sponsorer men i synnerhet Ted Ås och 2XU, Stefan Gander och Enervit, Glenn Thejl på Bikesports och Louis Garneau. Ser fram emot att få komma tillbaka till Big Island och utmana mig själv igen. Pressa kroppen lite mer. Bli snabbare, starkare, uthålligare. Men det blir en annan resa.

Mahalo,

Olle

Louis Garneau, Randy och tävlingsnerver

Aloha!

Time flies – and then you race Kona. Idag är det torsdag förmiddag och om två dygn kommer jag förhoppningsvis att pressa järnet ute på Queen K. Idag är det vila som gäller för mig, Fredrik och Pär. I morgon känner vi lite på vattnet och buggarna. Sedan är det race som gäller.

Nervositeten inför tävlingen börjar också kännas. Och konstigt vore det väl annars när man befinner sig i epicentrum för triathlon. När jag går runt på Expot inför vanliga Ironman- eller triathlontävlingar brukar jag alltid tänka:

”Shit, det är helt otroligt vad alla ser vältränade ut!”, eller

”Har alla köpt nya cyklar till den här tävlingen??”, eller

”Hmm, jag borde nog sista-minuten handla en P5:a…”

När tävlingen väl startar brukar det dock visa sig att alla inte är lika bra som de ser ut att vara, och jag brukar kunna placera mig hyfsat väl. Så är det inte riktigt på Kona. Här ser ALLA otroligt vältränade ut. Och dessutom är dem det. Alla som är här har kvalificerat sig för att komma till startlinjen. Alla hör till de bästa i sin åldersgrupp. Konkurrensen är med andra ord stenhård. Därför blir det ännu viktigare att göra sitt eget race och att inte tänka för mycket på vad andra gör. Le, ha kul och kör stenhårt. Det får bli mitt motto. Och glöm inte; allt är möjligt och det är inte slut förrän mållinjen är passerad. Och då fortsätter livet ändå, hur det än gick i tävlingen.

Vårt boende och all vår markservice sköts av Ken Glah och hans kollegor på Endurance Sports Travel (EST). De ställer verkligen upp och hjälper till med allt; boende, frukost varje morgon, transporter till köpcentrum och cykelbutiker, cykelmekaniker, you name it. Det är en helhetslösning som vi verkligen kan rekommendera. Eftersom jag varken är bra, eller tycker att det är kul att mecka med cykeln var jag särskilt glad att Randy fanns där för att limma tubtäck och gå igenom hela cykeln. När jag lämnade in cykeln till Randy utspelade sig följande dialog:

–       ”Randy, could you please make sure you don’t glue the tires too hard to the wheel. In case I get a flat, I wanna be able to rip off the tire quickly.”

–       ”Olof, you know what I do for a living when I’m not working with Ken, right?

–       ”Eh… no.”

–       ”I’m a professional bike mechanic. I’ve worked 20 years for teams like Garmin-Cervélo, Radioshack, Bontrager etc.”

–       ”Oh, ok. I’m very sorry Randy, wasn’t my intention to question your competence.”

Jag måste knappast tillägga att jag kände mig lite generad. Men Randy tog inte illa upp. Slutsats: EST vet vad de gör och de gör ett riktigt bra jobb.

Fredrik, Pär och jag vill även rikta ett stort tack till Thomas Ahlerup på SPIF och Glenn Thejl på Bikesports för sponsring med hjälmar (Vorttice) och skor från Louis Garneau. Vi testade hjälmarna igår och de sitter som gjutna. Skorna var slut i min storlek (44) så de ska jag försöka hämta ut idag när de hade fått in fler. I och för sig hade han ett par, men dem skulle Chrissie Wellington få. Stora fötter – stor, fantastiskt inspirerande idrottskvinna och människa!

Ikväll blir det middag med Wim, David och hans bror. Vi tänkte att vi grillar lite på vår innergård och sätter oss på vår balkong med 180 grader havsutsikt och njuter av kvällssolen och det sövande ljudet från vågorna som rullar in mot stranden. Jag längtar verkligen hem till höstrusket hemma i Sverige… NOT!

Mahalo,

Olle

Mera foton…