Race report Ironman Brazil

Klockan ringde 3.30. Drog på mig tävlingskläderna, käkade frukost och tog bussen ner till starten. Tittade igenom innehållet i växlingspåsarna mest för att lugna nerverna jag visste ju egentligen vad som fanns där i men man kan liksom inte titta nog många gånger. Fyllde vattenflaskorna med sportdryck och hängde på väskan med punkakittet bakom sadeln och snackbagen på ramen. Rekomendationen var att inte lämna något vid cykeln under natten så jag hade med mig alla småprylar till starten på morgonen.

På med solkräm, vaselin och våtdräkten. Det tog en stund att lyckas fråga vart jag skulle lämna street wear bag. Försökte med ”El blanco plastico bolso, en donde?” Till sist fattade dom att jag undrade vart jag skulle lämna den stora vita påsen som jag hade i handen. Borde inte den viftande påsen och de ryckande axlarna räcka?

Nu var det dags att försöka förstå vart simstarten var. Speakern pratade portugisiska så jag hade inte fattat något av vad som ropades ut så jag försökte fråga en av funktionärerna. Which way to the swim start? Funkade inte. Försökte med kroppsspråk eftersom att ordet simstart inte var något jag fick lära mig på spanskalektionerna och det hade nog inte funkat här ändå. Efter ett tag dök Ken Glah upp och pekade självsäkert mot ena hörnet av tältet. Han har gjort över 70 Ironman så det finns nog inte så mycket som stressar honom inför start längre.

imgm4208

Simstart

Simningen går i formen av ett M där man börjar från höger och springer 70 meter på stranden ungefär halvvägs.

Ironman Brazil Swim

På väg ut mot första bojen var det en del vågor och jag hade svårt att se bojarna när jag siktade. Vågorna kom nog mestadels från båtarna jag upplevde bara det en kort del av sträckan. Jag lyckades hitta en snubbe som verkade sikta ofta och simmade i min takt, slog följe med honom och la mig på hans vänstra sida och spanade efter honom och skippade att sikta i typ 10 minuter. Skönt att kunna fokusera på att bara simma en stund.

När vi närmade oss en av bojarna ute i havet då börjar folk helt plötsligt bete sig som om vi var nära mållinjen. Här var det slagsmål men jag krigade tillbaka. Det fanns 2 gigantiska bojar längst ut på de två vändorna ut i havet. Bojarna var 4 meter höga och i formen av en spelpjäs från Fia med knuff, de syntes väldigt bra. De som hade varit så små innan kändes helt plötsligt sjukt stora. Det var svårare att hinna något att sikta på när vi skulle simma in mot land, jag siktade på den delen av stranden där sanden syntes, dvs där det inte fanns något folkhav. Antog att det var mitten av den avspärrade delen av varvningen på land. Jag borde ha tittat ut något landmärke dagarna innan.

Halvvägs ut till bojarna var det väldigt mycket maneter, pyttesmå och genomskinliga men det kändes som om det var fullt av ris i havet. Ibland fastnade dom mellan fingrarna, jag övervägde att simma med knutna nävar men insåg att det nog var en av mina sämre idéer. Ibland burrade garminklockan till och jag hann tänka att den nog ser ut som ett blänke på ett fiskespö och funderade på när hajarna skulle dyka upp.

När jag närmade mig stranden så började folk simma om igen, än en gång som om vi var nära mållinjen. Jag tänkte för mig själv… Har du legat bakom mig i 1timme och 20 minuter så håller du inte länge till. Mycket riktigt, 20 sekunder senare och deras snabbaste 25a någonsin så lunkade jag förbi.

Uppe på stranden visar klockan 1.24 vilket är min snabbaste simning hittills. Kände mig inte trött överhuvudtaget, hade lätt kunnat ta ett varv till. Så har jag aldrig känt innan, jag har bara varit glad att det är över vid tidigare IM simningar. När vi kommit upp ur vattnet så  började folk att promenera, va?! Det är ju tävling kom igen nu. Så jag sprang.

När jag kom upp mot transition står ett gäng funktionärer på rad och hjälper till att få av våtdräkterna. Jag har aldrig tagit hjälp innan men jag testar väl tänker jag. Lanttoröven hinner knappt nudda marken så har två funktionärer tagit tag i dräkten och slitit av den. Två händer räcks fram för att hjälpa mig upp. Helt sjukt grymt!

Transition

Förundrad över att brallorna inte följde med springer jag vidare. Bredvid mig dyker nu en stor vältränad svart snubbe upp, vi sprang som ebony och ivory i soluppgången och småsnackade om simningen och garvade åt att tävlingen knappt börjat. 18 mil cykel och en mara på det. Ha en fin dag hann jag säga innan han försvann.

Inne i tältet så står funktionärerna och hejar som galningar längst hela ena långsidan inne i tältet. Gilla! Plockade min cykelpåse och sprang in mot tjejdelen av omklädningstältet.

Transition IM Brazil

Här möts jag av halvnakna tjejer som gör sig redo för en heldags cykeltur. Speciellt en minnesbild fastnade, en brasilianska står med tribyxorna vid knäna och hukar sig ner för att komma åt att smörja varenda välvaxat veck med vaselin. Woha den hamnar i minnesbanken över saker jag helst inte ville se men inte kan ta bort. Vassego nu är den även på er hornhinna. Jag simmade i cykelbyxor och sportbehå, jag drog på mig min torra cykeltröja som hade ryggfickorna fulla med gels och en vindjacka (Zürichs helvetesväder är fortfarande alldeles för färskt i minnet för att lämna jackan). På med tröjan, skorna, hjälm, glasögon, handskar och sedan iväg.

Joggar så graciöst man bara kan i cykelskor ut mot cykeln. Gjorde ett snabbt stopp på bajemajan, plockade cykeln och drog iväg ut på 18 mil.

2 dagar innan race fick vi veta att det inte kommer finnas några gels eller bars alls under tävlingen. Vi panikshoppade några nya gels och bars. Min plan var att vara självförsörjande på kalorier fram till sista delen på löpningen då allt är tillåtet för att få en att fortsätta.

I början på cyklingen var det helt tyst. Ingen säger nåt. Ingen. Jaja dom är väl trötta, jag är lite norrländsk en stund och går in i min bubbla och börjar plocka placeringar. De som nyss gjorde sin snabbaste 25:a sitter nu upp och äter…har dom missat att totaltiden räknas? Ganska snabbt kommer vi till en brant backe och jag sitter upp och passar på att käka lite. Blir omcyklad. Här drar Mary från Canada om mig, hon kör på kadens och maler på bra på låga växlar uppför. Såg henne några gånger till men sen hittade jag henne på löpningen igen. När det sen går utför njuter jag av att gravitationen helt plötsligt hjälper mig så jag bränner om många. Dom verkar inte ha något hyfs på väg utför, jag testar med ”on your left”, ”stay right”, deretcha, isquierda, en su isquierda. Inget funkar. Hatar att bromsa i nedförsbackar men efter ett tag börjar Renato, Alejandro, Coco och alla de andra som jag cyklar om i nedförsbackarna att hajja att det är så här det kommer att vara nu. Dom drar om uppför och jag nedför. Får några uppmuntrande ord ibland men de är mest tysta. Försökte prata med några i uppförsbackar och när vi passerade varandra i motvinden och det gick typ i 22 km/h för alla. Fick mest ursäkter om att deras engelska var dålig. HALLÅ prata med mig jag har varit tyst i 6 timmar snart!!! Jag är inte bra på att vara tyst under tävling då dör en bit av mig och jag börjar tänka på hur trött jag är och hur ont jag har.

Cyklingen

Efter 12 mil tar det säkert 10 minuter för mig att räkna ut min totala cykeltid om jag fortsätter i samma hastighet. 2/3 av cyklingen har tagit 4 timmar. Va fan blir det. Jag gångrar med två och kommer fram till att cyklingen kommer ta 8 timmar. Hur långsam är jag tänker jag, vad har jag pysslat med hela tiden?! Sen går det upp ett ljus och jag inser att jag ska dela cykeltiden med 2 för att få ut 1/3 del och lägga på den tiden på nuvande. 6 timmar är ju bra inser jag, det är ju 30 i snitt. Jag ser mig omkring. Nu ser folk svintrötta ut, jag är ju inte så där trött som dom ser ut. Möter Sofie precis nu och hon sitter upp. Och det är en stor klunga som jag möter. Vad håller jag på med? Kör nu, du är ju inte ens trött!!! Det är ju inte som om det är 20s hastighetsbegränsning här. Ok jag är trött men inte helt slut. Mina ben har mycket mer att ge och jag kan ligga i tempo vilket var ett av mina mål att kunna göra det hela vägen.

Ironman bike brazil

Cyklingen gick fram och tillbaka och jag fattade aldrig om de jag mötte var före eller efter mig. När de man möter har en motorcykel framför så är det ledaren så mycket kunde jag räkna ut. Det var ungefär det. Skit samma tänkte jag, det är samma 18 mil för alla oavsett om de är före eller efter, vad ska jag med den informationen till. På slutet var det rätt stark motvind. Samma sträcka som på förra varvet gått i 40 gick nu i 22. Sista kilometrarna tog evigheter. Började möta löpare längst sidan av vägen och önskade bara att få kliva av den förbannade cykeln som nu var nästan gratis om någon ville ha den.

Rullade in på transition. När jag hoppar av på det markerade sträcket har jag svårt att hålla balansen så en av funktionärerna håller i mig när jag graciöst slänger benet över cykeln och börjar jogga mot växlingsområdet. ”No no give me the bike” säger han och tar cykeln och jag får fortsätta rakt fram mot tälten. Yes, hoppas jag aldrig behöver se den igen!

T2

Drog av mig cykelbyxorna och på med tribyxorna som jag tänkt springa maran i. Av med cykeltröjan och på med sverigetröjan. Hoppades på att få hejarrop tack vare den trots att jag befann mig i det här icke engelsktaladelandet. Sweden borde de väl förstå, vi tar ju dom i fotboll…typ.

Sprang sida vid sida med en stor vältränad svart snubbe…igen. Hey its you. Lisa, I saw you on the bike. Än en gång springer Benettonreklamen genom transition tillsammans. Han sa att vi skulle springa hela maran tillsammans nu, han sträckte fram handen och hälsade. Innan jag hann tänka hade jag alltså tryckt min högra hand i någon annans förmodligen precis lika äckliga hand. Med det här i mitt huvud försvinner han iväg i solnedgången…hans plan var tydligen inte att hålla 7 tempo hela vägen. Hej då Ebony. När de första obligatoriska fruktansvärda 5 km är bakom mig så börjar det kännas bra. Tittar ner på klockan som visar 5.12 tempo. Oj jag kommer få en sub 4 IM mara. Hur kortsiktig och trög är man inte. Efter ytterligare några km så kommer jag till monsterbackarna och börjar gå. Möter Anders som säger att han haft en jobbig dag, kroppen är inte med honom. Trodde jag förstod hur han menade men det var nog värre än den vanliga Ironman striden med kroppen.

5 minuter senare möter jag Sofie, båda två mötte jag i monsterbackarna där vi bestämt oss för att promenera över så jag hade ingen aning om ifall de sprang annars. Snart kom även Mary och sprang om mig. Jag mötte Roger och  några andra som rest med Endurance sports travel. Roger såg så pigg ut och sprang så bra att jag längtar till att passera 70 år. Riktigt imponerande, jag kan bara önska att jag är lika snabb och uthållig då.

Ironman Brazil Run

Löpningen börjar med ett längre var på 21 km där ett parti är väldigt väldigt backigt. Andra halvmaran är 2 varv på 10 km, helt platt. Varven går längst samma sträcka delar av varven och man möter folk hela tiden. Äntligen fick jag prata lite. Tack vare Sverigetröjan får jag några extra hejarrop, några Forza Sueca, Forza! En del säger GO Switzerland. Några föräldrar säger till sina barn ”titta hon kommer hela vägen från Sverige” på spanska/portugisiska. Efter ungefär 13 km när jag passerat backarna andra och sista gången ser jag Mary lite längre fram. Jaaa äntligen någon trevlig att prata. Jobbar mig fram och känner mig som en stalker. Hey Mary, how are you? Vi har sprungit, cyklat och simmat väldigt lika hela vägen. Om hon inte bokstavligen säger åt mig att dra åt skogen så kommer jag hålla mig vid hennes sida tänker jag. Det är så himlarns trevligt med sällskap och jag tror jag presterar bättre när jag får tänka på annat än hur ont jag har och hur långt det är kvar. Vi lunkade på tillsammans resten av vägen. De gånger jag frågade hur långt vi ska springa innan vi får gå en stund så var hennes svar alltid 3 gånger längre än mitt mentala mål. Jag tänkte lyktstolpar, hon kvarter. Bra push! När vi närmar oss vårt andra armband vilket betyder att vi ska ut på sista varvet. Sista 10 km. De är mentalt jobbiga och roliga samtidigt. Sista varvet innebär att man aldrig behöver springa på samma plats någonsin igen. Underbar känsla. Kroppen vill vila men vill samtidigt in i mål så fort som möjligt. Nu säger Mary att hon tänkt försöka springa så mycket som möjligt av sitt sista varv. Nu kommer jag att förlora mitt sällskap jag kommer inte fixa det här tänker jag. Vill bara påminna om att jag tidigare trodde att jag skulle göra sub 4, hur störd är man inte. Vi går igenom aid stations och ”springer” så mycket vi kan utöver det.

Efter 4 km säger Mary ”Im not going to stop for anything to drink anymore”. Vi springer genom aid stations och funktionärerna skriker ”GO girls GO, GO Mary, GO Lisa”. Ju närmare mål vi kommer så inser jag att 13:30 kanske inte är omöjligt ändå. Nu stannar jag inte för något! Jag känner att Mary halkar efter lite när jag börjar sniffa efter mållinjen. Kom igen nu, lämna mig inte hinner jag precis säga och då dyker Roger upp. Han har sprungit för att möta oss. Efter att han sprungit i mål så har han alltså kommit tillbaka för att möta Mary. Jag vill också bli 70 år och vara så där grym!!! Jag har tidigare frågat Mary om hon vill ha ett eget målfoto, hon sa ja så nu bränner jag ut mitt sista krut och springer in före för att lämna mållinjen fri så att Mary och Roger får ett eget målfoto. 13:30:35 visar jätteklockan när jag springer in. En sån lång dag och 35 sekunder ifrån sub 13:30 som varit min potentiellt bästa tid sen förra året. Maran slutade på 5:09, jag hade hoppats på att få gå under sub 5. Jag hade haft det i mig men jag är dålig på att plåga mig själv för att få en bra tid. Nästa gång ska jag lyckas plåga mig!

målgång ironman brazil

Lisa och Mary Ironman Brasil 2013

Plus

  • Funktionärerna var bäst hela dagen. På löpningen skrek de ”vi ses snart igen, vi är här när ni kommer nästa gång” de var verkligen där och gjorde allt för oss.
  • Finisherhandduken. Gillar att bli påmind om tävlingen under träningspassen i vinter.
  • Funktionärerna, än en gång. Dom var verkligen så sjukt hjälpsamma och peppande hela dagen.
  • Transition funkade supersmidigt.

Minus

  • Vattnet var helt slut sista 4 milen på cyklingen. Allt vi fick var Gatorade. Jag hatar Gatorade!
  • Simstarten var långt från växlingsområdet. Borde haft ett par skräpflipp flipps att släng när jag kom ner till stranden.
  • Det var dåligt skyltat inne på området och speakern pratade bara portugisiska. Jag hade problem att ens hitta till simstarten från växlingsområdet och ingen fattade vad jag frågade efter. Skyltar med BIKE IN, BIKE OUT, SWIM hade varit ett plus.
  • Jag saknade Speakern från alla andra IM tävlingar. Den här killen fick inte igång publiken alls.
  • Under löpningen förstod jag aldrig vad som fanns vid varje station. Skyltar hade varit bra. Alla funktionärer skrek ut det som dom hade att bjuda på ”agua, gator, banana, pan” men man är rätt trögtänkt, att alla pratar portugisiska gör det inte lättare. Ett tag skrek jag ”soppa soppa” vid varje station men ingen hade soppa, alla sa bara ”nästa station”. Jag kände mig rätt efterbliven som inte fattade varför ingen bara inte kunde ge mig soppa det skulle ju finnas.
  • Tidtagningen visades aldrig på ironmanlive.com, jag som ropade Hej Mamma, hej pappa varje gång jag sprang över de pipande mattorna.

Om du har tänkt att köra IM Brasilien så hoppas jag att du fick lite hjälp på vägen och missa inte att anmälan öppnar imorgon och säljer slut på 30 minuter. Alla andra som kämpat er hela vägen ner hit, tack för att ni orkade läsa.

Annonser

Provsimning och registrering

Morgonen började med en bra frukost med massor av färsk frukt, för Anders som även skulle kunna kallas mr Papaya var lyckan gjord redan där. Efter frukost drog vi ner till starten där det idag skulle hållas en träningstävling. Det kändes faktiskt som en riktig start och hade fler deltagare och åskådare än en vanlig svensk tävling. Vi simmade första varvet av simsträckan som är på ca 2 km. Kändes som om det var strömmar längst med stranden som drog oss mot uppgången för simningen, hoppas dom fortsätter åt samma håll och inte vänder på tävlingsdagen. Nu får man faktiskt lite hjälp åt rätt håll.

Ironman Brazil Swim

På bilden är starten nere till höger, vi simmade ut och rundade 2 bojar och tillbaka. Jag fajtades med små maneter mest i mitt huvud, Anders trodde att det var luftbubblor och Sofie hade hört att det var alger vid vattenytan. Det visade sig vara små maneter som inte bränns men det kan kännas som om det är skräp i vattnet emellanåt. Det var 21 grader i det smaragdgröna vattnet. Gillar att dom styr upp event innan tävlingsdagen så att man får prova på delar av banan.

Simträning_IM_Brazil

Efter simningen så passade vi på att registrera oss, det flöt på relativt bra då det ännu inte var så mycket folk. Sen blev det god lunch. På många av restaurangerna serveras det rödbetor vilket passar utmärkt med tanke på den positiva effekt studier visat av just rödbetor på konditionsidrott.

Efter lunch dök Thomas upp, vi hängde lite på expoområdet där Sofie och Anders köpte varsin ny hjälm enligt devisen alltid något nytt på tävling. Sen var det dags för race brief, en genomgång av hur tävlingen är upplagd, när olika moment som incheckning av cyklar sker, vilka regler som gäller osv. Bland annat fick vi veta att de ändrat reglerna så att man bara får gå i mål med max 2 släktingar, många har med sig hela familjen till tävlingen. Förra året var det en tävlande som gick i mål med 18 släktingar. Vart är vår hejjarklack undrar vi. Genomgången hölls vid tre tillfällen, på engelska, spanska och portugisiska. Vi valde den på engelska och vi var väl totalt 30 personer i en sal som rymmer 1500 pers – förmodligen så var det fler när genomgången hölls på portugisiska.

Racebreif_IM_Brazil

Touch down Brazil

Äntligen på plats! Vi anmälde oss i oktober och sedan dess har vi räknat ner, dagarna försvann väldigt snabbt på slutet. Resan hit gick från Stockholm via Lissabon – San Paolo och sedan Florianopolis. Totalt ca 16 timmars flygtid plus lite byten och transfer. Tidsskillnaden är -5 timmar. När ni käkar lunch på söndag så går starten för oss.

I år är vi fyra svenskar (Lisa Lantto, Sofie Lantto, Anders Gustafsson och Thomas Ahlerup) som kör och det är 5 år sedan någon svensk körde här senast men ändå pratas det om tävlingen i Sverige så vi bestämde oss för att testköra och se om det är så bra som alla säger. Ironman Brazil är stort, väldigt stort – ca 2200 deltagare varav det flesta är sydamerikaner och det märks att tävlingen kommit till stan. I Brasilien stänger man av motorvägen när det är tävling, inget konstigt med det – undrar när vi får se det i Sverige…

Vi bor med Endurance Sports Travel (EST) som är lite som Ironman-charter. Man ordnar själv flyg men sedan tar de hand om resten vilket är väldigt bekvämt speciellt i ett land där i princip alla bara prata Portugisiska. Det finns en stor organisation på plats med massor av folk som hjälper till från EST. Man hämtas på flygplatsen och det finns bussar mellan hotellen och expoområdet eller om man så vill kör en till en restaurang om man vill äta. De har även mekaniker på plats som det bara är att lämna in cykeln till så justerar de växlar och ser till att cykeln är tipp-topp.

På bussen från flygplatsen hade vi sällskap av Pro-atleten Petr Vabrousek från Tjeckien som kört IM Brazil ett flertal gånger, en skön snubbe  som gav små tips om de delar av cykelbanan som vi körde för att komma till hotellet.

I dag har vi slappat och kollat in expoområdet, simstarten och omgivningarna runt hotellet. Det är lågsäsong och därför lite folk. Temperaturen är behaglig för tävling, mellan 15-20 grader.

I morgon kommer Thomas Ahlerup, då är alla representanter från Sverige på plats.

Ett känt ansikte att heja på

Pär var uppe ur vattnet före Olle men nu har Olle dragit förbi på cyklingen. Det känns tryggt att de har varandra ute på banan och får heja på ett känt ansikte ibland. Det betyder mycket speciellt på en internationell tävling. Nu går det uppför och börjar bli segt men de snittar fortfarande runt 30 km/h. Fredrik passerade 90 miles på tiden 5:34 och Wim på 5:32, de ligger också med bara några få minuter ifrån varandra. Hoppas dom får chansen att snacka lite innan det är dags att hålla 10 meter lucka igen.

Stämmningen är på topp i spinningsalen när vi följer loppet på storbildsskärm. Vi hinner med en paus innan det är dags att cykla igen, några varvar med löpning och stretch ett fåtal sitter kvar och tuggar på. Det är ju väldigt lyxigt att få hela gymmet för oss själva.

Rikard och Bernardt varvar cyklingen med löpning i pausen.

Det börjar bli liiiite stelt nu. Dags att väcka benen.

Johanna, Anders och Joel är inte här för att fika. 🙂

Kaffemaskinen börjar bli en bra kompis när klockan närmar sig midnatt.

Starten för Ironman Hawaii har gått!

SPIF har intagit spinningsalen på Friskis Lindhagen för att följa livesändningen från Hawaii. Är det någon som har vägarna förbi med en pizza eller  vill titta in och cykla en stund under kvällen/natten så är ni välkomna.

Vill du följa SPIFarna live så finns live tracking här
1688 Olof Norberg
778 Fredrik Johansson
1018 Pär Kristofferson
782 Wim Timmermans