ITU – Chicago

eller 

hur Gundes klubb för de som aldrig brutit en tävling återigen blev ännu mer exklusiv

Har varit i Charlotte North Carolina på konferens under en vecka, eftersom jag ändå hade byte i Chicago lyckades jag arrangera resan så att den passade med ITU finalen. Jag anländer till Chicago på fredagen och det är varmt och fuktigt. Jag lyckas gå av tåget ett par stationer för tidigt och är ordentligt svettig när jag kommer fram till hotellet. Som svensk så tror man ju att det är höst och visst ligger Chicago i norra USA? Det borde väl inte vara sommarhetta nu? Nåja, det är ju skönt med lite värme inför morgondagens tävling som startar redan 06:30. Jag checkar in på hotellet och börjar leta efter kvittot som visar att jag har en hyrcykel att hämta, men det har jag förstås supit bort någonstans i North Carolina. Tur att hotellet har bra Wifi så jag kan hitta cykeluthyrningens hemsida. Ser att de stängt ner sin affär i centrala Chicago där jag trodde att jag skulle hämta cykeln. Men de har en affär i norra delarna av staden, men hur tar jag mig dit? Ringer cykeluthyrningen och får en vägbeskrivning. Tur att jag tog det tidiga flyget hit. Skyndar iväg för att hitta en tågstation. Tackar gud för Google maps.

Hyra cykel gick fint, det trickiga var att ta sig hem genom Chicagos centrala gator i rusningstrafik.  Ser några cykelbud som tar sig fram elegant och hänger på dem.  Lovar mig själv att efter detta skall jag sänka resans riskprofil.

Cykel hyrd och installerad på hotellet.

Nästa steg är att hämta sitt bib-nummer och sin goodybag. Vandrar iväg mot parken där ITU huserar, inser snabbt att Chicago är av en annan skala än Stockholm. Det som jag tog för en park av Kungsträdgårdens storlek visar sig vara flera kilometer lång. Ser inte ett ända ITU-tält men väl massor av triathleter, speciellt Mexico verkar ha en stor och högljudd trupp på plats. Nu har dock vädret ändrats dramatiskt. Det är fortfarande varmt och fuktigt men mörka moln tornar upp sig på himlen och man kan inte längre se toppen på skyskraporna. Jag hinner precis plocka ut min goodybag innan de stänger ner hela parken och skickar ut alla människor. Åska och regn på väg in. Tydligen livsfarligt att befinna sig i en park under dessa omständigheter.

Före åskan. Letar efter tävlingsområdet.

Tävlingsdagen går jag upp klockan fyra och äter lite 7-eleven inköpt frukost för att senare bege mig ner mot tävlingsområdet. Åskovädret har upphört men det har blivit betydligt kyligare. Mer som svensk höst. Det har blåst rejält under natten också vilket resulterar i att simningen kortas av till hälften. Några bojar har tydligen flutit ut till havs och säkerheten kan inte garanteras. Starten går och det är lite vågigt när vi drar igång, inte alls som Kalmar i år, men en och annan klunk av Lake Michigan lyckas jag svälja ner då vågorna kommer lite oberäkneligt. Då simning är min svaga gren gläds jag dock av kort simning och väldigt lång löpning (minst 500m) till växlingsområdet. Det här passar mig. Upp på cykeln och iväg på avstängda breda gator. Dock inte som i Stockholm där men får köra över Västerbron och njuta (om man hinner) av utsikten. En stor del av cyklingen går genom tunnlar och vägar med andra vägar ovanför. Min GPS signalerar upprepat att den tappat täckning. Efter första milen piper min GPS och säger att jag cyklat i 22 minuter. Konstigt, jag som trodde att jag höll i alla fall än 37-38 km/h på de platta gatorna. När jag kör förbi varvningen som borde vara efter 2 mil så säger GPSn knappt  15 kilometer.  Förstår att jag inte kan lita på Garmin i den här terrängen.  På andra varvet känner jag att jag mig stark och kan öka på farten på cyklingen, passerar folk hela tiden och har endast blivit omkörd av en enda amerikan. Känns bra. Växlar in till löpning med en cykeltid på ganska exakt timmen.

Ut på löpning. Benen känns lite stumma men det brukar ju gå bort efter ett tag. Ligger på kilometer tider runt 4.10. Inte lika bra som i Stockholm för tre veckor sedan, pubrundor på kvällarna och konferens-donoughts till frukost är kanske inte den optimala uppladdningen för triathlon. Är ju långdistansare och känner mig ändå ganska pigg. Bara benen börjar funka lite bättre så skall det bli en snabb avslutning på tävlingen. Tyvärr så gör de inte det, efter 5 kilometer så känner jag av den gamla gubbvaden som jag haft problem med tidigare år. Hoppas att det skall gå bort men det gör det inte. Efter ca 6 km får jag stiga av.  Besviken. Trist att inte kunna avsluta, hade en bra placering på gång. Trista att åka hela vägen till Chicago för att bryta en tävling. Trist för att jag återigen får en löpskada, hur ska jag återigen kunna bli en bra löpare om jag hela tiden blir skadad. Men naturligtvis mest trist för att jag nu inte längre får vara med i Gundes klubb över folk som aldrig brutit en tävling. Skit.

Snart dags att ta flyget hem. Hann dock under gårdagskvällen titta lite på några som verkligen kan springa, inga gubbvader där.

Mola och Gomez gör upp om segern

Brownlee et al in action.

Chicago by night – dags att åka hem.

Race Report – Ironman Florida 70.3

Ironman Florida 70.3

Efter dryga två kilometer in på löpning så kom krampen i baksidan av höger lår. Jag stannade och stretchade, startade, men krampen kom tillbaks och jag fick återigen stanna och stretcha, lite ordentligare denna gång. Watch out! hörde jag en kvinnoröst skrika, det var Lauren Goss som slutade som nummer tre i kvinnornas pro-klass och jag spärrade tydligen hennes väg. Hon hade bra fart och sprang om folk hela tiden, men jag är ju inte så dålig på att springa jag heller, så att efter att min baksida slutat krampa kunde jag ta igen hennes försprång och tog rygg på henne. Bra med lite farthållning, tänkte jag.

Löpbanan var ganska tung, ett par rejäla backar som tvingade upp pulsen ordentligt, men Lauren och jag kämpade oss med god fart upp genom fältet. Lauren fick hela tider fram till tvåan av hennes supportergäng. Själv spanade jag efter folk med nummer 45-49 skrivet på vaden. Alla deltagare hade märkts med sin ålder på vaden och armen före start. Jag låg 8 efter cyklingen och hade jag räknat rätt så var det efter knappt 14 km bara en 45-åring kvar framför mig, och där precis efter kurvan in mot växlingen tror jag att jag skymtade en löpare med 45 på vaden. Jodå det var rätt såg jag när jag kom närmare och jag passerade honom strax innan tredje och sista 7 km:s varvet. Nu var det kamp för segern.

Men dagen hade ju börjat mycket tidigare än så, mer precist 4.20 då alarmklockan ringde. Jag väckte familjen, satte på mig mitt pulsband, min tri suit och intog min delikata frukost som för dagen bestod av två bananer och en grekisk yoghurt med ”fruit on the bottom”. Kanske inte den optimala frukosten inför ett 4.30 långt kraftprov, men det bästa jag kunde komma över då jag vid halvtiotiden dagen innan kommit på att hotellets frukostmatsal kanske inte öppnar klockan fyra bara för min skull. (Man blir bortskämd på Best Western i Kalmar.) Mitt fokus de senaste dagarna hade varit mindre på triathlon och mer på berg och dalbanor. Nåja, dags att byta fokus. Ut i den mörka men ljumma Floridanatten för en halvtimmes biltransport från nöjesparkernas Orlando till Heines City som är platsen för Ironman Florida 70.3.

Uppladdning för Ironman Florida

Vattenflaskor på cykeln, gels i bakfickan, kletade fast en powerbar på ramen, löparskor med strumpor, cykelskor, hjälm. OK. Redo för simning. Temperaturen precis under gränsen för våtdräkt, bra för mig som är halvdan simmare. Fyra minuter innan simstarten fick man äntra vattnet. En kort två minuters uppvärmning och sedan försöka hitta en bra position i startfältet. Vågstart är otroligt skönt, inte tillnärmelsevis samma panikartade trängsel som vid en masstart, knappt 300 i startfältet varav mer än hälften inte vill bli översimmade och tar det lite lugnt i starten. Men om det inte var trångt i starten så blev det värre efter cirka en tredjedel av loppet då vi som simmade relativ snabbt började komma ikapp vågen framför oss med långsamma simmare. Plötsligt var det som att simma i en slalombana. Överallt låg det simmare som måste passeras på ena eller andra hållet. De fötter som jag bekvämt legat bakom första delen av simningen blev plötsligt väldigt svåra att följa eftersom ägaren ständigt tvingades väja höger eller vänster. Jag gick över till någon form av modifierad tvåtaktsandning där jag tittade framåt varannan gång. Banan var lagd i form av ett M vilket gjorde den lättnavigerad men samtidigt gjorde det omöjligt att hitta en sida som hade mindre folk att simma om. Positivt var i alla fall att mitt självförtroende fick sig en rejäl boost, aldrig förr har jag simmat om så många. Jag måste nog ändå vara en ganska stark simmare. Upp ur vattnet efter 32 minuter, inte min bästa simtid men av någon anledning var simtiderna generellt ganska långa på denna bana. Kanske slalomsimningen drar ner farten mer än man kan tro.

Växling till cykel. Härligt att få sitta på sin Cervelo i varmt väder, fin asfalt, svag vind och ett lätt kuperat landskap. Bara att trycka på. Första milen på 16.07, andra milen 15.30. Det här går fint, ännu ingen som kört om mig, men jag passerar desto fler. På mil nummer tre kommer en 48-åring om mig, hänger på 10 meter efter, och vi fortsätter passera folk. Mil nummer tre 14.58, bra fart. När det går lite uppför kör han lite långsammare och jag tar täten. Vi växeldrar och passerar folk hela tiden, efter någon mil till blir det lite tunnare med omkörningar, och min agegroup kompis verkar ha tappat intresset för att ligga föra mig. Jag känner mig fortfarande stark, borrar ner huvudet och kör på de sista milen intill växling. 2.23 på cyklingen, helt OK. Dags för löpning.

Och hur gick det då i slutstriden. Jo, jag blev trött. Tappade tempot och tre placeringar och slutade som fyra. Kanske var farthållningen de första två varven lite väl bra. Som helhet är jag ändå mycket nöjd. Lite mer löpträning och lite bättre frukost till nästa tävling så kommer jag vara med och fightas om segern ända in på upploppet.

/Fredrik

Race Report – Fredrik Johansson eller en tuff dag i kalmar

Kalmar Ironman var min tionde Ironman, varav tre på Hawaii i vindiga, varma och vidriga förhållande. Men aldrig förr har jag ens funderat på att bryta. I lördags funderade jag allvarligt på att stiga av banan minst tio gånger. Det var en tuff dag i Kalmar.

Men detta hade jag inte en aning om när klockan ringde på lördag morgon. Tvärtom, jag kände mig stark och förväntansfull. De senaste veckorna hade formen känts bra och träningstiderna visade att jag var minst lika bra som förra året. Jag njöt av morgonluften och småsnackade med alla människor jag träffade på hotellet och växelområdet. Vid simstarten placerade jag mig en bit till höger om 65-skylten, tänkte att kör jag hårt i starten kan jag nog vara bland de första och ansluta bakom de snabbare simmarna framåt första bojen. Taktiken funkade faktiskt ganska bra och trots skvalpiga vågor kändes simningen ganska lustfylld. Försökte hitta bra fötter att ligga bakom hela tiden och kände att jag hade krafter kvar för en liten tempoökning innan det var dags att ta sig upp ur vattnet och in i växelområdet.

Upp på cykeln och iväg, lite blåsigt över bron med diskhjul men det var bara att ta händerna från aerobaren en stund så gick det fint. Pressade på i motvinden och cyklade om folk hela tiden. Kollade på pulsklockan och pulsen var lite hög men jag kände mig stark, och det är ju inte konstigt om man har lite hög puls i motvinden. Någon mil för södra vändpunkten kom Maui Mike (tidigare känd som Mikael Nelker ) ikapp mig. Hängde på honom någon mil men när det blev medvind tryckte han på ordentligt och försvann ur sikte. Jag körde på i bra tempo, körde om Stefan Norman, som slog mig förra året, och snittade en bra bit över 40 km/h i medvinden.  Kändes bra, pulsen var fortfarande lite hög men jag var ju i bra form, skulle nog fixa en bra cykeltid idag. Men över bron på väg till fastlandet så började det kännas lite tungt, och tyngre blev det. Sista tre milen var riktigt tunga, försökte ta till alla mentala knep som jag läst på SPIFs bloggar senaste veckan. Men inget funkade. (Det där med att tänka på en hundvalp funkade verkligen inte alls). Skitslut kom jag in till växling. Kissade, tog på mig strumporna i lugn och ro, och sedan började jag fundera.

Skulle jag nu ge mig ut och springa en Marathon, fast jag var helt utmattad. Varför då? Bli omsprungen av en massa folk, hur roligt är det? Jag har inget att bevisa, kan lika väl bryta här. Men det är ju inte så roligt att bryta när man tränat för detta hela året, och familjen är ju med. Jag gör väl ett försök. Ett varv skall jag väl klara. Ja, så resonerade jag med mig själv hela första varvet. Sedan kom andra varvet, och trots mitt utmattade tillstånd hade ändå rundan med allt publikstöd inne i Kalmar stad stärkt mig. Jag kör ett varv till. Kilometer efter kilometer kämpade jag på med enda tanken att ta mig i mål. Folk skrek att jag såg stark ut och att steget var bra. Hade lust och stanna och tala om för de att det endast var frågan om god löpteknik. Stark kände jag mig verkligen inte. När jag kom in mot Kalmar igen efter andra varvet var jag tröttare än någonsin. Min familj stod och väntade och jag stannade till, gav de en kram och sa att jag var helt slut. Min fru tittade på mig och skrek – Du ligger trea! Kör!

Ja, inte mycket till medlidande man fick där. Men min fru känner mig, hon visste vad som behövdes för att få fart på mig. Trea, bättre än jag kunde tro. Då gäller det bara att slita sig framåt och se till att ingen med gult armband passerar. Visst var jag trött fortfarande, men nu var det en kamp om att få komma upp på pallen. Att sedan magen krånglade och jag fick stanna och kräkas sista milen spelade ingen roll, nu skulle det bara bli bronsmedalj. En med gult armband passerade mig, men han såg ung ut, troligtvis inte min age-Group. Vid infartsrondellen hörde jag Kenneth ropa ut att jag låg trea och att det skulle bli dyrt med ännu en resa till Hawaii. Skönt. Sista biten i Kalmar kunde jag njuta igen, göra high-five till publiken och springa in med ett leende på läpparna. Visserligen ett trött och ansträngt, men ändå ett leende.

Race report – Fredrik

Olle, Pär och jag vandrar ner mot simstarten. Klockan är strax före fem, det är kolsvart ute. En bit bort kan man skönja ljusen från piren där starten skall gå. Det råder ett samlat lugn, vi pratar lite förstrött men tankarna är någon annanstans. Snart smäller kanonen och det lugn som nu råder är förbytt i ett inferno av viftande armar och bubblande vatten. Timmen före simstarten är min favoritstund på dagen. Luften är tung av förväntningar och koncentration. Gryningsljuset kommer och de spelar den amerikanska nationalsången. Bara att få uppleva den känslan som då infinner sig är värd anmälningsavgiften och årets 500 träningstimmar. Vad som kommer härnäst är dock det värsta momentet på hela tävlingen. Simstarten. Jag placerar mig strax vänster om mitten, försöker hålla området runt mig någorlunda fritt genom att ligga utsträckt och vifta med armarna. Så går starten. Massor av folk, armar, ben, slag och sparkar, bubblande vatten och vågor. Inte en chans att se någon boj och navigera. Bara att hänga med och försöka minimera antalet kallsupar. Försöker hitta en lucka med fritt vatten mellan all kroppar att simma i. Kommer ikapp ett par simmare som kör lite långsammare, kommer inte förbi och håller på att bli översimmad bakifrån. Ingen lucka åt varken vänster eller höger. Jag får helt enkelt slita tag i axeln på en av de långsamma simmarna och trycka mig förbi. Och så fortsätter det hela den första kilometern, ingen rytm alls i simningen. Framåt vändningen efter halva loppet glesar det ut sig och jag hittar ett par fötter som jag kan ligga bakom. Den sista kilometern får jag släppa, känner mig lite sliten och längtar efter cyklingen. Upp på 1.15, 3 minuter sämre än i fjol. Om GPSn stämmer har jag simmat 4.27 km, inte konstigt att det tog lite extra tid.

Iväg på cykeln, känns bra. Kommer på att jag glömde ta solskydd som jag hade tänkt smeta på efter simningen. Jäklar, nu kommer jag bli röd. Undra om man kan få brännskador? Bestämmer mig för att stanna vid första vattenstoppet. Först milen går i bra fart, lätt medvind, kollar pulsklockan att jag inte kör för hårt. All flyter på, en del kör om mig men jag kör om fler. Vid de första vattenstoppen står det bara infödda Hawaiianer, ingen idé att fråga om solskydd där. Ungefär vid halva loppet kommer den värsta backen på banan, ett rejält uppförslut som alltid ackompanjeras av en rejäl motvind. Men det är ingen nyhet för mig. Jag biter ihop och märker att jag cyklar om folk på löpande band. Många har gått ut lite för hårt. Vändpunkten är på toppen av backen och sen bär det av neråt. Jag kör på för fullt och passerar folk även på nerväg. Kör denna mil på drygt 12 minuter. Hygglig fart. Men så lätt blir det inte fortsättningsvis. När det kvarstår ca 40 km kvar av banan kommer motvinden. Ah! nu när benen börjar bli trötta, huvudet vimsigt av värmen och jag bara längtade efter att få komma i mål, så inser jag att det är 40 kilometers hård motvind hem. Till min glädje hittar jag en kontroll med solskydd och kan smörja in mina armar som börjat anta en rosa nyans. Jag känner att jag disponerat loppet väl och kan plocka lite folk även på hemvägen i motvinden utan att pressa ut det sista ur benen. Växlar in efter en cykling på 5.33. Samma tid som förra året men med under tuffare förhållande. Godkänt.

Så börjar löpningen. Hur skall benen kännas? Jodå, helt OK. Springer på och kämpar med mig själv för att inte springa för fort. Drar ner tempot så att det känns lusigt och andningen skulle kunna gå genom näsan om jag ville. Håller ändå runt 4.45 i kilometerfart. Skulle ge en maratontid på 3.20. Passerar Sten från SCT vid första vätskekontrollen. Möter Olle som har passerat vändpunkten på Alii Drive. Han ser stark ut och efter ett tag möter jag Pär som svär och inte ser så stark ut. Jag passerar Alex från SCT strax efter vändpunkten och tuffar på i mitt tempo. Men säg den glädje som varar för evigt. Först kommer krampkänningar i låren, sedan kommer tröttheten. Kilometerhastigheten går upp till 5minuter, sedan 5.30. Efter knappt halva loppet kommer jag ikapp Pär, vi beklagar oss lite och ingen av oss förstår nu varför vi någonsin ville vara med på den här skittävlingen. Men det blir värre, med ca 12 kilometer kvar blir det riktigt tungt. Får kramp, springer 200 meter, får kramp, stannar och stretchar, springer 200 meter. Aj, kramp igen, stannar och stretchar. Ja så håller det på. Slutar bry mig om kilometerhastigheter och pulstal. Nu gäller det bara att ta sig i mål. Och i mål kommer jag. Fördelen med mina stretchpauser är att jag kan springa relativt pigg den sista kilometern, dra in den härliga atmosfären på slutsträckan, göra High Five med alla åskådarna, och så ett rejält segervrål!

I’m an Ironman!

Morgondagens mål

Solen har gått ner övar Kailua-Kona. Klockan är åtta. Spif-gänget börjar göra sig redo för att sova, det är tidig uppstigning imorgon.  Mina tävlingsmål för morgondagen:

1. Ha roligt och njuta. (åtminstone tills 30 km av löpningen, den sista biten tror jag är omöjlig att njuta av, oavsett mental inställning)

2. Slå min tid från förra året. 10.32.