Björn och Marikas dagsutflykt i skärgården

Springa och simma från Sandhamn till Utö. Totalt 7.5mil där man springer 6.5 mil på största delen obanad terräng och simmar 1 mil i vågigt kallt vatten. Det lät både rimligt och kul.
Jag tror det var vid den här tiden förra året som Marika kontaktade mig och frågade om jag ville köra ö till ö med henne. Jag sa utan tvekan ja! Vi pratade ganska tidigt om att målsättningen skulle vara att gå in för pallplats på tävlingen.  Man kunde anmäla sig till tävlingen på tre sätt. Kvala, meriter eller lotteri. Vi kände att vi nog kunde använda våra tidigare meriter för att kvala in så vi sökte på den vägen.  Spänningen var stor när vi var på mötet där lagen inför 2013 års upplaga av ö till ö skulle väljas. När vi sen såg våra namn på listan över lagen som valts ut så blev allt på riktigt. Herregud, vi ska verkligen köra ö till ö. Galet.
Ett steg i vår satsning infö ö till ö var att hitta en sponsor som kunde hjälpa oss med detta. Anmälningsavgiften ligger på 10000kr. Sen tillkommer våtdräkt, skor,vätskesystem m.m. Vi frågade runt lite och jag mailade bland annat en massa företag. Till slut så sammanförde vår simtränare Micke oss med Jimmy och David som har ett företag som heter Adeptic.  De erbjöd sig att sponsra oss mot att vi coachade dem till Amfibiemannen.  Sagt och gjort
Vintern och våren flöt förbi och jag ska försöka komma till racereporten om Ö till ö ganska så snart.
Marika och jag hade anmält oss till Amfibiemannen för att se lite var vår form låg. Detta var tänkt som ett testlopp inför Ö till ö och vi hade egentligen inte så jättehöga ambitioner då vi visste att det fanns många riktigt duktiga simmare med. Amfibiemannen är 5.4km simning och 20km löpning så det lönar sig att vara stark simmare där. Vi tog dock oss igenom riktigt bra där och hamnade på en tredjeplats i mix och tolfte plats totalt.  Läs race report här http://bjornrosenthal.blogspot.se/2013/07/tavlingsrapport-amfibiemannen-27-juli.html
Ö till ö då. Jo, Marika kom förbi mig en timme innan båten till Sandhamn skulle hämta upp oss. Jag hade läst i pm:et inför tävlingen att båten skulle gå från Nybroviken vid Strandvägen dvs 100m från där jag bor. När vi sen gick till båten så kollade jag senaste mailet från Ö till ö och ser att båten nu går från Grand hotell istället. Förvirringen var total och jag stressade upp mig lite eftersom vi nu fick lite bråttom. Vi gick med raska steg mot Grand och där låg mycket riktigt båten. Väl ombord på båten var det en massa bekanta ansikten. Riktigt kul. Efter 3 timmar på båten så anlände vi till Sandhamn. Där fick vi våra nummerlappsvästar, chip m.m. Efter en god gemensam middag med alla deltagare var det sedan dags att gå till rummet för att försöka sova. Det var inte helt lätt. Vi släckte klockan tio och både jag och Marika vände och vred oss mycket. Vi visste att vi hade en lång dag framför oss.
Klockan 04.00 ringde klockan och vi gick upp för att äta frukost. Jag kände mig hyfsat lugn. Det var skönt att veta att vi skulle inleda med en liten löpning innan vi skulle göra första simningen. Jag tycker alltid det är jobbigt när man som i triathlontävlingar ska inleda med att simma i kallt vatten. Nu hann jag åtminstone värma upp lite. Startskottet gick 05.55 och vi gav oss iväg i en ganska lugn fart. Efter någon kilometer var det dags för första simningen. 1600 m och det var i princip bara att sikta på den blinkade lampan längst borta. Simningen var lång men inte alls så kall som jag trodde. Vårt upplägg var att vi skulle ha en lina mellan oss hela racet. Vi är hyfsat jämnstarka på simningen men om jag låg först kunde Marika återhämta sig under simningen för att på sätt vara piggare på löpningarna där jag är starkare.
Upplägget funkade bra och det visade sig dessutom att på de kuperade partierna var Marika mycket kvickare och jag la mig då bakom henne. Jag trodde ett tag att Marika hade lite för hög fart faktiskt. Men det visade sig att hennes kvicka fart över klipporna gjorde att vi höll en god och förhållandevis hög fart. Folk ropade att vi låg nära täten och mycket riktigt så kom vi ikapp monstersimmarna Mats och Jeanette Rubertson. Vi låg nu på tredje plats och det dröjde inte länge förrän vi även kom ikapp förra årets vinnare i mix de grymma syskonen Annika och Fredrik Åström.Vi sprang ganska länge ihop med dem och konstaterade att farten var riktigt hög i år. Vi fick även reda på att laget som låg först var Fredrik Selmered och Annika Ericsson. Även de duktiga simmare men på pappret så är vi snäppet bättre löpare (tror jag). Vi skapade en lucka till Åströmarna och började jakten på ettorna. Vid ett parti där man sprang tillbaka och mötte andra lag igen så stötte vi på Annika och Fredrik Åström igen. Annika ropade att de var tvungna att bryta för att Fredrik kände sig sjuk. Även fast de var våra största konkurrenter idag så kände jag ingen som helst glädje över att de bröt. Att vinna över någon för att de bli sjuka och bryter är inte så kul och jag led verkligen med dem eftersom jag vet att precis som vi har de laddat och längtar efter denna dag så länge. Jakten fortsatte. Jakt och jakt förresten. Vi jobbade på i jämn fart, vi stannade i princip aldrig. Kan ju nämna att jag kissade två gånger medans jag sprang vilket faktiskt är något jag är lite stolt över.

Timmarna flöt på. Vi var duktiga på att inta energi och hade aldrig några riktiga svackor. Ibland skrattade vi, ibland var vi helt tysta, ibland konstaterade vi hur fantastiskt vackert allting var. Det är två partier jag speciellt minns. Dels den så kallade grissimningen. En lång simning där det var ganska höga vågor. Det största problemet med simningen var mest känslan av att vi inte kom någon vart och att vi blev rejält nedkylda efteråt. Det andra partiet var paradoxalt nog ett parti jag längtat efter, den långa löpningen på 17km på Ornö. Precis innan simningen till Ornö fanns det en vätskestation som bland annat hade kexchoklad. Jag tryckte snabbt i mig en kexchoklad och stoppade en annan innanför våtdräkten. Sen var det snabbt ner i vattnet. Det där med att simma med munnen full med kexchoklad är ingen bra idé. Det var några hundra meter där jag blåste ut kexchoklad under varje utandning. Uppe på land var det dags för långlöpningen. Vi drog ner våtdräkterna på överkroppen och började springa. När värmen tryckte på som mest så började det faktiskt regna vilket gjorde att vi blev något nedkylda och kunde hålla vår fart uppe. Kroppen började rent allmänt säga ifrån nu. Vi hade varit ute i 8-9 timmar och vi höll oss igång på geler och vatten. Våra fötter gjorde ont och det var mycket jobbigt mentalt. Till slut kom vi fram till skylten Final 15km. Då hade vi först 7km löpning framför oss och sen lite småöar fram tills sista 3 km på utö. Med vetskapen av att vi snart var framme kunde vi hålla modet uppe och mycket snart var vi framme vid sista simningen och på andra sidan väntade Utö. Folk jublade när vi kom upp och vi höll en för oss9668989874_5f52a9be1d_o god fart sista kilometerna. En kvinna cyklade förbi och ropade att vi låg tvåa. Jag vågade inte riktigt tro att vi skulle hålla andraplatsen och tittade gång på gång bakåt för att se om de kom något mixlag bakom. Jag minns att jag räknade varje hundra meter på klockan och bara önskade att se målet snart. Plötsligt ser vi målet högst uppe på en backe och med en sista kraftansträngning tar vi oss i mål. Vi kommer i mål och får en kram av Michael Lemmel som är anordnare av tävlingen.  Vi lägger oss ner och känslorna bara väller över oss.

Jag kramar om Marika och talar om för henne vilken otroligt stark person hon är och hon säger detsamma till mig. Vi blir intervjuade och jag minns inte alls vad jag säger förutom att jag svarar ja på frågan om vi kommer tillbaka. Annika Åström ser oss och kommer även hon fram och kramar om oss.  Detta är tveklös den bästa målgång jag någonsin gjort. Vi kom i mål på tiden 10.36.46 och hade med den tiden tillsammans med det vinnande laget som var tre minuter innan krossat det gamla banrekordet som var en bit över elva timmar. Vi är även nöjda över vår sextonde plats totalt av de dryga hundra lagen som tog sig i mål. Nu väntar några veckors helvila. Jag tänkte gå upp och något kilo och bara koppla bort alla träningsmåsten. Därefter börjar en försiktig uppladdning mot 2014, året då jag kommer satsa fullt på löpning och simning och då jag och Marika kommer jaga vinst i Amfibiemannen och Ö till Ö
 9668988636_0d3affc29a_o

Tack Jimmy och David på Adeptic för sponsring, stöttning och vänskap
Tack Human Ambition och Micke Rosén för bästa simcoacningen
Tack Jesper Andersson Mars för våra grymma Camaro våtdräkter
Tack Spif triathlon och 2xu
Tack Michael Lemmel och Mats Andersson för en grym tävling
Tack Nadja Odenhage för bilder
Tack vänner,bekanta,träningskamrater och våra närmaste för att ni stöttat och funnits där

(och Tack Marika för att du är så jäkla bra)

Annonser

Race report Kalmar Ironman- Björn Rosenthal

Plötsligt så händer det bara, man har det perfekta racet! Det hände mig 2010 när jag sprang milen på 35 minuter, det hände 2011 när jag körde dåvarande Kalmar triathlon på 9.32 och det hände under Stockholm Aquathlon i sommar då jag simmade 5km på 1.12 och därefter sprang halvmaran på 1.22. Dagar då allt sitter och man sitter efteråt och funderar på hur tusan kunde jag vara så snabb?

Ibland blir det tvärtom. Man tänker att nu kommer jag kunna prestera om inte otroligt bra så åtminstone hyffsat bra.  Jag hade en sådan tanke inför Kalmar Ironman i år. Kroppen var i fin form och även om jag inte fått till cyklingen så brukar jag kunna plocka fram det till tävling. Min simning och löpning har dessutom varit bättre än någonsin i år (kanske pga. den bristfälliga cyklingen).

Nej det gick inte direkt bra för mig i helgen, åtminstone inte om man ser på vad jag har presterat tidigare. Om jag är missnöjd och besviken? Nej inte alls!

Jag hade en riktigt trevlig dag. Det var kul att heja på vänner och jag är så glad för alla som lyckades med sina egna mål och för de som för första gången gjorde ett Ironman!

Om själva racet
Jag var märkbart nervös på natten. Jag brukar vara lugn men det var något i mig som gjorde att jag inte kunde slappna av. Vi gick upp klockan 4 på morgonen. Jag drack 2 koppar kaffe och åt en macka. Brukar inte få i mig mer på raceday. Därefter gick vi ner till området och kollade cyklarna. Det är alltid en lättnad när man ser att cykeln inte fått punktering under natten.  Därefter gick vi ner till simstarten. Jag valde att simma utan simglasögon som jag övat på hela sommaren. Väldigt skönt att slippa imma och dessutom så är det lättare att navigera. Jag placerade mig i 1.05 gruppen och hade en riktigt bekväm simning. Inget slagsmål och bra känsla. Med facit i hand hade jag kanske kunnat trycka på lite mer men omständigheterna gjorde att det inte gick fortare än vad det gjorde. Faktum är att det är totalt omöjligt att veta hur fort man egentligen simmar såvida man inte kollar på klockan under själva tävlingen.  Men det var ett kul sim hur som helst!

Hyfsat snabb t1 utan strul och gav mig sen ut på cykeln.

Tog det lugnt fram till Ölandsbron för att komma in bra i cyklingen och vid krönet av bron gick jag ner i bågen och började trycka på. Benen kändes bra och lade mig stabilt i motvinden. Efter bara någon kilometer började mitt bakhjul låta konstigt och hoppa. Jag stannade och kollade och mycket riktigt hade luften börjat sina. Jag plockade av bakhjulet och slet loss tuben och satte dit en ny tub. När jag skulle trycka dit munstycket för kolsyran så gick ventilen på däcket sönder. Jag blev helt lamslagen. Ska det bli min första dnf pga. en punktering? Klungor av cyklister dundrade förbi mig och jag försökte vinka till motorcykeldomarna att jag behövde assistans. En stannade och sa att en servicebil var på väg. Mitt huvud gav upp där, jag tänkte att om jag åtminstone bara får låna ett nytt hjul kan jag rulla runt den här tävlingen. Plötsligt så kom jag att tänka på att jag skulle kunna försöka byta ventiler mellan det gamla och nya däcket. Som tur var hade jag med mig en liten ventilavskruvare och kunde således göra detta. I med ventilen och börja handpumpa. Lycka var när jag märkte att det kom i luft. Jag pumpade på så gott det gick och gav mig sen i väg.

Nu var jag mitt i värsta vätternrundanklungan. Folk cyklade tre i bredd och alla låg packade så det var helt omöjligt att komma någonstans.  Jag försökte gestikulera till en motorcykeldomare att det var omöjligt att cykla om, om jag inte fick korsa mittlinjen. De ropade tillbaka att man max fick vara två i bredd. Jag satte mig upp och cyklade på så gott jag kunde. Så fort jag försökte hålla 10 meters lucka till den framför så kom det människor och lade sig framför vilket gjorde att det gick ännu långsammare.  Köra om gick som sagt inte. Efter några mil så blev det dock lite bättre och jag kunde trycka på igen. Ner i bågen och med två killar som låg på mitt bakhjul som iglar rullade jag fram. I medvinden kunde jag äntligen trycka på lite mer och jag passade även på att kissa samtidigt som jag cyklade. Kanske det bästa med hela dagen då jag aldrig lyckats kissa så bra på cykeln tidigare. Seger!  Under de sista fem milen av cyklingen kändes det att jag inte fått till några långpass. Jag var trött! In i t2 och jag hade inte större brådska där. Jag gick genom området, kissade och gav mig sen ut på löpningen. Benen kändes riktigt bra. Tänkte att jag skulle spara på benen då jag ändå inte skulle kunna göra något stordåd vad gäller tid så jag lade mig i 5.20 fart och skulle således vara inne till klockan sex. Det höll fint första halvan och jag pacade Sanna Duvebrant en del. Men strax innan jag kom in till stan på andra varvet började jag må illa. Kräksilla till och med. Jag funderade på om jag skulle försöka kräkas men det är också förenat med en eventuell dnf så jag valde istället att släppa iväg Sanna och börja gå. Fick tipset att äta citron så jag tog citron vid vätskestationerna som jag sen pressade i vattnet. Det blev ett gott citronvatten som jag faktiskt tror hjälpte. När jag sen försökte komma igång med löpet igen var det lungorna som satte stopp. Så fort jag började jogga så kunde jag knappt andas. Det var helt täppt. Jag misstänker att det var en trötthet som fanns kvar från Ångaloppet som jag hade gjort några dagar tidigare. Jag stötte ihop med Kaj Munk och tillsammans så gick/småjoggade vi resten av tävlingen. Jag kom i mål väldigt fräsch och det var väl lika bra det.  Min längsta Ironmandag blev en ganska trevlig upplevelse trots allt. Det är säkert nyttigt när man får motgångar och jag är så tacksam att det här inte var ett år då jag satsat och tränat för Kona. Då hade en punktering varit hemsk att få.

Nu vilar jag och laddar om mina batterier för Ö till Ö om två veckor. Då ska min kropp funka som den ska!

Image

Björns tankar inför Kalmar Ironman 2013

Dags för Kalmar igen.  Jag har kört en Ironman i Kalmar varje år sen 2008. Missade den dock förra året då jag körde både Texas och Zürich samma sommar.  Detta år är lite speciellt då jag tidigt bestämde mig för att ö till ö skulle bli min A tävling. Sen utav bara farten blev det att jag anmälde mig till Kalmar. Det är inte optimalt att köra en Ironman två veckor innan man ska göra ett skärgårdsäventyr på sju och halv mil. Det är inte heller optimalt att göra ett annat skärgårdsäventyr där man ligger på max i över två timmar i form av Ångloppet fem dagar innan ett Ironman.  Idag har jag försökt återhämta mig så mycket som möjligt genom att plåstra om alla riv och skrapsår som jag fick efter gårdagens eskapader.  Nu väntar jag bara på att lungorna ska hitta tillbaka. Hostar fortfarande när jag drar djupa andetag.

Nåväl, det finns inga ursäkter och har man gett sig in i leken så får man leken tåla. På lördag gäller det! Jag har hittills aldrig kört katastrofdåligt i Kalmar utan har alltid legat runt 9.30-9-50 där. Banan är platt, det är ingen värme att tala om och det är hemmaplan. Min simning och löpning är bättre än någonsin och mitt största problem är egentligen mest att jag inte fick till någon cykling alls i juni på grund av att en nerv var i kläm i axeln. Kunde cykla i juli och körde några bra pass så jag borde i alla fall ha lite tryck i benen. Sen är frågan om det räcker hela vägen.

Jag kommer att köra ganska reserverat och inte bränna på för hårt på cyklingen pga detta. Känns kroppen bra efter detta ser jag fram emot en trevlig löptur där jag ska dricka gott och heja på vänner.

Jag har svårt att gissa tider och det känns dumt att säga för mycket om det går åt skogen. Men om dagen flyter på bra så ser det väl ut ungefär så här

 

Simning runt 60 min

Cykel sub fem timmar

Löpning ca 3.30

 

Jag tänker ha kul i år och njuta av cyklingen på Öland och att ha flertalet av mina vänner samlade på samma ställe.  Jag önskar alla lycka till på lördag och när ni blir för nervösa, glöm inte bort att ni gör detta för att ni tycker det är kul. Det är något som du tränat för väldigt länge och som du dessutom är jäkligt bra på!

 

Bjuder på en bild från målgången av min första Ironmantävling. Sekunderna efter grät jag av lycka. Sekunder efter det låg jag på marken med benen i högläge. Image