Race Report Ironman New Zealand – Martin Belak

Ironman New Zealand är den första Ironmantvälingen som arrangerades utanför Hawaii. Tävlingen hölls första gången 1984 och fyller i år jämt 30 år. Jubileet firades bland annat genom att bjuda in gamla hall-of-fame-järnmän som profilerat sig under de tre decennierna. Däribland amerikanske inventarien i Ironmansammanhang: Ken Glah. Den  kalenderbitaren vet att Ken är mest känd som segrare på Nya Zealand såväl 1992 som 1993 – för mig stannar han dock i minnet mest för hans fluffigt amerikanska choclate-chip-banana-pancaces som han med stort engagemang gräddade åt oss  varje morgon innan racet.

Tunguträckningar och ögonrullningar

0649_03495De sista kvarvarande resterna av jetlagen gör att jag för en gångs skull inte har några problem med att pigg som en yrvaken kiwi hoppa upp ur sängen klockan fyra på tävlingsdagens morgon. Dramatiken är denna bistra morgon gigantisk, under natten har en mindre tyfon dragit in över Tauposjön. Obekräftade rykten gör gällande att vindbyarna toppade 13-14 sekundmeter. Skulle simningen bli inställd? Och hur många skulle klara cykla de 18 milen i styv kuling? Turligt nog lyckades den lokala Maoristammen skrämma iväg både onda andar och den styva kuling med sin Hakadans i den bistra gryningen. Stundtals komiskt fotstampande, tunguträckningar och ögonrullningar följde av 3,8 km simning. Rätt okomplicerat i Ironmansammanhang. 34 minuter rak simning till en vändpunkt, varifrån gynnsamma strömmar, ett par bra fötter och lite hemlängtan gjorde tillbakaresan fyra minuter snabbare. I växlingsområdet möts jag inte bara av ett enormt publiktryck utan också av den befriande synen av att cirka 90 procent av cyklarna fortfarande stod kvar. Sweet. Klockan visar  1.04 – på minuten enligt den i bakhuvudet löst definierade tävlingsplanen.

Kyligt välkomnande

Äntligen dags för favoritgrenen alla kategorier: cykel! Banan hade under veckan redan hunnits provtrampats. Testcyklingen föregicks olyckligt nog varken av Hakadans eller Maoriritualer, något som resulterade i fler nära döden upplevelser än någonsin förr. Trots spikrak landsväg, millång sikt och avsaknad av mötande fordon envisades timmerbilarna med att lämna tio centimetrars marginal – samtidigt som de bestämt signalerade med tutan som får ett tyskt flyglarm att vara en piss i Mississippi. Mindre farliga var de bilister som bromsade in, vevade ner rutan och vänligt bad oss dra åt helvete, samtidigt som de bestämt visade det internationella tecknet.

0649_10785

Under tävlingsdagen var vägarna lyckligtvis avstängda, eller typ avstängda. Banan sträcker sig 45 km rakt ut på landsbygden till byn Reporoa. Två vändor till den lilla landsortsbyn blir totalt 180 km. Publiken är obefintligt längs banan, förutom vid vändpunkterna där åskådartrycket är massivt. Banprofilen är snäll jämfört med exempelvis Nice, men bjuder på cirka en mil småseg klättring upp till växlingspunkten i Taupo. Det speciella med att cykla i Nya Zealand är inte bara att man cyklar på vänster sida, utan också att vägbeläggningen är extremt grov. Istället för asfalt har man här förkärlek för varje landsvägscyklists mardröm: oljegrus. Att cykla på oljegrus i 40 – 50 km framkallar vibrationer som kan jämföras med att borra med en slö slagborr i stenhård betong. Blicken är svår att fokusera och tröttheten kommer med exponentiellt långt tidigare än på svensk finasfalt. Har man en tung cykel kan man glädjas åt att den blir betydligt lättare när man når T2. Gaspatroner, reservslangar, flaskor, flaskhållare, styren och hjul vibrerar ett efter ett bort på vägen mot målet. För att minimera risken för punktering startar jag med ett lägre däcktryck än normalt. Trots fräscha ben bidrar vibrationer och lågt däcktryck till att jag inte lyckas nå personbästa på min cykeltid. 5.17 h, helt ok med tanke på förutsättningarna.

Curling och cykling

In från cyklingen tar en vänlig funktionär hand om min cykel, lyxigt! Spanar hastigt bort över växlingsområdet, inte många cyklar i ställen. Självförtroende får sig en välbehövlig kick. Tre sekunder efter att jag fråntagits min cykel trycker en andra funktionär oväntat min röda växlingpåse i näven på mig. Föredömligt! Väl i växlingstältet hjälper en tredje till med att knyta skorna. Blir curlad som aldrig förr och känner mig som barn på nytt. Tänkte en stund fråga om de kunde springa maran åt mig också. Smack, på med sunblock och ut på första 14 kilometersvarvet av tre. Jag ställer in min mentala farthållare på 5.30 – hastigheten jag tränat för och vet att jag klarar. Tar försiktigt rygg på en stadig Kiwi från den lokala triathlonklubben. Här ligger jag klistrad de två första varven. Trots gassande sol är värmen inte alls påtaglig. Varv efter varv blir glatt påhejad av familjen som dagen till ära flugit in till Taupo för att heja fram sin lovande triathlontalang. Mycket pekar på att de lever i den falska tron att den unga förmågan en dag kommer bli framgångsrik inom sporten.

0649_25254

Tredje varvet påbörjas kontrollerat. Ett begynnande skoskav sätter dock olyckligtvis stopp för några mätbara fartökningar. Frågar mig gång på gång varför det dagen till ära sitter ett par sprillans nya Asics Gel Kayano på fötterna. Jag har ju tusen gånger lovat mig själv att aldrig testa nytt under race. Med inställningen pain is temporary, fame is forever lyckas jag ändå mentalt övervinna de negativa krafterna. Innan jag sprintar genom målportalen passar jag på att high-fivea några lokala supporterkids. Klockan visar personbästa, 10.43.51 när jag med båda armarna i det blå för fjärde gången i mitt liv hör:

”You are an Ironman!”.

Efter målgång får jag min medalj och blir snabbt tvångsvägd. Vägningsinstrumentet visar minus två och en halv kilo, bra deffning på 10 timmar! Jag kompenserar maniskt den snabba bantningen med att frossa loss på pizzabuffen i athlets garden. Får snabbt också en välbehövlig massage. Delad glädje är dubbel glädje. Med förhoppningen att kunna trippla glädjen väntar jag på Anna och Rickard, två SPIFare som låg strax efter på löpningen. Varvar väntandet med att tröstäta ytterligare ett halvdussin pizzaslices. Väntar lite till, samtidigt som jag intalar mig att det är viktigt med återhämtning. För säkerhets skull kompletterar med lite mer kolhydrater. Mitt i återhämtningsprocessen visar det sig att min väntan är förgäves. Både Rickard och Anna har av olika anledningar tvingats uppsöka den kostnadsfria vårdinrättningen som erbjuds efter målgång. Det blir varken trippel eller dubbel glädje, jag avslutar dagen med enkelglädje när jag i min ensamhet linkar tillbaka till hotellet för att möta upp övriga deltagare i teamet.

0649_33267

Nya Zealand är det land som ligger längst bort ifrån Sverige. Vill man komma längre bort måste man lämna jordklotet. Under resan dit tillbringar man över ett dygn i luften. Man mellanlandar tre, fyra gånger på diverse spännande platser på jorden. Är det värt slitet att åka till andra sidan planeten för en triathlontävling? Utan tvekan! Det är andra gången jag kombinerar en Ironmantävling med en semesterresa i SPIF-galningars sällskap. Vi var nya bekantskaper för varandra när vi checkade in på Arlanda – idag är vi sammansvetsade efter att ha levt tätt ihop. Vi har retat oss på varandra och vi har skattat ihop. Tack Thomas, Andreas, Frida, Anna, Britta, Kingen, Sandra och Robban för dessa tre fantastiska veckor! Var åker vi nästa gång? Coast to coast någon?

Resultat
Simning: 1.04
Cykel: 5.17
Löpning: 4.11
Totalt: 10.43.51

bild (9)232 bild (9)2121 bild (9)22 unnamed bild (9)
Annonser

Race report Ironman New Zealand 2014 Anna Hellström

Efter en vecka på plats var jag färdigladdad. Äntligen skulle kanonen släppa iväg nästan 1700 galet hungriga triathleter. Vi hade en bra position i starten och lyckades man bara navigera trots solen i ansiktet på vägen bort mot vändningen så borde det kunna bli en snabb simning. Simbanan var enkel, 1,8 km rakt bort längs med strandkanten därefter vända hem igen. Vattnet låg helt blankt och var glasklart. Jag var faktiskt inte jättenervös den här gången jämfört med i Kalmar 2013.

swimsuit4

Startskottet går och jag vevar på i förhoppning om att hitta rytmen så snart som möjligt. Dock så får jag efter cirka 30 sekunder en hård spark i ansiktet och glasögonen trycks in och för en sekund blir det helt svart. Jag försöker fortsätta veva på lite till för att få lite fri väg och inte bli helt översimmad, men inser att jag måste försöka tömma simglasögonen nu direkt för och kunna se något överhuvudtaget. Lite omtumlad efter sparken försöker jag lugna ned mig och bara simma mitt egna race. Jag vet att jag vill sikta mot en kulle men övriga simmare vill simma närmre bojarna och jag får följa med strömmen och släppa min egen plan.

När vi är vid vändningen ser jag fortfarande i princip ingenting då glasögonen fortfarande läcker mycket vatten men jag hör människor som skriker från följebåtarna. Hela flocken av simmare har navigerat alldeles fel och vi får simma in mot stranden ca 25 meter för och runda bojen.

Men men äntligen vändning och tillbaka är det medströms- Nice! Förutom att simmössan flög av i allt bråk runt bojen så var det ju skönt att halva simningen var gjord. Tankarna på att faktiskt bryta kom flera gånger. En simmössa kort, simglasögon som läcker vatten och hår i munnen och för ansikten (tankarna på Eriksdalsbadets hårbollar kom upp flera gånger).
Med ett simsätt som mer liknade baywatch crawl tog jag mig upp ur vattnet på en tid av 1 timme och 15 min.

Växlingen bestod av en lång löpsträcka på 400 meter och avslutades med en brant trappa. Känslan att möta ett gäng snälla funktionärerna som hjälpte mig av med våtdräkt, på med både solkräm och strumpor var varmt välkommen. Ovant och lyxigt med sådan support.

Vid den här tidpunkten fattade jag inte riktigt varför solglasögonen var så oklara och jag trodde det var solkräm på glaset som gjorde mig halvblind. Lycklig att få cykla till ett fantastiskt väder struntade jag i att jag var enögd utan tryckte istället på så gott jag kunde.
Eftersom cykeln köptes nu i vinter har den bara provats en gång utomhus så jag var lite spänd i början, men vilken känsla!

Efter halva cyklingen kändes det fortfarande fantastiskt. Energin är positiv och det känns som att dagens cykeltid kommer bli grym…dock kom motvinden på andra varvet och benen började bli möra. Vinterns uppladdning från 3 timmars spinningen med SPIF är bra men inte tillräckligt för dagens prövning.

ABike1

Lite extra frustrerad blev jag när asfalten som liknar en mindre grusvägsstandard får min cykelväska att flyga. Skulle jag få punka nu så är jag körd. Ingen energi förutom langningen och inga kolsyrepatroner. Idag slapp jag punkan som tur var trots halvbra asfalt.

Dagens cykeltid landade på 5.56 min- 6 min efter måltiden. Försöker tänka på David Näsviks ord- den som är lite missnöjd med cykeltiden brukar vara nöjd med sluttiden.

ÄNTLIGEN dags för löpning. Kom igen nu benen.

Solens starka strålar irriterade ögat och det enda jag såg var ett tjockt grått ljus, ögat gör riktigt ont. Längtan till målet var stor så bäst och köra på hårt från start. Kroppen kändes lite tyngre än jag önskat från början, men var det något som gick min väg idag så skulle det visa sig vara löpningen.
Banan bestod av tre varv, en riktigt seg längre backe och några kortare och branta.

Vätskestationerna låg varje 2,5km och jag valde att gå genom alla för att svalka kroppen och dricka så mycket jag kunde. Idag körde jag på Cola och gelegodis hela maran. Solen värmde på ordentligt och trots att funktionärerna sprutade på extra solkräm i växlingen och dusch vid varje aidstation så stekte det ordentligt.

Det var med glädje jag insåg att maran skulle gå under min måltid som var 3.48 och jag hörde målet komma närmre.
Sluttiden på maran blev 3.36.

Målrakan var obeskrivlig. Helt slut men lycklig att dagens prövning var över tog jag mig snabbt in i sjuktältet.
Ibland har man lite oflyt och starten och simupplevelsen satte kvar under hela dagen. Nu i efterhand är det lättare att se tillbaka på dagen och vara nöjd. 2013 hade min tid tagit mig till Kona men idag var jag fjärde tjej i mål i min age group.

0649_33312

Cirka 6 månader kvar till Kalmar, nu är det semester och vila sen kör vi igen.
För den som är nyfiken på anledningen var till att jag inte såg något så var det min hornhinna som fått sig några repor och nu ser jag tydligt igen.

medalj1

 

Skrivet av Anna Hellström

Ironman New Zealand 2014 – följ SPIF live

Med mindre än ett dygn kvar till start har gänget gått in i den berömda Ironmanbubblan. Alla cyklar och växlingspåsar är incheckade. Endast mental och fysisk vila återstår inför morgondagens äventyr. Vi ska simma 3,9 kilometer i Tauposjön, cykla 180 km i den Nya Zealändska outbacken innan dagen avrundas med en skön 42 km lång eftermiddagsmarathon längs Lake Terrace. Några av oss vill njuta lite extra av tävlingen och kommer uppleva både solens upp och nergång över Tauposjön. Som bilden visar är fancluben här nere superstark, men vi behöver all stöd vi kan få hemifrån Sverige. Spektaklet drar igång kl 19.00 svensk tid på fredag kväll. 1978843_10151969168528869_2114478839_n
SPIFs fanclub kommer heja fram oss längs banan.

Våra resultatsidor live:

swim Rickard finslipar simtekniken. 

Första Ironman i mitt liv

För mig och Frida är det premiär inom Ironman tävlingsdistansen och i det övrigt välmeriterade gänget här i Taupo ger det många oroliga fjärilar i magen nu så här när registreringen är gjord och det vackra armbandet sitter på handleden. Mycket nytt har vi fått testa på: invägning, rengöring av våtdräkt i en tunna samt shopping i Ironmanbutiken, vad ska jag göra med min nyinköpta Ironman t-shirt om jag inte kommer i mål dyker ju genast upp i mitt huvud men de andra säger snabbt att det är klart att vi går i mål. Skönt att ha så underbara klubbkompisar som alltid finns där med mektips eller goda råd.
checkin2 checkin
Gänget har shoppat prylar, gels  mm i olika mängder, några tidigt på veckan och några lite senare men det dignar av nya prylar på de flesta av cyklarna…. Lite har vi nog hetsat varandra och det jämförs prylar hela tiden. Svårt att inte höra hur diskussionerna går, antingen blir nog några lugnare medan andra blir mer nervösa.
Det dricks rödbetsjuice och carboloader för fulla muggar och toan är ständigt upptagen efter allt drickande med olika färger på det som kommer in och ut 😉
Britta skålar i rödbetsjuice
Mitt huvud (och min mage) har nu börjat förstå att det är på verklighet och inte bara en dröm och tankarna forsar runt i mitt huvud. Kommer jag att klara av simningen, eller kommer jag att drunkna redan i starten… Hur kommer cyklingen att gå, kommer det att vara trångt på banan, troligtvis inte för jag kommer att var sen upp från simningen. Kommer jag att klara av att springa efter den tuffa cyklingen… Många orosmoment som jag hoppas bara kommer att gå som på en räls under tävlingsdagen.
Stämningen bland gänget är glad och uppsluppen och man peppar verkligen varandra samtidigt som man retas lite lätt. Några har fått nya smeknamn, andra inte, men det ligger alltid nära till ett skratt.
Coach Robert har redan räknat ut våra tider så det är egentligen bara att hålla sig till dem borde det  gå vägen:-). Men i mitt huvud vägrar det att kännas så lätt, mycket kan hända så att det går fel, hoppas verkligen att vi har tio SPIFare som springer över mållinjen på lördag.
bike
Anna + Shiv
Gänget har vant sig vid att äta toast med jordnötssmör, banana pancakes till frukost,  Andreas har dessutom blivit ”hooked” på banana chocolate chip pancakes, hur ska det gå för oss när vi kommer hem till verkligheten med havregrynsgröt med äppelmos till frukost..?
Inlägget är skrivet av: Sandra Ådén

Great balls of fire

Tävlingsdagen gör sig allt mer påmind här i Kiwifolkets land. Gänget gnuggade kollektivt sömnen ur ögonen i svinottan för att under autentiska förhållanden provsimma delar av simbanan. Simbanan kan inte bli enklare. Ungefär som en 1900 meter lång pool, man simmar bort, gör en snabb voltvändning och simmar tillbaka. I det kristallklara vattnet är känslan svävande över Tauposjöns botten.

sunset4

Det finns två typer av triathleter, de som är riktiga prylnördar och de som inte erkänner det. Klockan 9.00 öppnade den officiella Ironmanmässan. Delar av gänget hade rutinerat redan dagen innan rekat och noga spanat in de avspärrade mässtälten för att komma väl förberedda till mässans öppnande. Snabbt som ögat bunkrade vi upp med Kelloggs Cornflakes, en helt ny garderob träningskläder, cykeldelar som räcker till att bygga två cyklar och mer därtill samt en årsförbrukning av energikakor.

swimsuit5

Coach ”Lagerback” med sina adepter

Dagens återkommande samtalsämne har i övrigt varit hur Robban ska positionera kronjuvelerna för att mildra ett begynnande ”great balls of fire”-fenomen. Efter ett snabbt kollektivt sammanträde hittade vi en lösning på gåtan: Robban gör en simultan höjning av både sadel och styre, samtidigt som hela sittpositionen flyttas några centimeter akter ut. Huvudregeln att inte ändra något innan tävling har vi tillfälligt satt ur spel.

swimsuit3

Imorgon är det registrering. Vi kommer få våra halvdussin plastpåsar, tidtagningschip och en massa balla klistermärken med nummer på. Äntligen kommer också den största frågan av dem alla få sitt svar – Vilken färg har årets simmössa? Jag sätter två energikakor och en gaspatron på gul.

Race Report Ironman Kalmar – Martin Belak

I år åkte jag till Kalmar med ett skönt lugn i kroppen. 400 mil på diverse cyklar var avverkade, massor av tid har spenderats i kalla sjöar, en tidigare krånglande fot har repat sig, prylarna är inkörda, litervis med handsprit har räddat mig från förkylningar sista veckan och jag hade redan persat på Ironman Nice tidigare under året. Kalmar i år skulle bara bli en soft resa mot den min tredje finisher-t-shirt. Ingen press. Inga måsten. Bara ren glädje, och smärta.

1150339_10151587751958869_748627951_n

Stunden innan en Ironmanstart är alltid magisk. Det går att ta på någon form av spänning, en typ av fokuserad laddning. Jag var ute i god tid, minglade med lite klubbkompisar. Diskuterar sista minuten-taktik med Tobbe. Tobbe är ingenjör. Han försöker 10 minuter innan start övertyga mig om sin finurliga specialtaktik, byggd på avancerade geometriska beräkningar. Förstår jag honom rätt går det ut på att placera sig strax bakom eliten, då kan man möta horden av age-group-simmare från sidan, helt enligt Pythagoras modell. Jag  fattar inte ekvationen och ställer mig i 1.05-fållan. Har aldrig simmat så snabbt, men va fan, någon gång måste vara den första.

-Ställ dig precis bakom eliten, så får du fri väg!

Solen går upp över bron en bit bort horisonten. Vattnet som håller svala 17-grader har under natten blivit mer livligt än befarat. Andakt, nationalsång, Kenta: “-Just idag är jag stark…”, PANG, där gick starten. 2000 galningar börjar veva, det ligger killar och tjejer både under och över mig. Vevar vidare, liknelsen med att ligga i tvättmaskin är slående. Som tur har jag ingen vattenfobi och är relativt van med situationen sedan tidigare. I kaoset oroar jag mig mest för att bli av med chip, klocka eller goggles. Försöker undvika de värsta bråkstakarna, samtidigt som jag får hårda slag över hela kroppen. Bestämmer mig tidigt för att inte bry mig, utan köra mitt eget race, surfa med i draget och försöka fokusera på det perfekta draget. Får givetvis några kallsupar för mycket, varpå delar av frukosten hamnar i Kalmarsund. Två varv går relativt fort, svänger därefter in till vänster i kanalen som leder till växlingsområdet. Det blir bäcksvart! Vem släckte lyset? Varför smakar vattnet bajs? Landstiger ur Smålands svar på Ganges efter 1.05-ish – helt enligt plan! Många cyklar kvar i växlingsområden tyder på att jag inte är sist upp ur vattnet. Skönt.

Med fräscha ben börjar jag trumma på mot Öland. Min race plan är att inte upprepa fjolårets misstag, där jag likt en turist på cykelsemester fegade mig runt. I var planen att maxa under kontrollerade former – 35 km/h i snitt skulle ge mig en tid strax över 5 timmar. Kommer ner till Färjestaden och möter vinden från helvettet. Kryper ihop till en mindre köttbulles storlek och tänker på vilken jävla fart jag kommer få efter vändningen i söder. Under resan söderut störs jag mer av MC-domaren som bestämt sig för att punktmarkera mig, än vinden. Enligt reglerna ska man falla tillbaka 10 meter senast 30 sekunder efter att man blir omkörd. Min MC-kompis började skrika, vissla och gorma så 0,5 sekunder efter att någon körde om mig. Vänder norrut, det blir knäpptyst och hastighetsmätaren visar plötsligt 50 km/h – ett välbefinnande sprider sig i kroppen, tills lillhitler på den orangea Triumphen börjar gorma om något igen. Jag ignorerar spektaklet.

546910_10151587777398869_1889972192_n

Lämnar 12 milslopen på Öland för en snabbvisit till vändpunkten i Kalmar – publiktrycket är massivt här, hör att många vänner och supportrar ropar mitt namn. Med en fantastisk känsla trummar jag vidare mot de avslutande 6 milen på fastlandssidan. Vid Lindsdal har jag återigen jetvindar i ryggen. Köttbullen pressar 50+ i tight tempoställning. Ser i ögonvrån den orangea faran köra om på vänstersidan, skönt inget gormande den här gången. I näst sekund ser jag MCn börja dra mot höger, mot vägkanten, mot min färdväg! Loppet passerar i revy, hela livet passerar i revy. Jag vrålar, publiken gestikulerar, hojen fortsätter preja mig. Med en centimeters marginal passerar jag mellan publik och en stillastående motorcykel i 45 km/h. På vänster ben känner jag hettan från glidarens ljuddämpare. Min Garmin registrerar ett rekord i maxpuls. Funderar ett tag på att stanna till och samla tankarna, med en centimeters marginal  hade detta blivit min sista Ironman. Fortsätter, och hör den orangea faran komma upp bredvid mig. Med ett övertydligt kroppspråk och diverse internationella tecken visualiserar jag mina tankar om deras körstil. Ser skräcken i deras ögon. De är skärrade och bad om syndaförlåtelse, innan de försvann som en avlöning i januari. Såg dem aldrig mer under tävlingen. Kliver av hojen på 5.07 – helt enligt race plan.

971811_10151587752233869_1157711978_nEfter en blixtnsnabb T2 börjar startnummer 565 göra Kalmars gator osäkra. Drömmen är en mara någonstans kring 4 timmar, men egentligen vet jag att jag slarvat för mycket med löpträningen för att nå det. Planen är att aldrig stanna och slaviskt låta pulsen ligga på 142,5 – misären får ta den tid det tar. Första två milen känns det som att det går i snigelfart, men från förra året vet jag att jag måste, måste, måste hålla jämn fart på maran. Ett snabbare snitt i början är definitivt likställt med långpromenad i mål. Med sina ovationer bär Kalmarpubliken mig fram över kullerstensgatorna.

Till skillnad från Nice, möts löparna i Kalmar bara sporadiskt under löpningen. Jag har därför en dålig känsla hur jag ligger till mot vännerna i klubben. Ironmanalex coachar intensivt från dikeskanten och förklarar att jag nog ligger ganska bra till:

-Det är din dag Belak!

Strax efter blir jag omsusad av raketen Erik och inom kort också av Rickard. Vägrar och orkar inte gå ifrån min race plan, max 142 i puls. Efter 42 kilometer high-fivear jag speakern innan jag passerar målportalen. Klockan visar något i stil med 10.45h! Får min medalj tredje IM-medalj med tillhörande kram från en av funktionärstjejerna. Fäller en tår. Jag konstaterar att jag slog min tid från förra året med 1h 42 minuter! Samtidigt börjar drömmen om sub 10 gro.

Sorry Kalmar – jag kommer vänstra lite med Ironman Nya Zealand innan vi ses nästa år igen.