Att våga spänna sin båge

Skrivet av Martin Hult som är på väg mot sin första Ironmantävling….

“Sätt inte upp något tidsmål”. Det tipset fick jag av Joel en sen måndagkväll på Farstabadet. Jag har senaste halvåret försökt att damsuga internet och frågat alla med en Finisher-tröja om tips och trix inför min debut på IM-distansen. Den 15:e augusti ska jag stå där i Kalmar och nervöst invänta startskottet. Det är inte lång tid kvar nu (allt är iofs relativt).

Som halvambitiös motionär med visst kontrollbehov så känns tiden iaf knapp. Jag tror att det här är en fas som många går igenom inför sin debut. Alla tankar som rör sig i huvudet. Kommer jag att klara det? Är jag stark nog? Ska jag satsa på volym eller intensitet? Behöver jag inte en ny våtdräkt? Tempohjälm? Hur mycket snabbare blir jag om jag rakar benen? Är det värt att kissa på sig? osv, osv. Frågorna som bara maler på. Säkert något som alla veteraner i klubben kan relatera till. Det var också anledningen till att Joel och Anna bad mig att blogga om min väg mot Kalmar. Dels för alla som, liksom jag, har tusen frågor och funderingar och dels för alla de som som gjort mängder med tävlingar och som vill återuppleva känslorna och tankarna som cirkulerar de sista månaderna inför IM-premiär.

Min avsikt är att skriva lite om sådant som brukar dyka upp i omklädningsrum, på internetforum och i frågespalter. Det vore ju även fantastiskt roligt om fler av SPIF:s medlemmar engagerade sig i kommentarsfältet med antingen frågor eller egna tips och trix. Det är säkert fler som debuterar i år och sitter med tusen frågor.

Så tillbaka till Joels tips om att inte sätta upp något tidsmål för sin första IM-tävling. Jag förstår hur han tänker, att det är bättre att njuta av den långa dagen och bara fokusera på att lära sig så mycket som möjligt. Jag förstår även nedsidan med att ha ett tidsmål, nämligen att tidsmålet inte tar någon som helst hänsyn till väder och vind på tävlingsdagen. Man riskerar helt enkelt att steka sig ordentligt på cykeln i jakten på detta tidsmål för att sedan få ta en 42 km lång promenad. Jag förstår detta. Samtidigt har jag som person otroligt svårt för att inte sätta upp mål och förväntningar. Särskilt som det gäller en tävling som jag förberett mig inför under såpass lång tid. Jag behöver en tydlig målbild för att stå ut med att sitta timme ut och timme in på trainern, för att orka att stiga upp kl 06:30 och springa ett distanspass (på tom mage i +2 grader och regn) innan familjen vaknar eller bara för att ta mig ut till Farsta och simma en måndagskväll kl 21.

Så ska jag stryka mitt tidsmål? Nej, jag kan nog inte riktigt det. Jag behöver nog både piskan och moroten som ett tydligt mål innebär. Sen får det bära eller brista.

“Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.”facebook_1427096180796

/Martin

Annonser

Race report Ironman Hawaii ”Fångad av en stormvind”

Varning återigen för en låååång race report. Många känslor som ska sammanfattas i text.

images

Allt känns som vanligt morgonen den 11 oktober. Som alla andra Ironman mornar gick vi upp strax efter fyra, åt lite frukost och sen drog oss ned till växlingsområdet.

Väl nere på området slussades vi ganska smidigt igenom bodymarkingen för att få våra startnummer tatuerade på armarna, sen vidare till cykeln för att sätta på dagens första flaskor och övrig energi i form av bars eller gels. Lite tagen av stunden men samtidigt väldigt glad att få vara med om det här gick jag runt på området. Det var kolsvart ute. Snabbt och smidigt fick jag hjälp av en funktionär att pumpa hjulen. Jag bestämde mig för att köra precis på samma tryck i däcken som jag brukar. Eftersom jag är så lätt så gör det inget om de sväller litegrann när värmen kommer då jag inte kör fullt tryck från början. Det var skönt att ha cykeln redo och nu bara njuta och hänga med övriga svenskar. Det var en lättsam stämning och vi påminde varandra om att det var The time of our lives, vi skulle njuta av den här stunden.

IMG_3547[1]

ursäkta suddig bild men det här är den enda som finns från morgonen…

Jag såg inte mycket av proffsens start men hörde kanonen gå av. Nu var det cirka 30 minuter kvar av lugnet innan tävlingen skulle dra igång för egen del. Jag njöt av att se alla andra. Se vilka jag ska vara tillsammans med ute på banan. Det är så fantastiskt med sporter där män, kvinnor, unga och gamla möts på samma villkor. Vi tillsammans ska ta oss an dagens utmaning som visserligen sker individuellt men samtidigt är vi därute tillsammans.

När det är cirka 15 minuter till start börjar vi närma oss trappan ner till vattnet och jag slås av vilken häftigt och pampig stämning det är. Jag hör bongotrummor och ser ett väldigt stort publikhav uppe på land. Ungefär 7-8 minuter innan start är jag i vattnet och börjar sakta crawla ut mot startlinjen som är cirka 200 meter ut i vattnet.

IMG_3513[1]

precis brevid TYR bojjen plaskade jag 2 minuter innan start…

Enligt plan lägger jag mig långt ut på vänsterkanten och försöker inte hamna för långt fram eftersom jag är en relativt långsam simmare jämfört med övriga startfältet. Vi är cirka 700 tjejer (28% av det totala startfältet) i år och det är rekord. I ungefär 3 minuter ligger jag och trampar vatten innan kanonen skjuter iväg oss. I lugn takt vevar jag på och njuter av hur fantastiskt vackert det är. Jag hoppas nästan att jag ska få se någon manta eller delfin men så blir det inte. Efter en stund kommer jag ifatt de långsammare herrarna men det stör mig inte nämnvärt eftersom det är gott om plats i vattnet vilket är tur då många av de jag kommer ifatt bröstsimmar. Efter tävlingen får jag höra en helt annan upplevelse av de andra mer snabbsimmande svenskarna att det var trångt när de kom ifatt herrarna. Tur att man är lite längre bak och lite för långsam för att uppleva det 🙂

Det är svårt och känna hur snabbt det gick men jag hade inte riktigt det trycket jag önskat. Efter halva simningen känner jag mig väldigt illamående men får inte upp något tyvärr vilket gör att mitt illamående inte lättar. Jag bröstsimmar lite i ett försök att få det och släppa men det hjälper inte. Försöker tänka positivt och titta på fiskarna istället (eftersom vattnet är kristallklart ser man även att andra har haft en dålig dag och deras frukost flyter förbi). Tids nog passerar jag kaffebåten som jag vet är ungefär 1 km ut från stranden och jag är glad att det närmar sig slutet av del 1. Snart får jag hoppa upp på cykeln och trampa i solskenet!

Väl uppe ur vattnet ser jag att dagens tid är långsam och att det är extremt tomt bland cyklarna. Det märks att man är på ett världsmästerskap och jag tror inte att det varit så tomt på en vanlig Ironmantävling. Jag stressar inte särskilt mycket över den dåliga simtiden utan gläds istället över att ha supportrar nästan mitt inne i transition area. Jag vill inte åka hem besviken och vill inte jaga mig igenom denna dag. Motivationen för att pressa mig finns inte och jag har ju lovat mig själv att försöka njuta av dagen och inte jaga efter en tid.

Det är fantastiskt att få börja trampa och direkt märker jag att salttabletterna ligger kvar hemma vilket inte är så smart på årets varmaste tävling. Men men, det hjälper inte att bli irriterad över småsaker utan kör vidare. Efter den lilla slingan i stan börjar cyklingen på riktigt uppe på Queen K. Ni som läst andras race reports från tävlingen vet förmodligen att det blåste rejält i år. Jag kan bara instämma att det blåste utav bara fasiken. Det var flera gånger det gick i 14 km/h och stundtals stod jag upp och trampade trots plan mark.

Efter att ha pratat med övriga svenskar efteråt så verkar det även skilja sig en hel del beroende på hur snabbt du hann upp och vända i Hawi (halvvägs). De som var lite snabbare hann vända hemåt och dra nytta av lite medvind hem. Vi som inte riktigt var så snabba fick motvind hela vägen. Vinden vänder extremt snabbt på Hawaii och man kan inte lita på den överhuvudtaget. Att cykla enbart i motvind är en sak men att ha motvind ena sekunden, sidvind från höger, sen plötsligt från vänster och sen medvind för en sekund innan det kommer kastvind igen- det är läskigt och svårt. När vinden var hyfsat lugn låg jag och tryckte på så gott jag kunde i tempoställning men oftast vågade jag inte det då vinden hade kontrollen över mig och inte tvärtom.

Att jag inte heller är så erfaren som cyklist är inte till min fördel. Klättringen upp till Hawi gick långsamt i motvinden och det var skönt att få vända och kunna slappna av lite i medvinden nerför. Men ack vad fel jag hade. Jag passerade nu Annika Åström och det var så skönt och ha någon man kände där och då tillsammans ute på banan. Vi passerade flera som blåst av vägen, ambulansen var också där hos en som skadat sig illa. Jag försökte ligga i mitten av körfältet för att känna mig trygg om kastvinden skulle komma men plötsligt var man 2 cm från att vara ute i gräset. Jag ville bara ta mig i mål. Det var viktigare att känna sig trygg än att utnyttja nerförsbacken och ta igen tid och jag bromsade mig nerför den annars rätt snabba utförslöpan.

Trots tårar av rädsla där och då så är jag glad att ha upplevt dessa vindar och jag är nu en erfarenhet rikare som cyklist. Rädslan är bra ibland och man blir så mycket starkare över att klara av det. Jag är även glad nu i efterhand att Hawaii visade sig från sin riktiga sida när jag var där. Det har inte blåst såhär mycket på 15 år och Hawaii var så tufft det kunde bli på cyklingen i lördags.

141012_17102[1]141012_17099[1]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag senare på eftermiddagen kommer in för växling till löpning är jag ganska trött men även hungrig. I vindarna på cykeln vågade jag inte dricka och äta tillräckligt. Det var riktigt gött att komma till första vätskestationen och se chips och cola. Det här var redan en lång dag och jag visste nu att jag förmodligen får min medalj efter dagens maraton. Till vår fördel var det inte längre så varmt och det var helt okej att springa. Jag svalkade mig ändå med kalla svampar vid varje vätskestation och njöt för fullt när det kom några regndroppar. Jag försökte tänka positivt och njuta. Energipillret nummer ett , Fredrik Åström, möter jag efter några kilometer in på löpningen. Han dunkar mig i ryggen och ropar ”Vi är på Hawaii Anna NJUT!”. Det leendet och den energi var så härlig att se. Fredrik bröt ett ben i handen för bara två veckor sedan så hans bedrift att stå på startlinjen och klara av dagen är enorm. Mitt leende och glada humör fick jag kämpa för att hålla under dagen.

Det var tungt och normalt sett behöver jag inte kämpa såhär mycket mentalt. Förmodligen är anledningen att jag lyckats toppa formen riktigt bra på mina andra lopp och att min säsong blev väldigt lång i år. Inte helt oväntat hann jag väl inte helt ladda om mentalt heller från Kalmar.

Efter de första 7 km till första vändpunkten på Ali Drive känns det tungt men sen börjar huvudet komma igång och benen kändes nu rätt okej dem också. Mina fotsulor börjar smärta och det påverkar min löpteknik. Framfotalöpningen kompenseras på grund av smärtan till helftotslöpning och när jag passerar 12 km börjar även vänsterknät göra ont. Nu tillåter jag mig att gå cirka 50 meter mellan varje vätskestation och även i dem. Däremellan försöker jag dra ner på tempot i förhoppning om att underlätta för fötter och knän men min standardfart håller i sig så när jag väl springer går det ganska fort.

141012_17116[1]

Efter 14 km kommer man upp på Queen K igen, 14 km ut nu sen 14 km hem- sen mål. Har hört från de jag mötte att jag såg enormt fokuserad ut och det var jag också men då och då kom även en tår. Tårar av lycka och tacksamhet att just jag är här. Alla där hemma som sitter uppe för min skull och alla som stöttar och peppar. Jag önskar så innerligt att fler kunde varit här med mig.

Det var skönt att inte bry sig om dagens målgångstid. Som jag nämnde tidigare så försvann de förhoppningarna ganska tidigt och istället ville jag ”bara” ta mig i mål.

När någon nu efteråt frågar om min tid så minns jag den knappt vilket är ett tecken på hur oviktig den är. Jag är inte heller särskilt stolt över den men det kvittar. Att göra Ironman Hawaii är tufft. Det är ännu tuffare att kvala hit. Just det här året gav Hawaiis vindar oss alla en rejäl utmaning.

När jag var längst ut på Energy lab vid vändpunkten och bara hade 14 km kvar gick solen ner i horisonten framför mig. Det var ett otroligt ögonblick och jag kommer sent glömma den vyn. Jag älskar att göra Ironmantävlingar men man ska verkligen inte underskatta att det är tufft oavsett om man har ett högt satt tidsmål eller inte. Jag har svårt att förstå hur proffsen gör för att komma i mål på runt 8-9 timmar. Jag kan inte heller förstå hur bra alla age groups athlets är som har sina unika historier och att den älsdta som kom i mål är 75 år!

141012_17163[1]

 

141012_17197[1]

Väl i mål så träffade jag övriga svenskar, syrran och pappa samt övriga supporters på plats. Vi hängde kvar i flera timmar i målområdet. Det här var en av de mest fantastiska stunderna den här dagen. Jag hade sprungit med flaggan i mål, fick träffa alla andra och krama om dem och nu hade jag även medaljen i min hand.

IMG_3572[1]

Tusen tack alla ni som hejjat på mig, kommenterat och mejlat på facebook, smsat och ringt. Det betyder otroligt mycket att ha er stöttande även om det är på avstånd. För att försöka summera min dag så kan man säga att jag fångades av stormvinden.

Alla typer av människor klarar av en Ironman. Det var en ära att få vara ute på banan tillsammans med världens bästa atleter i världens tuffaste endagstävling och att vara en av dessa. Jag minns det med blandade känslor men såhär några dagar efter att den värsta smärtan i kroppen lagt sig så vill jag gärna testa att kvala hit igen någon gång i framtiden igen.

Nu är det vila. Ska fundera vad jag är sugen på framöver men först försöka landa från mitt livs äventyr. Drömmen är nu verklighet så nya drömmar ska skapas.

 

Kramar från Anna

DCIM100GOPRO

Snart dags…

Hej!

Nu är det inte långt kvar till startskottet och nervositeten har intagit. Som vanligt känner jag mig nästan lite trött vilket är ett tecken på att kroppen förbereder sig och att jag är fokuserad.

Kl. 7 lokal tid på lördag går startskottet för herrarna och strax efter släpps damerna iväg. Det är en vattenstart vilket innebär att vi ligger i vattnet och startar när kanonen går av.

IMG_3466[1]

2200 triathleter ska iväg och här går starten…

Jag är väldigt tacksam över att i år delas herrar och damer upp i starten vilket innebär att det kommer vara lite lugnare för damerna eftersom vi är färre till antalet än herrarna.

Eftersom det är våtdräktsförbud så kommer simningen kanske gå något långsammare än vanligt men jag ska njuta av det vackra blå. Efter några fler simturer så känner jag mig ganska trygg och börjar istället inse att det här ska bli härligt. Att få möjligheten att plaska tillsammans med världens bästa långdistanstriathleter är superhärlig.

När jag så småningom är färdigsimmad hoppar jag äntligen upp på min cykel. Även cykelbanan är rakt ut på en ängslig väg. Vi cyklar först ett varv inne i stan- mest för publikens skull tror jag- sen drar vi ut på Queen K. Vägen är böljande upp och ner och ut mot vändpunkten är det mer nerför samt oftast medvind. Därför kommer första halvan av cyklingen visa betydligt snabbare tider än de sista 9 milen. Jag ska försöka tänka på energiintaget och framförallt hur mycket jag dricker. Värmen tror jag inte kommer bli riktigt så påtaglig på cykeln eftersom man känner vinden svalkar hela tiden. Dock märkte jag när vi tränade i veckan att man svettas betydligt mer än vanligt vilket gör att man måste komma ihåg att ta salttabletterna samt såklart även dricka mer än normalt.

På min cykel finns två flaskor fyllda med Vitargos Carboloader och lite mer energi i form av gele godis med extra komprimerad energi sen även energibars av märket Indiebars.

Det är såklart väldigt individuellt hur man får i sig energi under en såhär lång tävling men det här är vad jag kör på och det funkar för mig. Icke att förglömma så har jag även Enervits salttabletter med mig också samt att jag tar både sportdryck och vattenflaskor vid varje langningsstation som kommer ungefär var fjärde mil på cyklingen.

IMG_3419[1]

När jag väl kommer till löpmomentet så kommer benen i vanlig ordning vilja springa lite fortare än jag planerat och jag får från början bromsa mig lite för att spara energi. Det som gör det här racet lite unikt är att det är över 30 grader när jag påbörjar mitt marathon under den förhoppningsvis tidiga eftermiddagen. Det är inte mycket till skugga och jag får ta tillfället i akt att dricka vid varje vätskestation som kommer varje mile. Exakt hur mycket värmen påverkar är svårt och säga på förhand men jag räknar med att den kan komma att påverka en hel del.

Skillnaden med det här loppet jämfört med mina tidigare Ironmans är att nu vill jag inte riskera något. Jag vill helst slippa att bli för uttorkad och pressa mig så hårt att jag skulle behöva bryta om det inte går vägen. Nu är jag här för att lära och uppleva ett världsmästerskap. I mina långt gångna tankar så ser jag mig själv vara här någon gång i framtiden igen och då kommer lördagens lärdomar vara av stor betydelse för då kommer målet vara mer än att ”bara” ha en trevlig dag.

Nervositet är på väg att övergå till pepp. Jag är redo och laddad för att uppleva ännu en fantastisk dag med många nya upplevelser. Varje Ironman jag gjort hittils har varit unik och man lär sig nya saker från varje tävling. Säkerligen även den här gången. Nu kör vi. Jag komemr tänka på er där hemma som läser detta och kanske följer mig på lördag. Strax efter klockan 19 på lördag kväll går starten svensk tid.

http://www.ironman.com/triathlon/coverage/live.aspx#axzz3FhvRZADZ

Mitt start nummer är 2109 om ni vill följa mig… J

Jag har även gjort ett annat litet lopp som kallas Underpants Run imorse, men det får ni bara lite bilder ifrån… Nu är det dags för pre race möte sen är det dags för den lilla tävlingsbubblan. Kram på er där hemma!

IMG_3457[1]

Welcome Sweden!

Hej igen!

Idag har vi prövat på cykelbanan litegrann. Väldans skönt och se så att mekaniken fungerar och även känna på den omtalade vinden. Dagens prövning gjordes ute vid Hawi där man också vänder efter att ha cyklat cirka 9 mil. Alltid samma känsla att få sitta på den älskade cykeln och idag var inget undantag. Vi hade ställt bilen cirka 5 km från vändpunkten i Hawi för att både få prova en liten del av den sega uppförsbacken till byn (totalt är det uppför i cirka 3 mil) och sedan den fina utförsåkningen. Med vinden i ryggen var det väldigt enkelt att komma upp i 50+ km/h och trots att vinden fanns där var den relativt snäll mot oss idag. Ryktet säger att vinden ska vara lugn hela veckan så vi får hålla tummarna för att det stämmer…

IMG_3256[1]

….18 mil….

Generellt om cykelbanan så är den ganska mentalt utmanande och vägarna är sådär härligt raka omgiven av lavafält. Ni som har kört Ironman i Kalmar kanske kommer ihåg passagen rakt över Öland som kallas Alvaret. Ungefär så känns det som att det kommer och vara nu fast i 18 mil och lite mer böljande backar. Totalt har cykelbanan cirka 1400 höjdmeter som ska avverkas.

Jag känner mig väldigt nöjd att jag har valt att köra med högprofils hjul enbart bak och vanligt fram för att underlätta när kastvindarna griper tag. Eftersom jag har som mål att se och lära så mycket som möjligt så prioriterar jag en trevlig och trygg känsla på cykeln framför ett mer offensivt tänk och otrevliga stunder med kastvindar som tar tag i framhjulet. Hörde igår att 2010 hade det blåst så mycket att folk bokstavligen hade blåst av vägen.

När vi kände oss klara efter cirka 15 km cykling i den cirka 30 gradiga värmen tog vi lunch uppe vid vändpunktens mitt och därefter drog vi oss hemåt för en mycket avslappnande massage.

Strulet med boende resulterade ju i att vi fick sova på soffan hos grannen till det hus vi hyrt. En trevlig överraskning trots strulet med lyan var att grannen är massör. Man kan med andra ord säga att Camp Sweden har en egen massös som även kommer jobba och ta emot oss i finishertältet på lördag.

IMG_3280[1] Direkt efter massagen drog vi ner till tävlingsområdet för att delta i den invigningsparad som hålls varje år. Det var kul och träffa alla andra svenskar som är här men även se hur snyggt många andra länder ordnat inför paraden. Schweizarna passade på och hylla sin femfaldiga (?) vinnare av Ironman Hawaii genom att hon fick åka finbil framför sitt lands fanbärare. Vi har lite och jobba på, om jag kommer hit någon mer gång ska jag se till så att Sverige syns och har lite landslagsfeeling! (ledsen för suddiga bilder men internetkapaciteten här tillåter bara lättare bilder just nu)

IMG_3324[1]

25 stycken från Sverige i Årets världs mästerskap…

IMG_3330[1]

IMG_3305[1]IMG_3294[1]

Paraden avslutades med att mässan officiellt öppnades och man fick äntligen spana in både kändisar och alla special edision kläder med mera. Ska definitivt dit och checka in läget en gång till för lite onödig shopping. J

IMG_3337[1]

Vad sägs om en cykel utan sadelstolpe….Sjukt snabb och aerodynamisk…

Nu har jag även sett årets medalj… Den är annorlunda och inte helt i min smak men vi ska nog tycka om varann. Den är tung, lika stor som en iphone och orange…Bilder har säkert spridits via sociala medier men jag vill vänta med att bidra till spridning och vill först ta mig i mål och hålla den i min hand först. J

Ta hand om er och vi hörs inom kort!

IMG_3361[1]

Stureplan för Triathleter

Hej på er!

Jag vill direkt varna för en snabbt skriven text och eventuella stavfel. Så blunda och läs med glimten i ögat.

Här kommer en kort status från Kona. Boendet löste sig till slut (vi blev lurade på vårat boende och stod bostadslösa när vi anlände, en längre utläggning kring detta hittar ni inom kort på http://www.outnorth.se/scandinavian-outdoor/outnorth-heroes.php). Nu är alla som bor i det vi kallar camp sweden huset riggat med 7 stycken taggade triathleter och 2 supporters på plats.

Igår morse var vi och kikade in simstarten. Jag tog det som vanligt väldans lugnt och ville mest vänja min vattenrädsla med vattnet. Med lugnt innebär bröst/crawlsim 100 meter ut och 100 meter in igen. Klubbkompisen Susanne som är en av våra supporters på plats agerade mentalt pepp och det gick toppen. Vattnet var lagom svalkande och nemofiskarna var överallt. Delfinerna visade sig lite längre ut men dem hälsar vi på en annan dag när vi tar oss ut till den beryktade kaffebåten.

IMG_3235[1]

Efter morgondoppet tog vi oss till det som kan liknas vid Stureplan för Triathleter, nämligen Café Lava Java. De är kända för sitt kaffe och för att det här är The Place to be. Fantastisk utsikt fick vi och som utsikt hade vi både P5:or och havet. Nörderi när det är som bäst!

Det är även svårt och missa alla som är ute och springer och tränar upp den sista toppformen. Jag tänkte mest på hur sjukt tränade alla tjejer är, 6 pack på magen på tjejerna var snarare regel än undantag. 🙂
Jag försöker påminna mig om att även jag har kvalat hit och att magrutor inte är allt. Vilken tur att jag bara är här för att njuta och inte har målet att ta en topp placering just i den här tävlingen. Då hade jag gjort sit ups nu istället för att blogga. 😉

Det är viktigt att anlända med stil till Lava Java…

IMG_3229[1]

Idag ska gänget jag bor med ut och testa en del av cykelbanan. Ska bli spännande även om det blir en kort tur mest för att känna på vinden och den långa nedförsbacken utför. Update om det kommer kanske imorgon…

I övrigt gör vi inte så mycket. Jag kämpar fortfarande med min jetlag då jag hamnade helt fel i rytmen på vägen hit. Värmen är rätt påtaglig den också så blandat med vila blir det ett och annat dopp i poolen vi har. Igår blev det också en kall öl som start på kolhydratladdningen.

IMG_3238[1]

Dags för cykling nu!

Vi hörs!

Aloha!

Hej!

Jag har tänkt att försöka blogga lite här den närmsta veckan. Hoppas ni tycker det känns kul och spännande och vill hänga med på min resa. Det är nämligen så att om 8 timmar går flyget och jag är på väg till drömmarnas tävling. Jag ska till Ironman World Championships som går på Hawaii!

Först tänkte jag göra en liten kärleksförklaring till vår klubb SPIF.

Det är nästan på pricken två år sen jag gick på första lektionen av simkursen som klubben håller varje år på hösten. Det var med enorm nervositet jag hoppade i utan simmössa (snabbt som attan lärde jag mig läxan att simma utan simmössa är ingen trevlig upplevelse och jag undrar hur jag tänkte där?). Hösten 2012 bestod av hundratals kallsupar och envisheten fick bevisa färg flertalet gånger. Tack Kalle och Leo för att ni NÖTTE in teknikövningarna. Sjukt tråkigt där och då när man bara vill crawla men tror det ger en bra grund.
Väldigt snabbt när jag började gå på fler andra pass med klubben så kände jag mig som en i gänget. Det var med öppna armar man togs emot och hela tiden var det en nästan familjär stämning.

Som nyinflyttad till stan var det en superviktig väg till att få ett socialt liv. Kanske därför betyder klubben extra mycket för mig av den anledningen men oavsett så är det många härliga vänner och minnen som skapats på dessa två år. Vill verkligen ge en eloge till alla medlemmar för att ni bidrar till en fantastiskt härlig och välkomnande stämning på alla träningar!

Jag minns förra året hur kul det var att som nybörjare träna tillsammans med exempelvis David Näsvik som man hört talas om. Han var en av dem där proffsen och var/är så sjukt jäkla bra. Det var stort och köra ett träningspass tillsammans med ett gäng som var allt ifrån glada amatörer till proffs en helt vanlig snöblaskig tisdagskväll.

Min resa från nybörjare som svalde halva Eriksdalsbadet när hon försökte crawla till att nu snart starta på Ironman Hawaii hade varit så mycket svårare om det inte varit för klubben. Tack SPIF!

Och alla ni som nu orkar fortsätta läsa framtida blogginlägg. Häng på- nu åker vi! 🙂

Race report Ironman Kalmar 2014

Varning. Här kommer en en lång och en kort version av hur jag upplevde mitt Ironmanlopp i lördags.

Den korta versionen är att sluttiden blev 10.07.59. Jag är världens lyckligaste och kan knappt förstå vad som hände mer än att jag fick till ett bra race, bättre än jag trott var någonsin möjligt för mig. Att vara 2:a av alla age group damer och 9:e i mål inklusive proffs är helt ofattbart. Biljetten till Hawaii är som grädde på moset men att vara topp 10 på en Ironmantävling slår nog nästan högre än den dyra biljetten till Kona.

målgång bra

Lång version…

Senaste veckorna har jag känt att en bra form är på väg. Egentligen hela sommaren har jag känt en positiv utveckling och att jag sakta blivit starkare hela tiden. I takt med att det känns som att allt går nästan lite för bra så har även pressen på att leverera på dagen D ökat. Jag gillar press men i lagom mängd och det är ju faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar. I slutänden handlade det för mig mer om en mental utmaning än huruvida formen fanns där eller ej. För den fanns där det visste jag ju. Bara jag kom ihåg att ha roligt under tiden så skulle allt bli bra…

Det var som att min hjärna behövde en liten extra tankeställare när jag gav mig ut på sista löppasset lördagen innan och något i min fot gör ont och jag får gå/springa och nöja mig med de 5 km som kändes okej innan smärtan kom. Gött att man har en lång uppvärmning med 3,8 km simning sen 18 mil cykel innan löpningen kommer… Bestämde mig för det får bära eller brista och inge mer löpning innan tävlingen.

Väl i Kalmar så testade vi cyklarna litegrann och fick en mini känsla av det publiktryck som komma skulle när vi tittade på det Minitriathlon som hölls på onsdagskvällen. Jag bara ÄLSKAR publiken i Kalmar, ni är obeskrivliga!

våtdräkt

Illamåendet kom när vi på torsdagen skulle provsimma lite. Lika mycket som jag diggar publiken, lika mycket avskyr jag vattnet i Kalmar. Positiv överraskning i år var dock att mitt hyperventilerande uteblev och jag njöt nästan av simturen. Bra utveckling och efter den korta simningen så var det bara kvar att ladda.

 

vatten kalmarTävlingsdag

(Måltider var Simning: 1.08, Cykel: 5.45 Löpning: 3.30 växlingar 3 min vardera. Måltid ca 10.30.)

Jag var nästan lite väl avslappnad och var faktiskt inte ens nervös eller pirrig inför lördagen. Morgonen gick i vanligt Ironmanrutin. Det vill säga tidig uppgång, lite fix i växlingsområdet sen begav vi oss mot starten. Vi var ute i väldigt god tid så det fanns lite extra utrymme att hinna njuta till den vackra soluppgången. Kalmar är vackert när vinden är stilla och solen går upp. Det var en romantisk Ironmanmorgon helt enkelt.

Simningen gick smärtfritt, inga slag och vågstarten var skön även om adrenalinet inte riktigt fanns där eftersom allt gick så lugnt till. Tyckte även att envarvsbanan var härlig. Nya våtdräkten är superhärlig, den sitter som ett smäck och ger en otroligt fin känsla i vattnet till skillnad från den tidigare som var lite för stor dessutom. Jag kom upp i vattnet på 1.10, helt okej men här vill jag bli bättre! 🙂

I första växlingen tyckte jag mig vara smart och hade lagt hjälmen samt racebelt i påsen. Allt för att utnyttja den 200 meter långa löpsträckan ned till cykeln och sätta på sig grejjorna i farten. Lyckat koncept och växlade på ca 2 min.

Väl uppe på cykeln så gick det fort ut till Öland, medvind och en jädrarns god känsla. Fy fasiken vad roligt det här är. Eftersom jag var lite osäker på huruvida kroppen skulle hålla på löpningen så ville jag testa mig själv på cykeln (utifall det skulle gå åt skogen på löpningen sen så kunde jag väl försöka sätta pers på cykeln i alla fall). Tror det är bra att chansa lite med måtta och våga riskera lite. Försökte dricka en flaska mellan vätskestationerna men fick kämpa hårdare än väntat för att få i mig både bars och dryck.

cykelbvild

Som ett ess i bakfickan hade jag tagit med mig några Indiebars för att ha något extra gott att ta till när det blev för tröttsamt med Powerbars. Väldigt smart drag att ha något gott att se fram emot. En liten tugga räckte och det kändes som att få något gott och lite matigt var bra både för mage och hjärnan. Tog även någon banan längs banan och min mage verkade gilla det här då jag klarade mig undan med bara ett toabesök på hela dagen.

Icke att förglömma min ”Ride and Piss” också. Jag erkänner stolt att jag gjorde den debuten i Kalmar. Tack vädergudarna för att ni gav regn och en naturlig uppfräschningsdusch vid mil nr 17 på cykeln.
Överlycklig kommer jag in till Kalmar för växling och har satt pers på cyklingen med ca 25 minuter. Tack vara det rullande toabesöket så blev också T2 snabbare än planerat.

Väl ute på löparbanan så gick det fort i början. Att springa adrenalinstinn genom Kalmars publikhav är lätt. Jag flög fram och hade riktigt svårt att bromsa. Hade svårt hela första milen att bromsa och den sprangs på 46 min, vilket är lite för fort enligt planen. Och det visade sig sen också. Ut på andra varvet började vägen bli smalare och det snurrade bra i skallen. Klant- inte vara såhär trött nu- lite väl långt kvar för att bonka.

löpsteg bra

Som en energigivare fick jag då syn på Sara Asps ryggtavla (snabb löpare och grym triathlet som jag träffat många gånger tidigare). Jag visste att hon var i grym löpform och springer riktigt bra så det var ett gott tecken att jag kom ifatt just henne. Hon fick bli dagens dragplåster. Vi höll ungefär samma fart och hon var dagens hjälte. Vi peppade varandra hela vägen in i mål. När jag grävde som djupast efter pannbenet så var hennes ryggtavla mitt mål som jag inte fick släppa. Det höll. Tack Sara, har sagt det många gånger nu men satans vad viktig du var för mig där och då.

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 22.46.54

Målsträckan var lika fantastisk som förra året och nu stängde jag av klockan i tid så att jag hann njuta upploppet. Sluttiden blev 10.07.59 (simning 1.10, cykel 5.29, löpning 3.24). Inget annat fanns i mitt huvud än att uppleva det där och då, mindfullness deluxe!
Coachen Hanneke höll mig hela tiden upplyst om min placering och jag visste innan målgång att jag skulle få min fina pokal på ceremonin dagen efter.
På söndagsmorgonen börjar mina kära klubbkamrater informera mig om att det är två slots till Kona. Då släppte det för mig.  Allt snurrar och tårarna kommer och all anspänning släpper. Att genomföra och prestera under ett viktigt lopp är en sak men när man helt plötsligt inser att en drömmen nu blir verklighet är överväldigande. Allt har gått så fort för min del att det är lite svårt och hänga med. För bara 12 månader sen stod jag där som en riktigt nybörjare och nu är jag helt plötsligt topp 10 av alla damer. Hur kan det ha gått så fort? Jag hade aldrig i min fantasi trott det här om mig själv. Låter ju så klyschigt, men man klarar så mycket mer än man tror. Allt är möjligt och att träna fokuserat mot ett mål samtidigt som man har en stor dos glädje i det man gör då är ingenting omöjligt och resultaten kommer därefter.

hawaii

Det är så mycket jag vill säga och så många att tacka. Ingen nämnd ingen glömd. Men Hanneke Boon- du är en stor del av den här resan och din hjälp är så otroligt mycket värd. Så kul och ha dig där längs banan i Kalmar!


Om 6 veckor går planet mot Hawaii. Drömmen lever vidare…. to be continued.