Ö till Ö, en andraplats – Lelle M

Av Lennart ”Lelle” Moberg

Foto: ÖtillÖ

Det är en fysiskt och framförallt psykiskt påfrestande tävling om man siktar på seger. Vi siktade på seger. Här kommer min berättelse om tiden innan, under och efter en av världens tuffaste endagslopp.

Efter segern 2012 bestämde jag mig för att satsa allt på triathlon och hoppades på att kunna genomföra ö-ö på ett bra sätt trots den uteblivna swimrunträningen och att IM Kalmar låg bara två veckor innan. Magnus blev sjuk och bröt Kalmar efter simningen och jag tvingades bryta halvägs in på cyklingen. Motivationen och förutsättningarna för ö-ö blev genast mycket mer intressanta. Tänkte att min form borde vara på topp då jag bröt så tidigt in i loppet och körde igång med träningen direkt. Jag försökte köra flera pass, ett av dem ute i skärgården med Magnus, men fick gräva djupt i källaren bara för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt på stigarna. Som vanligt blev det ett episkt pass då Magnus hade tänkt ut hur vi skulle köra. Vi har aldrig lyckats  följa den rutt vi gjort på kartan tidigare och inte heller denna gången. Blev ett bra specifikt  swimrunpass men körde vilse ganska tidigt (inte helt oväntat) Fastnade bakom stängsel på båtklubbar, klättrade runt stängsel, vassa grindar och käkade blåbär. Tror aldrig jag varit så glad som när vi äntligen hittade tillbaka till bilen. Försökte mig på ett pass till men kroppen var helt orkeslös och jag hade känslan av att vilja sova hela tiden.

Paddling i skärgården

Med bara en dryg vecka kvar till start tog jag beslutet att paddla ut i skärgården tillsammans med Carro och bara slappa på en ö, grilla, bada och sova. Efter paddling i månsken på spegelblankt hav, mycket god mat och sömn så kändes allt bättre. Coachen föreslog 3000m löpning i högre fart för att testa hur kroppen svarade. Jag hoppade i land på Husarö och testade benen. De fungerade fint!

Simningen fortsatte att kännas seg, men efter ett besök hos idrottsmassören Camilla Williams och en extra vilodag från simningen så började även armarna att samarbeta.

Jag och Magnus körde ett pass med full utrustning (våtdräkt 2XU V2, Skor Saucony type A5, paddlar Strokemaster röda, dolme Olander och elastisk seglarlina 4mm ) på Erika Rosenbaums swimrunbana i Hellas och utvärderade vad som fungerade bra och mindre bra. På fredagen hade vi en traditionsenlig pysselkväll där vi finslipade på utrustningen: Skrev sim och löpdistanserna på paddlarna, snörade skor med resårband, memorerade kartan samt åt massa god mat.

Tävlingsdagen

bild-10

Uppstigning 04.20 och dags för frukost. Gick nästan att ta på ångesten inne på Sandhamns seglarhotell. Åt frukost tillsammans med Norrmannen Tom Remman som egentligen skulle ha varit en tuff konkurrent på tävlingen, men som tyvärr tvingats operera hälsenan. Han var på plats ändå för att lära om loppet, dels inför sin egen satsning nästa år, men även för att få tips och idéer inför den norska swimruntävlingen, som han är med och startar upp. Intressant att lyssna på Tom och glömde bort att vara nervös. Nervositeten kom tillbaka på hotellrummet när vi spelade favoritlåten ”Burning heart” för att tagga till. Först på med en hel tub vaselin och sen våtdräkten. Dumpade väskan i båten och värmde upp med löpning bara för att få komma iväg och vara ensam i några minuter innan start.

bild-11

Helikoptern börjar surra ovanför oss och startskottet går av. Springer längst fram bakom fyrhjulingen och tempot känns löjligt långsamt och dumma som vi är undrar vi hur banrekordet ska kunna slås med den här farten… Jag och Magnus är först i vattnet och jobbar på bra, kommer upp ur vattnet som 5a med Paul och Björn i ryggen. Vi springer om Colting, Guns and dentist och ett annat lag ganska tidigt, sen kör vi tillsammans med Paul och Björn i jakten på ledarna Rasmus och Simon. Jag och Magnus får börja kriga ganska tidigt in i loppet och jag kommer bara ihåg några få saker fram till Ornö.

bild-12

På Ornö gjorde vi förmodligen vår största miss, vi tog av oss våtdräkterna. De tog tid både att ta av och framförallt att sätta på igen. Vi ökade avståndet till Rasmus och Simon, men tappade hela tiden till Paul och Björn. Den 19km långa löpningen var inget annat än pannbensträning. Magnus krampade men fortsatte ändå (sjukt starkt!!) mina händer svullnade upp?! Allmäntillståndet var inte på topp men vi tuggade hela tiden på utan att säga ett ord förutom vid energistationen efter 11km då de frågade hur det kändes och vi svarade såklart ”Det känns bra”.

bild-13

Efter ca 16km när allt kändes som värst dök två snygga tjejer upp från ingenstans som gav oss mellantider och pepp. Tack Carro och Kristin! Kändes som det tog evigheter att få på våtdräkterna när vi kom fram till simningen. När vi kom upp på andra sidan såg vi att Rasmus och Simon tagit in på oss och vi krigade på med allt som fanns kvar i tron om att de hela tiden låg strax bakom. De sista 3km på Utö gick i en ganska bra fart och vi sprang över mållinjen som 2a  på tiden 8h42min slagna med 7min av starka Paul och Björn. Kunde inte visa någon glädje då jag faktiskt var riktigt besviken. Vi gjorde vad vi kunde men det räckte inte. Det som kändes bra var att bli mottagen av Carro och av Magnus familj samt att äntligen få stanna, stå still, inte röra på sig och dricka kall cola.

bild-9

Jag tror att de snabba tiderna berodde på 3 olika faktorer:

1. Många har börjat träna mer specifikt för swimrun.

2. Det var svalare och därmed lättare att springa i våtdräkten.

3. Vi var tre lag som tidigt låg nära varandra och kämpade.

Gjorde förmodligen mina sämsta intervjuer före, under och efter loppet. Ber om ursäkt för det. Kan bara försvara mig med att det är grymt svårt att svara något bra samtidigt som man krälar upp ur vattnet på en halkig häll när kroppen skriker och ordförrådet på engelska tycks ha blivit kvar i någon våg.

Nästa år kommer ö-ö vara ett av mina stora mål, jag kommer vara väl förberedd. 7min är väldigt mycket tid men samtidigt ganska lite…. Är det möjligt att gå under 8h och 20min? Det tror jag!

Vill tacka Micke och Mats för en fantastisk tävling, tack till mina sponsorer, familj, vänner, Carro och framförallt tack till Magnus som ville köra det här tuffa loppet tillsammans med mig.

Annonser

Team Freddan o Ankan vinner Ö till Ö 2013 (mixed) – av Fredrik S

Av Fredrik Selmered

Foto: ÖtillÖ / Nadja Odenhage och Jakob Edholm

Helikoptern hoovrade framför oss, och solen var på väg upp i horisonten, och de vackra klipporna och ljuset som blinkade i fjärran låg alldeles framför oss. Starten hade gått för en av de tuffaste endagars tävlingarna i världen.

Jag och Annika hade planerat och tänkt på det här loppet i nästan ett helt år, på hur vi skulle göra om en del saker som skulle förbättra våra 12h 13min och 4e platsen från förra året. Att nå prispallen och gå under 12 h ville vi gärna, men mycket mer än det trodde vi inte så mycket på. Förra året var ju Annikas första år och mitt andra år som ”swimrunnare” så i år var det lite finputsning av material och planering av loppet som gällde. Tyvärr hann vi inte träna så mycket i vår och sommar ihop men vi hann köra Utö swimrun i Maj. Sen att tävla mot så himla bra lag som till och med är sponsrade och vi som inte hade lyckats få ihop en enda sponsor.

Vi hämtades i båt som vanligt dagen innan och hann träffa och lära känna många fantastiskt trevliga svenska och utländska lag igen. Alla verkade så starka och välförberedda så man blev rätt nervös. Det är väl det som gör den här tävlingen så speciell att tävla i en unik miljö och hinna lära känna så många trevliga lag.

Natten innan loppet sov jag inte särskilt mycket. Den lilla stund jag sov så vaknade jag upp kallsvettig av en mardröm av att jag hade simmat till fel ö…

Starten gick mitt utanför Seglarhotellet (nya chefen på hotellet hade nog något med denna nya startplats och göra …) och vi och 113 andra lag joggade bort mot stranden. Solen lyste vackert i horisonten och en helikopter hoovrade ovanför oss. Vi simmade snabbt och kom upp bland de 10 första. På löpningen längs stranden var det som vanligt hemsk klipplöpning hela vägen, och flera herrlag passerade snabbt, men vi sprang på lugnt på de vassa klippblocken och hoppade snart i vattnet igen. På Runmarö kabbade vi ner dräkterna. När vi kom in till Red Bull vätskestationen kom de med videokamera och filmade tätt inpå oss, och först där förstår jag att vi leder mixklassen. En kille intervjuar mig om vad vårt mål är. Jag står mest och funderar hur mycket skit jag har i ansiktet när de filmar mig och svarar något jag nu glömt.

otillo2013 simning

Vi springer på och jag drar Annika i lina. Vi försökte utnyttja varandras styrkor hela loppet så jag drog Annika i lina på längre landsträckor och hon drog mig på längre simsträckor. På Risselö springer vi vilse för snitslarna är nedrivna och där vimsar vi omkring innan Michael Lemmel kommer ropande då han sätter upp nya snitslar. Fantastiskt att tävlingschefen själv kommer och sätter upp snitslar. På hur många tävlingar händer det?

otillo2013 lopning

När vi är på Nämdö stressar Bibben och Lotta (dotter och mor) om oss i energistationen. När vi springer om dem igen så har Bibben en korv i handen. Jag frågar lite glatt om hon inte glömde ketchupen och senapen eller kanske bostongurkan… Men hon hör inget då de båda springer och skriker till varandra då de tydligen hade öronpropparna kvar i öronen efter simningen.

Vi fortsätter några öar och kommer till Mörtö Gård och vätskestationen som drivs av den trevliga damen Silvia som alltid står med öppna armar och bjuder på kaffe och bullar. Vill du ha mjölk till kaffet ? Nej jag tackade nej till kaffet men tog en god bulle, lite saltlakrits och nötter.

otillo 2013 halaklippor

Snart är det grissimningen 1400m och vågorna är visserligen lite högre nu men inte särskilt jobbiga.

Vi tar oss över några öar till och joggar och simmar på till Getskär och tappar bort snitslarna igen, men hittar rätt och på vackra Kymmendö är det samma sak, så vi tar fram kartan och hittar rätt till snitslarna. Ornö når vi efter 7h 23min. Det är 12 km till vätskestationen och vi tar fram linan och jag drar Annika. Sen är det bara 8 km mer löpning till vattnet men nu börjar det bli lite segt i benen och varmt. Jag tror vi springer på rätt bra då vi gör sträckan på under 2h. Min hjärna går på högvarv för jag försöker beräkna sluttiden men jag får inte riktigt ihop att det lutar åt 10h 40. Säger inget åt Annika om det… Plötsligt så börjar det regna och vi får ny energi.

Fantastiska funktionärer hejar och peppar oss vid vätskestationerna.  Tack, tack ni är otroliga, speciellt när det är samma personer på flera ställen. Hur hinner ni mellan ställena eller är ni trillingar??? De säger att vi leder men ingen säger hur nära oss våra konkurrenter är.

Snart är vi på de sista små öarna.  Här strular jag med linan som åkt ner på knäna som jag hade lindat runt magen efter långlöpningen på Ornö så jag snubblar på klipporna och raspar upp händerna blodiga och bryter ena paddeln. Vi passerar ett lag med fenor (Jocke Axelsson och Fredrik) som verkar rätt trötta. Äntligen är vi på Utö och kroppen känns bra och det är fantastiskt när vi springer upp till målgång och kan lyfta armarna i skyn och passera mållinjen efter 10timmar och 33minuter.

Jag tror fortfarande inte att det är sant att jag och Annika vann mixedklassen. Det är helt otroligt att få vinna ett av de lopp jag älskat men även fruktat mest för några år sen. Det hade aldrig varit möjligt om vi inte utnyttjat våra styrkor som ett team. Annika var så stark och jag tror jag var rätt pigg denna dag också.

otillo2013 uppfranklippor

Tack alla som följde oss där hemma, på jobbet eller på mobilen eller datorn. Vi hade en fantastisk dag när nästan allt klaffade. Kul också att det var svårt och jobba för det var så spännande och följa live.

Tack framförallt till min fru som har peppat och stått ut med alla sjöluktande kläder i badrummet, och alla tidiga morgnar som hon fick ta hand om barnen då jag var ute och simmade och sprang.

Tack arrangörer och frivilliga som var överallt och hjälpte till innan, under och efter tävlingen. Tack Jesper Mars Andersson för att du tipsade om dräkterna och var och peppade oss överallt på banan.  Tack kära syster Ulrika för att du ryckte ut och gav mig massage och hjälpte till med barnen när jag var så himla förkyld innan loppet. Tack för alla fina bilder som togs av Nadja Odenhage och Jakob Edholm.

Tack Annika för att du var så fantastisk grym denna dag.

otillo pris 2013

Totalt blev vi 15e lag i mål bland 114 startande lag och vi vinner mixedklassen. Tid 10h33min. Det blev 37 minuter snabbare än tidigare rekordet i mixedklassen som hölls av Åsa Annerstedts och Joakim Axelsson.

Nu ska jag slappa och njuta av det här ett tag!

Fredrik

Race report IM Kalmar – Staffan Holmgren

Av Staffan Holmgren

Nu har det alltså gått en vecka sedan årets A-tävling och målet med det senaste halvårets träning; Kalmar Ironman 2013.

Tanken om ett Ironman föddes som för många andra ur ett antal genomförda klassikerlopp och en önskan om att ta nästa steg, utrustning, motivation och förutsättningar fanns trots allt på plats.

När min vän Kristian för några år sedan läste om Ironman i en ”100-saker att göra innan du dör-bok” så avfärdade jag det som idioti – inte för att jag trodde att det var omöjligt, mer för att jag inte såg mig själv lägga om livsstilen för att kunna passa in nödvändig träningsmängd, men som gammal simmare med god träningsvana så nöttes den tanken successivt ned mot vetskapen om att det trots allt borde vara möjligt.

Träningen under året har inte skiljt sig särskilt mycket från de vanliga rutinerna inför klassikergrenarna, det som sticker ut är väl snarare att tanken på distanserna hängt över en, ibland som motivation och ibland som en blöt kall filt. När jag ser tillbaka på mina träningsloggar så känner jag igen mig med undantag för att det har simmats mer än vanligt. Just här känner jag att det finns utrymmer för enorma förbättringar och därmed en hel del potential för kommande år (Jag är såklart anmäld till Kalmar 2014).

Inför loppet kände jag en stark övertygelse om att jag tränat på tok för lite, jag har samtidigt en ständig övertro på min egen förmåga så humöret pendlade mellan ”omöjligt” och ”nu kör vi”. Det som slutligen fick mig i balans var någon som sade ”man hade alltid kunnat träna mer, men nu är det som det är” – en perfekt fatalistiskt inställning som placerade ev. funderingar långt bak i huvudet.

Vi packade våra saker och lastade cyklarna på taket efter frukost på Torsdag-morgon. Min sambo hade varit sjuk i två dagar och jag hade bott i Kristians lägenhet för att göra allt som stod i min makt för att undvika förkylning dagarna innan loppet. Jag var självklart orolig över detta men kände inga direkta symptom så med tackräcken monterade och en mugg kaffe i näven så rullade vi mot Kalmar.

Efter en rejäl lunch i Norrköping som kanske tog mer tid än beräknat (Östgöta Kök levererade närproducerad och vällagad mat på en solig uteservering där vi stolt kunde blicka ut över våra cyklar) så anlände vi till Hotell Best Western i Kalmar. Hotellet var överfullt av triathleter med allsköns utrustning i varierande grad av montering. En snabb översyn av utrustningen och sedan språngmarch till registrering och mässa följde därefter. Organisationen var klanderfri och vi checkade ut startkit och en finfin Ironmanväska med separat fack för våtdräkten – en gratispryl från tävling som jag faktiskt kan se mig själv använda även i framtiden.

Efter registrering väntade pre-race meeting, en obligatorisk samling där samtliga tävlande fick information om banan, om väderförhållanden och om reglerna som gäller under ett Ironman. Efter genomgång av vilka vägar som gäller i Kalmarrondellen beroende på vilket cykelvarv man är på samt en lång genomgång av vilka kort och straff som domarna delar ut för olika förseelser så var huvudet fullt och siktet istället inställt på mat. Tursamt nog så bjöd arrangörerna på pastaparty i anslutning till mötet och ingen behövde gå från tennishallen hungrig. Maten (den vegetariska) var faktiskt omotiverat god – närproducerade grönsaker, vissa syrade, och pasta i kombination med alkoholfri öl. Fredrik som gått vilse i LCHF struntade i att äta då syrade grönsaker tydligen är rika på socker och då pasta tydligen är djävulen själv. Frid vare med det – mer åt mig.

Fredag morgon startade med tidig uppgång och promenad ned till simstarten innan frukost. Just simningen har trots min simmarbakgrund varit ett orosmoment då jag inte tycker om stressen och villervallan vid masstarter. Sickla Triathlon har varit lite av en mardröm med brunt vatten, imma på glasögonen och många jämnsnabba simmare på en liten bana. Fredagsmorgonen bjöd dock på en angenäm provsimning i Kalmarsundet. Vattnet var (relativt) klart, sikten god och banan relativt lättnavigerad. Jag simmade ett varv och lyckades stöta på Simon vid en av bojarna letandes efter bra riktmärken för morgondagen. Vi pratade lite om simbanan och simmade sedan färdigt. Väl ur vattnet så hade alla orosmoln om simningen blåst bort – vattnet var inbjudande och min nya våtdräkt (2XU V:3) satt som hand i handske och allt var som det skulle. Vi passade på att svänga förbi SPIFs tält och där hämtade jag upp ett cykelklistermärke med Svenska flaggan och mitt namn – Lisa Lantto hade beställt till alla som var anmälda till tävlingen som tävlande för just SPIF Triathlon, kul initiativ!

IMKalmarShivSticker

Hotellet bjöd på en rejäl frukost med bra alternativ för oss laktosintoleranta. När den väl var i magen så plockade vi fram cyklarna och rullade ut på en testrunda längs med banan på Kalmarsidan. Tävlingsledningen hade varit tydlig med att INGEN fick åka på Ölandsbron innan tävlingen och att det var förenat med diskvalifikation – vi rullade alltså moloket förbi avfarten och in i inlandet istället. Jag noterade att det blåste ordentligt men tänkte inte mycket mer på det – det fanns ju så många SPIFare att heja på och fina cyklar att snegla på. Efter att ha konstaterat att materialet höll ihop och att benen var sugna på mer så lämnade vi av cyklarna på hotellet och snörde istället på löparskorna. En kort runda runt i Kalmar och förbi slottet med fokus på löpsteg och att hålla tillbaka farten låg på schemat och allt kändes bra – oroade mig lite grand för att snabbsnörena på skorna satt för hårt men då jag inte tror på sista-minuten-ändringar så fick det vara.

Nu var alla träningsmässiga förberedelser gjorda, nu kvarstod bara ”gear fear” – har jag allt med mig och fungerar allt som det skall? Jag efterdrog skruvarna på cykeln, monterade min nya bento-box, tejpade fast en slang och en kolsyrepatron under sadeln och tejpade även fast några gels på styrstammen bakom den raketmonterade flaskan mellan tempopinnarna. Med den blå och den röda transition-påsen packade så var det bara att bege sig ned och checka in materialet. Allt flöt på smärtfritt och när cykeln var incheckad så fanns inte mycket mer att fundera på än mat och vila.

Jag beslutade dock att köpa en solskärm att springa i under maran, ett beslut som skulle visa sig vara bra på många vis – mer om det senare.

Vi avslutade kvällen på en grekisk restaurang där vi käkade lax och potatis, perfekt uppladdning för långlopp!

IMKalmarSund

När vi vaknade på tävlingsdagen så hade vi några tydliga hållpunkter – pumpa cyklar, äta frukost, gå till starten. Vi började med att ta oss till växlingsområdet för att pumpa upp däcken efter eventuella läckor under natten, jag körde i knappt 8bar i varje – något mer än vad jag brukar ha. Därefter gick jag snabbt till min röda löp-transition-väska och stoppade ned min nya fina solskärm. Under morgonen hade jag velat fram och tillbaka om huruvida det var vettigt att ta med ett multiverktyg på cykeln men inte kommit fram till något, jag hade ratat det kvällen innan men var osäker. När jag ändå var ute med solskärmen så stoppade jag ned verktyget och en extra gel i den blå cykel-transition väskan för att fundera vidare under simningen – inte helt optimalt planerat men så blev det.

Efter en rejäl frukost så begav vi oss mot simstarten. I myllret av människor hjälpte vi varandra med våtdräkter och gjorde några nervösa high-fives innan det att vi släppte av den vita ”street”-påsen med kläder som skulle vänta vid målgång. Därefter så gick vi i procession ned längs bryggan mot starten.

1308_IMKALMAR_tavling205

Jag kände ingen nervositet, ingen stress och bara ett omotiverat lugn. Jag brukar vara spänd inför tävling men denna gång var det ren Zen – jag kan inte förklara det men jag är glad för känslan. Fredrik och Kristian tog sig längre ned längst bryggan och jag tog några armtag ut och ställde mig i 1.05-gruppen. Men en osviklig förmåga att tränga mig så befann jag min snart i de främre leden i gruppen vilken även det skulle visa sig vara ett bra beslut.

Jag var inne i min egen bubbla och missade nationalsången och Kentas ”Just idag är jag stark” – plötsligt brann startskottet av! Den beryktade tvättmaskinen varvade upp och plötsligt befann jag mig i ett kaos av armar, ben och skummande vatten. Som tur är så är jag både vattenvan och trygg i mig själv så jag påbörjade ett stadigt tempo och försökte att hitta luckor. Stämningen i vattnet var ganska otrevlig, folk nöjde sig inte med att simma på och över varandra – flera valde även att ta ordentliga tag i neoprenet på våtdräkten och dra ned mig eller att grabba tag i mina anklar. Osportsligt och tråkigt, jag fick anstränga mig för att inte tappa humöret och svara med samma mynt. Förutom en rejäl spark över glasögonen som tvingade mig att stanna upp helt kort så gick det ändå bra fram till första bojen. Därefter skingrades klungan något och jag fick någorlunda fritt vatten och kunde falla in i en bra rytm. Bemödade mig inte med att ta någons fötter – det var för grötigt och jag hittade en bättre rytm själv.

Simningen därefter var ganska händelselös, jag fick en otroligt positiv känsla när jag passerade den stora Kalmar-skylten på andra varvet och såg solen gå upp över horisonten – den positiva känslan utbyttes i skepsis när jag traverserade in i kanalen mot första transition – vattnet var brunare än i Sicklasjön och smakade helt vedervärdigt, med målet i sikte så var det dock acceptabelt.

När rampen började närma sig så lade jag på en lite spurt med benen, jag har läst att man kan undvika yrsel i T1 genom att aktivera benen på slutet av simningen och det skadar ju inte att prova. Upp ur vattnet gick fort – över gatan och lokalisera den blå påsen gick även det finfint och med en acceptabel simtid på 1:05:11 så var ombytestältet inte fullt när jag satte mig ned och drog av våtdräkten. Jag kunde konstatera att just våtdräktsavtagandet var en av mina akilleshälar och benen krampade när jag försökte att trampa ur. Jag plockade på racebelt och nummerlapp, hjälm, glasögon och handskar. Beslutade även för att trycka in verktyget och den extra gelen i en minimal ficka på rumpan i triathlonshortsen. Jag bestämde mig även för att springa i cykelskorna till cykeln, inte snabbt men mindre krångel väl vid cykeln.

T1 gick på det hela taget fint, 04:36 innehåller en potentiell förbättring men det var inget att skämmas för iaf. Upp på cykeln vid mount-linjen och börja trampa. Jag har sett fram emot det här under fler månader och solen sken över publikhavet och jag trampade på ut ur rondellen upplyft av allt oväsen och alla glada ansikten. Som vanligt var halsen som sandpapper efter simningen och jag böjde mig för att dricka ur slangen på min Shiv – jag var dock tydligen fortfarande vimmelkantig från simningen och befann mig plötsligt i väggrenen cyklandes på grus och gräs – farten var dock fortfarande relativt låg så jag lyckades reda ut situationen och kom upp på asfalten igen utan att krascha. Borde kanske lärt mig av mina misstag då jag gjort en motsvarande fadäs på Sickla Triathlon några veckor tidigare men det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Ned i tempoposition och börja mata ut mot Öland. Bron hägrade och benen kändes starka. Över bron hade vi blivit varande för två saker, vinden och de skarvar som gör att bron kan krympa och svälla beroende på årstid utan risk för sprickbildning. Min vana trogen hade jag lyssnat med ett halvt öra och mitt på bron bränner jag över en skarv sittande tungt på sittbenen. Sadeln viker sig av stöten och pekar plötsligt uppåt istället för nedåt. Prostatan får sig en redig massage i upprätt sittställning och tempoposition är inte ens att tänka på. Jag blir såklart förbannad på mig själv och på sadeln men håller mig lugn och sansad. Färden nedför bron går långsamt och jag blir omkörd av många. Nå väl, jag simmar bättre än vad jag cyklar och jag kommer igen på löpningen.

Efter ett par kilometer på Öland så går det upp för mig att jag trots allt tagit med mig mitt multiverktyg! Prisa gud, ingen solskärm – inget verktyg, händelsekedjan är för bra för att vara sann. Jag stannar snabbt, tar fram verktyget, justerar sadeln och är uppe i tempobågen igen på under 2min. Jag drar åt sadeln ordentligt – åt helvete med rekommenderade vridmoment.

Nu kommer vinden. Med 194 glada centimetrar så agerar jag segel i den oresonliga motvinden och cykeln sniglar sig fram. Fler cyklister kör om och jag önskar att jag haft fler träningstimmar på Shiven. Sittpositionen är dock bra och jag har egentligen inget att klaga på. Jag kämpar mig igenom och dricker min sportdryck och ger mig tidigt på gelsen. Jag har bentolådan full med bars men då jag inte tycker om att äta fast föda när jag tränar så får jag bara i mig 3 st av totalt 5 under hela cyklingen. Tursamt nog så har jag köpt goda bars på Konsum (Naked fruit bars) – kanske inte optimala ur träningssynpunkt men iallafall goda! Efter några lyckade vätskelangningar, en påfyllning av Shiv:ens vattenbehållare (sprutade en flaska in påfyllningsluckan i ramen) och några nitiska domare som prickat cyklister runt omkring mig så når vi Degerhamn. Jag tyckte att domarna gjorde ett bra jobb och de som envisades med att drafta och slänga skräp blev prickade snabbt och effektivt.

I Degerhamn så vände vi och vinden hamnade istället i ryggen under några mil. Känslan när det blir helt tyst, solen skiner och benen trampar på utan ansträngning medan klockan visar 45 – 50km/h är helt obetalbar – all irritation och uppgivenhet från motvinden sköljs bort på några sekunder och nu är det ren njutning som gäller. Nu är det min tur att passera cyklister. Jag kör om cyklist efter cyklist och känner mig extra nöjd när jag passerar P5:or och struthjälmar. Lyckan håller i sig fram till Allvaret där vinden återigen hamnar i ansiktet och motivationen dyker. En glad humla flyger in i hjälmen och bränner mig i pannan innan jag lyckas pilla ut den, stressen över att det ev. är en geting och att huvudet skall svullna så att hjälmen trycker för hårt sitter i under några kilometer fram tills dess att jag lugnt kan konstatera att det svider men inte mer, inget att bry sig om.

Över bron och jag känner det som att vi redan är i mål trots att det är 6 mil på fastlandet kvar. Jag behöver verkligen gå på toaletten men beslutar mig för att det inte är värt att stanna och att T2 är i antågande. 6 mil på fastlandet var dock längre än vad jag trodde och banan var betydligt mer teknisk än på Öland – kilometrarna avverkas trots det en efter en och kroppen fylls på med energi någon stans runt var 30:e – 45:e minut. Tillbaka in mot Kalmar och den berömda rondellen, jag trodde att jag skulle vara less på att cykla vid det här laget men det är fortfarande kul – jag skulle dock ljuga om jag sade att jag inte såg fram emot att gå på toaletten. Efter 05:47:36 så fick det vara nog.

Hoppade av cykeln vid mount-linjen och joggade in till min plats – hängde av cykel, glasögon och hjälm innan jag hoppade in på en bajamaja. Tömde blåsan och gjorde en mental notering att köpa en Adamo eller Sitero-sadel till nästa år, det kändes som att pinka taggtråd. Därefter fångade jag upp den röda påsen, in i tältet – av med cykelskor och på med löparskor och min nya fina solskärm. Tog även en gel som jag tejpat på några salttabletter på utsidan och stoppade i fickan. T2 gick på 04:05 inklusive toabesöket och jag kände mig stark.

Påbörjade löpningen i någon form av eufori över att cykeln hållit ihop och att två av tre grenar var avverkade. Jag hade inga negativa tankar om att en mara är lång och benen kändes förbluffande starka. Fokuserade på bra hållning och fint löpsteg och lade mig runt 05:00-tempo. Ut i värmen genom Kalmar – lyft på publikens hejarop så tuggade jag på mot första vätskekontrollen – bestämde mig för att testa ett nytt koncept och gå några steg på varje kontroll för att se till att jag verkligen får i mig vätskan. Lade samtidigt upp en plan på att variera vatten-sportdryck-vatten på första kontrollen, vatten-gel.vatten på andra och vatten-cola-vatten på tredje med en och annan salttablett under vatten/cola stoppen. Rullade på så därefter och fick inga som helst problem med mage eller energidippar – allt flöt på som det skulle och kroppen kändes som en outtröttlig maskin! Jag delade upp loppet mentalt och funderade inte så mycket på avstånd utan såg till att ligga på ca 5:15 min /km hela tiden och såg fram emot att få gå några steg vid varje kontroll.

KalmarRun1

När jag passerade första gången genom Kalmar och sprang höger vid målgång så hade jag gott om energi och formligen vrålade med magstöd till läktarna; ”KOM IGEN NU DÅ KALMAR!” och gensvaret från publiken var otroligt. Varenda människa ställde sig upp och vrålade tillbaka, jag lyfte 2 cm från marken och flög fram på den blå mattan och speakern var med på noterna och ropade ut mitt namn och att stämningen i Kalmar inte gick att få någon annan stans. Vidare ut i staden och med ett snabbt öga på klockan konstaterar jag att jag håller 04:30-tempo. Dags att lugna ned sig och falla tillbaka i rytm.

Därefter gick loppet på utan några särskilda händelser. Sprang om några SPIF:are och hejade på dem, mötte Krille på ett av varven och kunde ropa lite pepp till honom, interagerade lite med publiken och formligen njöt av stämningen. Sista 6 km så hamnade jag bredvid en jämnstark löpare – vi plockade positioner i ett stadigt tempo men pratade inte med varandra – båda i sin egen bubbla. När vi passerat 40km-skylten så ökade vi tempot och sprang in mot Kalmar i 4:30 fart igen, kroppen höll och flåset höll – nu var det bara fråga om minuter. Vid det här laget hade det gått upp för mig att jag skulle gå in under 11 timmar och lyckan var total.

Sista biten in mot mållinjen, en sträcka som jag visualiserat så många gånger under loppet kom snabbt och var över på ett ögonblick. Jag var så fokuserad att jag inte ens hörde speakern ropa mitt namn och att jag äntligen var en Ironman – jag var plötsligt i mål och loppet var över! Jag stannade i målfållan några minuter och high-fiveade min okände löpkamrat och pratade lite kort om loppet. Vi var båda i förvånansvärt bra skick och jag kände mig utvald som fick vara i målområdet och inte utanför. Efter en mara på 03:35:53 och en totaltid på 10:37:19 så var jag i mål!

En funktionär kom sedan fram till mig och presenterade sig och konstaterade att hon nu skulle ”ta hand om mig” – jag förstod inte riktigt men följde snällt med och småpratade lite med henne. Hon ledde mig till mattältet, hämtade ut min påse med överdragskläder och draperade mig med en värmefilt. En mycket trevlig kvinna och ett strålande mottagande för en trött triathlet. När jag väl satt till bords med en skål buljong, några skivor vattenmelon och en alkoholfri öl så gick hon för att möta nästa person.

Jag passade på att småprata med min löparkompis och några andra som gått i mål medan jag satte i mig maten, backade med en pizza och en till öl och tillät mig själv att verkligen njuta av situationen – i mål efter månader av träning och ett stenhårt lopp, efter en dag av sol, njutning och utmattning.

Efter maten så ingick en 20min massage som gjorde underverk och därefter så gick jag tillbaka till hotellet för att smälta intrycken. En fantastisk dag med många förbättringspotentialer, ett fantastiskt arrangemang och framförallt en fantastiskt publik. Det här loppet kommer jag nog att minnas resten av livet och det har även väckt något inom mig – det är långdistans jag skall syssla med. Jag vill uppleva det här igen, känslan av att kroppen är en maskin som bara matas med energi – som ett ånglok som skottas fullt med kol – och sedan gör det den blir tillsagd att göra. Jag vill träffa alla glada triathleter och jag vill gå i mål bland jublande åskådare. Jag vill ha varenda känsla igen – men inte idag, nu är det vila som gäller.

Staffan Holmgren

Vad jag tänker när jag kör en Ironman i Kalmar – av Bernhard H

Av Bernhard Hirschauer

Prolog:

Någon gång kommer alla människor på att man har gjort något förut. Man kommer bara inte på när. Man ser en händelse precis som en upprepning framför sig, man vet nästan exakt vad som händer nästa sekund, men ändå är det en helt unik ny upplevelse i ens liv.

Klockan är 6:05, frukosten avklarad, tävlingsdräkten på, alla pryttlar som jag ska ha innan starten nerpackade i ryggsäcken, klart för avgång för 15 minuter sedan var tänkt. En liten detalj: jag sitter med bubblor i magen. Nej, det är inga tävlingsnerver, det är något med maten från igår. Inget riktig allvarligt men ändå tillräckligt för att göra minuter till evigheter och jag börjar svettas. Skulle jag komma för sent till växlingsområde för att förbereda cykeln och sen gå de 500m till simstarten för att komma i tid i vattnet.

Det ordnra sig. Det är bra att jag sedan några år började med att kapa ner på pryttlar före, under och efter tävling. Egentligen behöver man en tävlingsdräkt, badmössa, nummerlapp med band, cykel- och löparskor, en cykel, en hjälm. Riktig bra att ha vid en Ironman; våtdräkt, simglasögon och neoprenluva, vaseline, cykelflaskor, reservslang, pump, sockor, keps, solglasögon.
Jag lägger till pulsmätare med pulsband, cykeldator, armcoolers, stegsensor. Mer är det inte. Att sedan andra tycker det är för mycket, att det är onödigt med pulsklocka eller liknande spelar ingen roll för mig. Andra har alltid så mycket annat för sig.

Dock kvarstår en fråga: Varför känns det efter varje tävling som en mindre flytt när man ska hem?

Äntligen kommer jag ur rummet, en sista puss, bestämda steg genom stan. Jag kan kvarteren, det är inte mer än 5 min. Jag kunde springa. Men jag vill spara varenda kalori nu, helst skulle man åka taxi. När jag någon gång blir stor ska jag göra det. Jag ser en stor limousin väntandes framför hotellet med butler som kör mig till växlingsområde. Bilden är så grotesk att jag måste skratta inombords. Alla har sina knep för att bli av med tävlingsnerver. Jag är lugn, för lugn. Jag som kan hålla på i 30 min för att enbart pilla med cykeln är klar på nolltid. Atkinson får nog sina idéer genom att han enbart tittar på mig när jag förbereder mig i växlingsområdet.

1308_IMKALMAR_tavling008

Påsen hänger rätt. Alltid bra att kolla när man en gång vid en tävling efter 4 km simning fick en DNF pga en ”brytare” tog med alla mina växlingsgrejer inkl. hjälm och skor. Sista check hur man ska springa från vattnet, och hela vägen fram till cykel och sen omvänt … ut till löpningen. Jag ”tror” att jag kan det nu. Jag är inte ens sist att lämna växlingsområdet och våtdräkten är redan på halvvägs. Wow, det här blir kanon.

Kalmar Ironmans egen präst gillar jag starkt – han har precis den tonen jag gillar. Hitta rätt stämning utan att bli patetisk.  ”May the wind always be in your back, and may the FORCE be with you”. Man tackar, nu är det bara att köra. Jag fattar inte hur arrangörerna får till det varje år, även vid en rätt molnig himmel kommer solen fram nästan prick 7 lagom till starten.

Elitstarten berörde mig inte speciellt. Hade att göra med mina tankar, haha, nu är du här igen. Blir du aldrig klok. Nej, det blir jag inte, mes, du skulle ju helst velat ta en sovmorgon och sen överäta dig igen vid hotellfrukost. Tycker du det är ett bra alternativ till det här? – umpf.

Ojdå, strax är det dags. Varför tjafsar de alltid om att det inte finns någon plats. Minst 3 meter runtomkring mig är ju bara vatten. Check me out, det är rutin, boys! Och iväg. Navigering mot andra pelaren av bron.

Och det kommer inget stort Containerfartyg efter 200m simning som i förrgår, det är bara ett höghus, det simmar inte! Spark ett – man tackar, hoppsan, måste han simma över mig, så liten är jag inte. Bra att man klarar 5-taktsandning, ta det lugnt. Och efter 30 m är det lugnt. Kolugnt. Inga fötter, inga slag.

Det där med fötter är ändå överreklamerat för en så medioker simmare som jag. Hej, jag är ingen medioker simmare, jag tränar bara nästan ingenting på simning – är inte det samma sak? Men jag har ett personbästa på denna bana på … bla bla bla simma på nu då, annars kommer de att fiska upp dig.

Första bojen – avstånd grabbar, dagen är lång, – hej, bröstsim är för tjejsimgubbar! Ska han bli en ironman, bäst att akta sig annars får man en bredsida. Skyll dig själv, hade du tränat lite mera skulle du nu inte guppa runt här i gröten. – Men det är ju massor med vågor. Jepp, tänk vad Micke sa hur man simmar då och koncentrera dig äntligen, det här är en tävling! En Ironman! Är du på badsemester? Ok, då. Nu kör vi till de där silosarna, sen Kalmarskylten, sen till alla åskådare.

Det gick ju lätt som en plätt. 33 minuter och halvvägs, juhu. God morgon, mattesnille. 3860 minus ca 800 och resten delat med 2 … vad blir det? Ähhh, typ 1500. – Så du tycker det är någon höjdartid, du kan vara glad när du kommer hem kring 1:20. Men jag måste ju spara krafter, det känns lite smått ansträngt. Någon minut hit eller dit spelar väl ingen roll. Nej, faktiskt inte, men du tar ju inte ens i. Eller har du ens koncentrerat dig på tekniken i 5 minuter? OK, jag lovar. 100 armtag enligt Björn. Han kan simma.

1308_IMKALMAR_tavling103

Vad är det som händer. Viss kan man runda bojen lite på avstånd men typ 80 m är väl lite onödigt. Shit också, jag måste ha drivit iväg utan att jag märkte det. Det där med strömmar borde du ju veta vid detta lag. Vid 10-årsåldern drunknade du ju nästan vid något tillfälle. I know. Kan du nu äntligen simma på, tack!

Bron, hon borde se mig. Men va galet mycket folk det är. Hur orkar de att gå upp så tidigt och kolla på badare som mig. Nu är det strax klart. 1:22. Nå, vad var det jag sa, du sov ju hela simningen. Det är din sämsta simning på flera år. Den var vågig! Ta påsen, för helvete och spring. Men det är fullt här i tältet. Jag kan väl inte knuffa omkull folk. Det är kaos, 200 pers minst, i det lilla tältet. Hitta en plats, och byt om fort!

DSC_0607

Men nu ska det cyklas. Bra idé att ha Polar-minnes-sekunder medan jag tar på hjälmen. Wtf, jag sa ju du ska INTE fippla med solglasögonen, och nu detta. Du är så pinsam – om någon av dina adepter ser dig kissar de på sig av skratt. Ja, ja, mycket snack och liten verkstad, som vanligt.

Äntligen iväg. Wow, skit mycket folk. Helt otroligt. Men hallå, det blåser lite. Vad är detta. Jag har ju lovat att det ska vara lugnt idag. Skit också, det där framhjulet var nog inget bra beslut. Ja, ja Herr Besserschmitt, då ger du råd till andra och själv håller du på som en nybörjare. Men det går väl framåt, eller? Det är väl ett skapligt tempo, pulsen ok, effekt ok, vad har du att klaga på? Ok då, men gör inga dumheter som i fjol.

Hur var det nu då – 10m. Kanske han där kan behöva ett måttband i present. Äsch, bryyyyy dig inte. Tänk, hur mycket energi du slösade bort ifjol. Kör ditt race. Men, det är ändå…. Vad sa vi, – kör ditt race. Ok! Mörbylånga. ”Slow”. Äsch. Jag vet ju, först höger, sen lite neråt, sen vänster sen kommer ett farthinder. Där kan man trycka på. Kul med all folk, – kanske årets höjdpunkt i bygden.

Vatten – Sportdryck!! Det märks att de har tränat langning. Det fungerar ju perfekt. Ok, jag ska köra lite snällare förbi så att de inte får en smäll. Hmmm, lyckades inte riktigt. Kan ju inte tvärstanna, sorry! Ut igen.

Det här är konstigt, det är för många som kör förbi. Men jag håller rätt effekt. Men inte i 12:an-nivå va? Men nästan. Ju, men du bör köra i 12:an annars håller det inte. Dessutom, kolla din puls, too high. Men, de bara drar iväg. De kommer att spränga sig. Kör ditt race. Det är väldigt blåsigt. Ok, jag drar ner på tempot då. Men tiden då. Det blir inte ny Best-of-the-century,  du ser väl hur det blåser. Ok, vi kör lugnare. Smart.

Degerhamn. Nu blir det snart medvind. Men du är ju 10 min efter din plan redan här. Jag vet, har redan upptäckt det. No good, no good. Det här ser inte alls bra ut. Ju, inte så konstigt jag dubblerar ju min träningsdos idag för denna månad. Tyst med dig, det är för sent att resonera om sånt nu. Koncentrera dig och kör. Ju, och 130 km kvar, typ. Om det fortsätter så här så … då blir det helt enkelt en annan tid. Hejhej, lite kämpavilja om man få be.

Nu ska de få, ”I’m sailing, I’m sailing, home again, cross the sea”. Har du redan blivit galen? Sjunger här istället för att trycker lite mer i pedalerna, de hämtar dig snart. Men det känns bra. Kör på då istället. Tryck, tryck, men det går inte riktigt fort. Vad är det där. Vad tror du egentligen lilla hjärtat, tror du att vi benen kan konservera kraften från förra århundradet bara för du inbillar dig vi var starka då. Du smarta har ju tänkt att köra en maraton med oss senare också, så varsågod spräng oss nu så kanske du hamnar i alla fall på hjältelistan. Dina hybrisaktiga tidsfantasier är ändå körda. Fatta det äntligen. Hej, det är jag, hjärnan som bestämmer, vad är detta att två styltor kommer och tycker, det är inte någon demokrati.

Attans vilken motvind. Känns nästan att jag ligger snett. Tur att det inte kommer några bilar. Ajajaj, hon såg inte fin ut. Stackars. Hon kommer nog bryta tror jag. Koncentrera dig, annars ligger du också i diket. Konstigt, det är ingen segling i sidovind, ska det inte vara så med disc och trispoke? Vinden har nog vänt. Kolla. Orkar inte kolla. Måste dricka och äta. Annars håller inte det här.

En svag tröst med allt folk, men keep smiling, de är där ute för din skull. Du kan väl reagera lite. Tummen upp, le. Du kan väl köra Emma-like i en minut eller två. Hur orkar hon ett helt race? Så nu över bron och till varvningen. Wow, är det så många som känner igen mig. Konstigt. Ok, vi spexar lite, de ska också ha lite kul. Jag jagar ändå inte längre minuter. Ser inte Katarina. Ser hon mig? Hon måste vänta säkert 20 min extra än sagt. Hoppas hon inte blir allt för orolig.

120 km! Va? Vad håller de på med. Hittills var de exakt på typ 50 meter och nu helt plötsligt tar de 2 km extra. Ha, ha, du fick ju två extra i fjol. Menar du? Du menar de kom på sitt misstag från ifjol med för kort bana och nu behöver vi alla cykla 182 som kompensation. Hej, spelar det någon roll? I år gäller det att hålla det ihop inte att oja över missade tider och sånt.

Lite lustigt det här egentligen. Kan man köra på detta vis genom en Ironman. Har du ingen heder i kroppen. De två som cyklade förbi just är inte i min klass. Haha, de i din klass ligger alla framför, du är sist. Aldrig i livet, inte ens när jag cyklar enbent. Du har hybris, solsting och är väldigt jobbig nu. Vad tror du egentligen. Lulla runt här ute. Först kunde man hoppas att det stannar på 5:40 men som du håller på här blir det ju pinsamt. Skäms! Men det är rätt trevligt. Faktiskt. Som ett litet träningspass på Mallis eller så. Jag spar mig till maran. Du är inte klok. Du kan aldrig cykla ifatt det här som du sumpar bort med din gubbcykling.

Kolla. Det är ju bara 1 mil kvar. Bra va? Bra? Vet du att det kommer blir en tid som du i månader senare kommer blir arg över? Alla kommer att se det. Och, spelar det någon roll nu. Done is done. Jag ska nu i alla fall springa en fin marathon. Gör det då.

Tärä!!!! Här kommer dagens blåbär, och alla jublar? De måste också fått solsting. Nej, så är det. De är cirkus TriMaster med slomo-växling så att man kan kolla hur man inte gör. Hej, kompis, vakna. Du ska springa en maraton nu. Ja, ja, men man kan väl ta det lite lugnt, vad spelar någon minut extra hit eller dit för någon roll. Känns prima.

Nu kör vi. Nu smashar vi den där förargliga tiden från Stockholm. Äh, ursäkta? Du menar du ska springa nu snabbare än du gjorde i Juni i Stockholm. Morsning. De borde ringa någon sån där sjukvårdare och plocka in dig. Kolla, kolla, jag springer fint. Förvisso en kadens som bör vara högre, men kolla. Kolla tempo. Just det, tror du verkligen att du kan springa så i 42 km? Tror du det? Nej, men det är rätt roligt just nu, och jag har inte ont någonstans.

Snälla, kan du inte ta det lite lugnare, du ska ju köra tre varv inte bara ett. Kolla nu hur man gör: Vatten! Sportdryck! Cola! Vatten! Genom. Poff! Har du sett! Var det inte häftigt. Jag tog ju 3 stycken i ett svep. – Lugna ner dig kompis. Det där är Cola … inte vatten … blir inte så bra i håret. Dessutom om du dricker allt det här har du snart 2, 3 liter extra. Inte bra. Jag dricker ju inte allt. Bra då. Men sänk tempot. Det håller inte.

Men nu kommer stan. Jag måste spexa lite, det är ju så kul. Vilket tryck. Ha, de gillar min chaplin-löpning och MoFa-hjärta. Varför inte bjuda på det så länge jag orkar. Ja du. Vi få se. Jag är tveksam om det där är så smart. – Gud, va tråååååkig du är. Det här är en Ironman, det blir någon 11-lull tid, spelar det någon roll om jag har lite kul, Herr tidsfetischist. Ok, ok, jag vill bara att du hushåller lite med dina krafter.

Kalmar 2013 second loop

Här kommer Fredrik, konstigt, det är inte riktigt han, han var ju bara några 100 meter efter mig vid vändpunkten. Och kommer ifatt mig nu? Du ser hur bra jag är! Hålla undan för super-Hawaii-turbo-Fredrik så länge. Fredrik mår ju inte bra det ser du väl. Han går i vätskekontrollen, nu spyr han. Ser du hur han kämpar, han är ett helt varv före dig och du kör på comfort-mode. – Äh, du sa ju att jag ska sänka tempot. – ju, men inte så mycket. Och nu går du redan genom varje vätskekontroll. Det har vi inte sagt. – Helt ärligt, jag är lite trött. Rätt åt dig. Hybrisgubbe.

Men jag plockar ju folk hela tiden. Ju, det är sant man de skulle ju aldrig vara före dig under hela loppet. Det är ingen konst att cykla som en cykelkorgsgubbe och sen springa om några som går. Sluta nu med detta snack. Det är lite tröttsamt. Njut av stämningen lite. Kolla, här står hela familjen Lundgren, Hasse hade gärna kört, – pratar lite med dem.

Stage-dive i stan. Otroligt vad kul det är. Kan man inte lägga hela banan bara genom stan? Runt, runt typ med 7 km eller så. Efteråt kommer vi alla ut som Kalmarnarkomaner. Ju, men det är inte helt enkelt med alla kullerstenar.

Ojoj, det blir en långt sista varv. Hon behöver nog vänta ännu längre. Bättre att säga till direkt och ta lite marginal. Det blir nog målgång om 1:30. Sorry! Inte min dag idag. —- Nähä, verkligen inte. Du dumstrut kan ju inte ens räkna längre. Det är 12 km kvar och du säger 1:30? Då går du ju nästan. Hur dum kan man vara. Nu kommer du att missa henne i mål. Tänk ut något sen hur du hittar henne.

Vändpunkt. Nu blir det av. Hä? Tvivlade du på det någon gång? Nej, egentligen inte. Exakt. DNF is not for discussion. Icke förhandlingsbart så länge du har två ben och knäna böjer sig. Häng på henne där, hon har en fin fart. Upp med hakan. Ska du springa dina sista kilometer som en hösäck eller med en viss vördnad och respekt till de runt omkring. Jag kommer inte längre under 5:15-tempo. Spelar roll, kör fint nu. Så att det i alla fall ser bra ut. Öka kadensen så ser du snabbare ut. Bra ide.

Här kommer upploppet. Wow, det här är så häftigt. Vilken publik. Jag vill gå fram till mål då kan jag njuta längre. Då kanske du missar sub4. Ok då, jag springer lite fint, då. Va, är det så sent redan, spelar roll. Upp med armarna, vinka till publiken.

1308_IMKALMAR_tavling232

Mål. Du det där med armhävningar på mållinjen var ett konstigt påhitt. Gör det nu då så är du klar sen. … 18, 19, 20. Klart. Jag fixade det igen. I alla fall en sak kan jag bättre än Osain Bolt. Haha. Han klarade bara 10.

Epilog:

Rent tidsmässigt var årets Ironman Kalmar ett av mina sämre, i alla fall under 2000-talet men mentalt under vissa tider nog ett av mina roligaste. Jag tror att jag lärde mig en hel del saker som jag missade på mina 11 tidigare lopp. Om allt vill sig väl ses vi nästa år igen.

Epilog 2.0:

Läser man texten ovan kan man lätt få intrycket av att här talar en mycket självupptagen, snudd på egocentriskt och självgod person om sina olika patetiska misslyckanden. En sådan tävling och deltagande får dock sin verkliga dimension och enda innehåll av de medtävlande och publiken. Interaktion med dem är i alla fall för alla, utom dem i den absoluta toppen – kanske även för de, rentav nödvändig för att få en lyckad helhetsupplevelse. Jag kan konstatera att under Ironman Kalmar har jag pratat med så många människor som aldrig förr under en tävling.

Bl.a. fick jag möjlighet att prata med Fredrik, Janne, Björn, Thomas, Aron, Lisa, Calle Svensson, Karin, Ricardo och många fler som jag inte kommer ihåg namnet. En del kunde jag uppmuntra eller fick själv extra energi av, bara för att visa att jag se de, att jag känner för dem, att vi har samma mål.

Den starkaste upplevelsen hade jag dock med en funktionär på varv 3, en äldre dam som stod där ute vid km 33 och gav mig vatten. Jag blev så rörd att hon faktiskt hade stått där hela dagen och delade ut vatten till många hundra atleter som kom förbi. Jag tog muggen, tog hennes hand och tackade henne för hennes insats så mycket jag förmådde just då att uttrycka min tacksamhet. Det kändes magisk i detta ögonblick. Jag tror vi bägge grät en smula efteråt. Men det visade bara att vi tyckte att just sådana ögonblick gör Kalmar Ironman till något speciellt för oss.

Bernhard

Race report IM Kalmar – Anna Hellström

Eller som jag hellre skulle kalla den…

Välkommen till Kalmars sjögräs!

Av Anna Hellström

Dagen innan tävling

1308_IMKALMAR014

Det var då dags för ett fint litet provsim i Kalmars vatten och möjligheten att få testa simbanan dagen innan kraftprovet. Jag hann knappt komma i och stoppa ner huvudet innan jag får lätt panik. Shit – vad fasiken har jag gett mig in på!? Jag har alltid varit rädd för vatten utan att kunna förklara varför eller vad som är läskigt. Efter några hundra meter gick jag upp skakig och tårögd. Genast insåg jag att klarar jag simningen under tävlingsdagen så är det andra en barnlek och ju mer störmoment under simningen desto bättre!

Resten av dagen bestod av mat, shopping, mat, mat igen och incheckning.

Tävlingsdag

Vaknar kl 4 innan väckarklockan ringer och är så nervös inför simningen att jag mår illa. Jag gör allt för att repetera ”klarar dem så klarar jag”, ”det är bara sjögräs” och ”jag är grym som gör det här”.

Som tur är möter jag upp andra Spifare innan simstarten och en av dessa säger åt mig att skärpa till mig och sluta tjata om dåliga tankar – precis det jag behövde höra just då. Ingen återvändo. Lyckligtvis står jag bra positionerad i starten och jag hittar rytmen ganska snabbt. När det är 500 meter simning kvar inser jag att jag är världens bästa som klarat detta och första lyckoruset denna dag sprider sig i kroppen! Jag har klarat av att segra över min största rädsla- det här är fantastiskt! Dessutom står där massvis med folk och hela min familj och skriker mitt namn!

anna cykling kalmar ironman

Väl uppe på cykeln så försöker jag boosta mig med ny energi genom att tänka att alla som nu kör om mig var långsammare än mig i vattnet- Bra Anna! Håll dig lite kall nu och kör inte för hårt i början. Planen höll och att sluttiden på cykeln, som blev 6.02 timmar, är jag nöjd med trots att målet var att vara 2 minuter snabbare. Hade läst tidigare att dem som inte är helt nöjda med sina cykeltider brukar vara nöjda med sin sluttid så 2 minuter är inte hela världen.

Äntligen får börja springa, även nu måste jag hålla mig kall och inte gå ut för hårt i början. Eftersom jag inte hade någon pulsklocka var detta en bra anledning att börja prata med folk för att se till så jag låg i rätt tempo. Kul och få socialisera lite.

Första och andra varvet kändes benen riktigt pigga och ingen smärta alls. Under andra varvningen inser jag att jag kommer klara mitt mål på 12 timmar! Livet är bra fantastiskt tänkte jag och lyckan var total!

anna_lopning

Sista varvet. Nu börjar benen bli lite stumma och det gör ont men det var ingenting mot den njutningen jag kände. Jag når mitt mål, har haft en underbar dag utan att behöva uppleva väggen/helvetet och det är ju bara lite hanterbar smärta som snart går över i lyckorus.

Anna målgang kalmar ironman

Sista 2 km orkade jag inte le längre men jag njöt till 100%. Jag nockade mig själv gällande mitt tidsmål och jag bevisade för mig själv att jag kunde så mycket mer än jag trodde innan.

Summa av dagen är att maran aldrig kändes som en riktig mara för jag hade så sjukt kul hela tiden- speciellt kul och hejja på alla Spifare. Cyklingen kändes aldrig lång för jag sjöng, räknade tider, hejade, vinkade, åt och drack så mycket jag kunde. Simningen var en enorm bedrift för mig och min rädsla och jag vågade genomföra.

Kalmars fantastiska stöd den här dagen får mig att bli tårögd. Det var ett obeskrivligt tryck och jag måste få uppleva det igen helt enkelt.

Tack Ironman Kalmar och alla fantastiska personer som hejade och stöttade mig på vägen!

Anything is possible. Du som funderar på att göra Ironman Kalmar. Fundera inte, gör det. Du kommer inte ångra dig en sekund!

Tre dagar kvar till start i Ironman Copenhagen

Skrivet av Andreas Tronsén.

Andreas Tronsen

Det är första gången jag antar mig denna utmaning. Ironman har alltid legat någonstans där i bakhuvudet, även innan jag hade en cykel och innan jag kunde crawla. Efter bl.a. en crawlkurs i SPIFs regi under hösten, Sthlm maraton, några cykelturer till Nynäshamn (tack Joel) och Vansbro halv-IM borde räcka för att komma runt. Men viktigt att inte ta ut segern i förskott innan medaljen hänger runt halsen.

Jag kommer få sällskap av ett fåtal men starka SPIFare:

Ebba Djurberg
Jessica Löwengren
Anna Araskog
Anders Evenås
Anders Naucler
Martin Sahlin

Det ska simmas i Öresund. En sväng i hamnbassängen med våg-start från stranden. Jag har försökt luska ut vilken vattentemperatur man kan förvänta sig. Jag hoppas vi får någon grad kallare än de 21,9 som Kalmar mätt upp i dagarna.

IM-Copenhagen-Swim-course

Cykelbanan är två varv ute på den danska landsbygden med start och mål i centrala Köpenhamn. Den är platt platt platt vilket bådar gott för en inte alltför jobbig cykling

Skönt att komma ut ur stan till tystnaden, hitta sig själv och komma in i tempot. Här, liksom på löpningen, kommer jag få jobba mycket mentalt. Mina favoritcitat som kommer rulla i huvudet är ”Pain is weakness leaving the body”, ”No pain, no gain” och ”It aint over until the fat lady sings”.

IMcopenhagen-run-course-map

Efter cykel kommer löpning. Fyra platta varv inne i centrala Köpenhamn. Planen är att spara sig på cyklingen för att vara fräsch på löpningen. Alltid kul att springa om folk på slutet då det ger en extra mental kick. Det blir en total eufori och folkfest med hejande människor och peppande musik i varje gathörn. När det känns tungt och man tror att man kommer dö är det bara att veva igång publiken och man får hjälp att födas på nytt och visualisera den sedan 9 månader eftertraktade målgången.

Nu är det endast packning och mental uppladdning som återstår.

Lycka till klubbkamrater, det kommer att bli en fantastisk och grymt kul dag för oss alla i Kalmar på lördag och Köpenhamn på söndag.

Kör så det ryker!

/Andreas

En resa genom svensk triathlonhistoria

Skrivet av Bernhard Hirschauer

Året är 1983. Vid ett mellanstopp på en ensam semestercykling på 2000 km till Sverige tittar jag på ett TV-reportage med en något egocentrisk idrottare som berättar om sin första triathlontävling på Hawaii.

I samma förekommer en viss Julie Moss som fullständig kollapsar bara 3 kilometer före mål och senare kryper över mållinjen som tvåa. 

Någonstans där börjar min triathlonkarriär. Det dröjer dock till 1984 innan jag kör min första tävling. Från idé till handling tog det lite längre tid på den tiden pga varken internet eller mobil fanns i var mans hand, inte ens fax var speciellt utbrett. Vill man ha en liten uppfattning hur triathlontävlingar kördes på den tiden kan man titta på denna film.

Svensk triathlonhistoria

Hjälm? Ett antal läderremmar. Clip-on pedaler? Snörda läderskor med träsula fastsurrade i en metallkorg med en läderrem. Våtdräkt i 5000 kr-klass? Vaseline och ett speciellt fett, man är väl ingen mes. Minimal vattentemperatur? 1000 m kan man alltid simma även om det är enbart 12 grader. Gel och bars? Bananer och vatten. Cykel med carbonram? Materialet används bara i rymdteknik. Osv.

BH Säter 1994 två veckor innan Kalmar

Åren gick och vana och erfarenhet att köra kortdistanstävlingar  på 1-40-10 sen medeldistans 2-80-20 blev bara större och större. Flytt till Stockholm och leta efter en triathlonklubb. Men där fanns bara en enda klubb, för poliser, och enligt min dåvarande tro enbart på elitnivå. Det tog en stund att fatta att man också klarade sig bra där även som ”semi”elit.

Man var rätt bra tränad men träningslära och sånt var lite för nördar. Pulsklocka: ”stannar du om pulsen är för hög? Höhöhö!” I form kom man mest genom att man tävlade, mycket både under träning och de få tävlingar som fanns utspridda i landet. Var det 6 eller 8 … jag minns inte riktigt. Men några riktiga hjältar fanns i Sverige som Tomas Gustavsson som hade varit över på Hawaii och gjort riktigt bra ifrån sig. Och så kom han tillbaka och snackade om att vi skulle ha en Ironman i Sverige. I Kalmar. Vi var ett gäng som hakade på och tränade för det som vi trodde man ska göra, långa pass och ofta. Det gick förvisso tävlingar tidigare på Ironmandistans i Säter men de hade sedemera etablerat sig som arrangörer av en riktig bra medeldistanstävling.

BH i Säter 1993 ...

1994 blev drömmen sann. En riktig Ironmandistans — ups … Den döptes till Järnmannen som det borde heta på svenska och den kom till Kalmar, Tomas hemstad. Visst skulle vi alla från SPIF med ambitioner på långdistans ställa upp. Minns inte exakt men SPIF var nog tillsammans med TriVäst största klubbarna då. Antal startande 65 st (totalt…) varav en kvinna. Jag blev 10:a efter en seg kamp på maran med Teddy Andersson ochvi vann även lag SM. Jag är siste man i filmen.

1995 vann vi lag SM för SPIF med enbart 1 min marginal!

BH SPIFs Kalmar tröja 1994 the original

1996 var nog mitt bästa år men tyvärr kommer det aldrig till bevis då simningen blev den enda gången på alla 20 år nerkortad till 2000 m pga kallt vatten.

Tävlingen 1997 som jag tror var första gången utan våra älskade stolar i växlingsområdet (användes i stället för växlingsställ), tävlingen var en misär under sista delen av cyklingen (kunde inte utan smärta gå ner i aeropositon) och under löpning hade jag så ont i smalbenen att det egentligen inte var någon löpning. Senare visade sig att jag både hade ljumskbråck och stressfraktur. Men det var inte anledning varför jag inte körde -98, då behövde jag skriva klart några vetenskapliga papper.

BH Spifs egen Kalmar tröja 1997

I tävlingarna 1999 och 2001 blev tiderna för mina mått så dåliga, och speciellt maran så lidande att jag lovade mig om jag inte tränar bättre så ska jag inte få ställa upp igen i en Kalmar Triathlon eller en annan långdistans för den delen.

Tävlingen i Kalmar var nästan varje år SM och antalet deltagare bara ökade och ökade. Inte så mycket för varje år men hela tiden. Och arrangemanget blev mer och mer proffsigt. Nu fanns det riktiga finisher-tröjor, organiserade pastapartyn, chip tidtagning etc etc. Allt bara växte. Kanske drömde Tomas om det i sitt hem de första åren när både energikaka och finisher t-shirt producerades natten innan tävlingen och han själv sen fixade en topplacering och tom vann tävlingen. Det kallar jag för en riktig Ironman.

2008 var jag tillbaka. Försiktigt, avhängd av de som kört loppen under hela tiden och med blygsamma prestationer. Kanske också ett resultat av, att jag ibland tror att en timme analys av ett träningspass ge lika stor effekt som en riktig timme träning. Det är så klart inte så!

Jag blev tidigt mycket intresserad av träningslära och blev nog en och annan gång hånad med mina nya påfund, som pulsklocka, höjdmätare på cykeldator, effektmätare, kadensmätare på löpning, lactatmätning under träningen, olika sportdrycker, olika dricksystem etc. etc. Jag har nog inget bildbevis men jag tror det är nu tredje året jag har en vanlig flaskhållare på styret. Är det någon i tävlingsklassen som inte har det på lördag? Jag gillar helt enkelt att testa nya saker, vilken effekt de kan ge både i träningsupplägg och materialval. Det är inte alltid så att det som ser snabbt ut är snabbast eller det som är dyrt går fortast.

Och sen kom IRONMAN till Kalmar. Först var det bara ett försiktigt förhandstips från Tomas, sen blev det sant. Det kom ett kontrakt med IRONMAN. Samma organisation som en gång i tiden tvingade fram en namnändring från Järnmannen till Kalmar Triathlon för de tycke det var varumärkesintrång. De skulle nu bestämma hur allt skulle gå till, med min Kalmar tävling? MIN! Wtf!!!! Jag var väldigt skeptisk. Väldigt. Så skeptisk att jag nästan funderade på att söka mig till andra tävlingar. Men det skulle ju vara ett svek ändå till min älskade tävling, Jag som kände varenda kurva på löpbanan, beställde varmkorv efter tävlingen hos gubben vid Kattrumpan, och mjölk! Älskade den där speciella stämningen och blickarna när man gick genom stan och allt andades triathlon, långdistans, ironman, järnmän och järnkvinnor.

Ok, vi ger det ett försök. Är det inte bra så var det sista gången. Tävlingsdagen 18 augusti 2012 kom och jag fick gåshud redan när jag kom till stan. Inte för att jag var glad att allt bara blev molto dyrare, några hotell trodde helt plötsligt att Kalmar var en metropol och satte priserna motsvarande, tack, men nej tack. Men allt, bokstavligen allt var bara större, mycket större, bättre och ännu bättre. Ok, kanske inte alla delar i cyklingen med för mycket rulleåkning men bortsett från det så gick tävlingen inte att beskriva med ord. Det var så bra så kul och något som nästan inte skulle ta slut. Helt ok att jag dessutom nästan slog min PB från 1995.

Var arrangemangen redan riktigt bra 2011 så var det bara lillebror till det som hände 2012. Och publiken. Du kommer se vad som händer när du är på plats i år och vädret som oftast var rätt bra håller i sig. Jag säger bara: gåshud hela vägen.

601603_305715852868962_717199489_n

Att långdistanstävlingar alltid är lite som en stor familjeträff tror jag andra kan förklara bättre, men jag kan bara avslutningsvis rekommendera alla som vill uppleva något absolut utöver det vanliga så ska du köra en Kalmar Triathlon, äh Kalmar IRONMAN. Kanske inte direkt, bygg upp din kropp ordentligt tills du känner du är redo. Men tålamod och en viss portion disciplin lönar sig, det ser jag inte minst hos våra adepter hos TriathlonCoachen. Ett antal kommer att stå på startlinjen på lördag och jag är nästan säker på att alla kommer att klara sina mål.

För mig blir det lite som att borsta tänderna. Man kan väl inte vara utan eller i alla fall inte för ofta. Det blir min 12:e Kalmar.
Lycka till på lördag.

/Bernhard