DNF = shit!

Någon gång skall ju vara den första, jag har för första gången i mitt liv brutit en tävling oavsett vilken sport det handlat om. Jag är riktigt stolt över att ha en vilja som gör att jag kan ta mig igenom i princip vad som helst. Oavsett hur jobbigt eller bökigt det är så går jag i land med det jag förutsätter mig. Men när kroppen säger ”nu får det faktiskt vara nog, annars går jag sönder ordentligt”, ja då var det bara att bita i det j-vligt sura äpplet och kliva av.

Innan start kändes allt sjukt bra, med all mat vi har laddat så var depåerna fulla så kroppen stod och hoppade av alla energi. Magisk simstart i soluppgången, 20 grader i vattnet och latinamerikansk temperament till trots en otroligt lugn och bra start. Fick fritt vatten i princip direkt och kom in i en bra simlunk med bra fart. Kände mig väldigt positiv med tanke på att jag simmat totalt 4000 m sen operationen i vintras. Men efter ca 700 m börjar den opererade axeln krångla och ge sig till känna och axeln börjar göra ont, sänker farten och försöker att minska draget. Hjälper inte, men det går ju inte att ”kliva av” mitt ute på öppet vatten så det var bara bita ihop och simma klart. Efter 2000 m simning upp på stranden för en kort vändning med vattenkontroll. ”Äh, jag kör andra varvet också, det är ju inte så mycket kvar, sen är det ju cykling”. Tuggar på och inser att det kanske inte var mitt livs smartaste beslut men nu är det som det är och nu handlar det bara om att ta sig upp igen. Till slut efter RIKTIGT mycket slit och pannben kliver jag upp ur vattnet och ser att simtiden innebär att jag kan glömma att nå min målsättning om under 12 timmar om jag inte cyklar på 5.20 och springer marna på 4.15 och det kändes lite långt borta. Så mentalt ändra planen, ha kul och gör det bästa av situationen.

Genom transition, välordnat och lugnt, de flesta var ju redan iväg och cyklade :-), upp på cykeln och benen kändes riktigt pigga så med den relativt platta banan, ingen vind och revanschlust iväg med bra fart. Håller lätt 32 – 34 km/h första 3-4 mil, cyklar i kapp fler och fler och har vid 45 km’s vändningen säkert klämt 200 cyklister, känns bra.

Efter ytterligare en mil börjar min vadskada som jag gått och dragit med till och från i två år göra sig påmind. Den hälsade på under ett löppass för två veckor sedan varför jag har vilat sen dess. En kort sväng här nere i förrgår gav oroväckande signaler men jag tänkte att det säkert går ändå.

Men ju mer jag cyklar och håller trycket uppe ju mer ont får jag och att ha ont redan på cyklingen gör ju att löpningen känns rent ut sagt korkad. Så vi 90 km’s vändningen tar jag det episka beslutet att helt enkelt kliva av och tacka för mig.

Nu är det bara hem, gör om, göra rätt. Gå till doktorn och göra det kirurgiska ingreppet jag har låtit bli att göra”för vem har tid med 8 veckors vila när jag tränar för nästa tävling” . Sen får det ta hur lång tid som helst, men nu skall jag banne mig bli bra. Får köra ännu mer Bikram Yoga och försiktig simträning.

Och viktigast, inte anmäla mig till någon tävling förrän jag är helt frisk.

Så hur jäkla besviken och ledsen, förbannad och sur jag än är just nu, för jag HATAR att förlora, så känns beslutet att kliva av och undvika en mycket svårare skada som den största vinsten 🙂 jag kunde ta med mig hem.

Synd bara att behöva åka till Brasilien för att bli klok. Men ett bra beslut ångrar jag aldrig, oavsett vilken världsdel jag tar det i. Jag har ju fått se Florianoplis!

Nu får vi hoppas på att mina klubbkompisar Anders, Sofi och Lisa har haft en riktigt bra dag. Såg Anders komma ut på löpningen när jag linkade till hotellet, han såg stark ut, håller tummarna.

Flyger hem tidigt i morgon så resten av gänget lär återkomma med rapport från sina lopp och morgondagens eftersnack.

Tjing tjong

Thomas

Annonser

Ingen väg tillbaka – bara framåt som gäller

Nu är hojarna incheckade, alla prylar upphängda och startnummer prydligt tatuerat på armarna.. men vad! dom har ju skrivit mina siffror baklänges. Eller det blir ju så när man fotar i spegeln :-). 2220 tävlingens sista nummer men det betyder inte att jag tänker komma sist…

IMG_0972

Bra genomgång av personalen under incheckningen, genomgång av alla vägar in från simningen, ut med cykeln, in med cykeln, ut på löpning för att till sist, förhoppningsvis nöjd bränna in under portalerna som bekräftar ”you are an Ironman”.

IMG_0957 IMG_0958

Gäller bara att ta rätt väg inne i tältet, annars blir det liv i luckan 🙂

IMG_0969

Jaha, inte så mycket att blogga om nu, klockan är halv nio och nu återstår bara en dubbel portion havregrynsgröt sen bingen. Men jag kan inte låta bli, måste bara berätta om ett tält på området där man säljer kosttillskott, proteiner etc. Personal i montern består av två tjejer med vita läkarrockar och en tjej som har silikonilägg för att få en större rumpa. Undrar hur det lät på det planeringsmöte de hade innan tävlingen:

”om vi sätter på läkarrockar på två av tjejerna så kommer alla att tycka att våra produkter känns sjukt seriösa” och ”vi använder Silvia i ett par tajts med ilägg och pumps för att locka in kunderna i montern”

-Only in Brazil – Vilken vinnare!!

IMG_0960

Sov gott, vi hörs i morgon med en race report..

Tjing

Goooood morning Brazil!

God morgon alla, vi har en inte så pjåkig morgon

bild-2

Längre ned efter stranden kan man faktiskt skymta den första bojen som ligger 900 meter rakt ut från stranden. Kvällen igår ägnades åt, inte helt oväntat, att äta men också att snacka simtaktik. Vattnet är som ni ser inte speciellt vågigt på morgonen men oväntat strömt längs med stranden. Hmmm, hur var den där formeln man lärde sig på fysiken med avdrift. 2 knop ström vinkelrätt mot banan om man simmar 1000 meter på 17 minuter hur  mycket hjälp får man om man hoppar i vattnet 150 meter från ideallinjen mot bojen?

Pythagoras sats, vikt och avdrift….. äh, vi kom aldrig fram till något bra och då har vi ju faktiskt en civilingenjör i laget. Vi bestämde dock att även om det blir längre att simma kommer det nog gå snabbare totalt sett då vi får hjälp av strömmen och det sannolikt är mindre folk. (tur att vi bara är 4 som kan läsa svenska när vi droppar så många tunga tips på bloggen).

bild

Innan frukost lite lätt plask å lek i vattnet. Simningen kommer att bli utmanande i och med att jag totalt simmat 2 gånger sedan jag opererade axeln i vintras. Kändes oväntat bra, rörligheten kanon så nu handlar det bara om att ta det lugnt och inte förivra sig och tro att simformen motsvarar 40 mil i bassängen innan. Jag kommer att vara sjukt nöjd om jag landar simningen utan att göra illa axeln. Och glöm aldrig öronproppar när ni simmar i öppet vatten när det är lite svalt vatten, det kyliga vattnet i örongången kyler balanssystemet så när du kommer upp ur vattnet går du som om du druckit en 75’a kosken…… (jag glömde propparna i morse).

Hotellet jag bor på, Jurere Beach, marknadsförs som ”Luxury Living on the beach”. Kan nog stämma – för 15 år sedan 🙂

Hotell

Sverige måste vara världens digitala mecka, vi tar den uppkopplade vardagen för givet och blir förbannande om det inte är 100mb/s på Stureplan. Lite skillnad i andra delar av världen. Vi har iof trådlöst bredband på hotellet men det är minst sagt svajigt. Tänkte skicka iväg en presentation på typ 20 mb till en kund och kände att jag behövde lite stabil uppkoppling så jag tänkte ”Business Center”, måste ju finnas på hotellet. Yes, det gjorde det så jag knallade dit glad i hågen för nu skulle det skickas. Men väl där kunde jag konstatera att vi nog också har olika definitioner på ”business”…

Business Center 1Business Center 2

Inte direkt högtryck på businessfronten.

Lanttosarna har ju lagt upp bilder och Gurra har snackat om hur mycket kalorier man kan ladda, göra av med och dragit det fullkomligt geniala slutsatsen att man måste få i sig mer än man gör av med, annars blir man trött :-). (retas lite med Anders).

Hur som helst tänkte dela med mig av min packning inför övningen i morgon. Jag kör på konceptet VLOEMYGF = ”very low on everything makes you go faster”

nutrition

Nu börjar tävlingsnerven göra sig påmind, så nu får jag nog gå och lägga mig på beachen och varva ned lite – andas! Men först skall alla prylar sorteras och packas. Bra tips är att göra en race day kom-ihåg lista på separata lappar som du fäster på respektive påse. För varje tävling du kör blir listan bättre (och kortare..)Mitt tips är att The Lantto Twins kommer att blogga i kväll efter vi har checkat in cyklar, så tills dess hasta la vista.

PS. om det är någon som funderar på att flytta till Brasilien men inte riktigt kommit på vad man skall försörja sig på är ett hett tips – Byggelement i Prefab :-). Här gjuter dom stommarna och bjälklag på ett sätt som skulle få varenda konstruktör med lite koll på hållfasthet att smälla av……

bygg

Ha en fantastisk lördag, det kommer vi att ha.

Tjipp

Voltaren och 2.200 cyklar

IMG_0939

Fredag en dag av väntande. Förmiddagen utan The Lantto sisters och Gurra som lekte på sitt hotell, tror de badade eller något. Skall tydligen simmas lite på söndag. Själv upp vid 06:30 efter 10 timmars sömn (har nog inte hänt sen jag gick på dagis) efter en riktigt lång resdag med totalt 3 timmars sömn. Gick inte att sova på planet, satt på en plats med permafrost. Tydligen har alla Airbus 340 problem med kylras på rad 35-38 så vad ni än gör, se till att ni inte hamnar på någon av dessa platser. Jacka och två filtar hjälpte inte. Och hur jag än tjatade så upplyste den tyskt korrekta flygvärdinnan på Lufthansa ”att jag under inga omständigheter kunde få flytta till Business Class för jag har ju inte betalt för den servicen”.

Lantto tvillingarna och livvakten hade i alla fall lyckats hitta en bra pastarestaurang i detta totala u-lands-lika restaurang ställe. Det är lågsäsong och nästan vinter så det är Ironman Pasta buffé eller pizza som gäller. Hur som helst har ju en av det sjukt digitala systrarna redan skrivit om det så jag behöver inte upprepa kvällen förutom att jag måste återge Lantto d.ä. gastronomiska utspel ”att äta är som att jobba, det måsta bara göras”. hmmm, ser verkligen fram emot kvällens kulinariska sensationer.

Ironman Brazil drivs på licens av ett bolag som heter Latino Sports, WTC har ingenting med själva arrangemanget att göra vilket gör att det är lite mer manana över hela tillställningen, inte riktigt som vid IM tävling i USA där det nästan känns som man skall åka i fängelse om man har glömt ett papper. Vid incheckningen igår var det ingen som frågade efter vare sig försäkring eller tävlingslicens. Det hela var över på 10 minuter, sen skulle man stå i kö för att få en T-shirt i ett material som Lantto d.y. klockrent beskrev ”som att ha farmors strumbyxor på sig -typ”.

Ok, nog om gårdagen. Vaknade som sagt i morse sjukt pigg och undrade vad skall man hitta på nu då? Just det, det var ju 11 jobb relaterade saker som alla var livsviktiga som skulle fixas, så det blev producerande efter en frukost (som kanske inte går till historien som världens bästa). Vid 11.00 kunde jag inte hålla mig längre utan det kliade så f-rbannat i cykelbenen så jag stack ut och skulle känna på cykeln som mekarna satt ihop åt mig dagen innan. Endurance Sports Travel som vi reser med har ju en armé av service folk som hjälper till, lyxigt och tryggt.

Jag bestämde mig för att ”ta det nu lugnt, cykla bara lite kort och lugnt för att känna att allt funkar..” Ja det höll i två kilometer, sen kom det några brasilianska gökar och cyklade om mig i hygglig fart och det är ju som att hälla bensin på en grill, det hettar till. Men nu vet jag att det går att cykla fort i Brasilien också. Och, ja, Brasilianarna fick smaka på lite Svenskt stål, eller kolfiber rättare sagt….

IMG_0936

Lunch på lokalt hak med Ironman special pasta buffé, men vi hoppade den och tryckte i oss en Risotto istället. Skönt avbräck på pasta orgien. Det är den traditionsenliga ”Carbo Dinner” i kväll vilket är lika med att 3.000 personer trängs i ett tält och slåss om att få pyttelite överkokt pasta med industriell tomatsås samtidigt som ett oändligt antal talare står och berättar om ”how great you are”, ”you have trained so hard , now it is your moment”, på portugisiska. Men vad f-n, det är väl bara ut och köra så det ryker. The Swedish Dream team kör en egen laddning på vårt buffé ställe, pasta buffé med lax och biff. Blir nog en tallrik havregrynsgröt innan sängen tror jag… äta är ju som bekant att arbeta.

På eftermiddagen tog jag en kort löprunda för att känna hur vaden mår. Förra helgens löpning slutade med ett pers och en liten muskelbristning i vaden dvs. både bra och dåligt 🙂 + :-(. Kändes bra i 2 km sen började det ömma så jag lunkade hem igen, känns lite oroväckande, men man kan ju alltid gå om den går sönder. Skadad kan jag ju vara efter loppet.

Jo, passade på att hoppa på ett erbjudande om ”Ironman massage” på hotellet, alltid skönt och mjuka upp kroppen efter en lång flygning. In kommer en bastant dam typ Östtysk kulstöterska och förklarar barskt att jag skall lägga mig ”där”. Ok, jag ber henne vara lite försiktig och inte använda armbågarna etc. I och med att jag inte pratar ett ord Portugisiska och hennes engelskakunskaper sträckte sig till ”yes” och ”no” var det bara att hålla tummarna. Började bra med lagom tryck i nacke och axlar. Vänta! känner igen den här lukten på massagekrämen. Tittar till vänster och ser till min förskräckelse att det står en tub Voltaren stor som en familjeflaska ketchup på bänken. Stop!!!!! Man får inte vistas i solen två veckor efter man har avslutat en voltaren behnadling så jag undrar lite hur hon tänkte, dessutom är det inte helt ok för hjärtat med för mycket diklofenak. Det enda hon hade för övrigt var en i princip tom flaska Nivea så resten av massage blev lite sträv, minst sagt.

I morgon är det bike check in. Jag har startnummer 2.200, dvs sista startnumret av alla (kul!) i och med att det är just 2.200 anmälda. Min plats är längst upp i hörnet vid baja majorna. Kan inte låta bli att reflektera över att det idag är helt tomt där det i morgon kommer att stå 2.200 cyklar som i snitt kostar säkert 30.000 kr.

IMG_0941 IMG_0942

Nu messade precis lokföraren Gustafsson och meddelande att det är dags att gå till jobbet igen – dvs. äta.