En triathlets bekännelser

Jag är pappa, läkare och triathlet. En ibland något ansträngd kombination av åtaganden. Just nu har jag dock den enorma förmånen att bara fokusera på att vara pappa och triathlet. Jag är nämligen föräldraledig, eller iaf om du frågar försäkringskassan. Frågar du min sambo så kan svaret bli att jag är ledig för att träna inför Kalmar. Enligt mig så har varken försäkringskassan eller min sambo rätt. Jag är inte “ledig”. En mer rättvisande beskrivning vore pappatjänstgöring. Sen är  jag den första att erkänna att just perioden för pappatjänstgöringen (februari-augusti) slumpade sig väldigt lägligt…

Hur som helst, för en tid sedan så inträffade en händelse som fick mig att tänka allt mer på det arbete som jag nu är ledig från. Eller egentligen inte EN händelse utan mer en serie av händelser som till slut ledde upp till att jag knappt tog mig upp ur sängen på morgonen. En nedåtgående spiral om man så vill. Och det började med en lätt förkylning. Jag är ganska van vid att hantera förkylningar, både professionellt och privat. Jag är bra på att ge råd om vila för någon bot mot förkylningsvirus finns inte. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att ge klartecken för lite lätt träning i den aeroba zonen förutsatt att du inte har ont i halsen eller feber. Detta gäller alltså andras förkylningar. Att själv vara förkyld är dock något helt annat, då gäller inte de gängse medicinska föreskrifterna. När jag själv är förkyld ska kroppen bombas med Kan Jang, Coldzyme, nässköljningar, fan och hans moster. Sova har jag oftast inte tid med. Och inte kan det väl skada att ändå köra det där tröskelpasset som står på schemat? Någon annan som känner igen sig?

mancold

Så för en tid sedan så vaknade jag upp en morgon av att något inte stod riktigt rätt till. Jag var trött och sliten, det kliade i halsen och jag kunde nätt och jämt andas genom näsan. Föregående vecka hade jag varit ostoppbar. Jag hade känt mig skottsäker, jag hade krossat mina löpintervaller och satt PR på 400m fritt. Jag hade knappt behövt att vila mellan passen och än mindre sova på nätterna. Sen vaknade jag upp den där morgonen, med den där halsen och den där känslan. Redan här hade jag kunnat dra i handbromsen och lagt in en extra vilodag eller två. Men på schemat stod ju fyror (fyraminutersintervaller) på trainer, det är ju ett nyckelpass! Det kan jag väl inte ställa in? Det hade ju dessutom gått så bra senaste veckan, jag var så gott som garanterad att kunna köra på helt monstruösa watt. Dessutom brukar ju den där känslan i halsen släppa fram på förmiddagen och tröttheten kan kuperas med några koppar kaffe. Sagt och gjort så körde jag framåt eftermiddagen igång med dagens pass. Första intervallen drog igång och watten sprutade till höger och vänster. Jag var okrossbar! Glädjen varade i ca 120 sekunder. Halvägs in i första intervallen blev det plötsligt väldigt, väldigt tungt. Nu kanske vän av ordning invänder något i stil med att “Hallå, det är fyror! Det SKA vara tungt!” och det var precis vad jag försökte intala mig själv. Jag slet på, grinade illa och resterande 120 sekunder genomfördes med pulsen i taket och självförtroendet i skorna. Vilan kom som en befrielse. Som en varm våg som sköljer över en men som förvinner lika fort som den kom. Istället kryper ångesten fram. Ångesten inför att utföra ytterligare en intervall, sen en till och sen ytterligare en. Totalt fem stycken. Hur ska det vara möjligt? Vilan slut. Hur kan tre minuter gå så fort när 240 sekunder känns så oändligt långt? Andra intervallen drar obönhörligen igång och nu tar det bara 45 sekunder innan jag bara vill lägga mig ner och dö. Hela kroppen skriker att nu får det vara nog. Jag håller ut i ytterligare 75 sekunder, sen ger benen upp. Ridå.

game-over-continue-end

Dagen efter känns halsen faktiskt lite bättre. Jag har fått en god natts sömn och på schemat står 60 minuter LSD (den amerikanska varianten inte den tyska) samt ett simpass med 4x200m MAX. Hur svårt kan det vara? Löpningen gick ok men simningen var miserabel. Jag bara låg och fäktades med armarna i vattnet. Ingen fart och inget flyt. Mjölksyran sprutade och tiderna var inte i närheten av vad jag skulle prestera. Självförtroendet var på botten. Märkligt nog såg jag ändå fram emot veckans höjdpunkt; 5 x 1km VO2max-intervaller längs Årstaviken med Marcus och Håkan. Jag inledde passet med att direkt baissa mig själv och berättade om hur dåligt det gått sista tiden. Innerst inne levde dock hoppet om ett mirakel. Veckan innan hade jag ju varit så stark. 400m in i första intervallen så insåg jag varthän det barkade. Benen var som stockar och pulsen kom inte ens upp i tröskelnivå. Det blev ett smärtsamt skådespel i fem akter. Hur kunde det gå så dåligt? Mina kurvor i TrainingPeaks såg ju ändå hyfsade ut (mer om mina kurvor i ett senare inlägg).

Morgonen efter tog jag mig knappt upp ur sängen. Nu gick det inte längre att ljuga för mig själv. Kroppen mådde inte bra och behövde vila. Den insikten hade jag kunnat nå för flera dagar sedan. Om jag haft någon insikt det vill säga. För det är väl så, det är väldigt lätt att identifiera när andra gör fel och komma med goda råd. Att känna sig själv och våga ta den där extra vilodagen är däremo t så oändligt mycket svårare. Men i en sport där kontinuitet är kung så måste man ibland våga just det. Vila.