Att våga spänna sin båge

Skrivet av Martin Hult som är på väg mot sin första Ironmantävling….

“Sätt inte upp något tidsmål”. Det tipset fick jag av Joel en sen måndagkväll på Farstabadet. Jag har senaste halvåret försökt att damsuga internet och frågat alla med en Finisher-tröja om tips och trix inför min debut på IM-distansen. Den 15:e augusti ska jag stå där i Kalmar och nervöst invänta startskottet. Det är inte lång tid kvar nu (allt är iofs relativt).

Som halvambitiös motionär med visst kontrollbehov så känns tiden iaf knapp. Jag tror att det här är en fas som många går igenom inför sin debut. Alla tankar som rör sig i huvudet. Kommer jag att klara det? Är jag stark nog? Ska jag satsa på volym eller intensitet? Behöver jag inte en ny våtdräkt? Tempohjälm? Hur mycket snabbare blir jag om jag rakar benen? Är det värt att kissa på sig? osv, osv. Frågorna som bara maler på. Säkert något som alla veteraner i klubben kan relatera till. Det var också anledningen till att Joel och Anna bad mig att blogga om min väg mot Kalmar. Dels för alla som, liksom jag, har tusen frågor och funderingar och dels för alla de som som gjort mängder med tävlingar och som vill återuppleva känslorna och tankarna som cirkulerar de sista månaderna inför IM-premiär.

Min avsikt är att skriva lite om sådant som brukar dyka upp i omklädningsrum, på internetforum och i frågespalter. Det vore ju även fantastiskt roligt om fler av SPIF:s medlemmar engagerade sig i kommentarsfältet med antingen frågor eller egna tips och trix. Det är säkert fler som debuterar i år och sitter med tusen frågor.

Så tillbaka till Joels tips om att inte sätta upp något tidsmål för sin första IM-tävling. Jag förstår hur han tänker, att det är bättre att njuta av den långa dagen och bara fokusera på att lära sig så mycket som möjligt. Jag förstår även nedsidan med att ha ett tidsmål, nämligen att tidsmålet inte tar någon som helst hänsyn till väder och vind på tävlingsdagen. Man riskerar helt enkelt att steka sig ordentligt på cykeln i jakten på detta tidsmål för att sedan få ta en 42 km lång promenad. Jag förstår detta. Samtidigt har jag som person otroligt svårt för att inte sätta upp mål och förväntningar. Särskilt som det gäller en tävling som jag förberett mig inför under såpass lång tid. Jag behöver en tydlig målbild för att stå ut med att sitta timme ut och timme in på trainern, för att orka att stiga upp kl 06:30 och springa ett distanspass (på tom mage i +2 grader och regn) innan familjen vaknar eller bara för att ta mig ut till Farsta och simma en måndagskväll kl 21.

Så ska jag stryka mitt tidsmål? Nej, jag kan nog inte riktigt det. Jag behöver nog både piskan och moroten som ett tydligt mål innebär. Sen får det bära eller brista.

“Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.”facebook_1427096180796

/Martin

Annonser