Challenge Laguna Phuket, en fantastisk resa på många sätt!

Vi kom till Thailand den 1/11 2014. Fokus för resan var familjen men av en händelse råkade det även gå en halv Ironman i Phuket under vår vistelse. 1,9km simning, 90km cykling och 21km löpning. Detta i en hetta som är svår att beskriva.

Jag hade 4 veckor på mig att komma i någon typ av form och vänja mig vid hettan som helt klart skulle komma att bli det svåraste hindret att ta sig förbi här nere.

Efter att inte ha simmat sen Kalmar den 16/8 hade stället vi bor på en fantastisk träningspool på 30m som ligger vackert inbäddad bland palmer och annan grönska. Första passet på ca 1000m kändes som att jag aldrig simmat förut. Dessutom var det säkert 33-34 grader i poolen vilket gör att man typ svettas när man simmar. Inget man är van vid från Eriksdalsbadet direkt. Ett annat tips är solskyddsfaktor. Att ligga med ryggen i stekande sol i 30 minuter gör fin effekt på en icke inbränd kropp. Simningen kändes dock bättre redan andra passet och jag var tillbaka på mina normala simnivåer vilket är rätt dåligt men ändå något som känns helt ok för min del och mina mål. Simningen kommer bli helt ok kändes det som.

001

Jag började även köra lite löpning. Inget allvarligt. Några lite längre lugna pass och en del kortare men med bättre fart. Det var nu jag kände hur värmen påverkar en. Jag visste det redan från då vi var här för 4 år sen, men det är konstigt hur fort man glömmer. Vissa dagar gick det kanon. Solen var bakom molnen och det var en lite bris. Då är det inga konstigheter, men vissa dagar när solen steker och det är vindstilla så är det på riktigt som att springa i en ugn. Oerhört tufft! Tror det var väldigt bra att vi kom ned så tidigt så att jag hade chansen att faktiskt förstå vad som väntade. Jag njöt verkligen av varje pass. Att få dra iväg på ett löppass i barkaka i mitten på november kändes otroligt förmånligt!

Jag letade febrilt efter cykelvägar men hittade inget som kunde passa. Att ge sig ut på stora vägen kändes som att be om problem. Ni som varit i Thailand vet hur trafiken är, inget man direkt vill cykla i. Arrangören erbjöd två poliseskorterade cyklingar som jag hade tänkt att hänga på. Bara att man erbjuder poliseskort på träningscykling säger en del om trafiken här. Men från ingenstans träffade jag en danske kille, Kristian, vid poolen en dag. Han skulle köra den korta tävlingen helgen innan och hade koll på vägar och banor mm så vips var det en cykeltur inbokad dan efter kl. 06.30.

Vi drog iväg och körde den bana som Kristian skulle köra som var 55km lång och jag blev överraskad över att det faktiskt fanns bra cykelvägar här i Thailand. Vi drog norrut från Bangtao och körde några riktigt tuffa stigningar som det senare skulle visa sig var noll och ingenting mot det som väntade. Dock sjukt skönt att få sitta på cykeln och känna att saker och ting funkar efter min ihopmontering av cykeln efter resan. Värmen är inge fara när man cyklar, fartvinden svalkar fint, men så fort man stannar är man inne i grillen. Ok, så det är bara att köra på då tänkte jag.

Några dagar senare drog jag iväg själv för att testa min del av banan som tydlige skulle innehålla några riktigt tuffa stigningar och det var verkligen ett bra beslut. Note to self, dra inte iväg på en 3h cykeltur utan pengar och endast två flaskor i 30 graders värme. Väntade och väntade på stigningarna som dök upp senare än jag trott, men helt plötsligt var jag inne i en kort men brant stigning. Typ 17-18 graders lutning är inget jag är van att cykla i. Jag drog på mig så mycket mjölksyra att jag höll på att kräkas på vägen hem. Dessutom svängde jag fel och fick en fin utförslöpa som kändes grym, men inte lika grym när jag var tvungen att vända längst ned i backen och klättra upp med min kräk-känsla och mjölksyraben.

På vägen hem var jag sjukt trött och hade inte mycket dricka kvar så valde skippa den sista loopen som också skulle ha tunga stigningar, men jag hade cyklat den loopen fast åt andra hållet så det kändes ok ändå, trodde jag.

Jaja, jag hade simmat, cyklat och sprungit en del och jag tyckte att jag var helt ok förberedd ändå. Loppet var bara en kul grej men det är klart att man vill vara lite förberedd.

Klockan ringde 04:00 på tävlingsdagen. Gick ut på balkongen och det var allt annat än temperaturen från Kalmar när klockan ringer 04. Kanske 27-28 grader kl. 04:00 på morgonen. Värmen hade stigit betydligt sista veckan så jag visste att runt 32-33 grader var att vänta. En stor portion av havregryn och mjölk senare hoppade jag på moppen och drog iväg till starten. Det är något speciellt att åka moppe mitt i natten i 28 grader. En väldigt stark frihetskänsla på något sätt. Fartvinden viner i kläderna, det är kolsvart men ändå så är det varmt och skönt.

Väl framme gick allt smort. Pumpade cykeln, plockade i ordning min växelstation, gick på toaletten. Allt under kontroll. Tog en shuttle boat över lagunen ned till simstarten. Träffade Bea, Sanna och Daniel med flera som skulle agera hejarklack för Nelkers TT gänget som kommit några dagar tidigare till den fantastiska anläggningen Thanyapura som ligger mitt på ön. Nere vid simstarten var det ren njutning! Vågorna slår in mot stranden, solen kommer upp över trädtopparna. Triathleter, supportrar och funktionärer ränner omkring med sand mellan tårna. Jag njöt något oerhört. Jag var frisk, förberedd och framför allt så var jag i Thailand för att köra en halv Ironman. Att jag är väldigt priviligierad visste jag redan men här kom det över mig på något sätt. Jag slöt ögonen och njöt av stunden, verkligen njöt. Ett minne som kommer vara med mig väldigt länge.

Proffsen stack iväg, startvåg 1 och sen var det vår tur. Tappade badmössan som landade precis vid en killes fötter samtidigt som han passade att kissa lite i sin tri-dräkt. Mycket nära att jag fick badmössan full med kiss, men jag tror jag klarade mig.

Starten gick och återigen kom tankarna vilken förmån det är att få springa ned för stranden in i det fantastiska vattnet. Grym känsla! Kom snabbt igång med simningen och hittade ett bra tempo. Hittade lite fötter att ligga bakom ett tag. Har aldrig lyckats med det tidigare, men nu funkade ett ganska bra tag. Simmade på med en bra känsla att det gick i det tempot som jag brukar mäkta med. Efter 1200m kommer man tillbaka till stranden och så ska man springa över stranden för att simma det sista i en lagun. Temperaturen i lagunen var bisarr. Det var som att klättra in i ett varmt badkar hemma, mycket underlig känsla. Plaskade dock sista biten och komma upp på ca 40 min vilket är den tid jag trott på. Lugn och fin simning med många partier av njutning över att få göra detta.

002

En stabil växling senare var jag iväg. På min testcykling utan dricka veckan innan höll jag typ 27 km/h i snitt så jag såg det som troligt att jag skulle landa på kanske 28-29 km/h i snitt. Första 16km fram till gångbron låg jag en bit över 32 km/h vilket kändes kanon. Pulsen låg stabil och fin och jag tog inte ut mig men jag hade ändå bra fart. Två gånger här måste man av cykeln och gå över stora vägen. Det är en rätt kul syn hur stressade triathleter måste hoppa av cykeln och gå. Det passar sällan en triathlets tidschema. Körde på efter bron och den vägen hade jag kört förr så det funkade fint. Kom fram till de tuffa stigningarna och det var kanon att jag varit där tidigare. Jag visste vad som gällde och tog mig hyfsat lätt upp för backarna. För att man ska förstå hur tufft det är så gick säkert 8 av 10 uppför backarna bak i fältet där jag låg. Aldrig gå! var man min tanke. Här krigar vi! Förvånansvärt fräsch efter stigningar, inga problem alls. Men denna gång hade jag dricka och energi med mig. Kan ha varit en viss skillnad. Tillbaka över gångbron och bort mot de sista stigningarna som jag hoppat över sist, så jag visste inte exakt vad som väntade. Det som väntade var så nära helvete man kan komma. Jag hade räknat med tre korta branta stigningar men det var 4st och de var inte korta överhuvudtaget. Lååånga och slitsamma. På brantaste stället var det 22 graders lutning, vilket är brant! Kändes som man stod still uppför och när man står still känner var värmen. Det stekande 30 graders värme eldar på dig samtidigt som du plågar dig uppför backe efter backe med tanken ”du får inte gå”! Benen skriker, verkligen skriker och känslan när det börjar bära nedåt var magisk. Nu får det räcka kändes det som. Orkade knappt ligga i tempobågen sista 5-6km, jag var för trött i benen. Kämpade på sista biten och kom in på 2:56 med ett snitt på en bit över 30km/h. Långt bättre än jag kunnat hoppas på! Då återstod bara 21km löpning men den stora frågan var, hur hade dem sista 15km klättring påverkat mina löparben. Jag var smått orolig. Klockan var dessutom ca 10:30, d.v.s. vi börjar närma oss den absolut varmaste delen på den Thailändska dagen.

004

Kände direkt att benen var ok. Backarna hade varit tuffa men inte påverkat löparbenen för mycket så jag tryckte på utifrån växlingsområdet och kände mig faktiskt stark. I ungefär 500m, innan värmen tog mig. Ni som sprungit i hetta vet vad jag pratar om men ni som inte har så är det som att någon springer bredvid och blåser på dig med en hårtork på max. Det nästan brinner på huden! Energistationerna var helt klart generösa med dricka och svampar som låg i isvatten. Känslan av att plocka en svamp fylld till bredden men iskallt vatten är en svårbeskrivlig känsla. Det är total lycka! Det är det enda i världen som betyder något just då och den skänker dig några minuter av total eufori! Solen är dock noga med att påpeka att inget varar för alltid så typ 400m senare kokar kroppen igen. Man letar efter skugga och annat som kan underlätta din resa men ingenting är gratis. Det handlar bara om att sätta den ena foten framför den andra, räkna ned kilometer och hoppas att man inte kollapsar inne målet. Det är total fokus på överlevnad på något sätt. Fast på ett rätt bra sätt för man behöver ju inte vara orolig. Samtidigt försökte jag fokusera på glädjen och det faktiska att jag hade möjligheten att få köra en triathlontävling på andra sidan av jordklotet i slutet på november. Det är den oerhörd förmån att få göra en sån här grej och när det blev tufft var det mycket det som jag försökte tänka på. Men vem kan känna sig riktigt priviligierad när solen i stort sätt äter upp dig!?

Som alla tävlingar så kommer målrakan till sist och det kan ha varit en av de bästa målrakorna någonsin. Familjen på plats och Super-Mikael Nelker som såg mig och spurtade med mig in i mål. Små saker som faktiskt gör ens hela dag. Någon ser dig, hejar på dig och tar dig i mål. Fantastiskt!

5:44 blev min sluttid och sub 6 var målet så jag kan inte vara annat än nöjd. En otroligt stor lärdom om hur värme får din kropp att reagera. Cyklingen är grym, även för de som är bäst men jag kommer gärna tillbaka och gör om detta igen. Det kan knappast finnas några vackrare miljöer i världen att tävla i. Och för mig är det nästa overkligt att jag har haft möjligheten att tävla här. Jag är sjukt tacksam!

Tack Natasha, Bianca och Igor som är mina största supportrar men som inte allt fattar vad det är vad jag håller på dem. Tack!

Tack Nelkers TT för efterfesten. En del av mig är glad att jag inte åkte till Bangla med er, en annan inte.

Tack Thailand, som troligen är det bästa stället man kan tillbringa november på! Hoppas vi ses igen!

003

/Kristoffer

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s