Race Report Ironman New Zealand – Martin Belak

Ironman New Zealand är den första Ironmantvälingen som arrangerades utanför Hawaii. Tävlingen hölls första gången 1984 och fyller i år jämt 30 år. Jubileet firades bland annat genom att bjuda in gamla hall-of-fame-järnmän som profilerat sig under de tre decennierna. Däribland amerikanske inventarien i Ironmansammanhang: Ken Glah. Den  kalenderbitaren vet att Ken är mest känd som segrare på Nya Zealand såväl 1992 som 1993 – för mig stannar han dock i minnet mest för hans fluffigt amerikanska choclate-chip-banana-pancaces som han med stort engagemang gräddade åt oss  varje morgon innan racet.

Tunguträckningar och ögonrullningar

0649_03495De sista kvarvarande resterna av jetlagen gör att jag för en gångs skull inte har några problem med att pigg som en yrvaken kiwi hoppa upp ur sängen klockan fyra på tävlingsdagens morgon. Dramatiken är denna bistra morgon gigantisk, under natten har en mindre tyfon dragit in över Tauposjön. Obekräftade rykten gör gällande att vindbyarna toppade 13-14 sekundmeter. Skulle simningen bli inställd? Och hur många skulle klara cykla de 18 milen i styv kuling? Turligt nog lyckades den lokala Maoristammen skrämma iväg både onda andar och den styva kuling med sin Hakadans i den bistra gryningen. Stundtals komiskt fotstampande, tunguträckningar och ögonrullningar följde av 3,8 km simning. Rätt okomplicerat i Ironmansammanhang. 34 minuter rak simning till en vändpunkt, varifrån gynnsamma strömmar, ett par bra fötter och lite hemlängtan gjorde tillbakaresan fyra minuter snabbare. I växlingsområdet möts jag inte bara av ett enormt publiktryck utan också av den befriande synen av att cirka 90 procent av cyklarna fortfarande stod kvar. Sweet. Klockan visar  1.04 – på minuten enligt den i bakhuvudet löst definierade tävlingsplanen.

Kyligt välkomnande

Äntligen dags för favoritgrenen alla kategorier: cykel! Banan hade under veckan redan hunnits provtrampats. Testcyklingen föregicks olyckligt nog varken av Hakadans eller Maoriritualer, något som resulterade i fler nära döden upplevelser än någonsin förr. Trots spikrak landsväg, millång sikt och avsaknad av mötande fordon envisades timmerbilarna med att lämna tio centimetrars marginal – samtidigt som de bestämt signalerade med tutan som får ett tyskt flyglarm att vara en piss i Mississippi. Mindre farliga var de bilister som bromsade in, vevade ner rutan och vänligt bad oss dra åt helvete, samtidigt som de bestämt visade det internationella tecknet.

0649_10785

Under tävlingsdagen var vägarna lyckligtvis avstängda, eller typ avstängda. Banan sträcker sig 45 km rakt ut på landsbygden till byn Reporoa. Två vändor till den lilla landsortsbyn blir totalt 180 km. Publiken är obefintligt längs banan, förutom vid vändpunkterna där åskådartrycket är massivt. Banprofilen är snäll jämfört med exempelvis Nice, men bjuder på cirka en mil småseg klättring upp till växlingspunkten i Taupo. Det speciella med att cykla i Nya Zealand är inte bara att man cyklar på vänster sida, utan också att vägbeläggningen är extremt grov. Istället för asfalt har man här förkärlek för varje landsvägscyklists mardröm: oljegrus. Att cykla på oljegrus i 40 – 50 km framkallar vibrationer som kan jämföras med att borra med en slö slagborr i stenhård betong. Blicken är svår att fokusera och tröttheten kommer med exponentiellt långt tidigare än på svensk finasfalt. Har man en tung cykel kan man glädjas åt att den blir betydligt lättare när man når T2. Gaspatroner, reservslangar, flaskor, flaskhållare, styren och hjul vibrerar ett efter ett bort på vägen mot målet. För att minimera risken för punktering startar jag med ett lägre däcktryck än normalt. Trots fräscha ben bidrar vibrationer och lågt däcktryck till att jag inte lyckas nå personbästa på min cykeltid. 5.17 h, helt ok med tanke på förutsättningarna.

Curling och cykling

In från cyklingen tar en vänlig funktionär hand om min cykel, lyxigt! Spanar hastigt bort över växlingsområdet, inte många cyklar i ställen. Självförtroende får sig en välbehövlig kick. Tre sekunder efter att jag fråntagits min cykel trycker en andra funktionär oväntat min röda växlingpåse i näven på mig. Föredömligt! Väl i växlingstältet hjälper en tredje till med att knyta skorna. Blir curlad som aldrig förr och känner mig som barn på nytt. Tänkte en stund fråga om de kunde springa maran åt mig också. Smack, på med sunblock och ut på första 14 kilometersvarvet av tre. Jag ställer in min mentala farthållare på 5.30 – hastigheten jag tränat för och vet att jag klarar. Tar försiktigt rygg på en stadig Kiwi från den lokala triathlonklubben. Här ligger jag klistrad de två första varven. Trots gassande sol är värmen inte alls påtaglig. Varv efter varv blir glatt påhejad av familjen som dagen till ära flugit in till Taupo för att heja fram sin lovande triathlontalang. Mycket pekar på att de lever i den falska tron att den unga förmågan en dag kommer bli framgångsrik inom sporten.

0649_25254

Tredje varvet påbörjas kontrollerat. Ett begynnande skoskav sätter dock olyckligtvis stopp för några mätbara fartökningar. Frågar mig gång på gång varför det dagen till ära sitter ett par sprillans nya Asics Gel Kayano på fötterna. Jag har ju tusen gånger lovat mig själv att aldrig testa nytt under race. Med inställningen pain is temporary, fame is forever lyckas jag ändå mentalt övervinna de negativa krafterna. Innan jag sprintar genom målportalen passar jag på att high-fivea några lokala supporterkids. Klockan visar personbästa, 10.43.51 när jag med båda armarna i det blå för fjärde gången i mitt liv hör:

”You are an Ironman!”.

Efter målgång får jag min medalj och blir snabbt tvångsvägd. Vägningsinstrumentet visar minus två och en halv kilo, bra deffning på 10 timmar! Jag kompenserar maniskt den snabba bantningen med att frossa loss på pizzabuffen i athlets garden. Får snabbt också en välbehövlig massage. Delad glädje är dubbel glädje. Med förhoppningen att kunna trippla glädjen väntar jag på Anna och Rickard, två SPIFare som låg strax efter på löpningen. Varvar väntandet med att tröstäta ytterligare ett halvdussin pizzaslices. Väntar lite till, samtidigt som jag intalar mig att det är viktigt med återhämtning. För säkerhets skull kompletterar med lite mer kolhydrater. Mitt i återhämtningsprocessen visar det sig att min väntan är förgäves. Både Rickard och Anna har av olika anledningar tvingats uppsöka den kostnadsfria vårdinrättningen som erbjuds efter målgång. Det blir varken trippel eller dubbel glädje, jag avslutar dagen med enkelglädje när jag i min ensamhet linkar tillbaka till hotellet för att möta upp övriga deltagare i teamet.

0649_33267

Nya Zealand är det land som ligger längst bort ifrån Sverige. Vill man komma längre bort måste man lämna jordklotet. Under resan dit tillbringar man över ett dygn i luften. Man mellanlandar tre, fyra gånger på diverse spännande platser på jorden. Är det värt slitet att åka till andra sidan planeten för en triathlontävling? Utan tvekan! Det är andra gången jag kombinerar en Ironmantävling med en semesterresa i SPIF-galningars sällskap. Vi var nya bekantskaper för varandra när vi checkade in på Arlanda – idag är vi sammansvetsade efter att ha levt tätt ihop. Vi har retat oss på varandra och vi har skattat ihop. Tack Thomas, Andreas, Frida, Anna, Britta, Kingen, Sandra och Robban för dessa tre fantastiska veckor! Var åker vi nästa gång? Coast to coast någon?

Resultat
Simning: 1.04
Cykel: 5.17
Löpning: 4.11
Totalt: 10.43.51

bild (9)232 bild (9)2121 bild (9)22 unnamed bild (9)
Annonser

Race report Ironman New Zealand 2014 Anna Hellström

Efter en vecka på plats var jag färdigladdad. Äntligen skulle kanonen släppa iväg nästan 1700 galet hungriga triathleter. Vi hade en bra position i starten och lyckades man bara navigera trots solen i ansiktet på vägen bort mot vändningen så borde det kunna bli en snabb simning. Simbanan var enkel, 1,8 km rakt bort längs med strandkanten därefter vända hem igen. Vattnet låg helt blankt och var glasklart. Jag var faktiskt inte jättenervös den här gången jämfört med i Kalmar 2013.

swimsuit4

Startskottet går och jag vevar på i förhoppning om att hitta rytmen så snart som möjligt. Dock så får jag efter cirka 30 sekunder en hård spark i ansiktet och glasögonen trycks in och för en sekund blir det helt svart. Jag försöker fortsätta veva på lite till för att få lite fri väg och inte bli helt översimmad, men inser att jag måste försöka tömma simglasögonen nu direkt för och kunna se något överhuvudtaget. Lite omtumlad efter sparken försöker jag lugna ned mig och bara simma mitt egna race. Jag vet att jag vill sikta mot en kulle men övriga simmare vill simma närmre bojarna och jag får följa med strömmen och släppa min egen plan.

När vi är vid vändningen ser jag fortfarande i princip ingenting då glasögonen fortfarande läcker mycket vatten men jag hör människor som skriker från följebåtarna. Hela flocken av simmare har navigerat alldeles fel och vi får simma in mot stranden ca 25 meter för och runda bojen.

Men men äntligen vändning och tillbaka är det medströms- Nice! Förutom att simmössan flög av i allt bråk runt bojen så var det ju skönt att halva simningen var gjord. Tankarna på att faktiskt bryta kom flera gånger. En simmössa kort, simglasögon som läcker vatten och hår i munnen och för ansikten (tankarna på Eriksdalsbadets hårbollar kom upp flera gånger).
Med ett simsätt som mer liknade baywatch crawl tog jag mig upp ur vattnet på en tid av 1 timme och 15 min.

Växlingen bestod av en lång löpsträcka på 400 meter och avslutades med en brant trappa. Känslan att möta ett gäng snälla funktionärerna som hjälpte mig av med våtdräkt, på med både solkräm och strumpor var varmt välkommen. Ovant och lyxigt med sådan support.

Vid den här tidpunkten fattade jag inte riktigt varför solglasögonen var så oklara och jag trodde det var solkräm på glaset som gjorde mig halvblind. Lycklig att få cykla till ett fantastiskt väder struntade jag i att jag var enögd utan tryckte istället på så gott jag kunde.
Eftersom cykeln köptes nu i vinter har den bara provats en gång utomhus så jag var lite spänd i början, men vilken känsla!

Efter halva cyklingen kändes det fortfarande fantastiskt. Energin är positiv och det känns som att dagens cykeltid kommer bli grym…dock kom motvinden på andra varvet och benen började bli möra. Vinterns uppladdning från 3 timmars spinningen med SPIF är bra men inte tillräckligt för dagens prövning.

ABike1

Lite extra frustrerad blev jag när asfalten som liknar en mindre grusvägsstandard får min cykelväska att flyga. Skulle jag få punka nu så är jag körd. Ingen energi förutom langningen och inga kolsyrepatroner. Idag slapp jag punkan som tur var trots halvbra asfalt.

Dagens cykeltid landade på 5.56 min- 6 min efter måltiden. Försöker tänka på David Näsviks ord- den som är lite missnöjd med cykeltiden brukar vara nöjd med sluttiden.

ÄNTLIGEN dags för löpning. Kom igen nu benen.

Solens starka strålar irriterade ögat och det enda jag såg var ett tjockt grått ljus, ögat gör riktigt ont. Längtan till målet var stor så bäst och köra på hårt från start. Kroppen kändes lite tyngre än jag önskat från början, men var det något som gick min väg idag så skulle det visa sig vara löpningen.
Banan bestod av tre varv, en riktigt seg längre backe och några kortare och branta.

Vätskestationerna låg varje 2,5km och jag valde att gå genom alla för att svalka kroppen och dricka så mycket jag kunde. Idag körde jag på Cola och gelegodis hela maran. Solen värmde på ordentligt och trots att funktionärerna sprutade på extra solkräm i växlingen och dusch vid varje aidstation så stekte det ordentligt.

Det var med glädje jag insåg att maran skulle gå under min måltid som var 3.48 och jag hörde målet komma närmre.
Sluttiden på maran blev 3.36.

Målrakan var obeskrivlig. Helt slut men lycklig att dagens prövning var över tog jag mig snabbt in i sjuktältet.
Ibland har man lite oflyt och starten och simupplevelsen satte kvar under hela dagen. Nu i efterhand är det lättare att se tillbaka på dagen och vara nöjd. 2013 hade min tid tagit mig till Kona men idag var jag fjärde tjej i mål i min age group.

0649_33312

Cirka 6 månader kvar till Kalmar, nu är det semester och vila sen kör vi igen.
För den som är nyfiken på anledningen var till att jag inte såg något så var det min hornhinna som fått sig några repor och nu ser jag tydligt igen.

medalj1

 

Skrivet av Anna Hellström