T-40 dagar till IM New Zealand

Med 40 dagar till tävling början polletten sakta trilla ner att tävlingssäsongen i år faktiskt startar innan man har fått njuta av vasaloppsstarten framför TV:n med ett stort glas oboy.

Avresa fredagen 21 februari, ankomst söndagen 23 februari däribland en trevlig flygtur utan barn vilket jag personligen kommer att uppfatta som en ren njutning. Även om jag älskar mina barn över allt annat så gäller det att vara realistiskt när det gäller vissa saker…

Vi flyger med Emirates via Dubai till Aukland med ett tekniskt stopp i Sydney. När vi väl slår i marken i Aukland har vi tyvärr fortfarande en bra bit kvar i form av biltransport ner till Taupo på ca 3 timmar.

Bild

30 kg packning + 7 kg handbage är just nu det som diskuteras mest i gruppen. Vad väger din cykelväska, hur mycket väger cykeln, vad ska du ha med dig, finns det vitargo att köpa, samt påståenden som ”jag klär på mig alla mina kläder vid inchekningen och packar sedan ner dom i mitt för stora handbagage” så löser sig allt.

Personligen är jag inte alls nervös över ev. viktproblem. 7 resors erfarenhet med cykelväska och jag har trots överdriven packning aldrig fått väskan att väga mer än 30 kg. Att man sedan då kan fylla handbagaget med 7 kg godis gör att det kommer blir en fin semester där nere.

Bild

Rädslan just nu ligger annars i att dra på sig en förkylning. Med tanke på att det känns som att det ska komma en förkylning för alla i denna tidsperiod är det nästan så man vill hångla upp någon snorig person i Stockholms kollektivtrafik bara för att få det där jäkla visuset för att sedan hinna bli helt återställd innan det är dags.

Den andra rädslan som har kommit är det här med langningen på cykeln… Toaletternas virvlar snurrar åt fel håll, och pga. av det så måste även trafiken köra på fel sida om vägen. Det här medför alltså att jag måste lära mig plocka flaskor på cykeln med vänster hand istället för höger, samt fokusera på att hela tiden cykla på ”fel sida”.

Bild

I övrigt känns det bra.

Mycket att stå i för att hålla familjen glad, föreningen nöjd, mamma lycklig och chefen imponerad, och inte att förglömma träningsnivån som ska hållas högre än förra året.

Hur går det då? Jo, så här i mitt första inlägg vågar jag utlova personligt rekord med minst 45 minuter… Sen får ni själva räkna ut tiden.

/Stade

Annonser

Paradiset för en triahlet!

Nu har vi varit här i två dagar och närmre himlen än så här kommer man nog inte som en triathlet som är sugen på träning och utveckling.

Onsdagen inleddes men en fantastisk morgonlöpning upp på ett litet berg i närheten. Att stå på ett berg kl 08:00 och sen solen komma upp över bergen är rätt oslagbart och att sen få följa upp det med gigantisk frukostbuffé är en väldigt bra start på dagen! När buffén lagt sig till rätt var det sen dags för lite OW simning. Våtdräkt på och ut i havet den 8:e januari! Bara det är värt kostnaden för att få vara här. Calle och Johan körde lite high tech superspecial vändningar man kan använda vid en boj och dessutom fick vi lära oss hur man snyggt rullar över en irriterande medtävlande. I vattnet har jag rätt mycket att tänka på och jag själv är nog min största motståndare så jag misstänker att jag sällan under tävling kommer behöva rulla över någon, men nu vet jag i varje fall hur jag snyggt parerar och kommer förbi en snedseglare. Ok, det såg inte lika snyggt ut när jag och Björn körde och höll på att dränka varann som när Johan och Calle körde men i teorin har vi full koll!

Baguettelunch med iste och det var dags för det första cykel passet. Jag var lite nervös då jag aldrig cyklat i klunga. Hur nära ska man ligga, alla tecken, när roterar man och hur funkar det mm. Frågorna var många men tack vara ett lugnt och fint tempo med rutinerade Ola och Torbjörn i gruppen gick det otroligt fint. Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med cykling men på något sätt föll polletten ned i onsdags. Det är ju en sanslöst skön känsla att cykla i klunga. Du får upp ett fin fint tempo utan att egentligen behöva ta i och dessutom kan man ligga och snacka. Rotationen gör ju dessutom att du hela tiden får prata med nya människor vilket är grymt kul. Den första timmen bara flög förbi. Vi skulle upp för tre stigningar idag och då var det fri fart som gällde, dvs alla kör så fort man vill upp för berget och dem som är uppe först vänder ned och cyklar med dem längst ned upp. Återigen ett kanonsystem för att anpassa för alla. De som vill trycka på uppför får göra så och de som vill ta det lite lugnare gör det. Till sist är alla uppe och man rullar snyggt vidare, kanon! Själv kände jag att backträning på cykel var min grej! Bara du och berget, inget tänkande trampa på bara! I like! Om uppför var grejen så var nedför inte så mycket grejen. Det är inte helt behagligt att ligga i 50-60km/h när allt som skiljer dig och stupet åt är en vi sten på 50cm. Lugnt, fint och fokus får bli ledorden att ta med sig när det gäller utförskörning. Efter ca 55km var det dags att vända hem med den fina nyheten att det kommer blåsa rätt emot hela vägen hem. Grattis! Men, det var inga som helst problem. Klungan rullade på och det var egentligen bara längst fram som man verkligen behövde trycka på. I övrigt så gick det helt utan problem hem trots vinden. Linjecykling i klunga passar mig perfekt! Jag får prata, trycka på som mycket det går vissa delar och ligga där bak och sugas med andra delar. En ny värld har öppnats!

Idag var det simning 06:30 med teknikfokus följt av möjligheten till filmning och analys för den som ville. Den möjligheten tog vi såklart men det var ingen ljuv syn! Det var inte så som jag såg mig själv i vattnet. Känslan var att det var rätt rytmiskt och ok men videon visade en sprattelgubbe med huvet en meter ovan vattnet vid andning. Ruskigt nyttigt att tippa på sig själv på det viset. Jag lämnade analysen med tre tips: ned med huvet, håll ihop benen och högre armbåge. Precis lagom att fokusera på imorgon kl. 06:30 när det är dags för poolen igen!

Efter poolen imorgon kl. 09:00 drar vi till Corralejo för en långtur på 160km. Mera klungkörning, yes alltså!

Det går inte riktigt att beskriva hur bra det är att vara här. Du har hela tiden tränare och andra triathleter att fråga och du får så mycket tips och lärdomar att det räcker för det närmaste 6 månaderna. Och det fina är att det finns något för alla. Nivårerna är allt ifrån ”jag-har-aldrig-testat” till Ironman på 9:00. För den som är nyfiken på triathlon eller för den som vill utveckla sig är detta stället att vara! Sen att det är ca 20 grader i luften och rykten pratar om snö hemma gör inte direkt saken sämre!

Våtdräktskortet är på nästan alla SPIF:are som är här och som vanligt äger vi på alla plan!

/Kristoffer

IMG_1977

IMG_1987

IMG_1994

IMG_1995

IMG_1998

IMG_2005

IMG_2021

IMG_2009

SPIF goes Playitas

Så då var vi äntligen på plats! Vissa kom redan för två dagar sedan och det verkar som att man inte ligger på latsidan här nere då dem vi träffat var en anings trötta efter intervaller i bergen idag.

Vi anlände till en soligt Playitas med ca 20 grader i luften och strålande som efter en 6 timmars flygresa i motvind. Grymt härligt med lite värme kan jag tala om. En snabb incheckning, en borttappad mobiltelefon och tre icke fungerande nycklar senare var vi redo för veckans första pass, simning. Varmt och skönt i poolen och ett ganska lagom första pass genomfördes allt medan mörkret sakta sänkte sig över Playitas. Rätt coolt att simma sista 10 minutrarna i endast ljuset från poolen. Yes, äntligen igång!

Buffé och genomgång av veckan följde med inriktning på säkerhet vid klungcykling. Har aldrig cyklat ”riktig” klunga så det ska bli häftigt att testa det imorgon som förövrigt ser ut så här:
07:20: Morgonlöpning
10:00: OW simning
13:00: 5h cykling i bergen

Misstänker att man är rätt mör imorgon kväll. Hade tänkt skriva lite inlägg denna vecka men detta kanske blir det enda inlägget, finns risk att energin behövs till annat!

/Kristoffer

IMG_1970[1]

IMG_1973[1]

IMG_1974[1]

Nedräkning till Ironman Lake Taupo NZ 1/3 2014

Om sådär cirka 56 dagar är det snart dags för start. Min andra Ironman ska genomföras. Förhoppningsvis slipper jag oroa mig för sjögräs den här gången då vattnet i Lake Taupo förmodligen är lite härligare än i Kalmar.
Bild

Lokal tid är det bara några timmar kvar till start, nerverna är påtagliga och den där speciella Ironmanstämningen ligger i luften. Fantastiskt men asjobbigt på samma gång.
Tankarna flödar- ingen punka idag eller krasch på cykeln, eller panik i vattnet. När startskottet går brukar tankarna släppa rätt så snabbt (handlar ju mer om överlevnad än om tankeverksamhet just då).
Ingen idé att oroa sig, det hjälper mig inte mot målet ändå. Det är bara att njuta och köra på helt enkelt.

Ända sedan målgången i Kalmar 2013 så har jag sett fram emot nästa utmaning. Visst var det skönt med träningsfria veckor direkt efter Ironman debuten. Men samtidigt blev tomrummet så mycket mindre när man hade nästa utmaning inom en hyfsat snar framtid.

Eftersom Ironman i Nya Zealand går tidigt på säsongen så kommer det bli årspremiär för både utesimning och långpass på cykeln. Tretimmarspinningen på söndagarna med Spif är det närmsta jag kommit ett långpass under vintern- ett bra alternativ då jag inte lyckats hitta glädjen på trainern i mer än typ en timme. Ska bli spännande och se hur det går när man har ca halva cyklingen kvar och kroppen tycker att söndagsspinningen är avklarad, det kanske är då man får visa vad pannbenet går för! 🙂

Bild
Mycket planering har det varit men nu är det snart bara upp till själva genomförandet. ”Bara” att toppa formen så gott det går sen köra på. Men först är det en lång flygresa, några uppladdningsdagar i Taupo, få ihop cykeln och ladda lite till.

Håll utkik på bloggen, vi kommer lägga ut smått och gott innan tävlingen och kanske några racereports efter.

Gott nytt Triathlonår allihopa önskar Anna Hellström med resterande SPIF-deltagare på NZ!

Bild