Förlösande känsla i grevens tid

I tisdags hände det, plötsligt så pratade musklerna med lungorna och min korkade hjärna fick till slut som den ville. Har under några veckor haft det tufft att klara av de hårdare löppassen och haft panikångest i poolen. Detta är självklart naturligt efter en lång säsong samt efter en nyligen slutförd Ironman. Jag har dock vägrat ge efter för mycket utan försökt genomföra passen så gott jag kunnat men utan att forcera något. Läste en intervju med Stenson för några veckor sedan och han påminde mig om vikten av att gneta vidare trots känslan av hopplöshet. Allla som varit duktiga eller framstående på något vet att det ligger massvis med träning bakom deras framgång. Jag tror forskare brukar yra något om 10.000h för att verkligen behärska en disciplin till fulländning. Då har man bara ca 17 år kvar innan jag vinner en Ironman.

Även om det pass jag genomförde i tisdags mer gav ett positivt kvitto för en nära förestående Olympisk triathlon så gav det mig precis det jag behövde. Jag litar numera på min form och vet ungefär hur hårt jag kan pressa den. Behöver inte träna massvis av timmar sista veckan för att i panik ha en buffert till loppet. Nu vet jag ungefär var jag står och kan stå på startlinjen med ett hyfsat lugn över att det här kan nog gå ganska bra.
Är självklart medveten om att förhållandena på Hawaii är fruktansvärt tuffa för en klen pingvin från Norden men det borde ju vara lika för merparten där, eller?

För att skryta lite så måste jag berätta att jag trots en tuff helg med mycket cykel och annat lyckades simma ett riktigt bra pass på 2,6 km tisdag lunch för att senare få ur mig 5+3+2 km med 1km joggvila på snittfarterna 3:38, 3:36 resp 3:30. Detta trots en blåsig jävla kväll i kolmörker runt Djurgården. Hade väldigt bra sällskap vilket möjliggjorde detta. Såna här pass gör man ogärna ensam. Lite uppvärmining och nedjogg så var 17 km avklarade den dagen. Såg nu på schemat attt jag ska springa 90 minuter ikväll inkl 2×5 km @ 3:55 så kommer antagligen skriva en blogg imorgon att alllt är åt helvete och jag skiter i Hawaii 🙂

Sista veckan nu blir att försöka träna så mycket jag hinner och vill. Kommer inte köra 5h cykel och riskera nåt i skitvädret eller dra ut på någon tre timmars utflykt löpandes. Ultrapass har aldrig varit min grej. Säger som Emil Zapotek sade ”Varför träna på att springa långsamt, det kan jag redan. Trodde vitsen var att springa fort?” Han var för er som inte vet ohotat bäst under sin tid som löpare på så gott som alla distanser över 1500 meter.

Slut.

M. Nelker

Annonser

Race report IM Copenhagen 2013

Anlände till Köpenhamn med tåget från Stockholm på fredag och hade bokat ett hotell nära centralen. Eftersom raceexpot och registreringen skedde på Rådhusplatsen var allt väldigt nära och när vi pratar Köpenhamn så pratar vi en stad som lätt sväljer de 2500 deltagare som ska köra en Ironman.  Av de 2500 var 400 utlänningar, vilket var nytt rekord. Inget problem med att skaffa boende alltså, däremot är det bra att vara ute i tid just för prisets skull.

Checkade in och tog mig till rådhuset för race-genomgång. Väldigt stämningsfullt att ha mötet i en sådan antik lokal, kändes väldigt välkomnande. Efter det tog jag och registrerade mig och spanade runt på expot. Ett litet expo men de hade allt som man skulle kunna tänkas behöva köpa i sista sekunden, plus ett stort tält med Ironman merchandise. Eftersom jag hört historier om att dansk sten är vass som glas (speciellt när det regnat mycket och grus sköljt upp på vägbanan får folk punka till både höger och vänster) så införskaffade jag mig en tredje slang och pulade ner i sadelväskan.

På kvällen väntade cykelmek på hotellet, middag och tidig sänggång. Lördagens stora happening var eftermiddagens bike check-in. Att 100 SPIF:are körde i Kalmar fick jag lov att koppla bort och inte bry mig om. Efter frukost kollade jag simtiderna och sen var det locket på. Mötte upp Jessica från klubben för att ta tunnelbanan ut till Amager strandpark, där T1 låg. Man får ta cykeln på tunnelbanan (smidigt!) men man måste komma ihåg att köpa extra biljett för cykeln. Annars är det inte långt att cykla ut, bara 5 km från Rådhusplatsen.

Före mig på incheckningen stod en dansk och pratade med en kontrollant. Jag koncentrerade mig inte på att försöka förstå vad de sa men det slutade med att det pekades på armbågs-padsen på danskens cykel och han fick vända. Shit tänkte jag, är de danska domarna så hårda? När jag kom fram hade jag knäppt hjälmen på huvudet och visade fram cykeln för att han skulle kolla bromsarna. Trodde jag. ”Ta av dig hjälmen!” sa han på danska. ”Vad är det som händer?” tänkte jag. Det visade sig att han inte alls ville kolla hur bra, och om, mina bromsar faktiskt fungerade eller hur väl hjälmen satt på huvudet. Han var ute efter CE-märkningen i hjälmens insida, en klisterlapp som jag av all träning lyckats svettat bort vilket inte egentligen var OK men det fick gå för den här gången då han kände igen hjälmens tillverkare. Puhh, äntligen inne och jag kunde göra iordning allt inför morgondagen. Växlingsområdet var rymligt och lätt att hitta runt i. Lämnade blåa och röda påsen och hängde upp cykeln. Man fick ingen påse för att täcka själva cykeln under natten pga risk för starka vindar i området. Som tur var skulle det inte regna.

På racemorgonen tryckte jag i mig frukost på hotellet och tog tunnelbanan ut till stranden. Det var en sömnig men glad och förväntansfull stämning i växlingsområdet. Kl 7 första start, pro + danska kronprinsen (som för övrigt kom in på 10.40) startade först från stranden, fem minuter senare alla kvinnor och sedan alla männens åldersgrupper med 10 minuter mellan varje. ”Highway to hell” spelades när jag stod på stranden för att starta och jag undrade vad jag gett mig in på. Var detta ett tecken? Simbanan var lättnavigerad och inte så trång. Vattnet var salt och man såg botten hela tiden. Det var aningen strömt åt ena hållet men inget jag reflekterade över förrens det var några hundra meter kvar. Vattentemperaturen var behagliga 19,4 grader. Upp ur vattnet, leta upp sin blåa påse i farten och in i ombytestältet. Det var gott om plats vilket jag uppskattade. På med cykelutrustning och jogga bort till cykeln. Växlingsområdet var rätt stort men det var lätt att hitta sin cykel. Upp på cykeln och jonna in till stan och sedan ut ur stan för att köra två varv. Varvet började rakt norrut länge kusten. Det var platt och medvind och man kunde trycka på bra. Sedan  efter 3-4 mil in på landet vilket bjöd på åkerlandskap och småbyar. Ganska platt men en del svängar vilket sänkte snittfarten. Efter två varv och totalt ungefär 150 km var det dags att cykla in i stan igen för den avslutande löpningen. Cykelbanan var mycket fin och kändes inte alls tråkig.

Vid T2 tog funktionärerna min cykeln, jag hämtade den röda påsen och svidade om till löpskor. Ingen trängsel i tältet här heller. Ut till den kokande grytan, dvs Köpenhamns gator och fyra varv med skrikande publik. Förfriskningar varannan kilometer, mycket generöst. Det bjöds på sportdryck, vatten, cola, red bull, salta kex, äpplen, apelsiner, gel och sockerkaka. Svenska flaggan på SPIF-dräkten hjälpte enormt då många svenskar hejjade på ”Heja Sverige!”. Några hundra meter av varvet i stan bestod av kullersten, annars var det platt även här. Det beskrevs innan loppet att man skulle springa förbi staden sevärdheter, men jag såg knappt någon. Inte ens den lilla havsfrun där man hämtade sitt varvband. Efter fyra varvband var det dags att springa de sista 3 km in i mål. Målrakan var full med publik på läktare och man kunde bränna av en raket sista 100 m. Medaljen med havsfrun på och dess band, med samma färger som de varvband man samlat på sig, hängdes runt halsen och en skön känsla att vara i mål infann sig. Äventyret slutfört. Aningens frusen omsvirad med foliehandduken men nöjd och glad gick jag och hämtade ut min vita påse, finisher-tshirten och fick ut maten, en pölse med ketchup och en fralla, vad annars? Detta fullbordade mitt danska äventyr.

Överlag ger jag Iroman Copenhagen ett bra betyg.

Minus: tunt med SPIFare (kändes på löpningen), arrangemanget efter målgången hade kunnat vara bättre

Plus: Grymt fin bana, platt cykel och löp, bra med energistationer, många supportrar längs löpningen, vågstart på simningen (ett arv från Challenge-serien)

Nu till  2014 sålde loppet slut på 6 h. Ni som är anmälda kommer inte ånga er!

Björn och Marikas dagsutflykt i skärgården

Springa och simma från Sandhamn till Utö. Totalt 7.5mil där man springer 6.5 mil på största delen obanad terräng och simmar 1 mil i vågigt kallt vatten. Det lät både rimligt och kul.

Jag tror det var vid den här tiden förra året som Marika kontaktade mig och frågade om jag ville köra ö till ö med henne. Jag sa utan tvekan ja! Vi pratade ganska tidigt om att målsättningen skulle vara att gå in för pallplats på tävlingen.  Man kunde anmäla sig till tävlingen på tre sätt. Kvala, meriter eller lotteri. Vi kände att vi nog kunde använda våra tidigare meriter för att kvala in så vi sökte på den vägen.  Spänningen var stor när vi var på mötet där lagen inför 2013 års upplaga av ö till ö skulle väljas. När vi sen såg våra namn på listan över lagen som valts ut så blev allt på riktigt. Herregud, vi ska verkligen köra ö till ö. Galet.

Ett steg i vår satsning infö ö till ö var att hitta en sponsor som kunde hjälpa oss med detta. Anmälningsavgiften ligger på 10000kr. Sen tillkommer våtdräkt, skor,vätskesystem m.m. Vi frågade runt lite och jag mailade bland annat en massa företag. Till slut så sammanförde vår simtränare Micke oss med Jimmy och David som har ett företag som heter Adeptic.  De erbjöd sig att sponsra oss mot att vi coachade dem till Amfibiemannen.  Sagt och gjort

Vintern och våren flöt förbi och jag ska försöka komma till racereporten om Ö till ö ganska så snart.

Marika och jag hade anmält oss till Amfibiemannen för att se lite var vår form låg. Detta var tänkt som ett testlopp inför Ö till ö och vi hade egentligen inte så jättehöga ambitioner då vi visste att det fanns många riktigt duktiga simmare med. Amfibiemannen är 5.4km simning och 20km löpning så det lönar sig att vara stark simmare där. Vi tog dock oss igenom riktigt bra där och hamnade på en tredjeplats i mix och tolfte plats totalt.  Läs race report här http://bjornrosenthal.blogspot.se/2013/07/tavlingsrapport-amfibiemannen-27-juli.html

Ö till ö då. Jo, Marika kom förbi mig en timme innan båten till Sandhamn skulle hämta upp oss. Jag hade läst i pm:et inför tävlingen att båten skulle gå från Nybroviken vid Strandvägen dvs 100m från där jag bor. När vi sen gick till båten så kollade jag senaste mailet från Ö till ö och ser att båten nu går från Grand hotell istället. Förvirringen var total och jag stressade upp mig lite eftersom vi nu fick lite bråttom. Vi gick med raska steg mot Grand och där låg mycket riktigt båten. Väl ombord på båten var det en massa bekanta ansikten. Riktigt kul. Efter 3 timmar på båten så anlände vi till Sandhamn. Där fick vi våra nummerlappsvästar, chip m.m. Efter en god gemensam middag med alla deltagare var det sedan dags att gå till rummet för att försöka sova. Det var inte helt lätt. Vi släckte klockan tio och både jag och Marika vände och vred oss mycket. Vi visste att vi hade en lång dag framför oss.
Klockan 04.00 ringde klockan och vi gick upp för att äta frukost. Jag kände mig hyfsat lugn. Det var skönt att veta att vi skulle inleda med en liten löpning innan vi skulle göra första simningen. Jag tycker alltid det är jobbigt när man som i triathlontävlingar ska inleda med att simma i kallt vatten. Nu hann jag åtminstone värma upp lite. Startskottet gick 05.55 och vi gav oss iväg i en ganska lugn fart. Efter någon kilometer var det dags för första simningen. 1600 m och det var i princip bara att sikta på den blinkade lampan längst borta. Simningen var lång men inte alls så kall som jag trodde. Vårt upplägg var att vi skulle ha en lina mellan oss hela racet. Vi är hyfsat jämnstarka på simningen men om jag låg först kunde Marika återhämta sig under simningen för att på sätt vara piggare på löpningarna där jag är starkare.
Upplägget funkade bra och det visade sig dessutom att på de kuperade partierna var Marika mycket kvickare och jag la mig då bakom henne. Jag trodde ett tag att Marika hade lite för hög fart faktiskt. Men det visade sig att hennes kvicka fart över klipporna gjorde att vi höll en god och förhållandevis hög fart. Folk ropade att vi låg nära täten och mycket riktigt så kom vi ikapp monstersimmarna Mats och Jeanette Rubertson. Vi låg nu på tredje plats och det dröjde inte länge förrän vi även kom ikapp förra årets vinnare i mix de grymma syskonen Annika och Fredrik Åström.Vi sprang ganska länge ihop med dem och konstaterade att farten var riktigt hög i år. Vi fick även reda på att laget som låg först var Fredrik Selmered och Annika Ericsson. Även de duktiga simmare men på pappret så är vi snäppet bättre löpare (tror jag). Vi skapade en lucka till Åströmarna och började jakten på ettorna. Vid ett parti där man sprang tillbaka och mötte andra lag igen så stötte vi på Annika och Fredrik Åström igen. Annika ropade att de var tvungna att bryta för att Fredrik kände sig sjuk. Även fast de var våra största konkurrenter idag så kände jag ingen som helst glädje över att de bröt. Att vinna över någon för att de bli sjuka och bryter är inte så kul och jag led verkligen med dem eftersom jag vet att precis som vi har de laddat och längtar efter denna dag så länge. Jakten fortsatte. Jakt och jakt förresten. Vi jobbade på i jämn fart, vi stannade i princip aldrig. Kan ju nämna att jag kissade två gånger medans jag sprang vilket faktiskt är något jag är lite stolt över.

Timmarna flöt på. Vi var duktiga på att inta energi och hade aldrig några riktiga svackor. Ibland skrattade vi, ibland var vi helt tysta, ibland konstaterade vi hur fantastiskt vackert allting var. Det är två partier jag speciellt minns. Dels den så kallade grissimningen. En lång simning där det var ganska höga vågor. Det största problemet med simningen var mest känslan av att vi inte kom någon vart och att vi blev rejält nedkylda efteråt. Det andra partiet var paradoxalt nog ett parti jag längtat efter, den långa löpningen på 17km på Ornö. Precis innan simningen till Ornö fanns det en vätskestation som bland annat hade kexchoklad. Jag tryckte snabbt i mig en kexchoklad och stoppade en annan innanför våtdräkten. Sen var det snabbt ner i vattnet. Det där med att simma med munnen full med kexchoklad är ingen bra idé. Det var några hundra meter där jag blåste ut kexchoklad under varje utandning. Uppe på land var det dags för långlöpningen. Vi drog ner våtdräkterna på överkroppen och började springa. När värmen tryckte på som mest så började det faktiskt regna vilket gjorde att vi blev något nedkylda och kunde hålla vår fart uppe. Kroppen började rent allmänt säga ifrån nu. Vi hade varit ute i 8-9 timmar och vi höll oss igång på geler och vatten. Våra fötter gjorde ont och det var mycket jobbigt mentalt. Till slut kom vi fram till skylten Final 15km. Då hade vi först 7km löpning framför oss och sen lite småöar fram tills sista 3 km på utö. Med vetskapen av att vi snart var framme kunde vi hålla modet uppe och mycket snart var vi framme vid sista simningen och på andra sidan väntade Utö. Folk jublade när vi kom upp och vi höll en för oss god fart sista kilometerna. En kvinna cyklade förbi och ropade att vi låg tvåa. Jag vågade inte riktigt tro att vi skulle hålla andraplatsen och tittade gång på gång bakåt för att se om de kom något mixlag bakom. Jag minns att jag räknade varje hundra meter på klockan och bara önskade att se målet snart. Plötsligt ser vi målet högst uppe på en backe och med en sista kraftansträngning tar vi oss i mål. Vi kommer i mål och får en kram av Michael Lemmel som är anordnare av tävlingen.  Vi lägger oss ner och känslorna bara väller över oss.

Jag kramar om Marika och talar om för henne vilken otroligt stark person hon är och hon säger detsamma till mig. Vi blir intervjuade och jag minns inte alls vad jag säger förutom att jag svarar ja på frågan om vi kommer tillbaka. Annika Åström ser oss och kommer även hon fram och kramar om oss.  Detta är tveklös den bästa målgång jag någonsin gjort. Vi kom i mål på tiden 10.36.46 och hade med den tiden tillsammans med det vinnande laget som var tre minuter innan krossat det gamla banrekordet som var en bit över elva timmar. Vi är även nöjda över vår sextonde plats totalt av de dryga hundra lagen som tog sig i mål. Nu väntar några veckors helvila. Jag tänkte gå upp och något kilo och bara koppla bort alla träningsmåsten. Därefter börjar en försiktig uppladdning mot 2014, året då jag kommer satsa fullt på löpning och simning och då jag och Marika kommer jaga vinst i Amfibiemannen och Ö till Ö

 

Tack Jimmy och David på Adeptic för sponsring, stöttning och vänskap
Tack Human Ambition och Micke Rosén för bästa simcoacningen
Tack Jesper Andersson Mars för våra grymma Camaro våtdräkter
Tack Spif triathlon och 2xu
Tack Michael Lemmel och Mats Andersson för en grym tävling
Tack Nadja Odenhage för bilder
Tack vänner,bekanta,träningskamrater och våra närmaste för att ni stöttat och funnits där

(och Tack Marika för att du är så jäkla bra)

Ö till Ö, en andraplats – Lelle M

Av Lennart ”Lelle” Moberg

Foto: ÖtillÖ

Det är en fysiskt och framförallt psykiskt påfrestande tävling om man siktar på seger. Vi siktade på seger. Här kommer min berättelse om tiden innan, under och efter en av världens tuffaste endagslopp.

Efter segern 2012 bestämde jag mig för att satsa allt på triathlon och hoppades på att kunna genomföra ö-ö på ett bra sätt trots den uteblivna swimrunträningen och att IM Kalmar låg bara två veckor innan. Magnus blev sjuk och bröt Kalmar efter simningen och jag tvingades bryta halvägs in på cyklingen. Motivationen och förutsättningarna för ö-ö blev genast mycket mer intressanta. Tänkte att min form borde vara på topp då jag bröt så tidigt in i loppet och körde igång med träningen direkt. Jag försökte köra flera pass, ett av dem ute i skärgården med Magnus, men fick gräva djupt i källaren bara för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt på stigarna. Som vanligt blev det ett episkt pass då Magnus hade tänkt ut hur vi skulle köra. Vi har aldrig lyckats  följa den rutt vi gjort på kartan tidigare och inte heller denna gången. Blev ett bra specifikt  swimrunpass men körde vilse ganska tidigt (inte helt oväntat) Fastnade bakom stängsel på båtklubbar, klättrade runt stängsel, vassa grindar och käkade blåbär. Tror aldrig jag varit så glad som när vi äntligen hittade tillbaka till bilen. Försökte mig på ett pass till men kroppen var helt orkeslös och jag hade känslan av att vilja sova hela tiden.

Med bara en dryg vecka kvar till start tog jag beslutet att paddla ut i skärgården tillsammans med Carro och bara slappa på en ö, grilla, bada och sova. Efter paddling i månsken på spegelblankt hav, mycket god mat och sömn så kändes allt bättre. Coachen föreslog 3000m löpning i högre fart för att testa hur kroppen svarade. Jag hoppade i land på Husarö och testade benen. De fungerade fint!

Simningen fortsatte att kännas seg, men efter ett besök hos idrottsmassören Camilla Williams och en extra vilodag från simningen så började även armarna att samarbeta.

Jag och Magnus körde ett pass med full utrustning (våtdräkt 2XU V2, Skor Saucony type A5, paddlar Strokemaster röda, dolme Olander och elastisk seglarlina 4mm ) på Erika Rosenbaums swimrunbana i Hellas och utvärderade vad som fungerade bra och mindre bra. På fredagen hade vi en traditionsenlig pysselkväll där vi finslipade på utrustningen: Skrev sim och löpdistanserna på paddlarna, snörade skor med resårband, memorerade kartan samt åt massa god mat.

Tävlingsdagen

Uppstigning 04.20 och dags för frukost. Gick nästan att ta på ångesten inne på Sandhamns seglarhotell. Åt frukost tillsammans med Norrmannen Tom Remman som egentligen skulle ha varit en tuff konkurrent på tävlingen, men som tyvärr tvingats operera hälsenan. Han var på plats ändå för att lära om loppet, dels inför sin egen satsning nästa år, men även för att få tips och idéer inför den norska swimruntävlingen, som han är med och startar upp. Intressant att lyssna på Tom och glömde bort att vara nervös. Nervositeten kom tillbaka på hotellrummet när vi spelade favoritlåten ”Burning heart” för att tagga till. Först på med en hel tub vaselin och sen våtdräkten. Dumpade väskan i båten och värmde upp med löpning bara för att få komma iväg och vara ensam i några minuter innan start.

Helikoptern börjar surra ovanför oss och startskottet går av. Springer längst fram bakom fyrhjulingen och tempot känns löjligt långsamt och dumma som vi är undrar vi hur banrekordet ska kunna slås med den här farten… Jag och Magnus är först i vattnet och jobbar på bra, kommer upp ur vattnet som 5a med Paul och Björn i ryggen. Vi springer om Colting, Guns and dentist och ett annat lag ganska tidigt, sen kör vi tillsammans med Paul och Björn i jakten på ledarna Rasmus och Simon. Jag och Magnus får börja kriga ganska tidigt in i loppet och jag kommer bara ihåg några få saker fram till Ornö.

På Ornö gjorde vi förmodligen vår största miss, vi tog av oss våtdräkterna. De tog tid både att ta av och framförallt att sätta på igen. Vi ökade avståndet till Rasmus och Simon, men tappade hela tiden till Paul och Björn. Den 19km långa löpningen var inget annat än pannbensträning. Magnus krampade men fortsatte ändå (sjukt starkt!!) mina händer svullnade upp?! Allmäntillståndet var inte på topp men vi tuggade hela tiden på utan att säga ett ord förutom vid energistationen efter 11km då de frågade hur det kändes och vi svarade såklart ”Det känns bra”.

Efter ca 16km när allt kändes som värst dök två snygga tjejer upp från ingenstans som gav oss mellantider och pepp. Tack Carro och Kristin! Kändes som det tog evigheter att få på våtdräkterna när vi kom fram till simningen. När vi kom upp på andra sidan såg vi att Rasmus och Simon tagit in på oss och vi krigade på med allt som fanns kvar i tron om att de hela tiden låg strax bakom. De sista 3km på Utö gick i en ganska bra fart och vi sprang över mållinjen som 2a  på tiden 8h42min slagna med 7min av starka Paul och Björn. Kunde inte visa någon glädje då jag faktiskt var riktigt besviken. Vi gjorde vad vi kunde men det räckte inte. Det som kändes bra var att bli mottagen av Carro och av Magnus familj samt att äntligen få stanna, stå still, inte röra på sig och dricka kall cola.

Jag tror att de snabba tiderna berodde på 3 olika faktorer:

1. Många har börjat träna mer specifikt för swimrun.

2. Det var svalare och därmed lättare att springa i våtdräkten.

3. Vi var tre lag som tidigt låg nära varandra och kämpade.

Gjorde förmodligen mina sämsta intervjuer före, under och efter loppet. Ber om ursäkt för det. Kan bara försvara mig med att det är grymt svårt att svara något bra samtidigt som man krälar upp ur vattnet på en halkig häll när kroppen skriker och ordförrådet på engelska tycks ha blivit kvar i någon våg.

Nästa år kommer ö-ö vara ett av mina stora mål, jag kommer vara väl förberedd. 7min är väldigt mycket tid men samtidigt ganska lite…. Är det möjligt att gå under 8h och 20min? Det tror jag!

Vill tacka Micke och Mats för en fantastisk tävling, tack till mina sponsorer, familj, vänner, Carro och framförallt tack till Magnus som ville köra det här tuffa loppet tillsammans med mig.

Team Freddan o Ankan vinner Ö till Ö 2013 (mixed) – av Fredrik S

Av Fredrik Selmered

Foto: ÖtillÖ / Nadja Odenhage och Jakob Edholm

Helikoptern hoovrade framför oss, och solen var på väg upp i horisonten, och de vackra klipporna och ljuset som blinkade i fjärran låg alldeles framför oss. Starten hade gått för en av de tuffaste endagars tävlingarna i världen.

Jag och Annika hade planerat och tänkt på det här loppet i nästan ett helt år, på hur vi skulle göra om en del saker som skulle förbättra våra 12h 13min och 4e platsen från förra året. Att nå prispallen och gå under 12 h ville vi gärna, men mycket mer än det trodde vi inte så mycket på. Förra året var ju Annikas första år och mitt andra år som ”swimrunnare” så i år var det lite finputsning av material och planering av loppet som gällde. Tyvärr hann vi inte träna så mycket i vår och sommar ihop men vi hann köra Utö swimrun i Maj. Sen att tävla mot så himla bra lag som till och med är sponsrade och vi som inte hade lyckats få ihop en enda sponsor.

Vi hämtades i båt som vanligt dagen innan och hann träffa och lära känna många fantastiskt trevliga svenska och utländska lag igen. Alla verkade så starka och välförberedda så man blev rätt nervös. Det är väl det som gör den här tävlingen så speciell att tävla i en unik miljö och hinna lära känna så många trevliga lag.

Natten innan loppet sov jag inte särskilt mycket. Den lilla stund jag sov så vaknade jag upp kallsvettig av en mardröm av att jag hade simmat till fel ö…

Starten gick mitt utanför Seglarhotellet (nya chefen på hotellet hade nog något med denna nya startplats och göra …) och vi och 113 andra lag joggade bort mot stranden. Solen lyste vackert i horisonten och en helikopter hoovrade ovanför oss. Vi simmade snabbt och kom upp bland de 10 första. På löpningen längs stranden var det som vanligt hemsk klipplöpning hela vägen, och flera herrlag passerade snabbt, men vi sprang på lugnt på de vassa klippblocken och hoppade snart i vattnet igen. På Runmarö kabbade vi ner dräkterna. När vi kom in till Red Bull vätskestationen kom de med videokamera och filmade tätt inpå oss, och först där förstår jag att vi leder mixklassen. En kille intervjuar mig om vad vårt mål är. Jag står mest och funderar hur mycket skit jag har i ansiktet när de filmar mig och svarar något jag nu glömt.

Vi springer på och jag drar Annika i lina. Vi försökte utnyttja varandras styrkor hela loppet så jag drog Annika i lina på längre landsträckor och hon drog mig på längre simsträckor. På Risselö springer vi vilse för snitslarna är nedrivna och där vimsar vi omkring innan Michael Lemmel kommer ropande då han sätter upp nya snitslar. Fantastiskt att tävlingschefen själv kommer och sätter upp snitslar. På hur många tävlingar händer det?

När vi är på Nämdö stressar Bibben och Lotta (dotter och mor) om oss i energistationen. När vi springer om dem igen så har Bibben en korv i handen. Jag frågar lite glatt om hon inte glömde ketchupen och senapen eller kanske bostongurkan… Men hon hör inget då de båda springer och skriker till varandra då de tydligen hade öronpropparna kvar i öronen efter simningen.

Vi fortsätter några öar och kommer till Mörtö Gård och vätskestationen som drivs av den trevliga damen Silvia som alltid står med öppna armar och bjuder på kaffe och bullar. Vill du ha mjölk till kaffet ? Nej jag tackade nej till kaffet men tog en god bulle, lite saltlakrits och nötter.

Snart är det grissimningen 1400m och vågorna är visserligen lite högre nu men inte särskilt jobbiga.

Vi tar oss över några öar till och joggar och simmar på till Getskär och tappar bort snitslarna igen, men hittar rätt och på vackra Kymmendö är det samma sak, så vi tar fram kartan och hittar rätt till snitslarna. Ornö når vi efter 7h 23min. Det är 12 km till vätskestationen och vi tar fram linan och jag drar Annika. Sen är det bara 8 km mer löpning till vattnet men nu börjar det bli lite segt i benen och varmt. Jag tror vi springer på rätt bra då vi gör sträckan på under 2h. Min hjärna går på högvarv för jag försöker beräkna sluttiden men jag får inte riktigt ihop att det lutar åt 10h 40. Säger inget åt Annika om det… Plötsligt så börjar det regna och vi får ny energi.

Fantastiska funktionärer hejar och peppar oss vid vätskestationerna.  Tack, tack ni är otroliga, speciellt när det är samma personer på flera ställen. Hur hinner ni mellan ställena eller är ni trillingar??? De säger att vi leder men ingen säger hur nära oss våra konkurrenter är.

Snart är vi på de sista små öarna.  Här strular jag med linan som åkt ner på knäna som jag hade lindat runt magen efter långlöpningen på Ornö så jag snubblar på klipporna och raspar upp händerna blodiga och bryter ena paddeln. Vi passerar ett lag med fenor (Jocke Axelsson och Fredrik) som verkar rätt trötta. Äntligen är vi på Utö och kroppen känns bra och det är fantastiskt när vi springer upp till målgång och kan lyfta armarna i skyn och passera mållinjen efter 10timmar och 33minuter.

Jag tror fortfarande inte att det är sant att jag och Annika vann mixedklassen. Det är helt otroligt att få vinna ett av de lopp jag älskat men även fruktat mest för några år sen. Det hade aldrig varit möjligt om vi inte utnyttjat våra styrkor som ett team. Annika var så stark och jag tror jag var rätt pigg denna dag också.

Tack alla som följde oss där hemma, på jobbet eller på mobilen eller datorn. Vi hade en fantastisk dag när nästan allt klaffade. Kul också att det var svårt och jobba för det var så spännande och följa live.

Tack framförallt till min fru som har peppat och stått ut med alla sjöluktande kläder i badrummet, och alla tidiga morgnar som hon fick ta hand om barnen då jag var ute och simmade och sprang.

Tack arrangörer och frivilliga som var överallt och hjälpte till innan, under och efter tävlingen. Tack Jesper Mars Andersson för att du tipsade om dräkterna och var och peppade oss överallt på banan.  Tack kära syster Ulrika för att du ryckte ut och gav mig massage och hjälpte till med barnen när jag var så himla förkyld innan loppet. Tack för alla fina bilder som togs av Nadja Odenhage och Jakob Edholm.

Tack Annika för att du var så fantastisk grym denna dag.

Totalt blev vi 15e lag i mål bland 114 startande lag och vi vinner mixedklassen. Tid 10h33min. Det blev 37 minuter snabbare än tidigare rekordet i mixedklassen som hölls av Åsa Annerstedts och Joakim Axelsson.

Nu ska jag slappa och njuta av det här ett tag!

Fredrik