Racereport – Pär

För ovanlighetens skull fick jag en bra nattsömn. Inte alltid det händer inför ett tävlingslopp. Tror det beror på att vi har varit duktiga med att följa solens upp och nedgång. Tidig revälj för att hinna med att ta en simtur och Java på kaffebåten innan frukost samt läggdags efter solnedgång. En dygnsrytm som passar mig.

Åt en enkel frukost, fyllde flaskorna, smörjde in mig första gången med solkräm och vaseline, på med racedräkten. Några uppvärmningskläder behövs inte utan endast en t-shirt och sandaler. Vi gick småpratandes mot piren. Alla var vi något dämpade. Det var dags. Vi möttes av musik, strålkastare, funktionärer, tävlande, atmosfären var minst sagt laddad. Hittade min cykel (Dagen innan hade vi checkat in cyklarna, fått en personlig vägledning var vi skulle ställa cykeln, hänga våra påsar, hur vi skulle springa osv fantastisk service) Satte fast flaskorna, pumpade däcken. Tog en sista kontroll av cykeln och ett sista toabesök. Den kön kan bli hur lång som helst.

På med Zoot swimsuiten. Kände mig färdig för race och sökte upp Fredrik, hittade inte Olle. Satte oss ner för invänta soluppgången och starten. Gillar känslan inför tävling när allt är klart och det enda man kan göra är att vänta och njuta av att det äntligen är dags. Missade att se proffsens start 6.30/6.35 men hoppade i redan vid 6.40. Simmade in lite men ville främst hitta en bra position. La mig i mitten, andra raden längst fram. Såg att här fanns en del med ”swedish googles” vilket brukar vara ett tecken på starka simmare. Själv hade jag mina Blueseventy Open Water. Hade fått tipset av Ken Glah att inte trampa vatten utan istället ligga på mage och ta plats. Funkade bra, fick lite fritt vatten runt mig och några sura blickar. För första gången frös jag något, njut tänkte jag, det kommer att bli en varm dag.

Killarna på surfingbrädorna gjorde allt för att hålla startlinjen. Väntade på det traditionella kanonskottet, vilket inte kom, till min besvikelse utan endast ett ”Go” Sen brakade infernot loss. Jag måste säga att jag klarar trånga simningar väldigt bra efter år av bassängsimningar med för många på banan men detta är något helt annat. Taktiken var att gå ut ganska lugnt för att sedan jaga. Försökte hitta min egen pace. Slagsmålet brukar avta efter 800-1000 meter men inte här. Gruppen jag hamnade i var 2:a tätgruppen och vi höll en jämn fart. Slagsmålet fortsatte i 3,8 km. På grund av vågorna och bojarna så trycktes gruppen ihop och ibland var man över någon och ibland under någon. Jag var glad att jag hade mina större simglasögon annars hade jag fått ögonen intryckta. Stannade en gång för att tömma efter en smäll, blev överkörd direkt, fick simma om och slå mig fram. Simningen gick på 58.0, helt ok, var tydligen en ganska tuff simning.

Fick till en hyfsad T1, lång väg att springa, bad om solkräm, på med solglasögon, hjälm och ut på banan. Cyklingen börjar med en liten sväng upp på Palani road och Kuakini. Det kändes tungt, inte alls som jag hade hoppats, kollade flera gånger om jag inte hade punka. Cykeln sög sig fast i vägen… Ut på Queen K och lava fälten. Fick upp en rimlig fart i medvinden. Självklart började starka cyklister att trampa förbi men jag ville hålla min fart. Cyklade själv. Solen började steka, värmen kommer även nerifrån asfalten, fartvinden var varm.

Drack mängder med sportdryck och vatten. Fördelen med aerodrink vid styret är att det blir enkelt att dricka och man glömmer framförallt inte bort att dricka. En annan fördel med att ha en fast flaska är att fylla den med vatten. Vattenflaskorna vid aidstations är av tunnare plast och dimensioner och passar inte flaskhållaren. Cola- och sportdrycksflaskorna är något större. Efter Hapunabeach börjar sidovindarna att bli påtagliga och i backarna upp mot Hawi var det rak motvind. Efter vändningen vid Hawi cyklade Magnus Johansson förbi, kul tänkte jag, saknade sällskap och den ryggen ska jag ha. Cyklade om och blev inträngd när han med ett gäng drog förbi igen. Efter ett tag kom Olle upp och hejade. Han såg stark ut. Jag orkade inte följa hans gäng utan solocyklade vidare. Cyklade förbi en kille precis när han sköljde vatten över sig, trodde jag, tills jag upptäckte att bägge händerna var på styret… först blev jag förbannad men sen blev jag bara avundsjuk. Jag hade varit nödig ända sedan Kawaiihae och tänkte hålla mig till T2. Kan inte tömma mig cyklandes… När vi passerade flygplatsen på vägen hem kom en rak motvind, här blev det tungt och jag fick trycka på ordentligt. Märkte att jag hade en svans bakom mig. Var rejält trött när jag kom in mot Kailua och T2.

Något under cyklingen hade gått fel. Jag var helt färdig, riktigt trött och vimsig, troligtvis av solen. Helt plötsligt var det dags att stiga av, minns inte riktigt hur det gick till men av klev jag, glömde knäppa upp skorna, som en nybörjare fick jag springa med skorna, upptäckte att fötterna värkte något enormt och förstod att det kommer att bli jobbigt. Cyklingen gick på 5.21, knappt godkänt.

Jag har inte löptränat på 4 veckor förutom bassänglöp på grund av en trasig högerfot. Jag var beredd på att det skulle kännas. Men nu var det inte foten som bekymrade mig utan denna totala utmattning som jag kände. Redan. Hela kroppen var svag. Fick inte ordning på benen. En sån här trötthet brukar komma efter 30k på löpningen nu hade jag 42k kvar. Gick första 5k, inte kul, hörde en speaker säga: Are you going to walk already? You will have a long day! Inte så uppmuntrande precis. Joggade förbi Java Lava på Ali´i drive, där stod familjen och hejade, fantastiskt kul. Stannade och pussade barnen. En funktionär ville hindra mig och tittade strängt på mig medan en annan ur publiken skrek: That was worth 10 sekunds.. absolut! tänkte jag.

Bestämde mig för att göra en japanare: Satte mig hos en familj på deras fällstol och drack sportdryck.

Joggade vidare men hittade inte en bra pace. Pulsen var hög och huvudet vimsigt. Bestämde mig för att göra en japanare: Satte mig hos en familj på deras fällstol och drack sportdryck. Ursäktade mig för att jag svettade ner den, fick ett litet trevligt och förvirrat samtal under tiden som jag försökte återhämta mig. Insåg att det kommer att bli en lång dag. Vad gör jag nu? Jag orkade inte springa i en anständig fart. Joggade vidare utan att ha fokus på fart utan försökte njuta av att jag springer just maran på ett IM-VM. Jag har gått en IM mara tidigare. I Zurich förra året gick jag efter att ha ramlat på cykeln och hamnat på omplåstring. Då hade jag tappat för mycket tid och att nå en kvalplats var omöjligt. Denna gång var det bara utmattning.

Tog in atmosfären från publiken, skojade med funktionärerna, trängde bort trötthetstankarna och förberedde mig inför den långa löpningen längs Queens K. Varför lägger man en mara på en motorväg rakt ut på ett lavafält? Jag hade inte med mig pannbenet ut, utan än en gång försökte jag ta in atmosfären. Löpningen här var helt magiskt. Det var otroligt tyst. Folk sprang i koma och jag insåg värdet av att springa på en motorväg, man kunde blunda och springa! Hamnade efter ett tag tillsammans med två sköna portugiser som hade liknande inställning då det endast handlade om att nå finishline. Ingen stress utan vi småsnackade en del. Målet nu var att gå i mål innan solnedgång. När det var 5k kvar började jag dock öka lite och sista 3k sprang jag för första gången. Kändes fantastisk att få springa Ali´i dr som var fullt med hejande åskådare.

Gick i mål dock något piggare än när jag startade maran. Totaltid på 11.01. Glad över att överhuvudet tagit mig i mål. Stunden efter loppet är också speciell. Blir mottagen av två trevliga funktionärer som tar hand om mig, ger mig blomsterkrans, handduk, medalj och gratulationer. Leder mig bort till afterrace området. Orkar inte äta av det som erbjuds utan sätter mig på gräset med två stycken mjölkchokladflaskor. Sitter, tom i huvudet, trött i kroppen, men trots ett dåligt lopp, en känsla av lycka. Småpratar med nya och gamla vänner. Tittar på fler tävlande som tar sig i mål. Vissa mer slitna än andra. Tjejen bredvid mig kräks under tiden hon pratar. Alla är hjältar. Det är inte lätt att prestera i Kona. Värmen, vinden och solen var den största utmaningen, vilket jag visste men det måste upplevas för att kunna förstås. Jag klarade det sådär-bra eller tillräckligt bra, för att känna, det här kan jag göra bättre, en annan gång och då ska jag vara bättre förberedd!

Målet med Kona har varit att kvala och uppleva. Jag hade inte några funderingar om placering eller tider. 2 års fokuserad träning har nått sin ända och jag lyckades kvalificera mig. Att jag i år dessutom har genomfört 3 stycken IM inom 4 månader kanske inte är optimalt för att kunna prestera men det gick! Mahalo!

Nu väntar semester med familjen och rehabilitering av en svullen högerfot.
Aloha

Annonser

Race Report – Olle

Aloha!

Här kommer en sammanfattning av gårdagens tävling. Uppstigning vid 3.45 på morgonen, men ändå utsövda eftersom vi somnade vid 20-tiden kvällen innan. Eftersom det blir becksvart ute kl. 18.30 här så är det inte svårt att somna tidigt. Frukost i form av hirsgröt med banan och några riskakor med honung. Givetvis en kopp java till det för att kicka igång kroppen. Skönt att ha starten på promenadavstånd. Body-marking öppnade 04.45 och vi var där strax efter att de hade öppnat. Väldigt trevlig och effektiv service och det gick väldigt smidigt att lämna in special-needs bags för cykel och löpning. Incheckningen avslutades med invägning.

Sedan var det dags för en sista koll på cykeln, pumpa däcken, packa bars, gels och sportdryck. Väntan innan starten är det värsta på hela dagen; nervositeten, spänningen, vetskapen om att från det att starten går, till dess att jag går i mål så handlar det bara om en enda sak: att oavbrutet pressa koppen framåt, fortare hela tiden. En mental övning lika mycket som en fysisk.

Jag satte mig på en gräsmatta vid sidan om startområdet för att få lugn och ro. Såg Rasmus Henning göra några sista förberedelser, liksom den gamle franske mästerskapscyklisten Laurent Jalabert.

Klockan 06.30 startade proffsen (herrarna) och 5 minuter senare damerna. Jag var tidigt i vattnet för att simma in lite och positionera mig. När starten gick kl. 07.00 fick jag en bra start. Inget slagsmål alls de första 500 meterna vilket var jätteskönt. Simningen gick ok och jag kom runt på 1.07. Visst hade jag hoppats på en något snabbare tid, men det är en lång dag och några minuter mer eller mindre på simningen är inte avgörande för min del.

Kom iväg bra på cykeln och började cykla om folk redan på Kuakini. Det var medvind de första 4-5 milen till Waikoloa så jag tryckte på rätt bra för att dra nytta av den lätta cyklingen. Såg till att dricka mycket vatten och att få mig mina Enervit-bars och salttabletter. Kom lite kastvindar vid Hapuna Beach och kände mig i god form när jag kom till Kawaihae och stigningen upp mot Hawi. Stigningen är 18 miles (ca 29 km). Inte särskilt brant och bara 300 hm, men det jobbiga är vinden. Kraftig motvind hela vägen gör den ansträngande för de flesta. Tyckte jag såg Vanhoenacker och Jacobs leda cyklingen när jag mötte dem på vägen upp mot Hawi.

Blev omcyklad av Jalabert och det var rätt kul att se att han hade ett helt koppel som låg och draftade bakom honom. Eller kul och kul, kändes ju sådär med draftare. Hängde på dem sista vägen upp till Hawi där jag skulle få min special-needs bag (2 flaskor dryck och några gels). Tyvärr sjabblade funktionärerna till det och jag fick inte min påse utan fick vända tillbaka och vänta tills det att de hade hittat den. Tappade förstås Jalabert-klungan, men nåväl, det är bara att blicka framåt och tänka positivt.

Passerade Pär och Magnus på vägen ner. Magnus hade fått en penalty vilket han var missnöjd med. Jag hade ändå rätt bra med krafter kvar när jag kom ner till Kawaihae och hoppades på lite finfin tailwind på vägen hem. Men icke. Det var 6 ganska jobbiga mil hem. Hittade dock en bra grupp att köra med så det flöt på bra. Inne på Makala Blvd låg jag lite för nära killen framför och åkte förstås på en 4’ penalty. Lite lätt störande när man har kört 179 km, men den var korrekt dömd, så jag fick skylla mig själv. Träffade David i penalty-tältet och vi skämtade mest åt situationen. Så T2:an blev lite längre än tänkt. Cyklingen gick på ca 5.03 vilket var sämre än jag hade räknat med, men vinden gjorde den som sagt tuff.

Ut på löpningen och första känslan var ”detta kommer aldrig att gå, lika bra att lägga ner.” Men det brukar sällan vara det bästa framgångsreceptet. Bara att kriga på och komma in i rytmen. Efter ett toastopp vid vändningen i Keauhou Bay kändes det mycket bättre och jag hittade flytet i löpningen. Såg Jonas och Magnus före mig på löpningen och fick förnyad energi. Palani är en benknäckare men sedan är det ut på Queen K och kämpa. Som tur var doldes solen bakom molnen så det var inte alls så varmt som jag hade väntat mig. På vägen sprang jag om Jonas som uttryckte problem med värmen. Och på väg ner till Energy Lab sprang jag om Magnus och Peter. Fick min special-needs bag och en ClifShot Chocolate som jag hade drömt om hela vägen! Sedan är det som en glad funktionär ropade ”Final home-stretch”. Vägen hem handlade bara om pannben och backen upp mot Palani kändes som Abborrbacken. Men efter det är det bara 2K kvar, nedför hela vägen. Tid att njuta och höra publikens gratulationer längs med Ali’i Dr. Målgång och Mike ”The Voice of Ironman” Reilly’s klassiska ”You are an Ironman!”. Sluttid på cirka 9.49 vilket var helt ok. Kona tar tid att behärska och jag förbättrade mig med cirka 30 minuter jämfört med fjolårets race.

Slöt upp med Calle och Peter på Lava Java senare på kvällen. Hängde kring målet och såg de sista tävlande gå i mål strax före midnatt. Helt otrolig stämning och kul att se Pete Jacobs (segraren i herrklassen), Leanda Cave (segraren i damklassen), Andy Potts, Mirinda Carfrae med flera stå i målområdet och ta emot de sista hjältarna. Fantastiskt imponerande!

Idag blir det snorkling vid Kealakekua Bay, arrangerat av Endurance Sports Travel. Sedan ska jag ta några veckors vila från allt vad träning heter.

Stort tack till alla som har följt Fredrik, Pär och mig på vårt äventyr på Hawaii. Det har varit en fantastisk resa och jag vill tacka SPIF, alla sponsorer men i synnerhet Ted Ås och 2XU, Stefan Gander och Enervit, Glenn Thejl på Bikesports och Louis Garneau. Ser fram emot att få komma tillbaka till Big Island och utmana mig själv igen. Pressa kroppen lite mer. Bli snabbare, starkare, uthålligare. Men det blir en annan resa.

Mahalo,

Olle

Race report – Fredrik

Olle, Pär och jag vandrar ner mot simstarten. Klockan är strax före fem, det är kolsvart ute. En bit bort kan man skönja ljusen från piren där starten skall gå. Det råder ett samlat lugn, vi pratar lite förstrött men tankarna är någon annanstans. Snart smäller kanonen och det lugn som nu råder är förbytt i ett inferno av viftande armar och bubblande vatten. Timmen före simstarten är min favoritstund på dagen. Luften är tung av förväntningar och koncentration. Gryningsljuset kommer och de spelar den amerikanska nationalsången. Bara att få uppleva den känslan som då infinner sig är värd anmälningsavgiften och årets 500 träningstimmar. Vad som kommer härnäst är dock det värsta momentet på hela tävlingen. Simstarten. Jag placerar mig strax vänster om mitten, försöker hålla området runt mig någorlunda fritt genom att ligga utsträckt och vifta med armarna. Så går starten. Massor av folk, armar, ben, slag och sparkar, bubblande vatten och vågor. Inte en chans att se någon boj och navigera. Bara att hänga med och försöka minimera antalet kallsupar. Försöker hitta en lucka med fritt vatten mellan all kroppar att simma i. Kommer ikapp ett par simmare som kör lite långsammare, kommer inte förbi och håller på att bli översimmad bakifrån. Ingen lucka åt varken vänster eller höger. Jag får helt enkelt slita tag i axeln på en av de långsamma simmarna och trycka mig förbi. Och så fortsätter det hela den första kilometern, ingen rytm alls i simningen. Framåt vändningen efter halva loppet glesar det ut sig och jag hittar ett par fötter som jag kan ligga bakom. Den sista kilometern får jag släppa, känner mig lite sliten och längtar efter cyklingen. Upp på 1.15, 3 minuter sämre än i fjol. Om GPSn stämmer har jag simmat 4.27 km, inte konstigt att det tog lite extra tid.

Iväg på cykeln, känns bra. Kommer på att jag glömde ta solskydd som jag hade tänkt smeta på efter simningen. Jäklar, nu kommer jag bli röd. Undra om man kan få brännskador? Bestämmer mig för att stanna vid första vattenstoppet. Först milen går i bra fart, lätt medvind, kollar pulsklockan att jag inte kör för hårt. All flyter på, en del kör om mig men jag kör om fler. Vid de första vattenstoppen står det bara infödda Hawaiianer, ingen idé att fråga om solskydd där. Ungefär vid halva loppet kommer den värsta backen på banan, ett rejält uppförslut som alltid ackompanjeras av en rejäl motvind. Men det är ingen nyhet för mig. Jag biter ihop och märker att jag cyklar om folk på löpande band. Många har gått ut lite för hårt. Vändpunkten är på toppen av backen och sen bär det av neråt. Jag kör på för fullt och passerar folk även på nerväg. Kör denna mil på drygt 12 minuter. Hygglig fart. Men så lätt blir det inte fortsättningsvis. När det kvarstår ca 40 km kvar av banan kommer motvinden. Ah! nu när benen börjar bli trötta, huvudet vimsigt av värmen och jag bara längtade efter att få komma i mål, så inser jag att det är 40 kilometers hård motvind hem. Till min glädje hittar jag en kontroll med solskydd och kan smörja in mina armar som börjat anta en rosa nyans. Jag känner att jag disponerat loppet väl och kan plocka lite folk även på hemvägen i motvinden utan att pressa ut det sista ur benen. Växlar in efter en cykling på 5.33. Samma tid som förra året men med under tuffare förhållande. Godkänt.

Så börjar löpningen. Hur skall benen kännas? Jodå, helt OK. Springer på och kämpar med mig själv för att inte springa för fort. Drar ner tempot så att det känns lusigt och andningen skulle kunna gå genom näsan om jag ville. Håller ändå runt 4.45 i kilometerfart. Skulle ge en maratontid på 3.20. Passerar Sten från SCT vid första vätskekontrollen. Möter Olle som har passerat vändpunkten på Alii Drive. Han ser stark ut och efter ett tag möter jag Pär som svär och inte ser så stark ut. Jag passerar Alex från SCT strax efter vändpunkten och tuffar på i mitt tempo. Men säg den glädje som varar för evigt. Först kommer krampkänningar i låren, sedan kommer tröttheten. Kilometerhastigheten går upp till 5minuter, sedan 5.30. Efter knappt halva loppet kommer jag ikapp Pär, vi beklagar oss lite och ingen av oss förstår nu varför vi någonsin ville vara med på den här skittävlingen. Men det blir värre, med ca 12 kilometer kvar blir det riktigt tungt. Får kramp, springer 200 meter, får kramp, stannar och stretchar, springer 200 meter. Aj, kramp igen, stannar och stretchar. Ja så håller det på. Slutar bry mig om kilometerhastigheter och pulstal. Nu gäller det bara att ta sig i mål. Och i mål kommer jag. Fördelen med mina stretchpauser är att jag kan springa relativt pigg den sista kilometern, dra in den härliga atmosfären på slutsträckan, göra High Five med alla åskådarna, och så ett rejält segervrål!

I’m an Ironman!

Ett känt ansikte att heja på

Pär var uppe ur vattnet före Olle men nu har Olle dragit förbi på cyklingen. Det känns tryggt att de har varandra ute på banan och får heja på ett känt ansikte ibland. Det betyder mycket speciellt på en internationell tävling. Nu går det uppför och börjar bli segt men de snittar fortfarande runt 30 km/h. Fredrik passerade 90 miles på tiden 5:34 och Wim på 5:32, de ligger också med bara några få minuter ifrån varandra. Hoppas dom får chansen att snacka lite innan det är dags att hålla 10 meter lucka igen.

Stämmningen är på topp i spinningsalen när vi följer loppet på storbildsskärm. Vi hinner med en paus innan det är dags att cykla igen, några varvar med löpning och stretch ett fåtal sitter kvar och tuggar på. Det är ju väldigt lyxigt att få hela gymmet för oss själva.

Rikard och Bernardt varvar cyklingen med löpning i pausen.

Det börjar bli liiiite stelt nu. Dags att väcka benen.

Johanna, Anders och Joel är inte här för att fika. 🙂

Kaffemaskinen börjar bli en bra kompis när klockan närmar sig midnatt.

Starten för Ironman Hawaii har gått!

SPIF har intagit spinningsalen på Friskis Lindhagen för att följa livesändningen från Hawaii. Är det någon som har vägarna förbi med en pizza eller  vill titta in och cykla en stund under kvällen/natten så är ni välkomna.

Vill du följa SPIFarna live så finns live tracking här
1688 Olof Norberg
778 Fredrik Johansson
1018 Pär Kristofferson
782 Wim Timmermans

 

Morgondagens mål

Solen har gått ner övar Kailua-Kona. Klockan är åtta. Spif-gänget börjar göra sig redo för att sova, det är tidig uppstigning imorgon.  Mina tävlingsmål för morgondagen:

1. Ha roligt och njuta. (åtminstone tills 30 km av löpningen, den sista biten tror jag är omöjlig att njuta av, oavsett mental inställning)

2. Slå min tid från förra året. 10.32.