ITU – Chicago

eller 

hur Gundes klubb för de som aldrig brutit en tävling återigen blev ännu mer exklusiv

Har varit i Charlotte North Carolina på konferens under en vecka, eftersom jag ändå hade byte i Chicago lyckades jag arrangera resan så att den passade med ITU finalen. Jag anländer till Chicago på fredagen och det är varmt och fuktigt. Jag lyckas gå av tåget ett par stationer för tidigt och är ordentligt svettig när jag kommer fram till hotellet. Som svensk så tror man ju att det är höst och visst ligger Chicago i norra USA? Det borde väl inte vara sommarhetta nu? Nåja, det är ju skönt med lite värme inför morgondagens tävling som startar redan 06:30. Jag checkar in på hotellet och börjar leta efter kvittot som visar att jag har en hyrcykel att hämta, men det har jag förstås supit bort någonstans i North Carolina. Tur att hotellet har bra Wifi så jag kan hitta cykeluthyrningens hemsida. Ser att de stängt ner sin affär i centrala Chicago där jag trodde att jag skulle hämta cykeln. Men de har en affär i norra delarna av staden, men hur tar jag mig dit? Ringer cykeluthyrningen och får en vägbeskrivning. Tur att jag tog det tidiga flyget hit. Skyndar iväg för att hitta en tågstation. Tackar gud för Google maps.

Hyra cykel gick fint, det trickiga var att ta sig hem genom Chicagos centrala gator i rusningstrafik.  Ser några cykelbud som tar sig fram elegant och hänger på dem.  Lovar mig själv att efter detta skall jag sänka resans riskprofil.

IMG_20150918_143101

Cykel hyrd och installerad på hotellet.

Nästa steg är att hämta sitt bib-nummer och sin goodybag. Vandrar iväg mot parken där ITU huserar, inser snabbt att Chicago är av en annan skala än Stockholm. Det som jag tog för en park av Kungsträdgårdens storlek visar sig vara flera kilometer lång. Ser inte ett ända ITU-tält men väl massor av triathleter, speciellt Mexico verkar ha en stor och högljudd trupp på plats. Nu har dock vädret ändrats dramatiskt. Det är fortfarande varmt och fuktigt men mörka moln tornar upp sig på himlen och man kan inte längre se toppen på skyskraporna. Jag hinner precis plocka ut min goodybag innan de stänger ner hela parken och skickar ut alla människor. Åska och regn på väg in. Tydligen livsfarligt att befinna sig i en park under dessa omständigheter.

IMG_20150918_164238

Före åskan. Letar efter tävlingsområdet.

Tävlingsdagen går jag upp klockan fyra och äter lite 7-eleven inköpt frukost för att senare bege mig ner mot tävlingsområdet. Åskovädret har upphört men det har blivit betydligt kyligare. Mer som svensk höst. Det har blåst rejält under natten också vilket resulterar i att simningen kortas av till hälften. Några bojar har tydligen flutit ut till havs och säkerheten kan inte garanteras. Starten går och det är lite vågigt när vi drar igång, inte alls som Kalmar i år, men en och annan klunk av Lake Michigan lyckas jag svälja ner då vågorna kommer lite oberäkneligt. Då simning är min svaga gren gläds jag dock av kort simning och väldigt lång löpning (minst 500m) till växlingsområdet. Det här passar mig. Upp på cykeln och iväg på avstängda breda gator. Dock inte som i Stockholm där men får köra över Västerbron och njuta (om man hinner) av utsikten. En stor del av cyklingen går genom tunnlar och vägar med andra vägar ovanför. Min GPS signalerar upprepat att den tappat täckning. Efter första milen piper min GPS och säger att jag cyklat i 22 minuter. Konstigt, jag som trodde att jag höll i alla fall än 37-38 km/h på de platta gatorna. När jag kör förbi varvningen som borde vara efter 2 mil så säger GPSn knappt  15 kilometer.  Förstår att jag inte kan lita på Garmin i den här terrängen.  På andra varvet känner jag att jag mig stark och kan öka på farten på cyklingen, passerar folk hela tiden och har endast blivit omkörd av en enda amerikan. Känns bra. Växlar in till löpning med en cykeltid på ganska exakt timmen.

Ut på löpning. Benen känns lite stumma men det brukar ju gå bort efter ett tag. Ligger på kilometer tider runt 4.10. Inte lika bra som i Stockholm för tre veckor sedan, pubrundor på kvällarna och konferens-donoughts till frukost är kanske inte den optimala uppladdningen för triathlon. Är ju långdistansare och känner mig ändå ganska pigg. Bara benen börjar funka lite bättre så skall det bli en snabb avslutning på tävlingen. Tyvärr så gör de inte det, efter 5 kilometer så känner jag av den gamla gubbvaden som jag haft problem med tidigare år. Hoppas att det skall gå bort men det gör det inte. Efter ca 6 km får jag stiga av.  Besviken. Trist att inte kunna avsluta, hade en bra placering på gång. Trista att åka hela vägen till Chicago för att bryta en tävling. Trist för att jag återigen får en löpskada, hur ska jag återigen kunna bli en bra löpare om jag hela tiden blir skadad. Men naturligtvis mest trist för att jag nu inte längre får vara med i Gundes klubb över folk som aldrig brutit en tävling. Skit.

Snart dags att ta flyget hem. Hann dock under gårdagskvällen titta lite på några som verkligen kan springa, inga gubbvader där.

274

Mola och Gomez gör upp om segern

269

Brownlee et al in action.

IMG_20150919_192321

Chicago by night – dags att åka hem.

SPIF Summer Camp och väggskolan

Förra helgen anordnades det träningsläger i metropolen Fagersta och flera deltagare fick känna på vad som händer när tanken går tom. Att vägga, bonka eller få den berömda hammaren. Kärt barn har många namn men känslan går inte att ta miste på. En cykelcoach sa en gång till mig att ”det finns två saker i livet som måste upplevas i verkligheten; sex och att vägga riktigt ordentligt”. I likhet med cykelcoachen så tror jag att det finns en poäng med att då och då köra sig riktigt tom. Dels är det en pedagogisk poäng som på ett tydligt sätt visar vad som händer om man inte äter och dricker tillräckligt under långvarig ansträngning. Och dels så blir man bättre på att känna igen varningssignalerna innan det är försent. Väggen kommer nämligen i ett antal steg och är man lite lyhörd så slipper man sitta sitta och snyfta i ett dike på Färingsö (been there, done that). Första steget brukar vara att den upplevda ansträngningen plötsligt skjuter i höjden, det blir helt enkelt mycket svårare att bibehålla samma fart som tidigare. Första tanken brukar då vara att det plötsligt slagit om till motvind men en snabb okulärbesiktning av övriga klungan visar ofta (tyvärr) en man är ensam om att känna av denna. Här kan man försöka att lägga sig längst bak i klungan och trycka i sig gel och sportdryck. Lyckas inte detta så går man snabbt in i steg två av väggningen. Det är när hastigheten plötsligt sjunker från 30 till 15 km/h trots att man fortfarande tycker att man har har bra tryck på pedalerna. Nu börjar man titta ner och kolla om bromsen ligger i eller om man fått punka. Bästa åtgärden är att stanna, äta och dricka. Klassisk anti-bonk är cola och kexchoklad från närmaste bensinmack. Om man däremot istället väljer att ignorera signalerna, trycker på lite extra, borrar ner huvudet och börjar tugga styrlinda, ja då är man garanterad en enkel trip till steg tre i väggningen. Nu är det Game Over. Kroppen ger upp och att fortsätta är inte att tänka på. Man vill helst bara lägga sig ner i vägkanten och självdö. Illamåendet smyger sig på och man kan drabbas av rejäla frossbrytningar (trots 25 grader och sol). Pga illamåendet kan det vara svårt att få i sig någonting alls. Härifrån är det oftast taxi hem som gäller, följt av en eftermiddag i horisontalläge.

Anledningen till att man väggar är så enkel som att man förbrukat kroppens kolhydratdepåer i en snabbare takt än man lyckats att peta i sig nya kolhydrater. Tillståndet kan även förvärras av att man inte fått i sig tillräckligt med vätska och salter. Att undvika väggen borde således vara hyfsat simpelt, iaf i teorin. I verkligheten kan detta dock vara betydligt svårare, särskilt på längre distanser, och det är inte för inte som man brukar tala om att äta och dricka som den fjärde grenen i triathlon (den femte grenen är växlingarna och den sjätte är att baissa sig själv inför tävling).

Men ett träningsläger är ju inte bara till för att man ska få chansen att smaka på hammaren. Det är ju även ett ypperligt tillfälle att höja träningdosen rejält och på ett kontrollerat sätt trycka ner sig själv i skorna. Att komma bort från vardagsstressen och bara äta, träna och sova kan göra under för utvecklingen, förutsatt att man vilar lite efter hemkomst. Som bonus får man hela den sociala biten, lära känna nya klubbkamrater och diskutera livets svåra frågor. Som tempohjälmens vara eller icke vara eller hur man bäst gör sina behov under cykelmomentet. Själv har jag kört riktigt lugnt sedan hemkomst men idag blev det en tur på södertörn med två timmar på IM-effekt. Kändes som att det fanns några extra watt att ta av som inte fanns där innan lägret och det var mer än välkommet. Härifrån är det bara uppåt framåt som gäller.

Till sist vill jag passa på att tacka Anna, Martin och alla andra som verkligen kämpat för att göra det här lägret så bra som möjligt. Riktigt grymt!

SPIF mössor

Bildbevis på att vi körde riktigt hårt i helgen. Två gamla trotjänare fick sätta livet till i poolen i Fagersta

En triathlets bekännelser

Jag är pappa, läkare och triathlet. En ibland något ansträngd kombination av åtaganden. Just nu har jag dock den enorma förmånen att bara fokusera på att vara pappa och triathlet. Jag är nämligen föräldraledig, eller iaf om du frågar försäkringskassan. Frågar du min sambo så kan svaret bli att jag är ledig för att träna inför Kalmar. Enligt mig så har varken försäkringskassan eller min sambo rätt. Jag är inte “ledig”. En mer rättvisande beskrivning vore pappatjänstgöring. Sen är  jag den första att erkänna att just perioden för pappatjänstgöringen (februari-augusti) slumpade sig väldigt lägligt…

Hur som helst, för en tid sedan så inträffade en händelse som fick mig att tänka allt mer på det arbete som jag nu är ledig från. Eller egentligen inte EN händelse utan mer en serie av händelser som till slut ledde upp till att jag knappt tog mig upp ur sängen på morgonen. En nedåtgående spiral om man så vill. Och det började med en lätt förkylning. Jag är ganska van vid att hantera förkylningar, både professionellt och privat. Jag är bra på att ge råd om vila för någon bot mot förkylningsvirus finns inte. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att ge klartecken för lite lätt träning i den aeroba zonen förutsatt att du inte har ont i halsen eller feber. Detta gäller alltså andras förkylningar. Att själv vara förkyld är dock något helt annat, då gäller inte de gängse medicinska föreskrifterna. När jag själv är förkyld ska kroppen bombas med Kan Jang, Coldzyme, nässköljningar, fan och hans moster. Sova har jag oftast inte tid med. Och inte kan det väl skada att ändå köra det där tröskelpasset som står på schemat? Någon annan som känner igen sig?

mancold

Så för en tid sedan så vaknade jag upp en morgon av att något inte stod riktigt rätt till. Jag var trött och sliten, det kliade i halsen och jag kunde nätt och jämt andas genom näsan. Föregående vecka hade jag varit ostoppbar. Jag hade känt mig skottsäker, jag hade krossat mina löpintervaller och satt PR på 400m fritt. Jag hade knappt behövt att vila mellan passen och än mindre sova på nätterna. Sen vaknade jag upp den där morgonen, med den där halsen och den där känslan. Redan här hade jag kunnat dra i handbromsen och lagt in en extra vilodag eller två. Men på schemat stod ju fyror (fyraminutersintervaller) på trainer, det är ju ett nyckelpass! Det kan jag väl inte ställa in? Det hade ju dessutom gått så bra senaste veckan, jag var så gott som garanterad att kunna köra på helt monstruösa watt. Dessutom brukar ju den där känslan i halsen släppa fram på förmiddagen och tröttheten kan kuperas med några koppar kaffe. Sagt och gjort så körde jag framåt eftermiddagen igång med dagens pass. Första intervallen drog igång och watten sprutade till höger och vänster. Jag var okrossbar! Glädjen varade i ca 120 sekunder. Halvägs in i första intervallen blev det plötsligt väldigt, väldigt tungt. Nu kanske vän av ordning invänder något i stil med att “Hallå, det är fyror! Det SKA vara tungt!” och det var precis vad jag försökte intala mig själv. Jag slet på, grinade illa och resterande 120 sekunder genomfördes med pulsen i taket och självförtroendet i skorna. Vilan kom som en befrielse. Som en varm våg som sköljer över en men som förvinner lika fort som den kom. Istället kryper ångesten fram. Ångesten inför att utföra ytterligare en intervall, sen en till och sen ytterligare en. Totalt fem stycken. Hur ska det vara möjligt? Vilan slut. Hur kan tre minuter gå så fort när 240 sekunder känns så oändligt långt? Andra intervallen drar obönhörligen igång och nu tar det bara 45 sekunder innan jag bara vill lägga mig ner och dö. Hela kroppen skriker att nu får det vara nog. Jag håller ut i ytterligare 75 sekunder, sen ger benen upp. Ridå.

game-over-continue-end

Dagen efter känns halsen faktiskt lite bättre. Jag har fått en god natts sömn och på schemat står 60 minuter LSD (den amerikanska varianten inte den tyska) samt ett simpass med 4x200m MAX. Hur svårt kan det vara? Löpningen gick ok men simningen var miserabel. Jag bara låg och fäktades med armarna i vattnet. Ingen fart och inget flyt. Mjölksyran sprutade och tiderna var inte i närheten av vad jag skulle prestera. Självförtroendet var på botten. Märkligt nog såg jag ändå fram emot veckans höjdpunkt; 5 x 1km VO2max-intervaller längs Årstaviken med Marcus och Håkan. Jag inledde passet med att direkt baissa mig själv och berättade om hur dåligt det gått sista tiden. Innerst inne levde dock hoppet om ett mirakel. Veckan innan hade jag ju varit så stark. 400m in i första intervallen så insåg jag varthän det barkade. Benen var som stockar och pulsen kom inte ens upp i tröskelnivå. Det blev ett smärtsamt skådespel i fem akter. Hur kunde det gå så dåligt? Mina kurvor i TrainingPeaks såg ju ändå hyfsade ut (mer om mina kurvor i ett senare inlägg).

Morgonen efter tog jag mig knappt upp ur sängen. Nu gick det inte längre att ljuga för mig själv. Kroppen mådde inte bra och behövde vila. Den insikten hade jag kunnat nå för flera dagar sedan. Om jag haft någon insikt det vill säga. För det är väl så, det är väldigt lätt att identifiera när andra gör fel och komma med goda råd. Att känna sig själv och våga ta den där extra vilodagen är däremo t så oändligt mycket svårare. Men i en sport där kontinuitet är kung så måste man ibland våga just det. Vila.

Att våga spänna sin båge

Skrivet av Martin Hult som är på väg mot sin första Ironmantävling….

“Sätt inte upp något tidsmål”. Det tipset fick jag av Joel en sen måndagkväll på Farstabadet. Jag har senaste halvåret försökt att damsuga internet och frågat alla med en Finisher-tröja om tips och trix inför min debut på IM-distansen. Den 15:e augusti ska jag stå där i Kalmar och nervöst invänta startskottet. Det är inte lång tid kvar nu (allt är iofs relativt).

Som halvambitiös motionär med visst kontrollbehov så känns tiden iaf knapp. Jag tror att det här är en fas som många går igenom inför sin debut. Alla tankar som rör sig i huvudet. Kommer jag att klara det? Är jag stark nog? Ska jag satsa på volym eller intensitet? Behöver jag inte en ny våtdräkt? Tempohjälm? Hur mycket snabbare blir jag om jag rakar benen? Är det värt att kissa på sig? osv, osv. Frågorna som bara maler på. Säkert något som alla veteraner i klubben kan relatera till. Det var också anledningen till att Joel och Anna bad mig att blogga om min väg mot Kalmar. Dels för alla som, liksom jag, har tusen frågor och funderingar och dels för alla de som som gjort mängder med tävlingar och som vill återuppleva känslorna och tankarna som cirkulerar de sista månaderna inför IM-premiär.

Min avsikt är att skriva lite om sådant som brukar dyka upp i omklädningsrum, på internetforum och i frågespalter. Det vore ju även fantastiskt roligt om fler av SPIF:s medlemmar engagerade sig i kommentarsfältet med antingen frågor eller egna tips och trix. Det är säkert fler som debuterar i år och sitter med tusen frågor.

Så tillbaka till Joels tips om att inte sätta upp något tidsmål för sin första IM-tävling. Jag förstår hur han tänker, att det är bättre att njuta av den långa dagen och bara fokusera på att lära sig så mycket som möjligt. Jag förstår även nedsidan med att ha ett tidsmål, nämligen att tidsmålet inte tar någon som helst hänsyn till väder och vind på tävlingsdagen. Man riskerar helt enkelt att steka sig ordentligt på cykeln i jakten på detta tidsmål för att sedan få ta en 42 km lång promenad. Jag förstår detta. Samtidigt har jag som person otroligt svårt för att inte sätta upp mål och förväntningar. Särskilt som det gäller en tävling som jag förberett mig inför under såpass lång tid. Jag behöver en tydlig målbild för att stå ut med att sitta timme ut och timme in på trainern, för att orka att stiga upp kl 06:30 och springa ett distanspass (på tom mage i +2 grader och regn) innan familjen vaknar eller bara för att ta mig ut till Farsta och simma en måndagskväll kl 21.

Så ska jag stryka mitt tidsmål? Nej, jag kan nog inte riktigt det. Jag behöver nog både piskan och moroten som ett tydligt mål innebär. Sen får det bära eller brista.

“Det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.”facebook_1427096180796

/Martin

Challenge Laguna Phuket, en fantastisk resa på många sätt!

Vi kom till Thailand den 1/11 2014. Fokus för resan var familjen men av en händelse råkade det även gå en halv Ironman i Phuket under vår vistelse. 1,9km simning, 90km cykling och 21km löpning. Detta i en hetta som är svår att beskriva.

Jag hade 4 veckor på mig att komma i någon typ av form och vänja mig vid hettan som helt klart skulle komma att bli det svåraste hindret att ta sig förbi här nere.

Efter att inte ha simmat sen Kalmar den 16/8 hade stället vi bor på en fantastisk träningspool på 30m som ligger vackert inbäddad bland palmer och annan grönska. Första passet på ca 1000m kändes som att jag aldrig simmat förut. Dessutom var det säkert 33-34 grader i poolen vilket gör att man typ svettas när man simmar. Inget man är van vid från Eriksdalsbadet direkt. Ett annat tips är solskyddsfaktor. Att ligga med ryggen i stekande sol i 30 minuter gör fin effekt på en icke inbränd kropp. Simningen kändes dock bättre redan andra passet och jag var tillbaka på mina normala simnivåer vilket är rätt dåligt men ändå något som känns helt ok för min del och mina mål. Simningen kommer bli helt ok kändes det som.

001

Jag började även köra lite löpning. Inget allvarligt. Några lite längre lugna pass och en del kortare men med bättre fart. Det var nu jag kände hur värmen påverkar en. Jag visste det redan från då vi var här för 4 år sen, men det är konstigt hur fort man glömmer. Vissa dagar gick det kanon. Solen var bakom molnen och det var en lite bris. Då är det inga konstigheter, men vissa dagar när solen steker och det är vindstilla så är det på riktigt som att springa i en ugn. Oerhört tufft! Tror det var väldigt bra att vi kom ned så tidigt så att jag hade chansen att faktiskt förstå vad som väntade. Jag njöt verkligen av varje pass. Att få dra iväg på ett löppass i barkaka i mitten på november kändes otroligt förmånligt!

Jag letade febrilt efter cykelvägar men hittade inget som kunde passa. Att ge sig ut på stora vägen kändes som att be om problem. Ni som varit i Thailand vet hur trafiken är, inget man direkt vill cykla i. Arrangören erbjöd två poliseskorterade cyklingar som jag hade tänkt att hänga på. Bara att man erbjuder poliseskort på träningscykling säger en del om trafiken här. Men från ingenstans träffade jag en danske kille, Kristian, vid poolen en dag. Han skulle köra den korta tävlingen helgen innan och hade koll på vägar och banor mm så vips var det en cykeltur inbokad dan efter kl. 06.30.

Vi drog iväg och körde den bana som Kristian skulle köra som var 55km lång och jag blev överraskad över att det faktiskt fanns bra cykelvägar här i Thailand. Vi drog norrut från Bangtao och körde några riktigt tuffa stigningar som det senare skulle visa sig var noll och ingenting mot det som väntade. Dock sjukt skönt att få sitta på cykeln och känna att saker och ting funkar efter min ihopmontering av cykeln efter resan. Värmen är inge fara när man cyklar, fartvinden svalkar fint, men så fort man stannar är man inne i grillen. Ok, så det är bara att köra på då tänkte jag.

Några dagar senare drog jag iväg själv för att testa min del av banan som tydlige skulle innehålla några riktigt tuffa stigningar och det var verkligen ett bra beslut. Note to self, dra inte iväg på en 3h cykeltur utan pengar och endast två flaskor i 30 graders värme. Väntade och väntade på stigningarna som dök upp senare än jag trott, men helt plötsligt var jag inne i en kort men brant stigning. Typ 17-18 graders lutning är inget jag är van att cykla i. Jag drog på mig så mycket mjölksyra att jag höll på att kräkas på vägen hem. Dessutom svängde jag fel och fick en fin utförslöpa som kändes grym, men inte lika grym när jag var tvungen att vända längst ned i backen och klättra upp med min kräk-känsla och mjölksyraben.

På vägen hem var jag sjukt trött och hade inte mycket dricka kvar så valde skippa den sista loopen som också skulle ha tunga stigningar, men jag hade cyklat den loopen fast åt andra hållet så det kändes ok ändå, trodde jag.

Jaja, jag hade simmat, cyklat och sprungit en del och jag tyckte att jag var helt ok förberedd ändå. Loppet var bara en kul grej men det är klart att man vill vara lite förberedd.

Klockan ringde 04:00 på tävlingsdagen. Gick ut på balkongen och det var allt annat än temperaturen från Kalmar när klockan ringer 04. Kanske 27-28 grader kl. 04:00 på morgonen. Värmen hade stigit betydligt sista veckan så jag visste att runt 32-33 grader var att vänta. En stor portion av havregryn och mjölk senare hoppade jag på moppen och drog iväg till starten. Det är något speciellt att åka moppe mitt i natten i 28 grader. En väldigt stark frihetskänsla på något sätt. Fartvinden viner i kläderna, det är kolsvart men ändå så är det varmt och skönt.

Väl framme gick allt smort. Pumpade cykeln, plockade i ordning min växelstation, gick på toaletten. Allt under kontroll. Tog en shuttle boat över lagunen ned till simstarten. Träffade Bea, Sanna och Daniel med flera som skulle agera hejarklack för Nelkers TT gänget som kommit några dagar tidigare till den fantastiska anläggningen Thanyapura som ligger mitt på ön. Nere vid simstarten var det ren njutning! Vågorna slår in mot stranden, solen kommer upp över trädtopparna. Triathleter, supportrar och funktionärer ränner omkring med sand mellan tårna. Jag njöt något oerhört. Jag var frisk, förberedd och framför allt så var jag i Thailand för att köra en halv Ironman. Att jag är väldigt priviligierad visste jag redan men här kom det över mig på något sätt. Jag slöt ögonen och njöt av stunden, verkligen njöt. Ett minne som kommer vara med mig väldigt länge.

Proffsen stack iväg, startvåg 1 och sen var det vår tur. Tappade badmössan som landade precis vid en killes fötter samtidigt som han passade att kissa lite i sin tri-dräkt. Mycket nära att jag fick badmössan full med kiss, men jag tror jag klarade mig.

Starten gick och återigen kom tankarna vilken förmån det är att få springa ned för stranden in i det fantastiska vattnet. Grym känsla! Kom snabbt igång med simningen och hittade ett bra tempo. Hittade lite fötter att ligga bakom ett tag. Har aldrig lyckats med det tidigare, men nu funkade ett ganska bra tag. Simmade på med en bra känsla att det gick i det tempot som jag brukar mäkta med. Efter 1200m kommer man tillbaka till stranden och så ska man springa över stranden för att simma det sista i en lagun. Temperaturen i lagunen var bisarr. Det var som att klättra in i ett varmt badkar hemma, mycket underlig känsla. Plaskade dock sista biten och komma upp på ca 40 min vilket är den tid jag trott på. Lugn och fin simning med många partier av njutning över att få göra detta.

002

En stabil växling senare var jag iväg. På min testcykling utan dricka veckan innan höll jag typ 27 km/h i snitt så jag såg det som troligt att jag skulle landa på kanske 28-29 km/h i snitt. Första 16km fram till gångbron låg jag en bit över 32 km/h vilket kändes kanon. Pulsen låg stabil och fin och jag tog inte ut mig men jag hade ändå bra fart. Två gånger här måste man av cykeln och gå över stora vägen. Det är en rätt kul syn hur stressade triathleter måste hoppa av cykeln och gå. Det passar sällan en triathlets tidschema. Körde på efter bron och den vägen hade jag kört förr så det funkade fint. Kom fram till de tuffa stigningarna och det var kanon att jag varit där tidigare. Jag visste vad som gällde och tog mig hyfsat lätt upp för backarna. För att man ska förstå hur tufft det är så gick säkert 8 av 10 uppför backarna bak i fältet där jag låg. Aldrig gå! var man min tanke. Här krigar vi! Förvånansvärt fräsch efter stigningar, inga problem alls. Men denna gång hade jag dricka och energi med mig. Kan ha varit en viss skillnad. Tillbaka över gångbron och bort mot de sista stigningarna som jag hoppat över sist, så jag visste inte exakt vad som väntade. Det som väntade var så nära helvete man kan komma. Jag hade räknat med tre korta branta stigningar men det var 4st och de var inte korta överhuvudtaget. Lååånga och slitsamma. På brantaste stället var det 22 graders lutning, vilket är brant! Kändes som man stod still uppför och när man står still känner var värmen. Det stekande 30 graders värme eldar på dig samtidigt som du plågar dig uppför backe efter backe med tanken ”du får inte gå”! Benen skriker, verkligen skriker och känslan när det börjar bära nedåt var magisk. Nu får det räcka kändes det som. Orkade knappt ligga i tempobågen sista 5-6km, jag var för trött i benen. Kämpade på sista biten och kom in på 2:56 med ett snitt på en bit över 30km/h. Långt bättre än jag kunnat hoppas på! Då återstod bara 21km löpning men den stora frågan var, hur hade dem sista 15km klättring påverkat mina löparben. Jag var smått orolig. Klockan var dessutom ca 10:30, d.v.s. vi börjar närma oss den absolut varmaste delen på den Thailändska dagen.

004

Kände direkt att benen var ok. Backarna hade varit tuffa men inte påverkat löparbenen för mycket så jag tryckte på utifrån växlingsområdet och kände mig faktiskt stark. I ungefär 500m, innan värmen tog mig. Ni som sprungit i hetta vet vad jag pratar om men ni som inte har så är det som att någon springer bredvid och blåser på dig med en hårtork på max. Det nästan brinner på huden! Energistationerna var helt klart generösa med dricka och svampar som låg i isvatten. Känslan av att plocka en svamp fylld till bredden men iskallt vatten är en svårbeskrivlig känsla. Det är total lycka! Det är det enda i världen som betyder något just då och den skänker dig några minuter av total eufori! Solen är dock noga med att påpeka att inget varar för alltid så typ 400m senare kokar kroppen igen. Man letar efter skugga och annat som kan underlätta din resa men ingenting är gratis. Det handlar bara om att sätta den ena foten framför den andra, räkna ned kilometer och hoppas att man inte kollapsar inne målet. Det är total fokus på överlevnad på något sätt. Fast på ett rätt bra sätt för man behöver ju inte vara orolig. Samtidigt försökte jag fokusera på glädjen och det faktiska att jag hade möjligheten att få köra en triathlontävling på andra sidan av jordklotet i slutet på november. Det är den oerhörd förmån att få göra en sån här grej och när det blev tufft var det mycket det som jag försökte tänka på. Men vem kan känna sig riktigt priviligierad när solen i stort sätt äter upp dig!?

Som alla tävlingar så kommer målrakan till sist och det kan ha varit en av de bästa målrakorna någonsin. Familjen på plats och Super-Mikael Nelker som såg mig och spurtade med mig in i mål. Små saker som faktiskt gör ens hela dag. Någon ser dig, hejar på dig och tar dig i mål. Fantastiskt!

5:44 blev min sluttid och sub 6 var målet så jag kan inte vara annat än nöjd. En otroligt stor lärdom om hur värme får din kropp att reagera. Cyklingen är grym, även för de som är bäst men jag kommer gärna tillbaka och gör om detta igen. Det kan knappast finnas några vackrare miljöer i världen att tävla i. Och för mig är det nästa overkligt att jag har haft möjligheten att tävla här. Jag är sjukt tacksam!

Tack Natasha, Bianca och Igor som är mina största supportrar men som inte allt fattar vad det är vad jag håller på dem. Tack!

Tack Nelkers TT för efterfesten. En del av mig är glad att jag inte åkte till Bangla med er, en annan inte.

Tack Thailand, som troligen är det bästa stället man kan tillbringa november på! Hoppas vi ses igen!

003

/Kristoffer